Benjamin Kruse

Fasta ifrån eller fästa sig vid?

Säkert är det inte bara jag som har svårt att hitta tiden för fokuserad bön, bibelläsning och andliga övningar. Timmarna försvinner på något konstigt vis. Barnens krav på uppmärksamhet går inte att värja sig ifrån. Kvällens bibelläsning har upphört – tänder jag lampan vaknar barnet.

När fastan närmar sig skulle ytterligare börda kunna läggas på mitt eget dåliga samvete. Fastetidens tradition av att avstå mat och nöjen, och avsätta tid för andlig fördjupning, blir lätt en fråga om hur jag räcker till som kristen. Och snart kommer en och annan intresserad fråga: Vad ska du fasta från i år? Därför är det så viktigt att minnas att fastan är till för människans hjälp, och inte tvärtom. En tid där Jesus ord »blott ett är nödvändigt« hjälper oss att navigera bland allt icke-nödvändigt.

Fastetidens budskap hjälper mig att se bort från mig själv. Bort från den tyngande självupptagenheten genom korsets befriande omfamning. Det handlar ju inte om min prestation, inte ens en andlig sådan. Min dimmiga blick får hjälp att se. Inte: Vad ska jag fasta ifrån? Utan: Vad ska jag fästa mig vid? Då skiftar mitt fokus från mig till Dig, Jesus. Och inför detta års fastetid vill jag bara söka en sak: en stilla stund med Jesus.

Vilken lätthet, vilken frihet tanken får. Jag svingar mig ut som fågeln! Att få lätta från alla krav som jag eller andra lägger på mig. Jag söker friheten hos Kristus i stället!

Kring stordagarna i livet samlar vi de närmaste runt omkring oss. När min morfar till sist i hög ålder låg för döden fanns ingenting som stod i vägen. Det var bara att sätta sig i bilen och åka. Han som funnits där hela mitt liv dog den dagen. Och jag satt på golvet bredvid hans säng. När min kära vän gifte sig med sin älskade finns det ingen plats jag hellre ville vara på än just där. För att dela glädjen, omfamna, dansa.

I fastan närmar vi oss Jesus begravning och bröllopsfest på en och samma gång. Det svåra och det allra bästa i ett svep, och vi som gärna vill tillhöra Jesus närmaste dras dit. Var ska jag vara om inte med honom? Sitta vid hans sida när han lider, följa honom in i döden. Så klart ska vi glädjas med honom när Fadern väcker honom till liv, när han får gå in i Faderns rike. Så klart ska vi dansa med änglarna och fira brudgummen.

Mitt livs svåraste och bästa dagar har Jesus kommit för att sitta vid min sida. Delade erfarenheter stärker vårt band. Vår relation fördjupas. Och jag får minnas – du vet ju hur det var, Jesus – du var ju med. Jag vet ju hur det var, Jesus – jag var ju med.

Så lätt blir våra kristna högtider ogripbara. Det gudomliga skeendet upplevs kanske för stort för oss att ta emot? Vi »lättar« upp det Gud har gett oss med kycklingar och påskharar. Under årets fasta vill jag stanna till vid att detta är en verklighet. Jag vill sätta mig nära vännen Jesus. Frågar så att ingen annan hör. Och väntar mig ett svar som är lika verkligt och ärligt som min fråga.

Vad betyder det att du har dött för mig, Jesus?

Att allt är förlåtet. Jag prövar att ta det till mitt hjärta. Alla de oförrätter jag så gärna håller fast vid. Ord som sagts. Det som sårat mig. Det som ständigt kommer åter. Det som jag gjort som fortfarande plågar mig. Allt har Jesus försonat och förlåtit när han dog på korset.

Att alla tårar redan har gråtits. Inte ens min sorg behöver jag hålla fast vid. Kan det vara så? De sorger jag burit, mina kommande förluster. Den smärta han bar, var även min smärta, hela mitt livs trasighet.

Vad betyder det att du har uppstått för mig, Jesus?

Att döden är övervunnen. Det jag fruktar mest: att jag ska skiljas ifrån de jag älskar, det lyfter Jesus från mina axlar, det har han i sin hand. Vågar jag leva det livet?

Att segersången redan är sjungen. Jesus uppståndelse är en redan firad verklighet. Jag behöver inte tvivla eller undra. Änglarnas jubelsång ljuder redan, den klingar friskt i Faderns rike och jag får en dag bara låta min stämma sjunga med.

Påskfastan är så långt ifrån krav och prestation jag kan komma. Här nalkas våren, här är allt fjärilslätt. Påskfastan är en »solbelyst tid«, säger Thomas Merton (trappistmunk och författare). Tillsammans med Jesus vänner, med kvinnan med nardusbalsam, med kvinnan som rörde vid Jesus mantel, med alla de som längtar, får vi låta hans ljus lysa över våra liv och känna korsets fjädertyngd.

»Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord. Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen. Än väktarna efter morgonen« (Psaltaren 130:5–6).

Samverkan och utmaningar – 1990-talet

Alldeles i slutet av 1980-talet arbetade EFS och Svenska kyrkan fram en överenskommelse om fördjupad samverkan. Vid EFS årsmöte 1990 och Svenska kyrkans kyrkomöte samma år fattades beslut som bland annat innebar att EFS plats inom kyrkan – den plats EFS egentligen haft ända sedan sin tillkomst – fastställdes: EFS är en inomkyrklig rörelse/organisation, inte en frikyrka. Denna överenskommelse präglar i hög grad EFS arbete också i dag.

