Författare: Jonatan Knutes

De gav sitt liv för missionen

Det fanns en missionsiver som spirade i Sverige i slutet av 1800-talet, inspirerad av den pågående folkväckelsen, och kyrkliga samfund började sända ut människor att föra budskapet om världens frälsare till ”vita fält på kartan”.

Men de allra första, tre ogifta män i 30-årsåldern, kom från Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, EFS. Denna väckelserörelse inom Svenska kyrkan från 1856 fick mycket snart fokus på mission. För att utbilda och träna missionärer startades missionsinstitutet Johannelund i Bromma (numera i Uppsala). Fyra år senare, 1865, stod första kullen redo att åka ut.

Efter rådgivning med tyska missionärer hade EFS fått tips om gallafolket – egentligen oromo – i inre delarna av Etiopien, som aldrig fått höra evangeliet. Johann Ludwig Krapf talade om dem som ”Afrikas tyskar” – ett stort folk mitt på kontinenten, som skulle innebära en väg till fler folk.

Detta beslöts bli målet. Men vägen dit blev lång.

1_2016_historia1
1_2016_historia2
1_2016_historia3
1_2016_historia4

Lars Johan Lange, Carl Johan Carlsson och Per Eric Kjellberg hette männen som gav sig av, via tåg och långa båtfärder genom Europa och norra Afrika, Suez och Arabien. Efter ett halvår, 15 mars 1866, anlände de till Massawa, Eritrea, som då tillhörde det ottomanska riket. Härifrån gick färden till fots mot Abessinien, över bergen, tills de stötte på ett nomadfolk i Kunama. Där beslöt de slå sig ner och byggde upp den första svenska missionsstationen, Tendar, mitt i vildmarken på låglandet mot Sudan. Genast påbörjade de språkstudier, ivriga att förkunna evangeliet.

Det skulle dessvärre inte bli lätt. Inom kort blev Lange svårt febersjuk och nio månader efter ankomsten skrev han förtvivlat till missionsstyrelsen att han måste återvända hem. Han erbjöd sig resa direkt till föräldrarna utan att visa sig i Stockholm, så EFS inte, som han menade, skulle behöva skämmas över hans misslyckande efter allt de investerat.

En kort tid därefter avled Carlsson i svår feber. Den första missionärsgraven skulle följas av många fler.

Kvar var Kjellberg, men han fick snart hjälp av nya missionärer från Johannelund. Bland dessa fanns Maria, som sänts ut i syftet att gifta sig med Kjellberg; ”att resa ut som missionsbrud” blev ett nytt begrepp.

Äktenskapslyckan blev inte långvarig. Kort efter bröllopet skulle Kjellberg och en av de nyanlända åtfölja en grupp britter på genomresa. De blev överfallna och svenskarna mördades. Maria, som var gravid, födde en son som dog efter bara några veckor, och sex dagar senare dog även Maria.

De svenskar som återstod fortsatte tappert att kämpa mot såväl sjukdom som med sjukvårdskliniken. De brottades med språket samt den redan etablerade skolan där de lärde folket att läsa och skriva. I den lilla kyrkan var det glest med folk; än sågs ingen väckelse.

– Vid den här tiden handlade det om att leva evangeliet, säger Erik Johansson, missionssekreterare på EFS.

Trots nederlag, vånda, kamp och fler gravar, stod människor märkligt nog på kö hemma vid Johannelund för att få bli missionärer. Utan någon synbar frukt som motivation.

– Vad var det som drev dessa människor, som verkligen fick offra allt, om inte en Guds kallelse? fortsätter Erik.

– För vi ska också komma ihåg att 1860-talet var en svår tid i Sverige, svältår, då emigrationen till Amerika nådde sin topp. Men då valde människor att resa till Afrika för att berätta om Jesus.

Fortfarande hade missionärerna inte nått fram till det uttalade strategiska målet – oromo. Flera svenska expeditioner hade initierats men alla hade slutat, antingen på grund av sjukdom eller avspärrade vägar till följd av stamkrig, politisk oro eller nekade inresetillstånd.

I Monkullo utanför Massawa upprättades en bas och Östafrikas första tryckpress, som producerade bibeldelar och andra skrifter på lokala språk. Här fanns många före detta slavar som EFS köpt fria och erbjöd skolgång. En av dem, en 10-årig pojke som fick namnet Onesimus, var just från oromo. Han blev efter en tid hos missionärerna kristen och döpt och skickades till Sverige för fem års studier vid Johannelund. När han återvände till Afrika påbörjade han i samarbete med en kvinna, Aster, en bibelöversättning till oromo, som var klar 1899.

Eftersom mission i Östafrika var begränsad, på grund av maktkamp mellan britter och italienare samt motstånd från ortodoxa kyrkan, såg sig EFS ”nödgade” att hitta fler fält när kön av missionsvilliga bara växte. Beslutet föll på Indien, där ett arbete etablerades 1877 bland gondfolket i Madhya Pradesh. Här blev särskilt de humanitära insatserna viktiga när en svältkatastrof drabbade landet i slutet av seklet.

– Man kan rent av säga att barnhems-verksamheten för alla övergivna barn lade grunden för kyrkan där, efter hand som dessa växte upp, säger Erik.

Och den sociala missionen skulle bara växa inom EFS.

– Faktum är att missionsarbete helt legat till grund för svenskt biståndsarbete och satt agendan, tillägger han och berättar att det på Sidas egen hemsida står att svenskt biståndsarbete började just med EFS missionärer!

Det skulle dock bli genombrott även i Afrika. I Massawa fanns nu några eritreanska ortodoxa som genom svenskarna fått nytt liv i sin tro genom det klara evangeliet och personliga mötet med Jesus. Två av dessa, Gebre-Ewostateos och Daniel, utvaldes att leda ytterligare en expedition till oromo i Etiopien.

Och de lyckades! 1898 föddes den första evangeliska församlingen i Bodji (senare kallad Mekane Yesus*).

– Det underbara är att det var afrikanska missionärer, upplärda av svenskarna, som tog sig dit och startade kyrkan, säger Erik och betonar att EFS strategi ända från början varit att träna upp lokala ledare att kunna lämna över arbetsansvaret till, eftersom dessa bäst känner både språk och kultur.

Denna inställning av tro på inföddas förmåga särskilde missionen från det västerländska samhället i stort, där ett överlägset kolonialtänk dominerade. I en avhandling från 2012 lyfter Robert Odén just fram missionärernas inställning till de inhemska som ”jämlika” och ”bröder” – vilket knappast var gängse attityd under denna tid.

Under 1922 etablerades Mekane Yesus-församlingen i Addis Abeba, Etiopien, med ett femtontal medlemmar. Trots en stadig tillväxt skulle den unga kyrkan bli hårt prövad. Under den kommunistiska regimen, och främst ”röda terrorns år” 1977–78, mördades många kristna, medan andra torterades och sattes i fängelse. Kyrkor beslagtogs och ungdomar förbjöds samlas till gudstjänst – de skulle istället bygga det nya landet. Trots att kyrkan som institution accepterades var det svårt att leva ut det kristna livet.

I takt med att kommunisterna tappade kraft under åttiotalet fann kyrkorna allt mer frihet, och i och med den nya regimen 1999 explosionsväxte Mekane Yesus. Hundra år efter pionjärernas ankomst räknade de 20 000 medlemmar – tjugo år senare 700 000, för att i dag, som världens största lutherska kyrka, överstiga sju miljoner.

– En viktig bidragande orsak var den karismatiska väckelse som kom på sjuttiotalet, tillägger Erik.

Mitt i ”ingenstans” föll Anden över mestadels ungdomar, men även präster och andra, vilket ledde till en intensiv debatt: är detta luthersk kristendom, eller en avart?

– Kontentan blev att detta inte gick att stoppa, utan det bästa var att öppna dörren och låta det vara en del av kyrkan, vilket även EFS rådde dem till.

Därmed har Mekane Yesus idag kommit att mer likna en livlig pingstkyrka, även om den lutherska liturgin ligger till grund. Något som inte alls präglar kyrkan i till exempel Eritrea eller Madhya Pradesh. Men Erik tycker det är fascinerande – vackert – hur olika de olika landskyrkorna tar sig uttryck.

– Det är ett tecken på att det inte är vi, EFS, som styr, utan Gud verkar som han vill.

– Vi vill respektera deras sätt att verka. Vi gläds åt att kyrkan utvecklas och vill stödja dem i det arbetet. Vårt uppdrag är ändå detsamma – att berätta om Jesus, ge bibelkunskap och göra diakonala insatser, det behövs i alla sammanhang.

I Somalia finns det just nu ingen synlig kyrka, utan individer och små grupper utgör den kristna gemenskapen, ständigt utsatt för yttre hot och inre splittring.

