Författare: Jonatan Knutes

Närmare kyrkans centrum

Malmö, påsken 2011. Det kryllar av människor utanför pingstförsamlingen Uniteds lokaler. Trendiga, unga och en och en annan kändis. Alla minglar och det känns på något sätt i luften att någonting är på gång. Det gäller att vara på hugget för att säkra sin plats när gudstjänsten, eller »förfesten« som de kallar den, börjar. När vi kommer till predikan är det som att åka bergochdalbana. Fartfyllt, skarpa svängar, hysteriskt roligt och lite läskigt. Läskigt i den bemärkelsen att jag hör saker jag aldrig hört i en kyrka förut. Det raljeras, skämtas och tänjs på en hel del gränser. Någon säger: »Kyrkan är full av en massa traditioner, men helt ärligt, vem vill ha ett frimärke på tungan som oblat?«. De som hör det jublar, skrattar, klappar händer.

Fem år har gått sedan jag besökte United. Nu, en kall vårdag 2016, är jag tillbaka. Minglet utanför har mer övergått till avslappnade, lågmälda samtal. Lokalen är knappt fylld när gudstjänsten, som de numer kallar gudstjänst, inleds med lugn lovsång. Efter att man läst en gammaltestamentlig text och en episteltext går Magnus Persson, pastor och föreståndare i församlingen, fram och delar dagens evangelietext. Sedan pågår växelläsning, bön om förlåtelse och förlåtelseord, predikan, lästa förböner och nattvard, som avslutas med att Magnus läser välsignelsen över oss. En ordning och liturgi som är allt annat än vanlig i pingstsammanhang. Och att både Luther och Rosenius numer citeras ofta i United är också en skräll för många i sammanhanget. Så vad har hänt? För det har milt sagt tisslats och talats mycket om Uniteds stora förvandling. Åtminstone i frikyrkokretsar. Från kulturanpassad och pragmatisk till reformatorisk och luthersk. Eller, från utåtriktad till inåtriktad, som några uttryckt det. Någonting har hänt.

– Formerna kan antingen förstärka eller förvirra och förta budskapet. Frågan vi måste ställa oss är: vilken typ av kristna formar våra former oss till på lång sikt?, säger Magnus– Formerna kan antingen förstärka eller förvirra och förta budskapet. Frågan vi måste ställa oss är: vilken typ av kristna formar våra former oss till på lång sikt?, säger Magnus
Sedan Magnus Persson blev fräst som 18-åring har han brunnit för att sprida evangeliet om Jesus, och spelade tidigt en nyckelroll i en stor ungdomsväckelse i Malmö.Sedan Magnus Persson blev fräst som 18-åring har han brunnit för att sprida evangeliet om Jesus, och spelade tidigt en nyckelroll i en stor ungdomsväckelse i Malmö.
För Magnus Persson är det viktigt att inte lämna det ena för det andra, utan att närma sig kyrkans centrum.För Magnus Persson är det viktigt att inte lämna det ena för det andra, utan att närma sig kyrkans centrum.
Till skillnad från många frikyrko­församlingar firar United nattvard varje söndag.Till skillnad från många frikyrko­församlingar firar United nattvard varje söndag.

För att få svar måste vi gå tillbaka ända till 2008. Vid den här tiden har Magnus Persson, omtalad i frikyrkokretsar för att dra fulla hus (ja, till och med Globen!), varit pastor för sin församling i flera år och har ynglat av sig flera systerförsamlingar i både Sverige och utlandet. Med skicklig retorik, rätt kontroversiella predikningar och »okyrkliga« tillvägagångssätt för att nå ut till människor lockar United många. De fyller lokalen flera gånger om per söndag. Och det är allt annat än »typiskt kyrkfolk« som kommer.

– Det blev trendigt i vissa grupper i Malmö att gå till United, minns Magnus Persson när vi i dag träffas efter gudstjänsten. Man kunde sitta på Lilla torg en söndag kväll och lätt springa på mängder av personer som hade varit här.

Många gränser för att marknadsanpassa sig sprängdes, och församlingen blev snart kallad för »partykyrkan«.

– Vi tänkte att förnyelse handlar om att hitta på någonting som ingen annan hade gjort innan. Och det gjorde vi, säger Magnus och pausar, innan han fortsätter:

– I grunden så brann ju våra hjärtan för att göra Jesus känd. Vi var nästan beredda att göra vad som helst, bara det kom folk. Sedan försökte vi förmedla Jesus genom det.

I flera år vänder Magnus Persson och United upp och ner på allt vad bilden av kyrka och gudstjänst är. Många tycker att det är befriande, flera »vågar« nu säga att de hänger i kyrkan om söndagarna, ja, det är ju till och med coolt, men en del tycker att det nästan går för långt.

– Det är kart att det var folk som markerade mot oss att vi hade tagit det för långt, att det inte var en kyrka längre. Men vi tolkade det felaktigt som något positivt, när våra ickekristna vänner kom, och de kom i mängder, och sa: »det här är ju inte alls som en kyrka«, säger han och tillägger:

– Där visar sig rotlösheten, hur dåligt rotade vi är i vår teologi och hur liten förtröstan vi har på evangeliet. Lite som att »Gud behöver nog lite vår hjälp, vi behöver ’pimpa’ upp evangeliet eftersom ingen tror på Gud.« Det skulle vara så lättillgänglig som möjligt.

För Magnus Persson, i dag 43, verkar det alltid ha varit allt eller inget. Som när han som 18-åring och »ökänd vilding« blev frälst, bad rektorn om förlåtelse och sedan predikade om Jesus i varje klass på hela högstadiet. 80 stycken från skolan kom till kyrkan efter det. Något som blev starten på en ungdomsväckelse. Eller när han var med och startade ungdomsorganisationen New Generation och gjorde kristna, storslagna event, bland annat Rock the Globe, som fyllde hela Globen med ungdomar. De event som var arrangerade av Magnus Persson var »där det hände«. Folk kom från alla håll och kanter. Men när han vid Millennieskiftet tillsammans med en grupp på cirka 20 personer slog sig ner i Malmö för att starta något mer fast och bestående, var det utifrån en längtan efter något annat.

– Men tyvärr tog event-mentaliteten över efterhand som vi startade gudstjänster… Vi visste hur man samlade folk.

Uniteds gudstjänster beskrevs som showliknande och hade helt annan form och ton än vad många förväntar sig vid ett kyrkbesök.

– Häri ligger faran och risken att bli bedragen. Former är inte neutrala utan är bärare och förmedlare av sitt givna innehåll. Först formar vi former, sedan formar formerna oss. Formerna kan antingen förstärka eller förvirra och förta budskapet. Frågan vi måste ställa oss är: vilken typ av kristna formar våra former oss till på lång sikt?

Det är 2008, när United växer och är på toppen av sin framgångskurva som processen startar. Något som kommer att vända upp och ner på allt. Till en början bakom kulissen.

Vid ett tillfälle sitter Magnus längst fram vid ett av församlingens stora events. Några proffsigt producerade vittnesbörd och videoklipp spelas upp.

– Jag märker att jag blir obekväm och illa berörd då berättelserna har det gemensamt att de hyllar och tackar United mer än Jesus; »När jag kom till United… «, »United förvandlade mig…«, »Jag kan inte leva utan United«… Det bara fortsatte, säger Magnus, böjer sig fram och fortsätter berätta med eftertryck:

– Jag skämdes… Jag kände hur Gudsfruktan kom över mig. Flera vittnesbörd och nästan ingen nämner Jesus. Pang! Det var ett av flera avgörande ögonblick. Medan alla andra jublar och skriker runtomkring mig vill jag bara försvinna.

Han pausar.

– Jag är djupt tacksam till Gud som i sin nåd, förbarmade sig över oss. Vi befann oss mitt i en synbar framgångsvåg där alla kurvor pekade uppåt. Men mitt i detta visade Gud sin barmhärtighet och kallade oss till omvändelse.

Magnus berättar att de hade börjat jaga framgång och tillväxt mer än att tjäna Gud.

– Framgång är oerhört mycket farligare än motgång. Motgång driver oss till Gud i bön medan framgång i kyrkliga sammanhang kan ge dig en falsk känsla av att »vi har det«. Den sätter också makter i rörelse som fångar något i vår syndiga natur.

– När vinden börjar blåsa, vare sig det är i motvind eller medvind, så kommer det att bli problem om du är rotlös. I vårt fall var det inte motvinden som kom emot oss, det var medvinden. Medan vi ville vinna världen var det tyvärr världen som steg för steg vann oss.

Här började en lång resa. En resa som inneburit större förändringar än vad de kunde ana.

– Processen började i en mindre inre kärna med bön och bibelläsning. Gud sökte oss och kallade till omvändelse. Utöver våra ordinarie större möten la vi till ett extra bibelstudium tidigt på söndagsförmiddagen. Under en timme undervisade vi igenom Första Korintierbrevet vers för vers, som vi upplevde hade ett innehåll som alldeles särskilt hade en hälsning till oss i vår situation. Dessa små och avskalade samlingar blev starten på den förnyelse och förändring som tagit form i United.

– När vi rannsakade oss själva upptäckte vi att det saknades substans och stabilitet under den fräscha ytan. Vi började ifrågasätta vad det egentligen var som vi erbjöd alla dessa människor som kom. Det som du vinner människor med blir också det du i förlängningen vinner människor till.

Detta fick honom att börja söka djupare, i teologin, men också i kyrkohistorien.

– Vi ställde oss frågor som: vad är kyrka och vad är gudstjänst? Vad är tron? Vi behövde gå tillbaka till grundläggande troslära. Vad är det vi tror på egentligen? Och sedan, hur har kyrkan brottats med och förvaltat tron genom sin historia?

I sökandet efter svaren växte djupet.

– Vi gjorde en otrolig resa. Vi upptäckte gömda rikedomar och bortglömda skatter. Saker som tyvärr till stor del undanhållits mig i det sammanhang jag formats, där man tyvärr lagt betoningen på andra saker.

Så vad var det ni upptäckte?

– Att förnyelse inte är utveckling framåt, utan snarare att återvända och återerövra det som ligger bakåt. Guds folk befinner sig på glid genom hela historien. Vi glider bort ifrån evangeliets centrum. Så kommer Gud och sänder väckelser, och då ska vi inte någon annanstans. Vi ska tillbaka. Vi ska återuppväcka den första kärleken. Förnya den. Inte utveckla något nytt hela tiden.

– Karismatik och pentekostal spiritualitet tjänar som en förnyelse av kyrkan. Det är en andlighet som måste rotas i kyrkans allmänneliga och apostoliska tro, den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. Vi sökte efter fast mark under fötterna och då landade vi i reformationen.

Magnus hade aldrig läst Luther. Tills nu. Och det blev omvälvande.

– Jag satt och skrek rakt ut hela tiden! Det var det bästa jag har läst! »Stora Galaterbrevs-kommentaren«, »Om en kristen människas frihet«… Det var evangelium.