För att bekräfta den fördjupade samverkan ordnades runt om i landet ett antal förnyelsegudstjänster – den första ägde rum i Uppsala domkyrka den 16 december 1990. Dessa gudstjänster innehöll ett moment som fick särskild uppmärksamhet: EFS pastorer gavs en tilläggsvigning som innebar att de kyrkliga handlingar de i framtiden skulle komma att utföra blev godkända också av Svenska kyrkan.

Tilläggsvigningen var en engångshändelse och gällde redan avskilda pastorer; för framtiden gällde »vanlig« prästvigning i samband med EFS årskonferens. Att dessa gudstjänster kallades förnyelsegudstjänster var viktigt, för det handlade om en förnyelse av gemenskapen mellan EFS och Svenska kyrkan i stort.

Birger Olsson lämnade posten som missionsföreståndare 1992 för att bli professor i Nya testamentets exegetik i Lund. Han efterträddes av Bertil Johansson, som sedan innehade posten under hela 1990-talet fram till 2001. Under detta årtionde fick EFS styrelse sin första kvinnliga ordförande, Birgitta Eriksson (1995–1996), som i sin tur efterträddes av Katarina Glas (1996–1999).

EFS expedition flyttades 1986 in i egna lokaler i närheten av Johannelund, men kom att bli kvar där bara i ungefär tio år. Som ett led i närmandet mellan EFS och Svenska kyrkan flyttade EFS kansli i april 1997 in i Kyrkans hus i centrala Uppsala. Redan tidigare samma år hade EFS utlandsarbete administrativt integrerats med Svenska kyrkans utlandsarbete, en ordning som dock visade sig fungera mindre bra för EFS del och därför kom att avvecklas efter ett antal år.

De minskande medlemstalen i EFS missionsföreningar ute i landet gjorde organisatoriska förändringar nödvändiga. Under 1990-talet minskades antalet distrikt från tolv till tio.

Under 1980-talet satsade EFS mycket på sitt förlag, men trots alla satsningar drogs man med stora underskott. Det ledde till att förlaget i början på 1990-talet överläts till Verbums förlag, som till en början fortsatte att ge ut böcker med EFS-förlagets logotyp.

Tillväxten vad gäller arbetet bland barn och unga fortsatte under 1990-talet.

Patrullriks – som hölls vart tredje år – samlade varje gång över 2 000 deltagare. Ungdomsriks och Ungdomsforum var också arrangemang som betydde mycket, även om det mot slutet av perioden kunde märkas en viss avmattning.

Ett nytt inslag i lägerverksamheten kom mot slutet av perioden. Vid årsskiftet 1997/98 arrangerades för första gången nyårslägret Livskraft i Uppsala. Initiativet var privat och lokalt och bars till större delen av ideella krafter, men Lötenkyrkans och Johannelunds delaktighet var viktiga.

År 1990 firade EFS utlandsarbete sitt 125-årsjubileum till minne av att EFS 1865 sände sina första missionärer till vad som i dag är Eritrea. Mycket hade naturligtvis hänt under åren, och EFS arbete handlade – och handlar fortfarande – i hög grad om att upprätthålla sina relationer med de kyrkor EFS varit med att grunda. Antalet missionärer var fortfarande stort.

Det som annars präglade EFS internationella arbete under perioden var situationen på Afrikas horn och arbetet där: flyktingströmmarna och svälten i området, krigen i Etiopien och Eritrea, den politiskt och militärt kaotiska situvationen i Somalia – inte minst efter störtandet av diktatorn Siad Barre. Det som tio år tidigare hade varit ett hoppfullt initiativ, en ny öppning för EFS att arbeta i Somalia, utvecklade sig under 1990-talet till något som till slut gjorde allt arbete omöjligt. Krig, klanstrider, hungersnöd och plundring präglade landet. Periodvis kunde EFS arbeta på vissa ställen, men det visade sig omöjligt att bedriva något långsiktigt arbete; förhållandena var helt enkelt för osäkra. Ett påtagligt bevis på detta var överfallet på missionären Elisabeth Rydéhn. Hon besköts på nära håll utanför sin bostad, vilket ledde till att man tvingades amputera hennes ena arm.

Hela situationen med dess osäkra säkerhetsläge ledde till att EFS styrelse 1999 fattade beslut om att avveckla EFS arbete i Somalia. Än en gång lämnade EFS Somalia på grund av krig; förra gången var 1935.

EFS utbildning på Johannelund genomgick också en stor förändring under 1990-talet.

Med sina mer än 20 år i tjänst har ingen annan varit rektor för skolan så länge som Agne Nordlander, men med utgången av 1991 lämnade han tjänsten och efterträddes av mig. Ganska snart hamnade en fråga på mitt bord som ingen av oss var förberedd på. En tjänsteman från Utbildningsdepartementet ringde och uppmanade Johannelund att ansöka om att bli högskola med rätt att utfärda examina i teologi. Hennes motivering var att departementet var intresserat av att som första fria högskolor erkänna institutioner som hade en lång historia av eftergymnasial utbildning. Och till denna grupp hörde Johannelund.

Beslutet att ansöka var inte självklart, men efter samråd och beslut i skolstyrelsen skickade vi in en ansökan. Mitt eget främsta motiv handlade om rättvisa. De studenter jag undervisade på Uppsala universitet fick akademiska poäng medan mina studenter på Johannelund inte fick det – för samma kurs med samma litteratur och med samma lärare. Efter granskning fick skolan 1993 rätten att utfärda högskoleexamen i teologi. Efter ytterligare något år blev namnet Johannelunds teologiska högskola och något senare igen utvidgades examensrätten.

