Alldeles i slutet av 1980-talet arbetade EFS och Svenska kyrkan fram en överenskommelse om fördjupad samverkan. Vid EFS årsmöte 1990 och Svenska kyrkans kyrkomöte samma år fattades beslut som bland annat innebar att EFS plats inom kyrkan – den plats EFS egentligen haft ända sedan sin tillkomst – fastställdes: EFS är en inomkyrklig rörelse/organisation, inte en frikyrka. Denna överenskommelse präglar i hög grad EFS arbete också i dag.

För att bekräfta den fördjupade samverkan ordnades runt om i landet ett antal förnyelsegudstjänster – den första ägde rum i Uppsala domkyrka den 16 december 1990. Dessa gudstjänster innehöll ett moment som fick särskild uppmärksamhet: EFS pastorer gavs en tilläggsvigning som innebar att de kyrkliga handlingar de i framtiden skulle komma att utföra blev godkända också av Svenska kyrkan.

Tilläggsvigningen var en engångshändelse och gällde redan avskilda pastorer; för framtiden gällde »vanlig« prästvigning i samband med EFS årskonferens. Att dessa gudstjänster kallades förnyelsegudstjänster var viktigt, för det handlade om en förnyelse av gemenskapen mellan EFS och Svenska kyrkan i stort. 

Birger Olsson lämnade posten som missionsföreståndare 1992 för att bli professor i Nya testamentets exegetik i Lund. Han efterträddes av Bertil Johansson, som sedan innehade posten under hela 1990-talet fram till 2001. Under detta årtionde fick EFS styrelse sin första kvinnliga ordförande, Birgitta Eriksson (1995–1996), som i sin tur efterträddes av Katarina Glas (1996–1999).

EFS expedition flyttades 1986 in i egna lokaler i närheten av Johannelund, men kom att bli kvar där bara i ungefär tio år. Som ett led i närmandet mellan EFS och Svenska kyrkan flyttade EFS kansli i april 1997 in i Kyrkans hus i centrala Uppsala. Redan tidigare samma år hade EFS utlandsarbete administrativt integrerats med Svenska kyrkans utlandsarbete, en ordning som dock visade sig fungera mindre bra för EFS del och därför kom att avvecklas efter ett antal år.

De minskande medlemstalen i EFS missionsföreningar ute i landet gjorde organisatoriska förändringar nödvändiga. Under 1990-talet minskades antalet distrikt från tolv till tio.

Under 1980-talet satsade EFS mycket på sitt förlag, men trots alla satsningar drogs man med stora underskott. Det ledde till att förlaget i början på 1990-talet överläts till Verbums förlag, som till en början fortsatte att ge ut böcker med EFS-förlagets logotyp.

Tillväxten vad gäller arbetet bland barn och unga fortsatte under 1990-talet.

Patrullriks – som hölls vart tredje år – samlade varje gång över 2 000 deltagare. Ungdomsriks och Ungdomsforum var också arrangemang som betydde mycket, även om det mot slutet av perioden kunde märkas en viss avmattning.

Ett nytt inslag i lägerverksamheten kom mot slutet av perioden. Vid årsskiftet 1997/98 arrangerades för första gången nyårslägret Livskraft i Uppsala. Initiativet var privat och lokalt och bars till större delen av ideella krafter, men Lötenkyrkans och Johannelunds delaktighet var viktiga.

År 1990 firade EFS utlandsarbete sitt 125-årsjubileum till minne av att EFS 1865 sände sina första missionärer till vad som i dag är Eritrea. Mycket hade naturligtvis hänt under åren, och EFS arbete handlade – och handlar fortfarande – i hög grad om att upprätthålla sina relationer med de kyrkor EFS varit med att grunda. Antalet missionärer var fortfarande stort.

Det som annars präglade EFS internationella arbete under perioden var situationen på Afrikas horn och arbetet där: flyktingströmmarna och svälten i området, krigen i Etiopien och Eritrea, den politiskt och militärt kaotiska situvationen i Somalia – inte minst efter störtandet av diktatorn Siad Barre. Det som tio år tidigare hade varit ett hoppfullt initiativ, en ny öppning för EFS att arbeta i Somalia, utvecklade sig under 1990-talet till något som till slut gjorde allt arbete omöjligt. Krig, klanstrider, hungersnöd och plundring präglade landet. Periodvis kunde EFS arbeta på vissa ställen, men det visade sig omöjligt att bedriva något långsiktigt arbete; förhållandena var helt enkelt för osäkra. Ett påtagligt bevis på detta var överfallet på missionären Elisabeth Rydéhn. Hon besköts på nära håll utanför sin bostad, vilket ledde till att man tvingades amputera hennes ena arm.

Hela situationen med dess osäkra säkerhetsläge ledde till att EFS styrelse 1999 fattade beslut om att avveckla EFS arbete i Somalia. Än en gång lämnade EFS Somalia på grund av krig; förra gången var 1935.

EFS utbildning på Johannelund genomgick också en stor förändring under 1990-talet.

Med sina mer än 20 år i tjänst har ingen annan varit rektor för skolan så länge som Agne Nordlander, men med utgången av 1991 lämnade han tjänsten och efterträddes av mig. Ganska snart hamnade en fråga på mitt bord som ingen av oss var förberedd på. En tjänsteman från Utbildningsdepartementet ringde och uppmanade Johannelund att ansöka om att bli högskola med rätt att utfärda examina i teologi. Hennes motivering var att departementet var intresserat av att som första fria högskolor erkänna institutioner som hade en lång historia av eftergymnasial utbildning. Och till denna grupp hörde Johannelund.

Beslutet att ansöka var inte självklart, men efter samråd och beslut i skolstyrelsen skickade vi in en ansökan. Mitt eget främsta motiv handlade om rättvisa. De studenter jag undervisade på Uppsala universitet fick akademiska poäng medan mina studenter på Johannelund inte fick det – för samma kurs med samma litteratur och med samma lärare. Efter granskning fick skolan 1993 rätten att utfärda högskoleexamen i teologi. Efter ytterligare något år blev namnet Johannelunds teologiska högskola och något senare igen utvidgades examensrätten.

 

Kommentar

Det mer tydliga samgåendet med Svenska kyrkan var naturligtvis en stor sak för EFS. Vi blev mer tydligt det vi alltid velat vara – en inomkyrklig rörelse vars arbete bejakades av Svenska kyrkan. Samtidigt försvagades vår självständighet och många ansåg att vi gradvis hamnade mer i knät på Svenska kyrkan, både organisatoriskt och teologiskt. Med den liberala strömning som rådde blev »EFS-riks« näst intill ett skällsord i mina egna kretsar i ungdomsåren.

Patrullriks, Ungdomsriks, Ungdomsforum och Livskraft är exempel på arrangemang som fått mitt eget engagemang för EFS att växa och fördjupas. Låt oss aldrig glömma bort hur viktigt det är att ge våra unga både tillfällen och utrymme att vara med och påverka.

Jonas Nordén, präst i Betaniakyrkan

• Della
• Twittra