Jag har nyligen haft anledning att reflektera över kraften i att ge positiv återkoppling, alltså det vi kallar feedback. Jag satt och lyssnade medan en grupp redogjorde för varandra på vilket sätt de var och en ansåg att de andra personerna i gruppen bidrog till det gemensamma arbetet. Jag påmindes om ordets makt och hur ord kan bygga upp och stärka. När jag lyssnade tänkte jag på att ingen verkade förvånad över det som uttalades högt i rummet, utan det var mer som om de andra deltagarna sett samma sak hos den andre och när en talade nickade de andra. Det som uttalades blev snarare ett bekräftande och ett bemyndigande av bredden på gåvor och talanger i gruppen.
Det som är våra styrkor, alltså det vi bidrar med in i en arbetsgrupp eller i en församling, är oftast inte något som är dolt, vare sig för oss själva eller för andra. Men trots att vi är många, som sett varandras styrkor och gett varandra utrymme att få verka inom just det området, ligger det en kraft i att få sätta ord på det och därmed liksom bemyndiga varandra.
I alla relationer är det lätt att ta varandra för givet. Vi förutsätter att vi levererar det vi ska, att vi bidrar med det vi kan och att vi fortsätter vara kreativa. Kanske går åren utan att vi faktiskt säger det fina vi tänker om de människor vi finns nära. Vi är inte så vana att ge feedback och inte heller så bra på att ta emot. Det har hänt mig många gånger när jag gett återkoppling att människor blir lite besvärade. Prästen säger när jag tackar för predikan, tacka inte mig utan Gud. Jag har också hört rädslan över att bli högfärdig eller att det positiva skulle stiga någon åt huvudet.
När jag ser på EFS är det absolut inte högfärdiga människor jag ser, utan målmedvetna, trofasta och engagerade människor. Men lite mer feedback skulle nog inte skada oss. Tänk om vi blev en rörelse som var full av positiv återkoppling, att vi liksom såg varandras gåvor och tog till vara dem, inte bara i tysthet utan genom att uppmuntra det vi ser. Det skulle göra något gott med vår kultur.
Våra beteenden skapar en kultur som speglar våra värderingar och vad som är viktigt för oss. Om vi inte medvetet tar ansvar för kulturen så skapas den ändå genom våra vanor och beteenden. Nu, där vi står idag, efter pandemin och människor söker sig tillbaka till gemenskapen och gudstjänsten, kan det vara en möjlighet för oss att mer medvetet forma kulturen. Vi kan verka för att ge positiv feedback, stärka varandra och därmed också arbetet. Jag tror att för den som känner sig trött, skulle det ge förnyad ork och för den som är ung skulle den bli bemyndigad och för den som är ny skulle den känna sig välkommen. Det är dags för ett vackert kulturarbete helt enkelt.