Vad trodde du då till skillnad från nu?

– Det som tyvärr har blivit allt för vanligt i dagens kyrka. Ett budskap som är en slags mix av lag och evangelium. Ett större fokus på den kristne än på Kristus. En betoning på vad vi ska göra för Gud snarare än vad Gud i Kristus har gjort för oss. Trösten, glädjen och förvissningen vilar inte helt och fullt på Kristi fullbordade verk, utan i praktiken handlar det till stor del om hur vi lyckas leva som kristna.

I sitt sökande upptäckte Magnus Carl Olof Rosenius.

– Rosenius är svensk kristenhets bäst bevarade hemlighet. Tyvärr. I dag är vi nog en av de församlingar som pushar Rosenius skrifter mest. I hans texter blev jag för första gången träffad av syndens djupa allvar och evangeliets klara ljus. Jag har inte mött någon författare som talar så bra om vad det innebär att vara människa, och med en så varsam själavårdande hand.

– Vi vinner inte människor för evangelium genom att sänka lagens krav, det handlar snarare om att predika lagen i all dess höghet – det är då evangeliet blir »the sweet sound of amazing grace«. Hela mitt hopp ställs då till Kristus och honom som korsfäst för mig. Detta är det, enligt min mening, få som har förklarat bättre än Rosenius.

Till skillnad från de flesta frikyrkor väljer ni en liturgi med växelläsning, varför då?

– Vi kom till frågan: Vad är gudstjänst och vad ska den göra med oss? Liturgi är inte död eller levande, det är en form. Alla kyrkor har en gudstjänstform, vare sig de kallar det liturgi eller inte. Det är snarare vår tillbedjan som kan vara död eller levande. Liturgin sätter oss på spåret där Kristus kommer oss till mötes. Vi är alla på glid under veckorna. Det är som när du badar på solsemestern. Du lämnar din handduk på stranden, men när du sedan ska gå upp upptäcker du att du inte längre befinner dig på samma plats där du gick ner i vattnet. Du har under ditt badande omedvetet dragits iväg av underströmmarna. Söndagen måste vara någonting som får dig tillbaka på spåren.

– Vi har i frikyrkan en övertro på hjärtats spontana och ärliga tillbedjan och bön. Vi önskar så gärna att den ska vara ärlig och autentisk, inifrån och ut. Men om vi ska vara ärliga med vårt hjärtas tillstånd behöver vi snarare en gudstjänst som kommer utifrån och in. Liturgin är för mig som en livboj som kastas till mig i det hav av känslor och krafter jag är omgiven av. Istället för att bara uppmana mig att av egen kraft simma i land så räcks jag denna livboj, som drar in mig i evangeliets kärna om Guds nåd och kärlek. Liturgin lägger Guds levande och skapande ord i min mun, genom dess böner och bekännelser. Jag behöver då inte dra ner Guds närvaro genom min bön utan genom liturgin är det Gud som drar mig in i hans närvaro.

Hur har församlingen tagit emot denna förändring?

– Det har varit en process som inneburit både stora utmaningar och välsignelser. Det ligger ju i sakens natur att vi inte längre drar folk på samma sätt. Vi fyllde lokalen två gånger på söndagarna, i dag var den knappt full en gång.

– Jag måste säga att vi har en sådan vila nu. Det är klart att jag vill att Malmö ska bli frälst, och jag är övertygad om att Gud håller sin hand över den här staden. Och vi har en stark missional profil som präglas av både pionjär församlingsplantering och engagerade relationer i vardagslivet där vi fortsatt ser människor komma till tro. Men allt detta präglas idag av en större förtröstan på Gud.

Hur känns det för dig att tappa så många medlemmar?

– Det är smärtsamt men kanske precis den medicinen jag behöver för att bli befriad från begäret att vara framgångsrik till vilket pris som helst. Och nedgången kanske på ett sätt bevisar sanningshalten i den tes jag hävdat. Att när vi tar bort allt glitter runt omkring och fokuserar på evangeliets kärna och Jesu kallelse till efterföljelse så minskar den ytliga attraktionskraften. I det långa perspektivet är det bara det som räknas.

Behöver fler frikyrkor gå den här vägen som ni gör?

– Vare sig vi talar om folkkyrkan eller frikyrkan så tror jag att vi behöver återvända till evangeliets centrum. Som kyrka har vi ett stort och rikt arv att förvalta, hela vägen från fornkyrkan till frikyrkan. Allt tillhör oss. Vi behöver därför lära oss att bejaka och leva med »både/och« och inte »antingen/eller«. Utmaningen ligger i att både fördjupa oss i, förena och förnya det rika arv vi förvaltar. Om man startar nytt varje gång Gud sänder förnyelse till sin kyrka, blir vi bara fattigare och fattigare. Det är här reformationen kommer in för min del, som gör att vi i dag kallar oss för »reformatoriska«. Luther avsåg aldrig att bygga en ny kyrka utan önskade att reformera Kristi kyrka – att ta itu med missbruk och återställa evangeliet om Jesus Kristus som kyrkans högsta och heligaste skatt.

– EFS spelar en viktig roll i detta, som en missions- och väckelserörelse som verkar inom kyrkan. Som pingstvän tror jag Lewi Pethrus var något viktigt på spåren när han 1946 sa till biskop Manfred Björkqvist: »Pingst-rörelsen är en väckelserörelse inom Svenska kyrkan«.

– Jag avser inte att lämna det ena för det andra, utan snarare att närma mig kyrkans centrum och med glädje ösa ur kyrkans hela tradition. Allt tillhör oss!