Kommentar

Det mer tydliga samgåendet med Svenska kyrkan var naturligtvis en stor sak för EFS. Vi blev mer tydligt det vi alltid velat vara – en inomkyrklig rörelse vars arbete bejakades av Svenska kyrkan. Samtidigt försvagades vår självständighet och många ansåg att vi gradvis hamnade mer i knät på Svenska kyrkan, både organisatoriskt och teologiskt. Med den liberala strömning som rådde blev »EFS-riks« näst intill ett skällsord i mina egna kretsar i ungdomsåren.

Patrullriks, Ungdomsriks, Ungdomsforum och Livskraft är exempel på arrangemang som fått mitt eget engagemang för EFS att växa och fördjupas. Låt oss aldrig glömma bort hur viktigt det är att ge våra unga både tillfällen och utrymme att vara med och påverka.

Jonas Nordén, präst i Betaniakyrkan

»Bra saker kostar«

Systrarna står med böjd överkropp i vördnad för treenighetens mysterium i det lilla kapellet beläget i källaren på Alsike kloster. »Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande«. Bönerna bes melodiskt och rytmiskt och när sista bladet i plastpärmen är vänt säger syster Karin att vi ska stilla oss en stund. De tre systrarna sitter vända mot altaret. Ett frasande ljud hörs från det stumma linnetyget som arbetsklädseln är sytt av när någon sätter sig tillrätta. Syster Elisabeth harklar sig. Att hon som pingstvän skulle bli nunna på ett svenskkyrkligt kloster har inte alltid varit helt självklart.

– Jag hade ingen relation till varken kloster eller Svenska kyrkan innan jag kom hit, men jag tror att Gud har förberett mig hela mitt liv för att bli nunna. Jag har alltid vågat göra tvärtom mot vad andra gör och är inte rädd för folks åsikter. När det var trendigt att klä sig i svart klädde jag mig i regnbågens alla färger, och jag hade inga problem med att stå upp för min tro under uppväxten.

Syster Elisabeth har dukat fram kaffe och klostrets egentillverkade äppel- och chokladpraliner i vardagsrummet. Asam, en av gästerna på klostret, undrar om han får ta av kaffet, varpå syster Elisabeth först svarar nej i allvarlig ton – sedan skrattar hon hjärtligt och häller upp en kopp åt honom. Hunden Bella kommer och hälsar och syster Karin sitter och betalar räkningar i soffan bredvid under tiden syster Elisabeth berättar om sin bakgrund. Hon är uppvuxen i Österfärnebo, men bestämde sig som 16-åring att flytta åtta mil söderut till Uppsala för att börja Livets Ords kristna gymnasium (nuvarande Ansgargymnasiet). Åren efter gymnasiet flyttade hon runt, gick förskollärarprogrammet och hamnade slutligen i Uppsala igen.

– I den vevan började jag fundera över vilken församling jag kunde känna mig hemma i. Jag gick på gudstjänster i hela Uppsala, men såg inte Svenska kyrkan som ett alternativ. Av någon anledning började jag tänka på ett gymnasiearbete som min klasskamrat Victoria hade gjort några år tidigare med titeln »Ska jag bli nunna eller inte?«. Victoria hade besökt Alsike kloster några dagar och jag kunde inte sluta tänka på klostret. Jag kände bara att jag måste dit.

Klockan har hunnit passera tolv och det är dags för lunch. Vi sätter oss till bords i det gröna köket tillsammans med de gäster som bor på i huset. Syster Elisabeth fick frågan om hon ville tillbringa några dagar på klostret över påsken för över tre år sedan, och flyttade in några månader senare. Idag är hon novis, vilket är det andra steget för att bli permanent nunna. Efter några år som novis kan hon avlägga »den lilla professen«, vilket är temporära klosterlöften. Sedan ska hon fortsätta avlägga samma löften varje år tills hon står stadigt i sin tjänst. Först då avlägger hon den stora professen – det livslånga löftet till klostret.

– Den vanligaste frågan folk undrar när de kommer fram på stan är: »Hur ser en vanlig dag ut?«, men vi har verkligen inga vanliga dagar. Är vi friska samlas vi till bön sex gånger om dagen. Jag tar hand om djuren på gården och brukar hjälpa till med att ge folk mediciner, skjutsa och andra praktiska sysslor. Jag flyttade till klostret för att lära känna Gud bättre och på vägen upptäckte jag att jag även fick lära känna mig själv och mina gåvor, och att det fanns utrymme för dem på denna plats, här är jag både nunna och författare. Tänk att få spendera så mycket tid med Gud, hjälpa människor och få träffa bröder och systrar från hela världen.

Redan som barn hade syster Elisabeth tankar på att bli författare, och förra året slog drömmen in då hennes debutbok Noël gavs ut på Pärlan förlag. Idén till boken kom redan för tio år sedan. Hon är historiskt intresserad och bestämde att boken skulle börja när Eiffeltornet hade installerats 1889. Historien utspelar sig över julen, då två flickor från olika samhällsklasser lär känna varandra mot alla odds. Syster Elisabeth skickade in manuset till ett förlag som uppmuntrade henne att ta hjälp av en skrivcoach för att färdigställa boken.

– Jag spenderade otaliga timmar i sköna kläder vid den gamla skolbänken i mitt rum här på klostret som vetter ut mot trädgården. Skrivandet var som att lägga ett pussel där alla bitar inte passade. Ibland fick man ta bort passager eller lägga till nya saker. Processen var verkligen bara rolig – jag upplevde ingen frustration eller skrivkramp.

