Författare: Benjamin Kruse

Ett nytt nådens år

När jag och min man skulle plocka bort juldekorationerna och kasta ut granen det här året, var det med en särskild känsla. Julen och helgerna därefter hade inneburit att huset fyllts av många människor. Olika känslor hade rymts i vårt vardagsrum och de hade varit många – från oro, sorg och saknad till förväntan, glädje och mycket mer.

Mellan vårt kök och vardagsrum finns en bred trappa med endast två trappsteg. Min man och jag satte oss mitt i trappan, mitt i det rum där vi nyss haft så många samtal. Julgranen tornade upp sig mitt i vardagsrummet och var enorm, fastbunden i väggen efter att den brakat i golvet av sin tyngd dagen innan lillejulafton. Nu kände vi behov av att knyta ihop helgerna genom att både be och tacka. Så där satt vi och bad för allt och alla. Vi tackade Gud för det som fått rymmas, för alla känslor och samtal, allt det där som liksom är livet och som inte bara är glädje. Vi bad för det år som nu kommer och för varandra. Till slut reste vi oss upp, började plocka av pyntet från granen och städade ut julen.

Att få be och att få samtala med Gud – vilken gåva. Det behövs ingen vältalighet, inga korrekta formuleringar. Han hör och förstår. 

Jag dröjer mig kvar vid nyårsdagens tema i kyrkoåret som är »Jesu namn«. Maria, Jesu mamma, hittade inte själv på att barnet hon bar skulle få namnet Jesus. En ängel sa till henne: »Du skall ge honom namnet Jesus ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.« Och på julnatten föds han, Gud blir människa och får sitt namn. Ett namn som säger vem han är och vad han gör: Herren frälser/räddar.

Så blir det namnet ett namn som suckats och ropats av människor i hela kyrkans historia. Jesus som är Vår herre, räddar oss ut ur mörkret och för oss in i ljuset och in i gemenskapen med Gud. 

Ingen av oss vet vad vi kommer möta detta år. Vi vet inte ens något om det som är vår morgondag. Men en sak vet vi: oavsett vad året innebär, går vi aldrig ensamma. Jesus finns vid vår sida och med honom kan vi tala och till honom kan vi be. Vi kan be för alla människor och i alla situationer, om vi ber högt eller tyst spelar ingen roll. Gud hör alltid. Vi kan be med i orden i psalm 194 vers 3–4 från psalmboken:

Jesus, ha mig i ditt minne.
Jesus, för mig närmre dig.
Jesus, prägla du mitt sinne.
Jesus, lär mig lyda dig.
Jesus, styrk min kropp och själ.
Jesus, mig beskydda väl.
Jesus, hjälp när jag får lida.
Jesus, vandra vid min sida.
Jesus, hjälp mig ta till vara
detta nya nådens år.
Bär mig genom sorg och fara,
då min vånda blir för svår.
När mitt timglas runnit ut
och min prövotid är slut,
i din famn låt mig få falla,
Jesus, du mitt allt i alla!
Text: J.Rist 1642, P Brask 1690, B G. Hallqvist 1983

Hundraåring med starka EFS-rötter

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Madhya Pradesh har starka band till EFS. De första fyra missionärerna kom till ett land med stora behov när det gäller försörjning och utbildning. Förhållandena för missionärerna var dock olika mot Afrika. Här fanns det ett ordnat samhällsskick under den engelska regeringen. Det var också formellt öppet att sprida evangeliet även om det visade sig vara svårt.

Predikan i en gondby i slutet av 1800-talet. Gonderna är ett av Indiens urfolk och det var bland dem EFS beslöt att börja sitt arbete. Bild: EFS ArkivPredikan i en gondby i slutet av 1800-talet. Gonderna är ett av Indiens urfolk och det var bland dem EFS beslöt att börja sitt arbete. Bild: EFS Arkiv

Målet var att nå gonderna, ett ursprungsfolk i de indiska skogs- och bergsbygderna. Tidigt kom arbetet med bibelöversättning till gondi i gång. Men snart insåg man att kallelsen gällde även hinduerna och det var ju till städer som Sagar de första missionärerna kom. En viktig del var zenanamission där kvinnor besökte kvinnor.