Identitet präglad av rötter och arv

Kommer du ihåg åldern då man börjar fundera på sin existens? Kvalen kan vara olika djupa, men frågan om var du kommer ifrån är nog inte helt ovanlig när du inser att det fanns en tid när du inte fanns. Jag kommer ihåg när jag första gången tänkte tanken. Kanske är jag adopterad? Hur påverkar det mig i så fall? Men jag är väldigt lik min mamma och jag bär definitivt på tydliga karaktärsdrag från båda mina föräldrar, så jag insåg rätt snart att jag inte var adopterad.

Ju äldre jag blev desto mer speglade jag mig i mina föräldrar. I och med det upptäckte jag mer av mitt arv. För mig har alltid vikten av rötter och arv varit viktiga för min identitet, inte för att styra mig i en riktning utan för att ge mig en förståelse av varför jag handlar och reagerar på ett visst sätt. Genom mina rötter blir jag del av något större, en länk i en kedja och jag tilltalas av den tanken. Jag gillar att känna tillhörighet.

Jag kan också ha ärvt saker från något annat än mina gener och min familj, exempelvis från sammanhang som format och präglat mig. Jag är uppvuxen inom EFS och blev själv medlem i rörelsen som 14-åring, något jag alltid ser tillbaka på med tacksamhet. Det intressanta är att det är först i vuxen ålder som jag inser hur EFS teologi präglat min egen teologi.

I februari anordnades ett Rosenius-symposium på Johannelund, två dagar fyllda av föreläsningar om Rosenius. Det var inte min första stora upptäckt gällande mitt teologiska arv men det var definitivt en aha-upplevelse. Allt mer upptäcker jag att det finns tydliga pietistiska drag i min tro som jag aldrig reflekterat över innan. Uppenbarligen har jag ju fått med mig det (Tack!) men jag kan också känna en sorg: Varför har ingen berättat mer? Vi har ju en så rik skatt i vårt lutherska och pietistiska arv!

Men vem är det som skulle kunnat berätta om vårt arv för mig? Den frågan och utmaningen lämnas jag med. Vad händer när vår föräldrageneration är lågt representerade i våra föreningar och sammanhang? De som burit och levt vår teologiska identitet blir färre och glappet mellan generationerna större. I kombination med konsumtionstänket hos yngre generationer, blir rötterna allt mind-re och mindre rotade. Arvet och vårt DNA tunnas ut och därmed också samhörigheten med EFS.

Under symposiet försökte jag greppa vad som format de som gått före. Kanske var det en nöd för människors själar och ett evighetsallvar som jag så sällan möter i dag? Hur tar jag som ledare för unga ansvar för ett arv jag knappt känner själv? EFS, på er egen resa i återupptäckandet och återerövrandet av ert arv vill vi gärna följa med, för att sedan efter bästa förmåga visa för en ung generation det goda som vår rörelse står för.

Små steg kan tas i upptäckandet. På Salts kansli har vi satt upp citat från Rosenius som en påminnelse. Jag väljer därför att avsluta med just ett citat från C.O. Rosenius:

Avsikten med vår syndanöd är ju inte att Gud ska övertalas att ge nåd utan att vi ska bevekas att ta emot den.

Hallå där Maria Johansson

 

Årskonferensen närmar sig – hur går det?
– Det fungerar bra och saker faller på plats. Största utmaningen är att vi behöver bli många fler som hjälper till.

Vad är dina uppgifter inför årskonferensen?
– Jag samordnar det praktiska och försöker underlätta för andra att kunna ta delansvar inom olika områden och i sin tur ta hjälp av andra.

Vilka områden handlar det om?
– Kontakten med konferensens alla olika lokaler, med de som arrangerar ungdomskonferensen, med teknikansvariga och de som är ansvariga för konferensbyrån. Det handlar om allt från sjukvård, skyltar, parkering, teveprojektion, säkerhetsansvariga till vem som ser till att det finns kaffe.

Vad ser du mest fram mot själv?
– Att vi får möta Gud på konferensen. För utan Gud så blir det här ingenting! Är Gud med blir även allt det praktiska meningsfullt och viktigt.

Sverige – ett missionsland

2016 års missionstema handlar inte bara om historia! Sverige är idag ett missionsland och Gud sänder nu människor till oss för att vi ska få höra evangelium.

Sänd till Sverige är temat på ett seminarium du inte får missa under årskonferensen i Södertälje. Fokus kommer att vara på de människor som är sända till Sverige på olika sätt. Folk kommer av olika anledningar, kanske inte i första hand för att de är missionärer – men de har blivit det.

– Det här är ett perspektiv som jag önskar att vanliga svenskar reflekterar över. De som kommer kanske inte har valt att bosätta sig här, kanske inte ville hit men blev tvungna att fly och Gud använder dem här och nu, säger Erik Johansson, internationell missionssekreterare.

Årskonferensen handlar om att få människor att räta på ryggen och upptäcka att vi står i Guds tjänst. Vad ställer han framför näsan på oss som vi kanske inte ser?

Kom och möt människor som är sända hit. Hör deras berättelser, lär av deras överlåtelse, hängivenhet och metoder. Vi lyfter fram vilka verktyg som vi kan använda i våra lokala sammanhang för att hjälpa människor att komma till tro på, följa och älska Jesus Kristus.

Flera nya Salt-föreningar

Under 2015 har inte mindre än nio nya föreningar bildats och anslutits till Salt. Det är en tydlig ökning jämfört med de senaste åren.