En dag när syster Elisabeth var ute med syster Karin och en av gästerna i huset på ett ärende, ringde en förläggare på Pärlan förlag upp och berättade att de ville ge ut hennes bok. Syster Elisabeth gick som i chock ett par dagar innan hon verkligen kunde greppa det – hennes bok skulle bli utgiven!

– Det kändes så stort. Jag hoppas att de som läser boken ska se Guds stora kärlek för oss. Det är lätt att känna sig förtvivlad i livet, hur kan Gud bry sig om lilla mig? Men jo, Gud bryr sig om oss, även när allt känns skit.

Syster Elisabeth och jag bestämmer oss för att ta en promenad ut till djuren, och ett barn till en av gästerna följer med. Solens sista strålar träffar oss medan vi klappar åsnorna och fåren som går i hagen bredvid klostret.

– Det är klart att det kostar att välja det här livet. Jag bor i ett kollektiv med massa människor från olika kulturer och vi delar på allting. Jag träffar inte min ursprungliga familj lika mycket som förut, och jag kan inte träffa dem precis när jag vill. Men bra saker kostar. Jag har en helt ny familj och vi jobbar ihop.

Syster Elisabeth funderar över hur man vågar följa Gud, och tror att mycket handlar om att följa sin längtan.

– Jag tror det handlar om att lära känna Gud, och våga lära känna det han önskar för mig. När jag har vågat öppna mig har Gud ofta bollat tillbaka frågan till mig: »Vad önskar du dig?«. Gud lägger ner en längtan i våra hjärtan, han tvingar ingen. Jag tror att dragningskraften är större än de utmaningar vi möter. Trots kostnaden att följa Jesus är belöningen alltid större.

Vindarna från väst inspirerar

Under en vecka i höstas åkte en härlig grupp medarbetare från Västsverige (samt ytterligare några ressugna personer) till Irland för att följa i St Patricks fotspår. Resan leddes av Per-Eive Berndtsson och Maria Smeds. Under veckan besöktes Dublin, Hill of Slane, Galway, Giants Causeway, Cliffs of Moher, klostren i Clonmacnoise och Glendalough samt många andra mycket intressanta platser.

En av resans höjdpunkter var när gruppen besteg Mount Slemish, ett berg där St Patrick vaktade får då han hölls som slav på Irland. Väl uppe på toppen möttes gruppen av en mäktig vind som slet i kläderna och dränkte ljudet av allt som sades. Men det hindrade dem inte att tillbringa en stund i bön för Sverige – en mäktig och omvälvande upplevelse. Resan fylldes av skratt, många långa och goda samtal, och andlig fördjupning i form av undervisning och tillbedjan.

För den som är sugen på att höra mer om resan och St Patrick har Per-Eive skrivit en bok om den keltiska kristendomen, Vindarna från väster: lärdomar från den keltiska kyrkan. Inom kort kommer även en film från resan.

Kraft inför det nya året

Vi gör ett nedslag i EFS Komnäs, några mil utanför Örnsköldsvik. Nyligen höll man sitt årsmöte och hade då glädjen att ta emot fyra nya medlemmar. 18 medlemmar är den nya noteringen, men eftersom många av dessa är yngre familjer finns det utöver det hela 18 barn och ungdomar i föreningen.

Jag träffar Anna-Lena Melin och Sofia Ståhl som är samordnande ledare för ett nystartat scoutarbete. Bara någon kilometer från bönhuset hölls 2002 Patrullriks i Lövsjö, och scouting har varit en återkommande verksamhet under många år.

Anna-Lena berättar:

– I somras var det många med yngre barn som började efterfråga familjescout. Det är något vi även kört längre tillbaka. Sedan kom en period då vi hade vanliga scouter, men vartefter blev det brist på ledare och till sist kom pandemin. Så scoutarbetet har varit vilande.

Sofia fyller i:

– Jag gick och tänkte på att vi borde dra ihop något. Så nämnde jag det för Anna-Lena och vi bestämde att vi skulle köra igång. Det är lättare att dra när man är två.

Under hösten har »familjescouterna« smygstartat med ett gäng inbjudna familjer som visat intresse att vara med.

– Nu är vi sex stycken familjer som kommer stadigt, och med i genomsnitt tre barn i varje familj så blir bara det en ordentlig grupp, säger Anna-Lena.

Det är en stor spridning på åldrarna bland barnen och ungdomarna. De yngsta är bara ett par år och de äldsta är i övre tonåren.

Hur lägger ni upp en samling som passar hela det åldersspannet? undrar jag.

– Vi hjälps åt med de små barnen och anpassar utmaningarna så att även de äldre får ut någonting av samlingen, säger Anna-Lena och fortsätter:

– Vi har lagt familjescouterna direkt efter gudstjänsten en gång i månaden. Kyrkkaffet är vårt fika, och sedan går vi ut. Vi turas om med vilka som gör upp eld medan övriga leker tillsammans. När elden tagit sig samlas vi till en andakt. Sedan fortsätter en del av oss att vara ute, medan de minsta barnen oftast går in.

Sofia fyller i:

– Är det små barn ska familjen vara en patrull. Det blir en möjlighet för dem att samarbeta på ett nytt sätt och förhoppningsvis blir det till lärdomar för vardagen.

Anna-Lena och Sofia berättar att de gjort en tydlig och återkommande struktur för samlingarna.