– Många har nog undrat över Guds plan där. Kanske har Gud planerat en skördetid för Somalia någon gång i framtiden? menar Erik och tillägger att så snart den politiska och sociala situationen i Eritrea och Indien – kanske även Somalia? – förändras, så kommer nog den karismatiska väckelsen att nå även dit.

Även om situationen ser annorlunda ut i dag tror Erik att vi har inspiration att hämta hos både pionjärerna och deras svenska understödjare.

– Jag tror det är svårt för oss att sätta oss in i den enorma missionsiver som rådde i slutet av 1800-talet, och även hur den har påverkat vårt eget land, vilken välsignelse som förunnats oss tillbaka, säger han.

– Det dröjde 38 år innan vi nådde fram till vårt första mål! Ändå höll de troget, ivrigt, ut. Det är faktiskt lite komiskt att tänka på alla dessa fattiga torpare i svenska obygden som överallt läste Budbäraren och hade bra grepp om Östafrikas geografi – även om de inte riktigt visste var Falun låg.

– På samma sätt behöver vi uthålligt vara trogna tilltalet, kallelsen, och inte vara så upptagna av att leta resultat. Vi kan inte bedöma våra insatser efter vad som syns – vi arbetar i Guds vingård, men Gud ger växten, i sin tid.

Ja, inte kunde de första troshjältarna ana vilken frukt som skulle komma av deras offervilja, med miljoner människor över hela världen i tacksamhetsskuld.

* Mekane Yesus betyder ”platsen där Jesus bor”

Nya utmaningar för Nepal

På förmiddagen den 25 april förra året inträffade det kraftigaste jordskalvet på över 80 år i Nepal. Tusentals fick sätta livet till och de materiella skadorna var omätbara. Världspressen var snabbt på plats och den humanitära hjälpen likaså. Men medan pressen har dragit vidare till nästa händelse är landet kvar i en ständig rädsla för efterskalv och en tärande fattigdom.

– Det finns en väldig stress i att leva med vetskapen att det kan komma ett nytt kraftigt skalv, säger Mirjam Lindvert Thiessen, som tillsammans med familjen bor och arbetar i landet sedan fyra år tillbaka. Hon och familjen var hemma i huset i Kathmandu när skalvet inträffade.

1_2016_nepal11_2016_nepal1
1_2016_nepal21_2016_nepal2
1_2016_nepal31_2016_nepal3

Trots jordskalvet har det ändå funnits en framtidstro i landet och efter lång tid av splittring antog Nepal i september 2015 en ny konstitution. Nu slogs det bland annat fast att Nepal skulle vara en sekulär stat med religionsfrihet och även några inrikesgränser drogs om för att underlätta för alla delar av landet att föra handel med Indien, varifrån de får 90 procent av sin import.

Till många nepalesers besvikelse har resultatet blivit det motsatta då Indien efter införandet av den nya konstitutionen stängt gränsen. Enligt kritiker är det en direkt följd av den nya konstitutionen, då Indien hellre sett att Nepal gått mot att bli en mer hinduisk stat och genom blockaden vill de pressa Nepal till förändringar. Indien själva hävdar att de stängt gränsen för att undvika oroligheter. Oavsett orsak får det stora följder för Asiens näst fattigaste land.

– Det finns en stor brist på bränsle. Människor eldar skräp ute för att kunna laga mat och folk trängs på taken av de bussar som går, säger Mirjam och berättar att många sjukhus har fått stänga på grund av brist på gas, diesel och mediciner. Tusentals skolor och restauranger har också tvingats stänga vilket är förödande för landet och dess ekonomi. I familjen Thiessens hus har de el några få timmar per dag och det är svårt att få upp värmen.

Sedan fyra år tillbaka driver familjen Thiessen Purnaa, ett så kallat socialt företag som vill hjälpa utsatta grupper i samhället genom att erbjuda jobb och utbildning. Förutom att få sin egen inkomst lär de sig att läsa och skriva och erbjuds även bibelstudium och kurser i barnuppfostran, nutrition och hygien.

– Socialt företagande är på många sätt en mer hållbar hjälp till ett land än bara bistånd och i det här fallet genererar det även vinster och ekonomi till Nepal. Dessutom mår människor bra av att få jobba och det ger dem värdighet. En del av våra anställda har aldrig haft ett jobb förut, säger Preston Thiessen. Han kommer från Kanada och Mirjam är uppvuxen i Östersund där familjen alltid har varit aktiv i EFS. De får ekonomiskt understöd från EFS i Östersund.