– Vi ser ett ökat intresse för Salt både inom Svenska kyrkan och inom Scoutvärlden, säger generalsekreterare Johanna Björkman.

Även via Soul Children och dess körer har nya Salt-före-ningar tillkommit, ett exempel är Torslanda Soul Children.
I Älmhult och Särna-Idre har svenskkyrkliga församlingar, utan EFS-förening, valt att ansluta sin barn- och ungdomsverksamhet till Salt.

Johanna konstaterar glatt:

– Det är förstås jätteroligt och blir för oss ett kvitto att det arbete vi gör har Guds rikes tillväxt som mål!

Hur vi började vår diakonisskola i Eritrea

Utdrag ur en artikel i ”Varde Ljus 1930”, av missionärerna Thèrése de Pertis och lsabella Stolpe:

Om vi blott hade några kristna abessinska kvinnor, som utbildats till medhjälpare, huru mycket mera vidsträckt och fruktbärande skulle då ej vårt arbete blivit! Så ha vi kvinnliga missionsarbetare ofta tänkt. Detta gäller arbetet i skolor, bland bykvinnor och ej minst i sjukvården.

1_2016_arkivet11_2016_arkivet1
1_2016_arkivet21_2016_arkivet2
1_2016_arkivet31_2016_arkivet3

Redan tidigt i sjukvårdsarbetet gjordes försök att få inhemska medarbetare men det var svårt att förverkliga. Kvinnans plats var i hemmet. Missionsläkaren Nicola De Pertis gjorde 1914 ett förslag till teoretisk och praktisk sjukvårdskurs. Men så utbröt kriget och inget blev gjort. Men tanken togs upp igen och så här skriver Therese och Isabella:

… varför vi efter att åter ha framlagt saken inför Herren en söndag i slutet av 1923 tillkännagåvo efter högmässan i Asmara kyrka, att vi ämnade börja en sjukvårdskurs och att de av församlingens unga kvinnor, som ville deltaga i den, kunde anmäla sig hos oss: Redan samma dag kommo de första och under veckans lopp så många, att vi hade ett tiotal att välja på. 

Så började vi då i Jesu namn vår första kurs. Det var uppmuntrande se, med vilken villighet och frimodighet flickorna togo itu med arbetet. Redan kl. 6 voro de i verksamhet med rengöring och förberedelser för kliniken, som öppnas kl. 8 och där patientantalet brukar vara mellan 80-100. 

Den teoretiska undervisningen innebar i början oerhörda svårigheter, emedan vi saknade allt undervisningsmaterial. Så småningom anskaffades dock åskådningsmaterial. Men i sådana ämnen som anatomi, fysiologi och patalogi, hälso-, och sjukvårdslära samt barnmorskelära måste den av oss som undervisade, själv på tigrinja utarbeta en liten handledning i ämnet. … För att fördjupa deras insikt i kristendomens sanningar, lade vi särskild vikt på bibelstudium samt kyrko- och missionshistoria. 

Under vår ledning fingo de undervisa i sjukhusets söndagsskola; även fingo de besöka ensamma gamla och läsa och sjunga för dem. Till stor nytta voro också sjukbesöken i hemmen, där rikliga tillfällen till kärlekstjänst gavs dem. Vi minnas hur Rakels ögon strålade av glädje, då hon kom hem och berättade, att en kvinna hon skött begärt undervisning, och glädjen ökades, då efter några dagar även kvinnans syster ville lära läsa.

… Lördagen den 15 jan 1927 avslutades vår kurs med offentlig examen. Vi började dagen i kapellet med bön och påminnelse om den barmhärtige samariten, i vars spår våra flickor skola följa i tjänst bland de lidande. Därefter gingo vi till det angränsande undervisningsrummet, och så började förhören i kristendomsämnen och språk. När examensfebern lagt sig, redde flickorna sig utmärkt. På e.m. fingo de visa, vad de inlärt i sjukvårdsämnen. Svaren kommo snabba och frimodiga. Asmara stadsläkare, som infunnit sig och själv framkastade några frågor, uttalade sin belåtenhet. Följande söndag invigdes våra första 6 diakonissor. Efter högmässo-gudstjänsten trädde de fram för altaret och mottogo församlingens välsignelse. 

… Nu skulle alltså flickorna ut i arbete på egen hand. Vi utrustade dem så gott vi kunde; de fingo även var och en en liten låda med de nödvändigaste sjukvårdsmaterial för deras kommande arbete.

Res i Luthers fotspår

I höst arrangerar Budbäraren en resa där vi besöker viktiga Luther-platser i Tyskland.

Vi kommer få vara med och fira reformationsdagen den 31 oktober i Wittenberg, där hela staden bjuder upp till fest. Eisleben, där Luther både föddes och dog, kommer vi att förära ett besök. Vidare ska vi till den pittoreska staden Eisenach, där både Luther och Bach bodde under olika tidpunkter. Självklart ska också borgen Wartburg besökas, där Luther hölls gömd och översatte Bibeln till tyska. En annan nyckelstad i Luthers liv var Erfurt, och här ska vi till Augustinerklostret där han var munk under en tid.

Men en Lutherresa är också så mycket mer. Det är ett tillfälle för fördjupning i tron. Det ger oss våra historiska rötter. Framförallt är det trevligt att åka på en Lutherresa, där dagarna avslutas med gemensamma middagar på hotellen.

Om du anmäler dig till resan, var då beredd på att din kunskap om Martin Luther och hans teologi kommer till en ny nivå. Men inte bara det, du kommer förmodligen också att få nya vänskaper på köpet.