– Det ska vara lättsamt och med lagom ambitionsnivå. Ibland matchar det inte riktigt alla åldrar, men det viktiga är att vi har roligt tillsammans. För de vuxna blir det också en utmaning att engagera sig och att vi kan ta tillvara på dem som har specialkunskaper, säger Sofia.

Till sist undrar jag: Vad skall ni göra när ni möts nästa gång?

– Då ska vi lära oss hur man kan gräva i snö. De äldre går kanske igång och gräver mycket, medan de yngre åker pulka. Vi får se, säger Anna-Lena.

Vi avslutar vårt samtal och jag är tacksam över av att ha fått lyssna till berättelsen om ett nytt arbete som på ett medvetet sätt samlar flera generationer. Att det dessutom sker som en förlängning av gudstjänsten och intill bönhuset är ett fint vittnesbörd och ett alldeles gratis skyltfönster.

Går vetenskap och tro ihop?

»Så du tror på Gud? Själv tror jag på vetenskapen.« Har du fått den typen av respons någon gång när du har berättat att du är kristen? Hur kommer det sig egentligen att så många svenskar går runt och tror att gudstro och vetenskap skulle vara oförenliga och att man måste välja? År 2022 lever många i Sverige fortfarande kvar med myten om att dessa två står i konflikt med varandra, en myt som har rötter ända tillbaka till upplysningstiden.

Många vetenskapshistoriker menar att själva föreställningen om naturens lagbundenhet hämtades från kristen teologi och utgjorde under tidig medeltid en viktig grund till det som skulle komma att utvecklas till modern vetenskap. Kepler och Newton, som båda har betytt mycket för den moderna vetenskapens framväxt, var båda starkt troende, och de såg naturlagarna som ett Guds verk. Under upplysningstiden började dock vetenskapliga förklaringar ersätta det som människor ofta gett religiösa förklaringar, och uppfattningen började spridas att vetenskapen snart skulle komma att knuffa ut Gud ur bilden. År 1896 skrev Andrew Dickson White boken A History of the Warfare of Science with Theology in Christendom vilken kom att få en enorm betydelse för att skapa myten om att kristendomen hade förtryckt vetenskapen genom tiderna. Bilden av rationalitet och vetenskap i kontrast till kristen tro etsade sig även fast i svensk kultur så småningom, bland annat genom Ingemar Hedenius bok Tro och vetande som publicerades 1949.

Lyckades då det stora upplysningsprojektet, och räcker vetenskapen som förklaringsmodell för människans existentiella frågor? Tveksamt. De olika vetenskapliga metoderna är byggda för att undersöka just regelbundenheter i skapelsen och för att kartlägga fenomen i samhället. Den är alltså inte byggd för att svara på frågor som:

Vad är rätt och fel? Finns det ens en objektiv moral? Vad är meningen med livet? Vad eller vem orsakade universum? Finns det ett objektivt människovärde, och vad skulle det vara grundat i
i så fall? Vad händer när vi dör?

Vetenskapen kan därmed inte svara på den typen av frågor, den ger oss till exempel inte värderingar. Våra värderingar grundar sig i stället i vår världsbild. När hela världen med rätta reagerar på en rysk invasion av Ukraina, görs det inte utifrån vetenskapliga resultat, utan vad vi tror är rätt och fel. Och den nöden som vi känner för människor som befinner sig i kris ska vi värna om. Den säger något viktigt om människan och hur vi ska förstå världen, även om vi inte kan ta spjärn mot vetenskapen på det området. Men den erfarenheten hjälper oss kanske att inse att vi inte kommer ända fram med vetenskapen. Vi behöver alltså världsbilder för att navigera oss fram i de existentiella frågorna och frågor som rör värde.

Men vilken funktion fyller då vetenskapen? Jo, den hjälper oss att svara på viktiga frågor som bland annat Hur är DNA uppbyggt? eller Hur ser människans biologi ut? Att som kristen ägna sig åt forskning och föra vetenskapen framåt är helt i linje med det förvaltaruppdrag som vi kan läsa om redan i Första Moseboken 1. Gud ville att vi skulle uppfylla jorden och lägga den under oss. Därför behövs det många Jesu efterföljare även i den akademiska världen, som ärar Gud genom att fortsätta undersöka och förstå mer av den fantastiska skapelse han har gett oss som gåva att förvalta. Även om vi som är kristna i Sverige behöver navigera oss fram i en akademisk värld som präglas av en sekulär-humanistisk världsbild, behöver vi fortsätta vara med och göra det som är gott genom att bidra med viktig forskning. De stora existentiella frågorna som rör moral, mening och människans ursprung ställs i stället på en metafysisk nivå. Det är på den nivån världsbilder, inte vetenskapliga teorier, kan utgöra förklaringsmodeller. Det är här den kristna världsbilden har visat sin enorma potential och rikedom genom att realistiskt och hoppfullt kasta ljus över den komplexa värld vi lever i. Samtidigt som den tar vetenskapens beskrivningar på allvar ger den svar på tillvarons djupa frågor.

Vi får alltså lov att hålla vetenskapen högt eftersom Gud är sanningens Gud och vi är kallade att välkomna sanning i vilken form den än framträder. Vi kan vila i att Gud har makt att gå utanför de naturlagar han själv har satt upp och genomföra mirakel på de mest oväntade sätt. Det betyder att kärnan i den konflikt som många kan uppleva mellan gudstro och vetenskap inte finns där egentligen. Och Gud är den som ytterst sett kan ge oss svaren på livets största frågor och mätta vår djupaste hunger. »Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord« (Johannesevangeliet 6:68).

Hur mycket tro krävs?