Under 50 år byggdes en verksamhet upp med kyrkor, barnhem, sjukhus, vanliga skolor och hantverksutbildningar. Ett arbete präglat av mycket lidande och svårigheter. Många är de missionärer och missionärsbarn som fått sina gravar i Indien.

Vid slutet av 1800-talet drabbades Indien av flera svåra svältkatastrofer, något som kom att påverka missionens inriktning. De svältande sökte sig till missionen, och man ordnade »mat-för-arbete«-projekt som brunnsborrning, väg- och husbyggen. Flera barnhem och skolor byggdes för att ta hand om föräldralösa barn. Hantverksutbildningar för både män och kvinnor ordnades liksom jordbruksprojekt. Snart var det inte bara en kyrka utan en rad olika institutioner. 

Tidigt kom behovet av sjukvård. Den första sjukstugan i Amarwara följdes av Bijori, Seja, Khurai och Padhar. När doktor Clement Moss kom till Padhar 1958, fanns där ett litet sjukhus med två rum. 1969 hade man plats för 20 patienter och 1970 fanns 140 bäddar när det nya sjukhuset invigdes. I dag finns det över 200 bäddar och flera specialistavdelningar. Detta mitt i det område där gonderna bor.

EFS-missionären Ingegerd träffade den skotske läkaren Clement Moss i Indien. Tillsammans drev de utvecklingen av Padhar sjukhus.EFS-missionären Ingegerd träffade den skotske läkaren Clement Moss i Indien. Tillsammans drev de utvecklingen av Padhar sjukhus.

Även om EFS har haft ambitionen att en dag överlämna allt till en lokal kyrka har det varit svårt. Efter flera års överläggningar bildades den 9 februari 1923 en indisk kyrka samtidigt som missionärsorganisationen fanns kvar. Missionen hade ansvar för missionärernas löner och placeringar, för sjukvård, skolor, industri, jordbruk, barnhem. Den nya kyrkan hade ansvar för församlingarna, prästernas löner och vård av kyrkor. Kyrkan leddes av ett synodalråd bestående av en missionär, tre indier och kyrkans president. Den förste presidenten var missionären P E Fröberg och det dröjde ända till 1949 innan Emanuel Raman valdes som första indier till kyrkans president. 1969 blev Rubin Israelsson kyrkans förste biskop, och 1980 efterträddes han av indiern Newton Roberts.

Integrationen 1949 innebar att nu skulle den lokala kyrkan ta över allt ansvar. Det hade under åren köpts stora markområden för missionärsbostäder, kyrkor, institutioner och även byar för församlingsbor. Detta blev inte lätt för kyrkan att administrera i ett land med stora konflikter mellan stat och kyrka. Än i dag finns oklarheter gällande försäljning av mark och institutioner.

Trots de administrativa och ekonomiska bekymren finns en växande kyrka med ett starkt evangeliskt fokus. Antalet präster och evangelister är få, men många medlemmar går ut och evangeliserar. De senaste åren har flera nya församlingar bildats, särskilt i Baikunthpurområdet. Viljan att nå ut med evangeliet är stor, i ett land där myndigheter och andra religioner gör allt för att försvåra konvertering till kristen tro. 

»Vi måste våga ställa de svåra frågorna«

– Jag önskar att kyrkan med sitt fantastiska nätverk ännu tydligare skulle finnas där för de utsatta barnen och ge dem familjer, säger Hannes Sandahl, EFS missionär i Tanzania.

Hannes var bara 24 år när han kom till Tanzania första gången. Han skulle tillbringa tre månader i Livingstone-bergen och bland annat praktisera på ett barnhem i den lilla bergsbyn Bulongwa. Det han inte visste då var att de första månaderna snart skulle bli till många år, och att arbetet med barnhem skulle komma att förändras drastiskt.

Bild: Samuel SangaBild: Samuel Sanga
»80 % av alla som bor på barnhem i Tanzania har minst en förälder i livet.« Bild: Josefin Norstedt»80 % av alla som bor på barnhem i Tanzania har minst en förälder i livet.« Bild: Josefin Norstedt

– Jag önskar att jag kunde säga att livet i Tanzania mest präglats av solskenshistorier, men det är nog snarare sorgen och frustrationen över orättvisor som drivit mig i mitt arbete, säger Hannes.

Hannes är rak. Han är varm och ödmjuk, men tydlig och avskalad på samma gång.

