Alltså, vi fick möta så många modiga människor! Jag förstår det fortfarande inte, säger Maja, som nu är tillbaka i vardagen som lärarstudent vid Umeå universitet.

Årets Outreach ägde rum i Addis Abeba med särskild inriktning på bön och att möta kristna som förföljs för sin tro. Resan bjöd även på upplevelser som lokala marknader, att utforska hyenaberg och öva på att äta med händerna.

– Människorna var det häftigaste med resan. Det hade jag inte väntat mig, men nu är det verkligen det jag bär med mig mest, berättar Maja.

Med sig hem bär Maja också en stor tacksamhet över sådant hon tidigare tog för givet. Outreachen skulle hon inte beskriva som en vanlig missionsresa, om definitionen för en sådan är att predika, utan mer som en inre missionsresa där hon fått långt mer än vad hon har gett. Det som fick Maja att söka sig till Salts Outreach var främst en längtan utomlands, att få möta nya människor och se om det finns någon skillnad mellan att vara kristen i Sverige kontra Etiopien:

– På ett sätt är det skillnad. Många av dem vi mötte lever ut sin tro på ett konkret sätt i sin vardag som jag aldrig upplevt tidigare. Det handlar inte bara om söndagar.

När Maja gick bibelskola sa de ofta att kyrkan är där människorna är, så man får göra något gott av det man har. Dessa ord har på nytt blivit aktuella för henne genom de berättelser hon fått höra i Addis Abeba.

– För mig har det varit så långt borta att kristna förföljs för sin tro, det syns inte här i Sverige. Dessa människor har verkligen lämnat allt, just för att ingenting är viktigare än att få följa Jesus. Det visar på mod och de måste ha upplevt något speciellt för att våga ta det steget.

Modet att våga leva ut sin tro i alla lägen är en av de utmaningar som Outreachen fått innebära för Maja.

– Det måste vara svinläskigt, skulle jag säga, men de vågar till och med flytta till ett annat land för att de tror. Även om jag kanske aldrig kommer behöva gå lika långt så finns det flera situationer då jag önskar att även jag var sådär modig. Precis som texten i låten vi i teamet lyssnade på så hoppas jag att mina erfarenheter ska få vara ett steg i att bli snäppet modigare, »våga leva annorlunda«, avslutar Maja.

Det är eftermiddag i byn Mones i Enderta-distriktet i Tigray-regionen i norra Etiopien. Temperaturen börjar sjunka efter ännu en het dag. 28-årige bonden Waldo Brahan blickar mot den molnfria blå himlen.

– Om det inte kommer regn snart vet bara Gud vad som händer, men finns det ingen mat så finns det inget liv, säger han.

Utebliven nederbörd i stora delar av Etiopien under våren och sommaren 2015 har slagit ut mycket av jordbruket.

– Vi sådde vete, men skördade gräs. Det fanns inte ett vetekorn på stråna, berättar Waldo.

På en del platser har det nu inte regnat på över ett år. Vattenresurserna sinar.

– Människor tvingas dricka samma vatten som boskapen i nästan helt uttorkade floder, fortsätter Waldo.

Enligt FN behövde 18,1 miljoner etiopier hjälp att få mat i december 2015. Siffran befaras nu ha stigit. Enligt en del uppskattningar till 20 miljoner. Samtidigt höjs varnande röster om att landets matreservslager kan vara tömt inom någon månad. Värst torkdrabbat är Afar i öster, Somali i sydost, Oromo i centrala och östra Etiopien samt Amhara och delar av Tigray i norr. Även för bönder som lyckades odla lite grödor i Enderta-distriktet blev skörden knapp.

– Skörden gav 500 kilo vete i år. Året innan skördade vi 1 100 kilo, berättar 55-årige bonden Waldo Hailo.

Waldo och två av hans söner är i full färd med att tröska vete genom att deras boskap trampar kornen ur axen. Det mesta av jordbruket är traditionellt trots att det försörjer cirka 80 procent av befolkningen.

– Det har varit ett tufft år. Vi har tvingats sälja två oxar och några getter för att klara oss, suckar Waldo.

Uppemot 900 000 boskap kan ha dött på grund av torkan. Bönder har börjat paniksälja sina djur. De mister därmed sina viktigaste jordbruksredskap och tillgång till mjölk.

– Om det inte kommer regn snart finns det inget bete kvar alls, säger Waldo.

Han hoppas på regn i sommar, men El Niño kan slå till igen. Oavsett vilket så saknar de flesta bönder utsäde.

– Vi räknar med att regeringen hjälper oss med utsäde. I annat fall kommer vi inte att kunna odla något, fortsätter Waldo.

En bit bort är 10-åringarna Kibron Kilali och Goytom Haile på väg hem från skolan. Många av deras klasskamrater har hoppat av skolan. Själva har de allt mindre tid till läxläsning. Kibron brukar gå en halvmil varje dag för att samla ved och leta efter vatten.

– Och så vallar jag vår boskap. Men torkan gör det svårt att hitta ställen där de kan dricka vatten eller äta gräs, berättar han.

– Vi har sålt flera av våra djur för att få pengar till mat. Vi har kunnat odla lite vete, men det har blivit svårt att äta sig mätt varje dag. Jag är ofta hungrig, säger Goytom.

Kring tre miljoner barn kan nu ha hoppat av skolan. Uppemot 450 000 barn beräknas lida av grav undernäring. I slutet av februari beslutade EFS att skänka en miljon kronor, via sin etiopiska systerkyrka Mekane Yesus utvecklingssektion DASSC, för att tiotusen barn i Tigray ska få näringsrik gröt varje dag i skolan under två månader. I huvudstaden Addis Abeba träffar jag Tadelech Loha, samordnare för Mekane Yesus-kyrkans kvinnoarbete.

– Under torka är alltid barn och mödrar de första offren, konstaterar hon.

DASSC har flera utvecklingsprojekt och har under årens lopp gått in med nödhjälp när torka, översvämningar och svält har slagit till. Nu står de åter redo, men väntar på biståndsmedel. Enligt Världsbanken ligger Etiopiens genomsnittliga ökning av BNP på cirka tio procent per år. Samtidigt lever 67 procent av befolkningen i svår multidimensionell fattigdom och landet har länge varit biståndsberoende. Tadelech säger att målet med alla utvecklingsprojekt är att människor ska bli självförsörjande. Hon påpekar att den nuvarande torkan är värre än den under svältkatastrofen 1984–85.

– Den dåvarande regeringen försökte dölja vad som pågick. Därför dog människor. Vår nuvarande regering har utvecklat ett varningssystem för att förbygga katastrofer. Den agerade tidigt på torkan, säger hon.

Hon menar att torkans omfattning överstiger regeringens och lokala organisationers kapacitet. Behovet av mat, rent vatten, hälsovård och hygienartiklar är akut.

– Får människor det så förebyggs många andra problem. Folk som får näringsrik mat blir inte sjuka. Vid torka dör de flesta av smutsigt vatten eller av brist på vatten, berättar Tadelech.

Hon betonar att DASSC och regeringens utvecklingsarbete inte får glömmas bort när nödläget är över. Genom att utveckla vattenresurser, förbättra livsmedelssäkerheten, utbildning och hälsovård blir människor mindre utsatta vid torka.

– Många har bara råd att äta en gång per dag även när det inte är torka. Tänk dig då hur de drabbas nu, säger hon.

Många saknar tillgång till adekvat hälsovård.

– Barn dör av enkla sjukdomar som de skulle kunna vaccineras emot, konstaterar Tadelech.

Barns hälsa kan förbättras avsevärt genom att utbilda mödrar. Överlag betonar Tadelech vikten av utbildning, inte minst för vuxna analfabeter.

– Det är ett sätt att ta sig ur fattigdomen. Längre fram måste vi även jobba mer på att upplysa folk om miljövård, men nu är vi mitt uppe i en nödsituation, säger hon.

PWO, Pastoralist Welfare Organization driver utvecklingsprojekt i Somali-regionen där många är pastoralister, det vill säga boskapsuppfödande nomader. Hundratusentals invånare har flytt torkan till områden där det fortfarande finns vatten.

– Detta har lett till ökad konkurrens om resurserna, säger PWO:s chef, Nur Abdi Mohammed när vi träffas på organisationens kontor i Addis Abeba.

– Området är hårt drabbat eftersom torkan slog till där redan i februari 2015, berättar Tadesse Berke, PWO:s programchef.

Östra Etiopien led redan tidigare av extrema klimatförändringar, torka och vattenbrist. I nödhjälpsarbetet fokuserar PWO på att säkerställa vattentillgången, framförallt genom att underhålla, restaurera och utvidga existerande vattensystem. En del områden är helt torrlagda. Vatten måste transporteras dit vilket är mycket kostsamt.

– Även under nödhjälpsarbetet måste man tänka på återhämtningsarbetet, annars riskerar människor bli biståndsberoende. Om folk inte har någon boskap kvar efter krisen – hur ska de då kunna försörja sig? frågar sig Tadesse.

Nur säger att strategiska vattenresurser måste utvecklas i massiv skala.

– Om pastoralister får tillgång till bevattningssystemen kan de själva börja odla mat till sina djur istället för att förflytta dem i jakt på bete, säger Nur.

De menar att klimatförändringarna kommer att tvinga en del pastoralister att hitta nya försörjningar. Ett steg i den riktningen kan vara yrkes- och hantverksutbildningar.

– När en möjlighet är borta måste andra öppnas upp. Annars är risken stor att de som har mist sin försörjning försöker ta sig till Europa eller anammar skadliga livsstilar, fruktar Nur.

Nur berättar att Etiopien har det främsta ansvaret för landets utveckling.

– Men när det blir problem av denna magnitud då har världssamfundet ett ansvar att hjälpa till att lösa det eftersom konsekvenserna når långt utanför Etiopiens gränser, säger Nur.

Han pekar på hur kriget i Syrien leder till flyktingströmmar till Europa.

– Eller ebola, vad hade hänt om världssamfundet ansett att det var berörda länders ensak att lösa problemet, frågar sig Nur.

Det finns även kritiska röster mot regeringen. En del menar att den inledningsvis mörkade situationens allvar, vilket medförde att biståndet har försenats. Anneka Knutsson, biståndschef på svenska ambassaden i Addis Abeba, säger att det är svårt att få fram exakt statistik, men menar att regeringen har hanterat situationen på bästa sätt.

– Om endast de små regnen hade uteblivit våren 2015 hade det stannat vid att 5–6 miljoner människor skulle behöva hjälp, men när de stora regnen (juni–september) uteblev, kom sporadiskt eller försent blev effekten enorm. Nu står vi inför en situation där vi kan förvänta oss att cirka 50 procent av Etiopiens matproduktion uteblir, säger hon.

Endast kring hälften av det totala biståndsbehovet på 1,4 miljarder dollar för 2016 har kommit in. Anneka anser att fler aktörer än traditionella givarländer som Sverige måste börja dra sina strån till stacken för att förhind-ra en svältkatastrof i Etiopien.

– Det handlar om bidrag från länder som exempelvis Gulfstaterna men också om näringslivsaktörer. Det är mycket bråttom, avslutar Anneka.