Mer än en gång har jag fått frågan vad och hur mycket man måste tro för att bli räddad. Måste man skriva under på hela trosbekännelsen? Eller räcker det med en mindre del? Vilken del i så fall? Ja, hur mycket måste man veta för att bli räddad? Så fort man börjar tänka i de banorna kommer följdfrågor som: Människan med intellektuella funktionshinder som knappt har någon kognitiv förmåga alls, hur ska det då gå för henne? Det lilla barnet? Den som missförstått budskapet eller fått en dålig framställning av det?

När frågan »hur mycket?« ställs uppstår någonstans en besvärlig gräns att hantera. Tänk om en person tror precis under gränsen? Jämför henne med en person som har en tro med – låt oss säga – 2 % mer korrekt innehåll och som därför blir räddad.

Den brittiske religionsfilosofen Paul Helm uppehåller sig vid denna typ av frågor i en av sina många artiklar. Han menar att frågan »Hur mycket måste man tro?« leder tanken fel.

Man hamnar i tanken att tron blir något jag som människa ska bidra med. Gud bidrar med den grundläggande räddningsgärningen och jag bidrar med en tillräcklig och rätt tro.

Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att frågeställningen blir fel för att de svar som naturligt följer förutsätter att vi blir rättfärdiggjorda av tro. Därmed framställs tron som mitt mänskliga bidrag, min gärning – och det kanske är så vi i praktiken ofta uppfattar den. Reformatorerna talade däremot om att vi blir rättfärdiggjorda av nåd genom tro. Prepositioner kan vara viktiga! »Av tro« och »genom tro« är inte samma sak.

Helm, som ansluter sig till en reformatorisk förståelse av tron, säger att det bara är Guds nåd i Jesus Kristus som räddar. När han utvecklar det, säger han att Guds nåd är Jesus Kristus. Den enda punkt där Gud låter sig anropas för frälsning är genom Jesus Kristus – för Jesus är den som åstadkommit frälsningen. Det betyder, säger Helm, att vi blir räddade genom att referera till Jesus, genom att vända oss till honom, och inte genom kunskap om honom. Den frälsande tron ska alltså mer ses som en riktning än ett kunskapsinnehåll. Vänder jag mig till Jesus och ber om hjälp har jag vänt mig till Gud där han låter sig åberopas. Då behöver jag inte veta mycket om Jesus. Helm säger att det till och med skulle kunna vara så att en människa som inte alls känner Jesu namn kan bli räddad när hon ropar på Guds barmhärtighet, Guds nåd. För Guds barmhärtighet är Jesus Kristus.

Om vi tänker vidare:

1. Innebär detta att alla blir frälsta?
Nej, tyvärr inte, eftersom vi människor – vare sig vi kallar oss troende eller inte – ofta snarare försöker köpslå med Gud än att ropa på hans nåd i utsatta situationer: »Gud om du räddar mig ur denna svåra situation ska jag …« och så lovar vi att ge något till Gud mot att han räddar oss. Vi gör dessvärre hellre affärer med Gud än ropar på nåden.

2. Vad innebär det om vår kunskap om vilka som blir räddade?
Det innebär att vi får vara mycket ödmjuka inför varje människas eviga väl. Vi vet inte vilka som högt eller tyst åberopat Guds nåd inför sitt inträde i evigheten.

3. Vad innebär Helms tankar för missionens och vittnesbördets sak?
Slutsatsen är inte att vi ska sluta dela med oss av vår tro. Får en människa kunskap om att Guds nåd finns tillgänglig i Jesus Kristus ökar chansen att hon vänder sig till honom. Det är ett budskap som skapar tro!

4. Betyder Helms resonemang att trons innehåll är mindre viktigt?
Nej, även om det är Jesus som räddar – och inte vår kunskap – behöver vi kunskap för att befästas och fördjupas i vår relation med Jesus Kristus. Vi behöver kunskap för att kunna leva ett trovärdigt liv som Jesu lärjungar. Vi behöver också kunskap för att kunna tala om honom med andra.

Har Helm då rätt i sitt sätt att tänka? Jag menar att han har helt rätt i sin tanke att frälsningen inte sker genom att människan uppvisar tillräcklig kunskap (vilket lätt blir en slags gärningslära) utan genom att hon vänder sig till Guds nåd i Jesus Kristus. Efesierbrevet 2:8 säger: »Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.«

När det gäller Helms tankar när han drar ut dem till att säga att det är nog för frälsning att ropa på Guds nåd – även när man inte har en aning om att det är Jesus Kristus som är Guds nåd – menar jag att han går längre än vad bibelmaterialet ger oss möjlighet att med säkerhet påstå. Samtidigt tänker jag att hans resonemang är fullt möjligt att förena med Bibelns budskap om frälsning av nåd genom tro på Jesus Kristus. Det ger mig en möjlighet att hålla fast vid Bibelns exklusiva budskap om frälsning i Jesus Kristus utan att behöva bli fyrkantig i mitt resonemang om vad som händer med alla som inte fått höra budskapet ordentligt.

Jag konstaterar till sist med Helm att rubrikens fråga »Hur mycket måste man tro?« är fel ställd. Den sätter fokus på mig, min tro och dess storlek, när det är trons föremål – Jesus Kristus – som räddar.

Recension: Engagerat och gediget om språkmirakler idag

Jag kände mig till en början olämplig att recensera den här boken. Sedan jag för några år sedan omvändes från gudlöshet till tro på Jesus Kristus har jag haft meningsfulla utbyten med karismatiska kristna, men samtidigt behållit en viss osäkerhet till att tungotalet är aktivt idag som på den första pingsten. En osäkerhet, snarare än en fullfjädrad cessationism (tron att tungotal hörde till den första apostoliska tiden i kyrkan, men att det sedan avtagit).

Lyckligtvis är det oss »skeptiker« som Grenholm vänder sig till. Genom sin bok manar han oss till att öppna oss för Guds aktivitet idag, och skildrar över 80 rapporterade fall där människor, med den Helige Andes hjälp, kunnat tala ett annat jordiskt språk än sitt eget. Ofta handlar det om att ge ett budskap till någon, men det har också hänt att människor utrustats med språk i missionssyfte och till och med lärt sig det fullt ut. Grenholm skriver engagerat, och med stor empati för de berörda människorna. En stark berättelse berör en kvinna som räddas från att ta sitt liv efter att Gud talar till henne genom ett språkmirakel. Grenholm har också gjort gedigen efterforskning, och i många fall har han själv utfört intervjuer.

Jag har dock fortfarande frågor, inte om huruvida Gud gör under, utan om karismatisk teologi. Hur bemöter man någon med en påstådd gåva eller ett påstått tilltal från Gud? Ska det, om man tror det, anses bindande, som Guds Ord? Hur urskiljer kyrkan vad som är av Gud och vad som är av ondo, för att undvika att missbruka Herrens namn? Sådana frågor är fortfarande aktiva hos mig efter läsningen. Dessutom blev jag förvirrad av Grenholms redogörelse av tungotalets historia. Han skriver att cessationismen skapades av Calvin på 1500-talet, men verkar samtidigt hitta idén att apostoliskt tungotal har upphört hos kyrkofäderna Johannes Chrysostomos och Augustinus av Hippo. Om dessa kyrkans helgon trodde så, kan det ju inte vara en idé tagen ur luften? Han nämner dessutom montanisterna som en rörelse som nyttjade tungotalet, men vad jag vet var detta en heretisk rörelse som inte platsar i ortodox kristendom?

Allt som allt var Dokumenterade språkmirakel en intressant bok. Jag har lärt mig mycket om den karismatiska kristenheten, och ber att Herren ska leda oss alla till djupare kunskap om Honom.

Psalm 45: Jesus för världen

Varje del av kyrkoåret har sina sånger. Det finns inte så många nya psalmer om försoningen och Jesu död, så i fastetiden väljer vi ofta några klassiker i stället. En av de mest sjungna är fortfarande Lina Sandells psalm Jesus för världen.

Lina Sandells sånger är märkligt slitstarka. Om än en del formuleringar naturligt nog är ålderdomliga – som »mig att förlossa offrar han sig« – är hennes texter ändå ofta lätta att att ta till sig och förstå. Det beror nog bland annat på att hon skrev mycket för barn, både sånger och berättelser. Så var det också med Jesus för världen som skrevs 1888 till Stockholms söndagsskolförenings sångbok. Därefter togs den med i EFS´ Sionstoner och även i den gamla psalmboken från 1937. Melodin fanns sedan tidigare, den var skriven av skolkantorn F A Ekström och passade perfekt till Linas text.

Denna psalm kom till kort efter den stora »försoningsstriden« i Sverige, som inte minst påverkade EFS och Svenska kyrkan. Här är inte utrymme för att beskriva denna teologiska strid, men Lina höll fast vid den så kallade objektiva försoningsläran, i Luthers och Rosenius efterföljd.

Jag tycker att hennes psalm är suverän i sin enkelhet. På bara tolv rader beskriver Lina försoningen, talar om Guds stora kärlek och ber en överlåtelsebön. Det är verkligen koncenterad teologi! På korset ger Jesus sitt liv för världen – och det gäller också mig personligen: »ock för mig«. Där ser vi även allra tydligast Jesu stora kärlek till oss: »aldrig har någon älskat som han«. Sist går psalmen över till vårt gensvar: »lär mig att leva, leva för dig«.

Flera av Lina Sandells sånger är böner, ännu fler slutar med en bönevers (till exempel Blott en dag). I Jesus för världen ber Lina om att få tillhöra Jesus. Hon börjar med barnets bön om att få tas upp i Guds famn och avslutar med att be om att få tjäna honom. Det kan låta strängt att vi ska offra oss för Gud, men den avslutande raden är genial. »Glad i din kärlek« – det är så vi får tjäna Gud.

Tillbaka till paradiset

Samuel Sander är en målare, tecknare och skulptör som arbetar i den narrativa traditionen. En Google-sökning avslöjar att narrativ konst ska innehålla tre saker: brist (som behöver åtgärdas), transformation (en pågående förändring), och begär (önskan om att nå målet). Samuel skrattar till och nickar jakande när jag läser upp definitionen av konstformen som fyller hans ateljé. Väggarna är fulla av tavlor från hans senaste projekt Garden state, som leker med tanken på det ursprungliga paradiset som en stat eller tillstånd, som människan fått lämna för ödemarken.

– De senaste åren har jag sysslat med olika typer av resor som en fond jag lutar mig mot när jag skapar en slags berättelse som gestaltar ett existentiellt sökande. Enligt den judiska och kristna traditionen började allt i en trädgård, och jag tror att vårt existentiella sökande är tillbaka till paradiset – vårt ursprung. Vi lever i ett skav och i en brusten tillvaro. När man ser orättvisor i samhället och problem hos sig själv, ja då längtar man efter en värld som inte lider.