Under intervjun befinner han sig på en bilresa i norra Tanzania med ett antal kollegor från stiften i söder, för att studera barnhemmens vara och icke vara. 

– Vi har egentligen bara sex platser i bilen, men vi fick in en sjunde som sitter på kylskåpet där bak, så det går bra, skrattar Hannes.

Tillsammans möter gruppen organisationer som arbetar med allt från familjehem till mjölkersättningsprojekt och stöd för familjer som väljer att behålla sina barn, trots att omständigheterna är svåra.

– 80 % av alla som bor på barnhem i Tanzania har minst en förälder i livet. Vi försöker kartlägga hur situationen ser ut på den Lutherska kyrkans barnhem, hur många barn det handlar om, varför de är där och vilka alternativ vi kan skapa. 

De negativa konsekvenserna av att växa upp på institution är väl dokumenterade och lagstiftningen i Tanzania är tydlig – det är »Family First« som gäller. Barn ska i första hand få växa upp med sin, eller i alla fall en, familj. Men verkligheten är ofta en annan och den brottningskampen har följt Hannes ända sedan han landade i Bulongwa som 24-åring.

– Jag kom direkt att känna mycket för platsen och för barnen som bodde där, men samtidigt väcktes många frågor redan då, berättar Hannes.

Efter praktiken åkte Hannes hem till Sverige igen och gifte sig med Nora. Men längtan tillbaka till Tanzania var stark och bröllopsresan gick raka spåret tillbaka till foten av Livingstone-bergen. Den här gången stannade Nora och Hannes ett drygt halvår och Hannes arbetade volontärt som snickare på ett sjukhus.

De fick många goda vänner i byn och en av de kollegor som Hannes minns alldeles särskilt var en småbarnsfar, som hastigt förlorade sin hustru. Hannes hjälpte mannen att spika ihop kistan och begrava henne. Under åren som följde, medan Hannes studerade till socio-nom i Sverige, funderade han ofta över hur det gått för pappan och barnen. En dag fick han ett telefonsamtal. Den unga pappan hade just dött och barnen var nu själva.

– Beskedet drabbade mig väldigt hårt och kom precis när jag skulle planera för min C-uppsats på socionomprogrammet. Jag undrade var barnen skulle hamna. Jag tänkte på barnhemmet och frågorna jag haft när jag var där kom tillbaka: Hur påverkas barn av att växa upp utan föräldrar? Vad gör det med deras identitet och syn på begrepp som familj? Vad finns det för risker och vad finns det för alternativ?

Hannes bestämde sig för att ägna uppsatsen åt att försöka förstå frågorna bättre. Han djupdök i facklittertur och kritiska analyser. Men samtidigt som han fick modeller och belägg för mycket av den frustration och oro han känt redan som praktikant på barnhemmet, tyckte han att forskningen saknade viktiga nyanser.

– Litteraturen var väldigt ensidig i sin fördömelse av barnhem och institutioner, men verkligheten är ju komplex och situationen på landsbygden i Tanzania är svår. Det finns inga enkla lösningar, fortsätter Hannes.

Efter studierna bestämde sig Sandahls för att återvända till Bulongwa och 2014 sändes de ut av EFS, tillsammans med sina två barn. Eftersom missionären, som tidigare arbetat med barnhemmet precis avlidit, blev det naturligt för Hannes och Nora att axla en del av ansvaret, men Hannes kände sig kluven.

– Det var lite skräckblandat, skrattar Hannes.

Under tre års tid fungerade han som bollplank för stiftet och de lyckades återförena många av barnen med sina ursprungsfamiljer. I flera fall gick det bra, men några av barnen fick tyvärr omhändertas igen.

– Vi trodde att vi hade gjort grundliga utredningar av deras hemförhållanden, men detta är oerhört komplicerat och det är viktigt att inte ha för bråttom.

Hannes Sandahl tillsammans med kollegorna Brown Emmanuel, Ayubu Lwilla och Vaileth Chaula i bakgrunden. Resan ingår i projektet »Ur askan i elden«, där EFS fått stöd av Childhood och Erikshjälpen för att studera barnhemmens vara och icke vara. Bild Samuel SangaHannes Sandahl tillsammans med kollegorna Brown Emmanuel, Ayubu Lwilla och Vaileth Chaula i bakgrunden. Resan ingår i projektet »Ur askan i elden«, där EFS fått stöd av Childhood och Erikshjälpen för att studera barnhemmens vara och icke vara. Bild Samuel Sanga
Bild: Ben RayBild: Ben Ray

Även efter att familjen Sandahl lämnade Bulongwa och flyttade till Iringa har Hannes fortsatt i en rådgivande roll. Barnhemmet finns fortfarande kvar, men med betydligt färre barn.