Resan riktar sig till alla våra läsare. Antalet platser är begränsade till en buss så anmäl dig omgående om du vill vara säker på att få en av dem.

I reformationens arv

Först ska vi dock stanna upp och ställa frågan om detta med lutherdomen har så stor betydelse för oss i dag? Spelar det egentligen någon roll om du är lutheran eller inte? Utan tvekan är svaret ja, samtidigt som det i dag inte alls är någon självklarhet varför så är fallet. Mycket förenklat kan man säga att något som utmärkt en lutheran är att man betonat Skriftens centrala ställning och rättfärdiggörelsen som gåva. Luthersk teologi har mer än någon annan sökt slå vakt om evangeliet. Men i vår tid kan sådana rättframma påståenden bemötas med upprörda reaktioner såsom: ”Hur kan du hävda att lutherdomen har en mer evangelisk tolkning av Guds ord än andra?” Att stå upp för den lutherska kristendomstolkningen handlar givetvis inte om någon självgodhet eller von oben-perspektiv. Nej, en lutheran är medveten om att vi alla är syndare i stort behov av Guds nåd. Att vara en sann lutheran är att dagligen omvända sig, ta emot Guds gåvor med ödmjukhet och ha en stor medvetenhet om behovet av en frälsare. Som lutheraner är vi fast övertygade om att det finns kristna även i andra kyrkor som inte är lutherska. Det är för oss självklart att det finns frälsning utanför den lutherska kyrkan (men inte utanför Kristus!). Vi är vissa om att vi kommer att få möta pingstvänner, kalvinister, ortodoxa, anglikaner, katoliker, baptister med flera i himlen. Skälet till att vi lutheraner står upp för lutherdomen är att vi är så övertygade om att det är den mest korrekta och riktiga förståelsen av evangeliet om Jesus Kristus som vi hittar i Guds ord. Det är så vi kan ge ett bidrag till den vidare kristenheten.

1_2016_luther11_2016_luther1
1_2016_luther21_2016_luther2
1_2016_luther31_2016_luther3
1_2016_luther41_2016_luther4

Idag kan man höra någon uttrycka att det här med samfundsetiketten inte är så viktigt. ”Det spelar ingen roll om man är lutheran eller något annat, det viktiga är ju att man är kristen.” Och visst finns det sanning i det påståendet. Samtidigt är det ett felaktigt alternativ. Att vara lutheran handlar inte primärt om kultur eller tradition, åtminstone borde det inte göra det. Nej, att vara lutheran handlar om att vara mån om sanningen, hela sanningen, och inget annat än sanningen om Jesus Kristus som Gud har uppenbarat för oss i sin heliga skrift. Så detta att vara lutheran är av yttersta vikt – så länge som vi är intresserade av sanningen i Guds ord och att evangeliet hålls rent och klart. Låt därför reformationsfirandet de kommande åren få bli startskottet på en ny stolthet över att vara lutheran!

Jag brukar ibland tänka på Martin Luther som en vän, som genom det han skrivit kan uppmärksamma mig på viktiga saker. Samtidigt bör det poängteras att den viktigaste vännen av alla naturligtvis är Jesus själv (det är också därför vi regelbundet kan höra predikanter betona vikten av bön och bibelläsning – för det bidrar till att bevara och fördjupa relationen till Jesus). Jesus betonar i evangelierna att den närmaste relationen vi ska ha alla kategorier inklusive livskamrat, barn, föräldrar, är vår relation till honom.

Åter till vår vän Martin Luther. Ett personligt minne för mig är hösten 2005 när jag var nybliven student i Uppsala. Det var en Luther-helg som arrangerades i Lötenkyrkan, för övrigt ett av mina första möten med Johannelunds teologiska högskola och EFS. LarsOlov Eriksson, lärare på skolan, undervisade om Luther, och på kvällen visades filmen Luther på storbild. Även om jag visste det innan blev det då påtagligt för mig hur viktigt det Luther bidrog med genom sin teologi och förkunnelse är, och att förståelsen av det är något jag som lutheran bör prioritera.

Ett tips är att låta de kommande åren, då det kommer att fokuseras på Martin Luther vid reformationsjubileumet, bli en tid att fördjupa och odla kunskapen om den förkunnelse och teologi som växte fram. Varför inte läsa en bok av Luther i år? Eller varför inte anmäla dig till EFS-resan i Martin Luthers fotspår hösten 2016?

Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet

Reformationen innebar en uppgörelse också på denna punkt. När Luther drog konsekvenser av sin rättfärdiggörelselära fick det följder för hur han kom att se på prästvigningen, prästen och lekmannen. Med utgångspunkt i 1 Petr 2:4–5 och 2:9, ”Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk …”, hävdade Luther de döpta och troendes allmänna prästadöme. Luther menade att dopet i en grundläggande mening gör alla troende till präster; dopet är den verkliga prästvigningen. Det finns ingen förmedlare mellan Gud och männi-ska förutom Kristus. Inga särskilda präster ska här tränga sig in och hävda speciell status. Sakramenten (dop och nattvard) och tillsägelsen av syndernas förlåtelse blir inte giltiga på grund av prästens prästvigning utan på grund av Guds ords löften. Därför kan alla kristna i princip dela ut sakramenten och förmedla syndernas förlåtelse. Det är inte bara prästen som kan tolka och förkunna Guds ord. Skriften är tillräckligt klar i sitt centrala budskap om frälsning för att vara tillgänglig för alla. Alla är kallade att i sin vardag förkunna Guds ord. Alla döpta och troende är andligt delaktiga och medansvariga för församlingens lära, liv och evangelisation.