Samuel växte upp i en missionärsfamilj stationerad i Jemen. Trots att han inte har några minnen av tiden, dröjde känslan av att vara annorlunda kvar hos honom efter att familjen flyttat tillbaka till Sverige. Konstnärskapet är lite som ett valt utanförskap menar Samuel, då man befinner sig som vid sidan om resten av samhället.

– Jag har valt en tillvaro som inte är lika trygg, särskilt ekonomiskt. Sånt kan stressa. Men ju äldre jag blir, desto tryggare känner jag mig i mitt utanförskap. Jag hörde om en ortodox rabbin som hade bönetofsar fästa i sin klädnad, flätad med vita trådar, förutom en enda blå tråd. Den hade han för att påminna sig själv om att han inte är som alla andra, att han tillhör ett utvalt folk och är avskild. Det handlar inte om att bli självgod, men det finns något positivt i att vara annorlunda och komma ihåg att min väg inte ser likadan ut som din.

Någon knackar på dörren. Fredrik, en av konstnärerna i konstnärskollektivet, vill låna en datorladdare. Vi går ut i det gemensamma köket, där Samuel fyller en blå kopp med kaffe. Att sitta ihop med andra konstnärer är ett ytterst medvetet val – annars känner han sig lätt ensam i yrkesrollen. Den första ateljén han hyrde låg i en källare, och det hjälpte varken kreativiteten eller humöret. När han kommer till sin nuvarande ateljé på morgonen försöker han be eller meditera en stund.

– Ibland slås jag av att jag kommer in till en helig plats, som är avskild just för mig. Jag tycker min ateljé påminner om en klostercell, ditin munken går för att öppna upp sig för något större än sig själv. Jag tänker inte att allt jag gör är en andlig praktik, men ser ändå ett släktskap mellan munken och konstnären.

För några år sedan läste Samuel boken The Solace of Fierce Landscapes: Exploring Desert and Mountain Spirituality (Trösten i våldsamma landskap: utforskandet av öken- och bergsspiritualitet) av Belden C. Lane. Författaren skrev boken delvis när han bodde på ett Benediktinkloster i New Mexico, vilket inspirerade Samuel att åka dit. Han deltog i de dagliga bönerna, vandrade i det karga landskapet och tecknade.

– Det händer något med en när man kommer ifrån storstadens myller och inte blir distraherad av vardagen. Man upptäcker att ens värde inte ligger i att producera utan helt enkelt i att existera. Du är – och det är tillräckligt.

Samuel snurrar på kontorsstolen och pekar ut vilka tavlor som är inspirerade av resan till New Mexico. En av tavlorna föreställer ett par som åker motorcykel genom ökenlandskapet under en rosa himmel. Han ville fånga känslan av frihet, att kunna sätta sig på hojen och bara dra. Men även känslan av flykt och att behöva lämna. Många av Samuels tavlor får mig att känna ett styng av vemod, som att jag är på väg mot något men inte har det än. Han citerar ur Augustins kända bön: »Vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig«.

– Ibland tänker jag att det jag gör är djupt meningslöst, att ingen vill lyssna på det jag har att säga och att jag kanske kommer behöva lägga ner målandet. Jag tror många som sysslar med bildkonst upplever en bergochdalbana av hopp och förtvivlan. De tankarna försöker jag se som en möjlighet att öva mig i tillit. Om hela mitt värde ligger i att jag målar blir ju förlusten enorm den dagen jag slutar, men jag tror att Gud har min rygg, och om det »värsta« inträffar är det inte hela världen.

Samuel är öppen med att hans tro tidvis har varit full av tvivel, men tror att dessa två kan samexistera. Han beskriver sig själv som den »lätt introverta grubblarkillen«, och har svårt för miljöer som inte är öppna för frågor. Under ett år när han jobbade som kamratstödjare på en skola träffade han en lärare som hade bakgrund i kyrkan, men lämnat för att han spelade jazz, vilket inte var accepterat i det sammanhang han befann sig i.

– Jag förstår att han valde jazzen, för den gav honom glädje. Att religion är lika med enbart förbud är ett falskt målande av verkligheten. Jag tror Jesus hade älskat jazz. I kyrkan måste vi få plats som hela människor – och andliga varelser. Jesus var full Gud och full människa, den mänskliga aspekten ska inte förringas.

Under många år delade Samuel passionen för konst och filosofi med sin nära vän Andreas. De spenderade åtskilliga timmar under sin tjugoåriga vänskap med att vrida och vända på både konstutställningar och frågor om tro. I somras gick han hastigt bort i ALS och Samuel tappade en av sina viktigaste medresenärer.

– Andreas duckade inte för några frågor. En dag kom han instormande i ateljén och deklarerade passionerat att nu var han minsann inte troende längre. Någon månad senare hade han landat i sin tro igen. Under hans sista tid var vi mest hemma hos honom. Vi pratade om de bästa konstupplevelser vi haft tillsammans, men mest om Jesus. Hur slutet på detta livet skulle bli, och fortsättningen på nästa. Och att vi en dag kommer att mötas igen i paradiset.

Författare: Benjamin Kruse

Fasta ifrån eller fästa sig vid?

Samverkan och utmaningar – 1990-talet

»Bra saker kostar«

Vindarna från väst inspirerar

Kraft inför det nya året

Går vetenskap och tro ihop?

Hur mycket tro krävs?

Recension: Engagerat och gediget om språkmirakler idag

Psalm 45: Jesus för världen

Tillbaka till paradiset

SENASTE ARTIKLAR

Förväntningar spelar roll

160 år av mission

»Vi ses snart!«

Det är vardagen som räknas

Hemester i Sverige