I sommar avslutar Nora och Hannes sina tjänster efter hela 9 år i Tanzania, ett arbete som för dem båda handlat mycket om barnens rätt och bästa. De har också hunnit få fyra egna barn. Det har varit lärorika och omvälvande år.

– Jag är så tacksam för allt det vi fått vara med och se och göra, men det vi fått bidra med står sig ändå ganska slätt i jämförelse med det vi själva fått ta emot.

Han lyfter människors odelade närvaro inför det viktiga i livet och tilliten till Gud som två av de saker han önskar att han kan fortsätta att bära med sig. En närvaro och tillit som också gör det möjligt för människor att släppa allt det de har i händerna för att finnas till för varandra.

– Jag tror att kyrkan i Tanzania har en enorm potential att möjliggöra för många fler barn att få ett hem och en familj i och genom församlingarna. Jag ber också att kyrkan ska våga ställa de svåra frågorna och ännu tydligare stå upp för barnens bästa, i synnerhet de barn som är utsatta.

Med nya ögon

Att Isak Rama är uppvuxen i Dalarna hörs så fort han öppnar munnen. Familjen bodde i den lilla orten Smedjebacken, och trots att miljön på många vis var destruktiv var Isak ett lugnt och harmoniskt barn som älskade naturen, fiskade och ofta lekte med insekter. När hans föräldrar skilde sig bodde Isak och hans äldre bröder tillsammans med sin mamma och tillbringade varannan helg hos sin pappa.

Fiske har varit ett stort intresse genom hela Isaks liv. Bild: PrivatFiske har varit ett stort intresse genom hela Isaks liv. Bild: Privat

– Jag kommer från en trasslig familj med mycket missbruk och kriminalitet, men som barn förstod jag inte misären som omgav mig. Det var generellt mycket våld i byn. Om en man blev kränkt av en annan skulle han brutalt misshandla honom. Jag tyckte det var obehagligt men trodde det var så det var. 

När Isak var åtta år valde han att bo med sin pappa som då flyttat till Trelleborg. Föräldrarnas relation var inte den bästa, vilket påverkade Isak. 

– Då gick jag från att vara skötsam till att vara väldigt strulig. Jag bråkade och slogs både i skolan och på fritiden. Jag tyckte om att elda och leka med tändstickor och – det låter sjukt – men jag råkade elda upp ett hus. Jag sköt iväg en tändsticka in i ett stort sophus på skolan och när jag gått därifrån satte den fyr på hela huset. Då fick jag flytta tillbaka till Dalarna.

Det var en mer våldsam pojke som återvände till Smedjebacken. Samtidigt började han snatta i affärer, och när han var tio år stal han sin styvfars bil för första gången. 

– Mamma var inte hemma och hennes man hade somnat i soffan. Jag tog hans bilnyckel och körde på ettans växel genom hela byn. När jag skulle parkera flög bilen rakt in i ett träd bredvid parkeringen. Jag visste ju inte att man skulle trycka in kopplingen. Dagen efter var det ett mysterium för alla hur det hade gått till. 

Som barn tänkte Isak att hans missbrukande släktingar levde ett glamoröst liv. 

– En gång tog jag en pipa som en släkting rökt hasch i. Jag ville bara bli hög, och gjorde allt för att få droger, men det var ju ingen som ville ge det till en elvaåring.

Sommarlovet innan sjuan hittade Isak till slut en äldre bekant som kunde tänka sig att sälja droger till honom – till ett högt pris. Snattandet byttes ut mot stölder av mopeder och cyklar som kunde säljas för att finansiera missbruket.

Den enda pausen från strulet fick Isak i familjens sommarstuga. Tillsammans med sin kompis Jocke rökte och sålde han fisk, och för förtjänsten köpte de redskap och åkte på fiskeresor. Men tillbaka i skolan ledde de ständiga bråken till avstängningar. I nian fick Isak en ny assistent, hans kusin Micke. 

