Kommer du ihåg åldern då man börjar fundera på sin existens? Kvalen kan vara olika djupa, men frågan om var du kommer ifrån är nog inte helt ovanlig när du inser att det fanns en tid när du inte fanns. Jag kommer ihåg när jag första gången tänkte tanken. Kanske är jag adopterad? Hur påverkar det mig i så fall? Men jag är väldigt lik min mamma och jag bär definitivt på tydliga karaktärsdrag från båda mina föräldrar, så jag insåg rätt snart att jag inte var adopterad.
Ju äldre jag blev desto mer speglade jag mig i mina föräldrar. I och med det upptäckte jag mer av mitt arv. För mig har alltid vikten av rötter och arv varit viktiga för min identitet, inte för att styra mig i en riktning utan för att ge mig en förståelse av varför jag handlar och reagerar på ett visst sätt. Genom mina rötter blir jag del av något större, en länk i en kedja och jag tilltalas av den tanken. Jag gillar att känna tillhörighet.
Jag kan också ha ärvt saker från något annat än mina gener och min familj, exempelvis från sammanhang som format och präglat mig. Jag är uppvuxen inom EFS och blev själv medlem i rörelsen som 14-åring, något jag alltid ser tillbaka på med tacksamhet. Det intressanta är att det är först i vuxen ålder som jag inser hur EFS teologi präglat min egen teologi.
I februari anordnades ett Rosenius-symposium på Johannelund, två dagar fyllda av föreläsningar om Rosenius. Det var inte min första stora upptäckt gällande mitt teologiska arv men det var definitivt en aha-upplevelse. Allt mer upptäcker jag att det finns tydliga pietistiska drag i min tro som jag aldrig reflekterat över innan. Uppenbarligen har jag ju fått med mig det (Tack!) men jag kan också känna en sorg: Varför har ingen berättat mer? Vi har ju en så rik skatt i vårt lutherska och pietistiska arv!
Men vem är det som skulle kunnat berätta om vårt arv för mig? Den frågan och utmaningen lämnas jag med. Vad händer när vår föräldrageneration är lågt representerade i våra föreningar och sammanhang? De som burit och levt vår teologiska identitet blir färre och glappet mellan generationerna större. I kombination med konsumtionstänket hos yngre generationer, blir rötterna allt mind-re och mindre rotade. Arvet och vårt DNA tunnas ut och därmed också samhörigheten med EFS.
Under symposiet försökte jag greppa vad som format de som gått före. Kanske var det en nöd för människors själar och ett evighetsallvar som jag så sällan möter i dag? Hur tar jag som ledare för unga ansvar för ett arv jag knappt känner själv? EFS, på er egen resa i återupptäckandet och återerövrandet av ert arv vill vi gärna följa med, för att sedan efter bästa förmåga visa för en ung generation det goda som vår rörelse står för.
Små steg kan tas i upptäckandet. På Salts kansli har vi satt upp citat från Rosenius som en påminnelse. Jag väljer därför att avsluta med just ett citat från C.O. Rosenius:
Avsikten med vår syndanöd är ju inte att Gud ska övertalas att ge nåd utan att vi ska bevekas att ta emot den.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet