Malmö, påsken 2011. Det kryllar av människor utanför pingstförsamlingen Uniteds lokaler. Trendiga, unga och en och en annan kändis. Alla minglar och det känns på något sätt i luften att någonting är på gång. Det gäller att vara på hugget för att säkra sin plats när gudstjänsten, eller »förfesten« som de kallar den, börjar. När vi kommer till predikan är det som att åka bergochdalbana. Fartfyllt, skarpa svängar, hysteriskt roligt och lite läskigt. Läskigt i den bemärkelsen att jag hör saker jag aldrig hört i en kyrka förut. Det raljeras, skämtas och tänjs på en hel del gränser. Någon säger: »Kyrkan är full av en massa traditioner, men helt ärligt, vem vill ha ett frimärke på tungan som oblat?«. De som hör det jublar, skrattar, klappar händer.

Fem år har gått sedan jag besökte United. Nu, en kall vårdag 2016, är jag tillbaka. Minglet utanför har mer övergått till avslappnade, lågmälda samtal. Lokalen är knappt fylld när gudstjänsten, som de numer kallar gudstjänst, inleds med lugn lovsång. Efter att man läst en gammaltestamentlig text och en episteltext går Magnus Persson, pastor och föreståndare i församlingen, fram och delar dagens evangelietext. Sedan pågår växelläsning, bön om förlåtelse och förlåtelseord, predikan, lästa förböner och nattvard, som avslutas med att Magnus läser välsignelsen över oss. En ordning och liturgi som är allt annat än vanlig i pingstsammanhang. Och att både Luther och Rosenius numer citeras ofta i United är också en skräll för många i sammanhanget. Så vad har hänt? För det har milt sagt tisslats och talats mycket om Uniteds stora förvandling. Åtminstone i frikyrkokretsar. Från kulturanpassad och pragmatisk till reformatorisk och luthersk. Eller, från utåtriktad till inåtriktad, som några uttryckt det. Någonting har hänt.

För att få svar måste vi gå tillbaka ända till 2008. Vid den här tiden har Magnus Persson, omtalad i frikyrkokretsar för att dra fulla hus (ja, till och med Globen!), varit pastor för sin församling i flera år och har ynglat av sig flera systerförsamlingar i både Sverige och utlandet. Med skicklig retorik, rätt kontroversiella predikningar och »okyrkliga« tillvägagångssätt för att nå ut till människor lockar United många. De fyller lokalen flera gånger om per söndag. Och det är allt annat än »typiskt kyrkfolk« som kommer.

– Det blev trendigt i vissa grupper i Malmö att gå till United, minns Magnus Persson när vi i dag träffas efter gudstjänsten. Man kunde sitta på Lilla torg en söndag kväll och lätt springa på mängder av personer som hade varit här.

Många gränser för att marknadsanpassa sig sprängdes, och församlingen blev snart kallad för »partykyrkan«.

– Vi tänkte att förnyelse handlar om att hitta på någonting som ingen annan hade gjort innan. Och det gjorde vi, säger Magnus och pausar, innan han fortsätter:

– I grunden så brann ju våra hjärtan för att göra Jesus känd. Vi var nästan beredda att göra vad som helst, bara det kom folk. Sedan försökte vi förmedla Jesus genom det.

I flera år vänder Magnus Persson och United upp och ner på allt vad bilden av kyrka och gudstjänst är. Många tycker att det är befriande, flera »vågar« nu säga att de hänger i kyrkan om söndagarna, ja, det är ju till och med coolt, men en del tycker att det nästan går för långt.

– Det är kart att det var folk som markerade mot oss att vi hade tagit det för långt, att det inte var en kyrka längre. Men vi tolkade det felaktigt som något positivt, när våra ickekristna vänner kom, och de kom i mängder, och sa: »det här är ju inte alls som en kyrka«, säger han och tillägger:

– Där visar sig rotlösheten, hur dåligt rotade vi är i vår teologi och hur liten förtröstan vi har på evangeliet. Lite som att »Gud behöver nog lite vår hjälp, vi behöver ’pimpa’ upp evangeliet eftersom ingen tror på Gud.« Det skulle vara så lättillgänglig som möjligt.

För Magnus Persson, i dag 43, verkar det alltid ha varit allt eller inget. Som när han som 18-åring och »ökänd vilding« blev frälst, bad rektorn om förlåtelse och sedan predikade om Jesus i varje klass på hela högstadiet. 80 stycken från skolan kom till kyrkan efter det. Något som blev starten på en ungdomsväckelse. Eller när han var med och startade ungdomsorganisationen New Generation och gjorde kristna, storslagna event, bland annat Rock the Globe, som fyllde hela Globen med ungdomar. De event som var arrangerade av Magnus Persson var »där det hände«. Folk kom från alla håll och kanter. Men när han vid Millennieskiftet tillsammans med en grupp på cirka 20 personer slog sig ner i Malmö för att starta något mer fast och bestående, var det utifrån en längtan efter något annat.

– Men tyvärr tog event-mentaliteten över efterhand som vi startade gudstjänster… Vi visste hur man samlade folk.

Uniteds gudstjänster beskrevs som showliknande och hade helt annan form och ton än vad många förväntar sig vid ett kyrkbesök.

– Häri ligger faran och risken att bli bedragen. Former är inte neutrala utan är bärare och förmedlare av sitt givna innehåll. Först formar vi former, sedan formar formerna oss. Formerna kan antingen förstärka eller förvirra och förta budskapet. Frågan vi måste ställa oss är: vilken typ av kristna formar våra former oss till på lång sikt?

Det är 2008, när United växer och är på toppen av sin framgångskurva som processen startar. Något som kommer att vända upp och ner på allt. Till en början bakom kulissen.

Vid ett tillfälle sitter Magnus längst fram vid ett av församlingens stora events. Några proffsigt producerade vittnesbörd och videoklipp spelas upp.

– Jag märker att jag blir obekväm och illa berörd då berättelserna har det gemensamt att de hyllar och tackar United mer än Jesus; »När jag kom till United… «, »United förvandlade mig…«, »Jag kan inte leva utan United«… Det bara fortsatte, säger Magnus, böjer sig fram och fortsätter berätta med eftertryck:

– Jag skämdes… Jag kände hur Gudsfruktan kom över mig. Flera vittnesbörd och nästan ingen nämner Jesus. Pang! Det var ett av flera avgörande ögonblick. Medan alla andra jublar och skriker runtomkring mig vill jag bara försvinna.

Han pausar.

– Jag är djupt tacksam till Gud som i sin nåd, förbarmade sig över oss. Vi befann oss mitt i en synbar framgångsvåg där alla kurvor pekade uppåt. Men mitt i detta visade Gud sin barmhärtighet och kallade oss till omvändelse.

Magnus berättar att de hade börjat jaga framgång och tillväxt mer än att tjäna Gud.

– Framgång är oerhört mycket farligare än motgång. Motgång driver oss till Gud i bön medan framgång i kyrkliga sammanhang kan ge dig en falsk känsla av att »vi har det«. Den sätter också makter i rörelse som fångar något i vår syndiga natur.

– När vinden börjar blåsa, vare sig det är i motvind eller medvind, så kommer det att bli problem om du är rotlös. I vårt fall var det inte motvinden som kom emot oss, det var medvinden. Medan vi ville vinna världen var det tyvärr världen som steg för steg vann oss.

Här började en lång resa. En resa som inneburit större förändringar än vad de kunde ana.

– Processen började i en mindre inre kärna med bön och bibelläsning. Gud sökte oss och kallade till omvändelse. Utöver våra ordinarie större möten la vi till ett extra bibelstudium tidigt på söndagsförmiddagen. Under en timme undervisade vi igenom Första Korintierbrevet vers för vers, som vi upplevde hade ett innehåll som alldeles särskilt hade en hälsning till oss i vår situation. Dessa små och avskalade samlingar blev starten på den förnyelse och förändring som tagit form i United.

– När vi rannsakade oss själva upptäckte vi att det saknades substans och stabilitet under den fräscha ytan. Vi började ifrågasätta vad det egentligen var som vi erbjöd alla dessa människor som kom. Det som du vinner människor med blir också det du i förlängningen vinner människor till.

Detta fick honom att börja söka djupare, i teologin, men också i kyrkohistorien.

– Vi ställde oss frågor som: vad är kyrka och vad är gudstjänst? Vad är tron? Vi behövde gå tillbaka till grundläggande troslära. Vad är det vi tror på egentligen? Och sedan, hur har kyrkan brottats med och förvaltat tron genom sin historia?

I sökandet efter svaren växte djupet.

– Vi gjorde en otrolig resa. Vi upptäckte gömda rikedomar och bortglömda skatter. Saker som tyvärr till stor del undanhållits mig i det sammanhang jag formats, där man tyvärr lagt betoningen på andra saker.

Så vad var det ni upptäckte?

– Att förnyelse inte är utveckling framåt, utan snarare att återvända och återerövra det som ligger bakåt. Guds folk befinner sig på glid genom hela historien. Vi glider bort ifrån evangeliets centrum. Så kommer Gud och sänder väckelser, och då ska vi inte någon annanstans. Vi ska tillbaka. Vi ska återuppväcka den första kärleken. Förnya den. Inte utveckla något nytt hela tiden.

– Karismatik och pentekostal spiritualitet tjänar som en förnyelse av kyrkan. Det är en andlighet som måste rotas i kyrkans allmänneliga och apostoliska tro, den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. Vi sökte efter fast mark under fötterna och då landade vi i reformationen.

Magnus hade aldrig läst Luther. Tills nu. Och det blev omvälvande.

– Jag satt och skrek rakt ut hela tiden! Det var det bästa jag har läst! »Stora Galaterbrevs-kommentaren«, »Om en kristen människas frihet«… Det var evangelium.

Vad trodde du då till skillnad från nu?

– Det som tyvärr har blivit allt för vanligt i dagens kyrka. Ett budskap som är en slags mix av lag och evangelium. Ett större fokus på den kristne än på Kristus. En betoning på vad vi ska göra för Gud snarare än vad Gud i Kristus har gjort för oss. Trösten, glädjen och förvissningen vilar inte helt och fullt på Kristi fullbordade verk, utan i praktiken handlar det till stor del om hur vi lyckas leva som kristna.

I sitt sökande upptäckte Magnus Carl Olof Rosenius.

– Rosenius är svensk kristenhets bäst bevarade hemlighet. Tyvärr. I dag är vi nog en av de församlingar som pushar Rosenius skrifter mest. I hans texter blev jag för första gången träffad av syndens djupa allvar och evangeliets klara ljus. Jag har inte mött någon författare som talar så bra om vad det innebär att vara människa, och med en så varsam själavårdande hand.

– Vi vinner inte människor för evangelium genom att sänka lagens krav, det handlar snarare om att predika lagen i all dess höghet – det är då evangeliet blir »the sweet sound of amazing grace«. Hela mitt hopp ställs då till Kristus och honom som korsfäst för mig. Detta är det, enligt min mening, få som har förklarat bättre än Rosenius.

Till skillnad från de flesta frikyrkor väljer ni en liturgi med växelläsning, varför då?