Förutom den allmänna fattigdomen har kvinnor en särskilt låg ställning i Nepal vilket gör dem speciellt utsatta. Unicef räknar med att cirka 7 000 nepalesiska flickor och kvinnor faller offer för trafficking varje år.

– Förutom trafficking tvingas även många kvinnor in i dåliga äktenskap, och vi ser mycket ondska här även om vi trivs bra. Vi tror att Gud väljer att använda oss för att göra en skillnad. Han har en plan för varje person och det är vår drivkraft, säger Preston.

Värsta torkan på över 30 år

Bonden Haben Waldo föser sina oxar längs en uttorkad flodbädd i Enderta-området i norra Etiopiens Tigray-region. Fram till sommaren 2015 var det områdets största flod, Ilala. I dag är den helt uttorkad liksom de flesta andra vattenresurser. Lantbruket är i det närmaste utslaget.

– Jag har försökt odla vete, teff (ett inhemskt sädesslag) och korn, men skörden var usel. Jag kan inte ens föda min familj på det. Tack gode Gud för att vi har kunnat bevattna ett litet grönsaksfält så att vi överlever, säger Haben.

Risken är stor att grönsaksfältet snart dukar under av vattenbrist. Etiopien går igenom den värsta torkan på över 30 år. 18 miljoner etiopier behöver hjälp att få mat. 7,9 miljoner av dessa täcks av det nationella Productive Safety Net Programme, men 10,2 miljoner personer är i akut behov av matbistånd. Etiopiens regering vädjade redan i höstas om hjälp från omvärlden, men mycket lite bistånd kommer in. Redan nu har hundratusentals boskap dött till följd av torkan, framförallt i landets östra delar.

– Boskapen lider. Det finns inga betesmarker kvar, säger Haben.

1_2016_etiopien11_2016_etiopien1
1_2016_etiopien21_2016_etiopien2
1_2016_etiopien31_2016_etiopien3

Över 80 procent av landets 95 miljoner invånare lever på jordbruk. Majoriteten är beroende av vårens och sommarens regnperioder för att kunna odla. År 2015 var klimatfenomenet El Niño ovanligt starkt vilket ledde till att nederbörden uteblev helt i stora delar av Etiopien. Samtidigt har vissa områden drabbats av förödande störtregn och översvämningar. Situationen är särskilt svår i östra och norra Etiopien. I Tigray är torkans konsekvenser tydliga längs vä-garna. De flankeras av fält utan grödor. Kor och oxar borrar desperat ned sina mular i den torra jorden för att hitta rötter. På en av åkrarna plöjer Halefum Hargo jorden med sina två oxar.

– Jag plöjer jorden så att den ska vara mjuk om det börjar regna i juni. Jag har inget utsäde, men tänker sälja en av oxarna så att jag har råd att köpa det, säger han.

Ytterst få bönder har något utsäde. Även om det blir nederbörd kan de inte så nya grödor. Det hotar att försätta Etiopien i en ond cirkel av matbrist. Halefum är orolig inför framtiden. Hans familj består av åtta personer. De får 15 kilo majs eller vete i månaden i bistånd.

– Det räcker inte. Ibland äter jag inget på en hel dag. Jag ger maten till barnen istället, men eftersom den är näringsfattig så är de i riskzonen att bli undernärda i vilket fall, säger han.

2,1 miljoner etiopier, framförallt barn, lider nu av näringsbrist. 400 000 av grav sådan. Folk har börjat fly torkan till områden där det finns vatten vilket på sikt kan komma att tömma vattenresurserna där också.

– Kommer det inget regn mellan juni och september tror jag även vi tvingas att flytta, säger Halefum.

I byn Mones bor 62-åriga Maharat Charkos med sin dotter och två barnbarn i ett minimalt ruckel. Hon överlevde svältkatastrofen 1984–1985, då närmare en miljon människor dog, genom att fly från Tigray till Oromo-regionen i centrala Etiopien. Där levde hon ett bra liv fram tills november 2015 då omfattande studenterprotester bröt ut mot regeringens plan att utvidga Addis Abeba-regionen på bekostnad av den omgivande Oromo-regionen. I polisens insatser med att stävja protesterna har minst 140 människor dödats. Konflikten är mångbottnad, men har på sina håll lett till etniska motsättningar.

– Vårt hem blev attackerat eftersom vi kommer från Tigray. Vi flydde hit och möttes av torka. Vi äger ingenting. Folk här är generösa, men alla väntar på att få bistånd. Hur ska de då kunna hjälpa oss? säger Maharat.

Familjen överlever på att grannarna sticker åt dem en brödbit då och då.

– Vi dricker smutsigt vatten ur en flod, äter näringsfattig mat och kan inte sköta vår hygien. Vi svälter. Både jag och barnen är sjuka, säger hon.

Familjen har inte fått någon vård. Det är den inte ensam om. 3,6 miljoner människor är i behov av hälsovård och sjukdomskontroll. Epidemier av skabb och hygienrelaterade sjukdomar har utbrutit i vissa områden. Även fall av kolera. Maharats barnbarn är några av cirka 1,3 miljoner barn som har hoppat av skolan till följd av torka, översvämningar eller konflikter. De kan snart bli fler. Ett par mil bort ligger en liten källa med någon decimeter högt vatten. Det är fullt av algansamlingar, grenar och löv. Grupper av barn sitter på knä kring källan och fyller på dunkar med vatten.

– Det finns inget vatten i närheten av mitt hus längre. Vi måste gå i flera timmar varje dag för att hämta vatten här. Jag och mina syskon går i skolan på eftermiddagarna, men vi hinner sällan läsa läxor eftersom vi måste gå hit och hämta vatten, säger 10-åriga Mahalet Alamat.

Grupper av kreatur dricker ur samma vatten. Mahalet påstår att hon inte blir sjuk av att dricka vattnet.

– Eftersom det smakar sött, inte salt, säger hon.

I Tigrays största stad Makele är Desta Hadera regional utvecklingschef på DASSC, som är EFS systerkyrka Mekane Yesus-kyrkans utvecklingssektion. Han säger att torkan är den värsta som han upplevt. Endast ett fåtal bönder i regionen har kunnat skörda, vattenresurserna är tömda, boskapen har inget foder och utsäde saknas.

– Redan i september började undernäring breda ut sig, framförallt bland åldringar och barn, säger han.

Desta menar att en svältkatastrof hittills har förhindrats tack vare att regeringen har lagt stora resurser på att utveckla och klimatanpassa jordbruket de senaste decennierna och infört dess Productive Safety Net Program. Regeringen satte även snabbt in nödhjälpsinsatser och bad tidigt om omvärldens hjälp.

– Men långt ifrån alla av de 10,2 miljoner som behöver akut matbistånd får hjälp. Det är de mest nödställda som prioriteras, säger han.

Många tvingas sälja sin boskap för spottstyvrar för att överleva. I Tigray har folk börjat migrera från vissa delar.

– Under februari är rädslan stor att många ska börja fly torkan till andra områden. Enda sättet att få dem att stanna är att få in mat, säger Desta.

DASSC har flera utvecklingsprojekt. Regeringen har bett om hjälp i nödhjälpsarbetet.

– Men vi har inga resurser till att svara på förfrågan. I de hårdast drabbade områdena växer ingenting. Folk väntar på hjälp där, säger Desta.

Om pengar blir tillgängliga kommer DASSC att dela ut utsäde, boskapsfoder, förse byar med dricksvatten och skolor med studiematerial.

– Vi står på gränsen till en katastrof som kan förhindras om hjälp sätts in nu – inte när folk redan har börjat dö. Det är mindre kostsamt i liv och pengar om man ger bistånd för att förhindra en katastrof än att göra det när den redan är ett faktum, säger Desta.

I Addis Abeba träffar jag en representant för en stor internationell hjälporganisation. Han vill vara anonym. Han berättar att endast kring 46 procent av det ansökta biståndet på 1,4 miljarder dollar för 2016 har kommit in.

– Men pengarna är inte tillgängliga än och mycket av maten och andra förnödenheter måste importeras. Det kan ta upp till tre månader innan det börjar distribueras ut, säger han.

En bromskloss är att det mesta av hjälpen kommer in via hamnen i grannlandet Djibouti där logistiken inte är den bästa. Det saknas även tillräckligt med transportmedel. Mannen menar att flyktingkrisen i Syrien och andra konflikthärdar tar omvärldens uppmärksamhet.