Vad blir då kvar som är unikt för den som avskiljts som präst för en speciell tjänst i församlingen? Rent krasst inte mycket. Prästen utför det som i princip tillkommer alla kristna. Den som genom löften, handpåläggning och förbön avskiljs för prästtjänst blir faktiskt inte präst genom ”prästvigningen”. Det blev han/hon genom dopet tillsammans med alla andra kristna en gång i tiden. Om vi tolkar detta som en nedgradering av prästens tjänst har vi missförstått. Det är istället en uppgradering av den vanlige troende kristnes status inför Gud det handlar om.

Uppgiften för den som avskiljs för prästtjänst i församlingen blir inte mindre viktig utifrån detta synsätt. Ledarskapsuppdrag är alltid mycket viktiga. Han/hon får församlingens officiella uppdrag att vara predikant – uppgiften att offentligt förkunna Guds ord – och för den goda ordningens skull även uppgiften att hålla i dop och nattvard.  Det är kallelsen in i ett ödmjukt ledarskap som grundar sig på trohet mot Guds ord och församlingens förtroende.

Luther själv sammanfattade det allmänna prästadömet i tre praktiska uppgifter:

1) Offra – en kristen är kallad att frambära sig själv som ett offer, bland annat genom att tjäna sina medmänniskor i de olika uppgifter Gud kallar till.

2) Be – en kristen är kallad att delta i förbönen. Allas bön har samma tillträde inför Gud för Jesu Kristi skull. Här finns en ”gräddfil” för alla.

3) Lära – en kristen är kallad att på olika sätt dela Guds ord både i församlingen och i vardagen. Det innebär också ett ansvar att pröva det som sägs och sker i församlingen.

Läran om de döpta och troendes allmänna prästadöme är med andra ord samma sak som lärjungaskap på lutherska, ett sätt att uttrycka den kristnes missionsuppdrag.

För övrigt ligger i förlängningen av allmänna prästadömet även ett ja till kvinnor som präster, men det är en annan artikel.

Mitt i Guds underbara väv

Vintern håller sitt kylslagna grepp om Sverige den dag Budbäraren beger sig till Smålandsskogarna för ett varmt och inspirerande möte. Kerstin är nyss hemkommen från kontoret i Växjö som ligger fyra mil från hemmet i Rydaholm. Skymningen är påtaglig och under tiden Kerstin tänder upp i huset blir det rundvisning. På flera av husets väggar dominerar antingen bokhyllor eller vackra färgsprakande gobelänger. På golven ligger vackra sittkuddar i flamsk-väv.

Kerstin visar oss in i vardagsrummet där en vävstol drar till sig blicken. Hon berättar att hennes senaste projekt beräknas ta fem år att färdigställa, en flamskväv som påbörjades under julen.

– Man måste ha en plan med väven men ändå våga gå utanför myllret av färger. Det är inte hela världen om det blir fel. Jag har redan gjort fel i den här väven men det blir en vacker kudde ändå, utbrister hon på sin breda glada skånska.

1_2016_oderhem41_2016_oderhem4
1_2016_oderhem11_2016_oderhem1
1_2016_oderhem21_2016_oderhem2
1_2016_oderhem31_2016_oderhem3

Kerstin är inne på sitt sjätte år som distriktsföreståndare för EFS Sydöst. Det är ett ganska stort distrikt som sträcker sig från Östergötland i norr till Småland i söder.

Att vara distriktsföreståndare innebär att ha mycket kontakt med anställda, med föreningar och deras styrelser och med medlemmar. Det blir mycket resor. Dessutom predikar hon tre av fyra helger.

– Jag har världens bästa jobb, jag älskar det, utbrister hon leende. Och det är svårt att ta miste på hennes glädje och iver när hon berättar om livet med jobbet.

Kerstins kyrkliga bakgrund är brokig. Hennes pappa var medlem i Bibeltrogna vänner, där han också var ordförande i en lokal förening. Hennes mamma var pingstvän. Familjen gick även till Svenska kyrkan, men under tonåren var vännerna med i Helgelseförbundet och så blev det även för Kerstins del.

Det var först i gymnasiet hon kom i kontakt med EFS då hon gjorde två bibelskoleår på Hållands och Hjälmareds folkhögskolor. Därefter läste hon till pastor inom Alliansmissionen innan det var dags att åka tillbaka till Åre och Hållands folkhögskola. Där och då tog Kerstin ett aktivt val att bli medlem i EFS.

Under ett tillfälle var distriktsföreståndaren från Mittnorrland på skolan och berättade för personalen om vad det innebär att vara evangelisk luthersk i dag. Så delade hon ut en skrift, EFS Framtidsutredning där hon läste:  ”Vi är en smågruppsbaserad rörelse, vi jobbar med samtal och bibelbruk – det vi kallar för EFS tillskottspunkter.”

– Jag blev alldeles tagen! När jag jobbade på Hålland så var vi i fjällvärlden och lite distanserade från övriga EFS, men när jag hörde distriktsföreståndaren berätta gick jag hem till min man och sa att det här måste vi vara med i. EFS vill vara en bibelrörelse, en missionsrörelse, en smågrupps-rörelse och en lekmannarörelse – och jag ville vara en del av det.

– De där punkterna i häftet är lika bra i dag och vi är ännu inte framme. Vi behöver i dag, mer än någonsin, bli en bibelrörelse, fortsätter Kerstin entusiastiskt.

Det som berörde Kerstin på djupet var orden smågruppsbaserad bibel- och lekmannarörelse. En rörelse där hela gudsfolket blir engagerat, alla räknas och kan komma med sina gåvor. Det är inte en prästifierad rörelse, utan en rörelse där varje person kan känna att den får plats och får blomstra i det som är den personens längtan.

Det är lätt att förstå att den karismatiska uppväxten både präglat och format henne. I barndomshemmet talades det mycket tro och predikanter från hela den ekumeniska bredden gästade ofta det väl tilltagna huset. Kerstin och hennes syster var alltid välkomna med i de spännande samtalen.

– Jag fick höra vad Gud gjorde i världen och kunde sitta med och höra utläggningar om Galaterbrevet. Det var så spännande, minns hon och fortsätter:

– Mamma var engagerad i Women Aglow och eftersom huset var så stort så kunde mamma och pappa bära ut alla möbler, tömma vardagsrummet och duka upp hur många långbord som helst. Vi kunde lätt duka till 70 personer hemma, så huset fylldes lätt med folk. Någonstans där i alla samtal, i allt jag såg hos andra människor, väcktes en längtan efter mer av Jesus, berättar Kerstin.

Även i Kerstins eget hem finns gott om plats för umgänge. Det är öppet mellan kök och vardagsrum. Flera soffor välkomnar till umgänge och köksbordet, där vi sitter under samtalet, är stort med plats för många. Köket har flera stora avlastningsytor som är helt rena, med undantag av två spännande detaljer, en gammal separator och en kvarn. Det visar sig att det hembakta knäcke-brödet vi äter kommer från mjöl som Kerstin malt själv.

Kerstin leder samtalet tillbaka till det som format henne:

– Barndomen präglar mycket tror jag. Nästan alltid när pappa var ledig, om han inte jobbade med huset eller trädgården, så satt han i en viss fåtölj och läste Bibeln, Luther och Rosenius. Han lyssnade på predikoband som vi prenumererade på och när han varit på mötesserier köpte han alltid kassettband som han kunde lyssna vidare på. Pappa var så hungrig efter Jesus, det var han.

Så spänner hon blicken i mig med sina pliriga ögon och utbrister:

– Tänk, jag har alltid predikat, så länge jag kan minnas. Jag satte upp mina dockor och nallar och jag hade nattvard med saft och pepparkakor när ingen såg på. Till och med när mina kompisar var hemma lekte vi kyrka. Så, jag tänker att jag haft en längtan i mig sedan jag var liten. Det var kanske inte just att bli präst – det kunde jag inte formulera eller sätta ord på då. Jag tror faktiskt ärligt att jag så länge jag kan komma ihåg alltid har längtat intensivt efter att komma närmare Jesus.

Så är det även i dag. Kerstin berättar att det driv hon hade efter Jesus som liten fortfarande följer henne. Dels så tänker hon på att möta och umgås med andra människor som bär samma längtan. Det föder tro. Och att ständigt fylla på med kraft och att leva i bön och läsa i Bibeln är något hon ser som ett måste.

– Jag älskar Bibeln!  Det är få saker som slår att få köpa en ny bibel. Jag har egentligen alldeles för många, 15 stycken tror jag det är, men att få köpa en ny bibel och att få läsa den från första pärmen och göra nya understrykningar, sätta massa klisterlappar i den – att få börja om. Det är en sjuklig passion, utbrister hon och fortsätter med drömmande blick:

– Det och fina skrivböcker. Jag har en hel byrålåda med oskrivna skrivböcker.

Samtalet går tillbaka till EFS som bibelrörelse. När Kerstins dotter kom hem efter ett nyårsläger var hon så hungrig på Bibeln. Hon hade fått en bibelapp och en bibelläsningsplan. Ungdomarna börjar läsa Bibeln men hon funderar över hur det är med övriga EFS. Hon tänker på missionen, på lekmän med brinnande engagemang. Att det fortfarande finns så mycket att göra. För att det hela tiden kommer till nya människor. EFS tillskottspunkter är långt ifrån uppfyllda enligt Kerstin.

– Vi har massor av nya platser som vi behöver vara en smågruppsrörelse på. Där har vi mer att göra.  Där ser jag framtiden, att finnas i mindre gemenskaper där man tar hand om varandra.

En av sina viktigaste uppgifter ser hon som brobyggare i relationer. Hon tycker om att skapa förtroende, knyta samman människor med varandra, bekräfta gåvor. I sin roll som distriktsföreståndare ser hon också att rollen att vara sanningssägare är viktig. Och att älska människor och ha mycket tålamod och att uppmuntra.

– Jag tänker att min livsuppgift är att tala mycket hopp. Det jag har som en botten är nog att jag ska trösta Guds folk, säger Kerstin med ett allvar i rösten.

Hon fortsätter:

– Ibland tror jag att vi förlorar blicken. Att vi inte har blicken på Jesus och då blir vi rädda, ängsliga – vi kan inte se hoppfullt på den här världen. Vi oroar oss över allt som vi inte vet hur det kommer att bli. Jag tänker att om vi lyfter blicken och ser att Jesus aldrig någonsin svikit sitt folk så skulle vi leva vårt liv i ett annat perspektiv.

Kerstins flamskväv beräknas ta fem år att färdigställa. Varje tråd petar och drar hon långsamt och mödosamt i. Hon säger att ett mönster kan man aldrig följa helt exakt utan man måste vara lite fri. Det är som själva livet, tänker jag. Herren drar oss in i livets väv, omsorgsfullt och mödosamt till ett myller av färger, former och möten. Han för oss samman, liv för liv. Tillsammans bildar vi en mening och en helhet där vi får vara till för varandra.