– Vi kom till frågan: Vad är gudstjänst och vad ska den göra med oss? Liturgi är inte död eller levande, det är en form. Alla kyrkor har en gudstjänstform, vare sig de kallar det liturgi eller inte. Det är snarare vår tillbedjan som kan vara död eller levande. Liturgin sätter oss på spåret där Kristus kommer oss till mötes. Vi är alla på glid under veckorna. Det är som när du badar på solsemestern. Du lämnar din handduk på stranden, men när du sedan ska gå upp upptäcker du att du inte längre befinner dig på samma plats där du gick ner i vattnet. Du har under ditt badande omedvetet dragits iväg av underströmmarna. Söndagen måste vara någonting som får dig tillbaka på spåren.

– Vi har i frikyrkan en övertro på hjärtats spontana och ärliga tillbedjan och bön. Vi önskar så gärna att den ska vara ärlig och autentisk, inifrån och ut. Men om vi ska vara ärliga med vårt hjärtas tillstånd behöver vi snarare en gudstjänst som kommer utifrån och in. Liturgin är för mig som en livboj som kastas till mig i det hav av känslor och krafter jag är omgiven av. Istället för att bara uppmana mig att av egen kraft simma i land så räcks jag denna livboj, som drar in mig i evangeliets kärna om Guds nåd och kärlek. Liturgin lägger Guds levande och skapande ord i min mun, genom dess böner och bekännelser. Jag behöver då inte dra ner Guds närvaro genom min bön utan genom liturgin är det Gud som drar mig in i hans närvaro.

Hur har församlingen tagit emot denna förändring?

– Det har varit en process som inneburit både stora utmaningar och välsignelser. Det ligger ju i sakens natur att vi inte längre drar folk på samma sätt. Vi fyllde lokalen två gånger på söndagarna, i dag var den knappt full en gång.

– Jag måste säga att vi har en sådan vila nu. Det är klart att jag vill att Malmö ska bli frälst, och jag är övertygad om att Gud håller sin hand över den här staden. Och vi har en stark missional profil som präglas av både pionjär församlingsplantering och engagerade relationer i vardagslivet där vi fortsatt ser människor komma till tro. Men allt detta präglas idag av en större förtröstan på Gud.

Hur känns det för dig att tappa så många medlemmar?

– Det är smärtsamt men kanske precis den medicinen jag behöver för att bli befriad från begäret att vara framgångsrik till vilket pris som helst. Och nedgången kanske på ett sätt bevisar sanningshalten i den tes jag hävdat. Att när vi tar bort allt glitter runt omkring och fokuserar på evangeliets kärna och Jesu kallelse till efterföljelse så minskar den ytliga attraktionskraften. I det långa perspektivet är det bara det som räknas.

Behöver fler frikyrkor gå den här vägen som ni gör?

– Vare sig vi talar om folkkyrkan eller frikyrkan så tror jag att vi behöver återvända till evangeliets centrum. Som kyrka har vi ett stort och rikt arv att förvalta, hela vägen från fornkyrkan till frikyrkan. Allt tillhör oss. Vi behöver därför lära oss att bejaka och leva med »både/och« och inte »antingen/eller«. Utmaningen ligger i att både fördjupa oss i, förena och förnya det rika arv vi förvaltar. Om man startar nytt varje gång Gud sänder förnyelse till sin kyrka, blir vi bara fattigare och fattigare. Det är här reformationen kommer in för min del, som gör att vi i dag kallar oss för »reformatoriska«. Luther avsåg aldrig att bygga en ny kyrka utan önskade att reformera Kristi kyrka – att ta itu med missbruk och återställa evangeliet om Jesus Kristus som kyrkans högsta och heligaste skatt.

– EFS spelar en viktig roll i detta, som en missions- och väckelserörelse som verkar inom kyrkan. Som pingstvän tror jag Lewi Pethrus var något viktigt på spåren när han 1946 sa till biskop Manfred Björkqvist: »Pingst-rörelsen är en väckelserörelse inom Svenska kyrkan«.

– Jag avser inte att lämna det ena för det andra, utan snarare att närma mig kyrkans centrum och med glädje ösa ur kyrkans hela tradition. Allt tillhör oss!

• Della
• Twittra