– Det största problemet är att givarna inte har tillräckligt med pengar, men torkan i Etiopien är världens tredje största humanitära katastrof. Hjälpen måste sättas in omedelbart, annars kommer en mycket svår situation att uppstå, säger han.

Unga och gamla möts

I nyårshelgen anordnades flera Livskraftläger i vårt avlånga land. Påtagligt många ungdomar kom till dessa läger. Vi är många som kan vittna om att lägren betytt mycket för vår tros utveckling och för att få kamrater.  Av Facebookkommentarer förstår jag att lägren varit givande och innehållsrika. Glädjande! Jag har själv många positiva erfarenheter av läger och konferenser som betytt mycket för mig.

En sak som vi diskuterat flera gånger i EFS styrelse och ihop med Salt har varit ”Hur får vi till en naturlig övergång mellan Salt och vidare till EFS?” Många unga är med på läger och förhoppningsvis tillhör de även något Salt-sammanhang, och detta gläds vi över.

Samtidigt vet vi att tappet blir potentiellt när en ung människa i 20-årsåldern flyttar från hemorten till en studieort. Vad är det som gör att man inte söker sig vidare till en EFS-gemenskap eller annat kyrkligt sammanhang?

Jag har en tanke. Kanske är detta något som grundläggs redan i tonåren, genom de sånger som sjungs i ungdomsgruppen eller på lägren, och på vilket sätt man lägger upp en gudstjänst. Vilka uttryck ger vi åt vår tro när vi kommer tillsammans? Vad är det som skall finnas med för att vi skall tycka att det blir en bra gudstjänst? Vad är det som gör att vi väljer att engagera oss på ett givet ställe?

Om vår spiritualitet ser ut på ett sätt i ungdomsgruppen och på lägret, och på ett annat sätt i söndagens huvudgudstjänst blir det svårt att mötas över åldersgränser och strukturer.  Tänker vi efter lägger vi nog mer vikt vid spiritualiteten än själva teologin när vi analyserar var vi trivs bäst. Teologin kan se mycket snarlik ut i olika sammanhang, ändå har vi kyrkor där vi trivs mer eller mindre bra, trots att de hör till samma rörelse eller kyrkogren. Vi kan tala om en bredd i våra uttryck, men det kan också beskrivas som poler som har svårt att närma sig varandra.

Unga och äldre behöver mötas och samtala om den spiritualitet som föredras. En del tycker om lovsånger, andra föredrar psalmer från Svenska Psalmboken. Några vill ha Svenska kyrkans gudstjänstordning i förmiddagsgudstjänsten, medan andra säger att de önskar en friare gudstjänstform. Åter några önskar tillfälle för personlig förbön medan andra känner sig mindre bekväma med det.  Går det att möta allt detta? Ibland när jag firar gudstjänst slås jag av hur ålderdomliga texter och sånger är, och jag tror på allvar att sådana drag bidragit till att unga människor stannar hemma och hellre söker sig andra sammanhang.

Ska äldre och yngre kunna mötas måste vi hitta tillfällen till samtal om hur vi vill ha gudstjänster och andra  gemenskapsformer. Vi behöver gå varandra till mötes kring utformningen av andliga samlingar. Hur skall de se ut för att ge mer utrymme åt dem som är på väg in i att ta ansvar för morgondagens kyrka.

 

Ny ärkebiskop i ELCT 

Söndagen den 31 januari installerades Fredrick Onael Shoo till att bli den femte ärkebiskopen inom ELCT, Evangelical Lutheran Church in Tanzania.

Shoo, som kommer från Norra Stiftet i Moshi, tar över efter Alex Gehaz Malasusa som haft uppdraget de senaste åtta åren.

Många internationella gäster var bjudna till Domkyrkan i Moshi. Landets premiärminister var hedersgäst bland de 5 000 gästerna. Missionär Päivi Karlsson gav en hälsning från EFS till den nye ärkebiskopen.

Förföljelsen av kristna ökar

I januari varje år presenteras World Watch List. Det är missionsorganisationen Open Doors lista över de 50 länder där kristna utsätts för mest förföljelse. För fjortonde året i rad toppar Nordkorea listan och EFS missionsland Eritrea hamnar på en historisk tredje placering. Ytterligare fyra av EFS missionsländer finns med bland de värst drabbade.

– Huvudorsaken till att förföljelsen ökar i 35 av våra 50 listade länder är utbredningen av den extrema islamismen, säger Peter Paulsson, generalsekreterare för Open Doors.

1_2016_worldwatchlist_map

Ett av de länder som alltså är värst drabbat är Eritrea, som även har kal-lats ”Afrikas Nordkorea”. Till stor del handlar det om att regimen trycker ner sitt eget folk och har en stark diktatorisk inställning. 5 000 personer i veckan flyr från sitt eget land. Det är en allmän försämring för alla i landet. De evangelikala grenarna av kyrkan har även problem inom sina egna led. Det finns ett angiverisystem och en ovilja att låta andra tolkningar av den kristna tron få finnas i landet.

Flera olika parametrar gör att Eritrea ligger så högt upp på listan.

– Våldet är väldigt högt i landet och de har höga poäng på alla våra sex mätområden, konstaterar Peter.

De som utövar den kristna tron förtrycks inom fem olika områden – privatlivet, familjelivet, samhällslivet, församlingslivet och landets lagstiftning. Det sjätte området World Watch List mäter handlar om våld mot kristna, det kan röra sig om våldtäkter, dödligt våld och kyrkobränder.

Indien befinner sig i en annan situation. Där råder hindunationalismen och det är andra orsaker som driver processen. Det handlar om att presidenten inte gör något åt situationen. Våldsfrekvensen mot kristna är väldigt hög. Hinduiska grupper attackerar pastorer och bränner ner kyrkor. I snitt är det tre attacker mot kristna, kyrkor och pastorer i veckan men polisen ingriper inte i de situationerna. Det råder en nationalistisk våg där den kristna närvaron inte är önskvärd.

– Vi på Open Doors vill öka medvetenheten om dessa frågor genom att skapa opinion och genom att få kristenheten att reagera på olika sätt. Vi tror att bönen kan ha inverkan på de här processerna, avslutar Peter Paulsson.

Beslagtagen teveutrustning tillbaka

Det råder lyckostämning på Sat-7 i Kairo, Egypten. Den 28 januari fick de äntligen tillbaka den teveutrustning, datorer och kameror som Egyptens censurmyndighet beslagtog den 10 oktober 2015.

– Vi är tacksamma att all utrustning har lämnats tillbaka i gott skick, inklusive de oredigerade programmen på hårddiskarna, säger platschef Farid Samir.

Teveproduktionen i Egypten har varit begränsad sedan polisräden. De har inte sänt några program live och få program har spelats in. En stor del av Egyptens produktion för ARABIC och KIDS har istället spelats in från Sat-7:s studio i Beirut.

– Under de senaste veckorna har våra andliga muskler varit trötta men uppmuntran från kristna över hela världen har hjälpt oss hålla modet uppe, säger Farid Samir.

Fortfarande vet de inte varför utrustningen beslagtogs.

Vi firar missionens Herre, Jesus Kristus

Under 2016 firar vi 150 år av internationell mission. Hur ärar vi bäst vår historia? Genom att älska och ära missionens herre och centrum Jesus Kristus!

Kärleken och lydnaden för Jesus var det som drev det unga EFS att ”ta upp” utlandsmission. I år ska vi fira detta bland annat i vår jubileumskonferens. Men allra mest hedrar vi vår historia genom att älska, tillbe och lyda Jesus.

Vi behöver söka oss nära Jesus som enskilda och gemenskaper. Det är så vår kärlek, tillbedjan, dagliga omvändelse och lydnad fördjupas. Det är så vi inspireras till efterföljelse och tjänande. Detta är så självklart att vi måste påminna varandra om det! Och rannsaka oss: söker jag mig nära?

Vi ska vara trogna förkunnare av en inkarnerad, korsfäst och uppstånden Kristus, som gav sitt liv för hela människosläktet. Förtröstansfullt – vi får tro detta evangelium som har kraften att skapa tro. Frimodigt – vi står för detta även om inte alla håller med. Det är en exklusiv hållning i avseende att vi menar att Guds ord inte ger oss fler vägar än Jesus. Men det är inte en exkluderande hållning eftersom evangeliet är ett erbjudande till var och en. Det är däremot exkluderande att inte vilja räcka evangeliet till alla.

Låt oss be om att evangeliet ska få vara så nytt och så överraskande generöst för oss att vi inte kan låta bli att tala om vad vi sett och hört. Inte utifrån en okänslighet för den tro och längtan människor bär – nej, det frälsande budskapet om Jesus måste berättas på nya sätt i nya situationer och med stor respekt. Och alltid med livet som insats – det vill säga att mitt liv, min attityd och min relation visar något av hur Jesus skulle mött min nästa.

Vi är stolta över vår missionshistoria, men framför allt är vi tacksamma för Jesus!

Duvan flyger igen

Du håller just nu i din hand första numret av EFS Missionstidning Budbäraren för 2016. Det är också första numret av årgång 160 för Budbäraren och årgång 183 för Missions-Tidning vars namn återkommit i tidningens huvud tillsammans med duvan. Och just logotypen med duvan med sin grönskande olivkvist i näbben är faktiskt ännu äldre. Den syns redan 1818 när missionsbladet Underrättelser om Evangelii framgång utkom första gången. Det var Sveriges första missionstidskrift vilken utkom med viss regelbundenhet under åren 1818–24. När sedan Missions-Tidning föds 1834 så har den exakt samma logotyp.

Som ni säkert redan vet så blev en ung Carl Olof Rosenius redaktör för tidningen 1842 – ett uppdrag som han skulle behålla fram till sin död 1868. Det var han som i egenskap av tidningens ägare överlät den till Evangeliska Fosterlands-stiftelsen. Och den skulle komma att utges parallellt med Budbäraren tills tidskrifterna slogs ihop 1928. Det är alltså den tidningen du just nu läser, en av Sveriges äldsta kontinuerligt utgivna tidskrifter.

Som du säkert lagt märke till så har tidningen förutom ett nytt huvud också fått ett nytt format och en ny layout. Allt för att göra den mer modern, tillgänglig, lättläst och attraktiv för er läsare. Så att vi fortsätter berätta de goda nyheterna om evangeliets framgång och bidrar till Kristi rikes tillväxt.

Växa upp utan att växa bort

Det finns en smärtsam röd tråd i kristenheten som går rakt igenom alla samfund: Många unga växer bort från kyrkan när de växer upp. Anledningarna är förstås skiftande, men kanske kan tre huvudfåror skönjas. Först de som helt enkelt kommit fram till att de inte tror och därför logiskt nog lämnar kyrkans liv. Sedan de som nog tror men inte vill följa Jesus, som inte – för att använda ett bibliskt uttryck – ”är villiga att betala priset”. Dessa båda grupper fanns kring Jesus i evangelierna och det är likadant i dag.

Men så har vi den tredje gruppen också. Stor men alltför sällan omtalad: De som tror att de inte längre tror eftersom de inte tror som de trodde.

Hängde du med?

Så här:

Även om Alphakurser och liknande på senare år ökat antalet omvändelser i vuxen ålder så kvarstår faktumet att de flestas avgörande kring kristen tro sker i barn- eller ungdomsåren. Där landar den personliga tron – upplevelser görs och beslut tas.  Bra, vackert och fint, men även problematiskt. För det är lätt att ungdomsåren, där den första kärleken till Jesus landade, blir normen så att sättet att vara kristen blir intimt förknippat med hur man tänker, känner och umgås då. I mitt fall förenklat, svartvitt, hormonstint och med ett ständigt snurrande läger- och konferensliv. Onekligen ett liv som är enklare att leva som tonåring än som vuxen.

Därför står många tämligen vilse där sen, i nästa livsskede. Inte så få tror att det är över och förbi, att tron tyvärr får bli kvar där i tonåren med alla märkliga frisyrer och taffliga raggningsförsök. Den känns svår eller omöjlig att ta med sig vidare.

Men det går förstås, det finns en vuxen tro och radikalitet att växa in i. Hur hittar man den? Först och främst genom att våga släppa taget om barn- och ungdomstron (och då syftar jag inte på den goda och grundläggande så kallade barnatron utan på den barnsliga och förenklande tron) istället för att försöka hänga fast vid den. Att sträva efter ständig fördjupning – att upptäcka mer av bredd, höjd, längd och djup hos denne Gud – är en viktig grundhållning.

Och vid sidan om detta finns en annan hemlighet: Att se det kristna vuxna livet levas. Åldersuppdelningen, som gör att unga primärt eller helt umgås med andra unga, försvårar vidare växt väsentligt. För inget går upp emot att få ta intryck av dem som varit där man själv är men tagit sig någon annanstans, dit man önskar. Få lyssna och titta, fråga och samtala. Dela livet med den erfarne.

Kristenheten av i dag behöver se och anta denna utmaning, för det räcker inte att leda människor till tro i barn- och ungdomsåren. De behöver även ledas därifrån.