– Han la ner sitt liv för att jag skulle gå i skolan. Skolkade jag letade han upp mig och drog mig dit. Det året pluggade jag upp hela högstadiets betyg tillsammans med honom.

Sommaren innan gymnasiet gick Isak från att röka hasch och dricka alkohol till att använda amfetamin och bensodiazepiner. Han berättar att han blev polisanmäld för flera fall av misshandel, skadegörelser och bilstölder. 

– På gymnasiet kom jag i kontakt med andra missbrukare. Det var många som ville skada mig för att jag gjorde så mycket skit. En gång var jag med i flera slagsmål på en kväll, trots att min mamma var nattvandrare på stan och försökte slita mig därifrån. Att vara våldsam blev min identitet. 

I omgångar bodde Isak på familjehem och även korta perioder hemma i Smedjebacken ledde till stora problem – och stora skulder. Med hjälp av socialen flyttade han några år senare till en hästgård utanför Örebro, där tanken var att omgivningarna och djuren skulle få en lugnande effekt på de boende, men resultatet blev det motsatta. Flera av de äldre hade substitutionsbehandlingar och delade mediciner med varandra.

Efter en tid av hemlöshet och en period i häktet kände Isak att han inte orkade mer. Han kom på att ett rån kunde ge honom antingen pengar eller en tid i fängelse, vilket bara hade varit skönt. Mycket riktigt blev Isak jagad av polisen och häktad. 

– I häktet mådde jag skit. Det kändes hopplöst och jag ville bara att allt skulle förändras. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag satte mig på knä och bad: Gud, om du finns, hjälp mig ur det här och visa dig för mig. 

Isak tänkte inte att det var Jesus han sökte, med en muslimsk pappa hade alltid islam legat närmare till hands. Senare samma dag knackade det på dörren och en kille från kyrkan ville prata med Isak. Han berättade om sin resa, hur han mött Gud, och under samtalet hör Isak ett instrument han inte känner igen.

– Plötsligt är det som om den här killen har förändrat sig helt. Jag får en konstig känsla i min kropp, känslan av att Jesus sitter framför mig. Och så säger han: »Jag är alltid med dig och du är aldrig ensam, jag kommer att komma igen. Jag vill frälsa dig«. Jag blev panikslagen och gick raka vägen därifrån. När jag kom tillbaka till cellen bad jag: Om det var du som var där, så visa dig för mig igen. 

Andra menade att han hade hallucinationer, men Isak kunde ändå inte släppa minnet av upplevelsen. 

– Tidigare hade jag utnyttjat människor för att få det jag ville, droger, pengar och sådana saker, men när jag nu gjorde det fick jag ångest och mådde jättedåligt. 

Väl ute ur fängelset blev det tydligt att drogerna, som Isak hade tagit för att må bra, börjat få honom att må sämre. Med anledning av en grov misshandel häktades Isak igen och två damer från kyrkan kom på besök. Isak berättade vad han varit med om och minns svaret på finlandssvenska: 

– Herre Amalia, du måste ju förstå att det var Jesus du såg och att han vill vara med dig. 

Varje vecka träffade Isak en pastor för att prata om kristen tro och gå igenom Bibeln. 

– Jag fick ett hopp om förändring jag aldrig hade haft innan. Jag bad om saker, om lösningar och förklaringar, och fick bönesvar hela tiden. 

Isak lät döpa sig inne i anstalten, med en vakt och några medintagna som vittnen. 

– När jag öppnade ögonen efter att de bett för mig var det som om allt var nytt. Som om jag tidigare hade haft ett grått filter på mina ögon. Nu var allting ljusare, blåare, lättare och jag kände mig helt fylld av något rus. Varje gång jag testat nya droger som ska ge mig den lycka jag vill ha, var det ju det här jag egentligen sökte.

Med nya ögon fortsatte Isak att avtjäna sitt straff. 

– Fängelset var min räddning. Det var verkligen en retreat i min egen cell. Några veckor innan julen berättade några andra kristna om fastan och jag tog bort min TV från cellen, trots att den var det enda jag kunde fly mina tankar med när jag var inlåst tretton timmar per dygn. I stället satt jag i bön, läste Bibeln och skrev. Jag fick hopp om min framtid, att det skulle bli bra.

I häktet bad Isak: Gud, om du finns, hjälp mig ur det här och visa dig för mig. / Tiden i fängelset gav Isak mycket tid till bön, och i sitt anteckningsblock skrev han ner böner och bönesvar. Bild: Elin Sharew SvenssonI häktet bad Isak: Gud, om du finns, hjälp mig ur det här och visa dig för mig. / Tiden i fängelset gav Isak mycket tid till bön, och i sitt anteckningsblock skrev han ner böner och bönesvar. Bild: Elin Sharew Svensson

Genom en bild Isak fick när han bad, blev han fri från den prestationsångest som hindrat honom från att studera eller ta tag i saker. Ett tilltal från en medfånge ledde till att han förlät sin pappa och paranoian, som gjort det svårt att ha relationer med andra människor, försvann totalt. Den stora förändringen märktes av de anställda på anstalten och gjorde att straffets sista månader fick avtjänas på ett behandlingshem. Därefter gick flytten till Helsingborg. 

Sedan dopet hade Isak varit nykter, men att anpassa sig till samhället utanför fängelset var en utmaning.

– Tidigare hade jag gjort vad jag ville, nu var jag tvungen att vara på jobbet med en chef som bestämde över mig. Jag fick hindra mig själv från att falla in i manipulativa mönster. Åren i missbruk gjorde mig till en människokännare, vilket kan användas både positivt och negativt. Ibland är den enkla vägen att ljuga, men nu var jag tvungen att vara ärlig och låta bli att utnyttja andra människor.

Efter att ha åkt runt till olika församlingar han inte känt sig hemma i hamnade Isak på en gudstjänst med Sebastian Stakset och blev inbjuden till EFS-kyrkan söndagen efter.

– Jag kände rätt fort att det var stället jag ville gå till. Först tyckte jag det var störigt att barnen sprang runt hej vilt, men sen tänkte jag att kyrkan också är barnens hus – de ska få vara som de är. Det hade jag inte sett i andra kyrkor. Daniel som är präst här fick mitt nummer, han var väldigt ihärdig med mig och ringde hela tiden. Jag svarade inte alltid och många perioder kom jag inte till kyrkan, men han fortsatte ändå höra av sig. 

Under samma tid fanns det delar av livet som var destruktiva. 

– Det påverkade min tro på Gud och jag blev inte så klartänkt, blev osams med många. Då fick jag väldigt mycket stöd från kyrkan och beslutade mig för att släppa allt och bara fokusera på Gud. 

Isaks sociala mönster förändrades successivt. 

– I kyrkan fick jag vänner som inte hade levt i missbruk och vi byggde vår gemenskap på tron på Gud. Nu har jag ett tryggt nätverk runt mig och är oerhört tacksam att jag har människor jag kan lita på. Tidigare släppte jag inte in sådana människor i mitt liv, för att jag kände mig så utanför.

I fängelset var Isak arg på Gud över sin uppväxt och hur livet blev, men ilskan har inte bestått.

– Jag är inte glad att jag har levt det livet, men är glad över den kunskapen jag har. Igenkänning är inget man kan plugga sig till. 

Isak är inne på sista momentet i utbildningen till behandlingspedagog, vilket han redan nu jobbar som. Och det händer ofta att han på väg hem från kyrkan möter gamla vänner i aktivt missbruk som behöver höra om Gud. 

– Om jag inte hade gått med Gud hade jag aldrig orkat göra det jag gör. Jag behöver egentligen inget mer i mitt liv. Jag skulle kunna leva som nu livet ut och fortfarande vara jättetacksam. Men jag vill leva i mission. Jag har fått ett fantastiskt liv som jag aldrig kunde tänka mig. Det vill jag dela med mig av till andra människor.

– I kyrkan fick jag vänner som inte hade levt i missbruk och vi byggde vår gemenskap på tron på Gud. Nu har jag ett tryggt nätverk runt mig och är oerhört tacksam att jag har människor jag kan lita på.– I kyrkan fick jag vänner som inte hade levt i missbruk och vi byggde vår gemenskap på tron på Gud. Nu har jag ett tryggt nätverk runt mig och är oerhört tacksam att jag har människor jag kan lita på.

Går vetenskap och tro ihop?

»Så du tror på Gud? Själv tror jag på vetenskapen.« Har du fått den typen av respons någon gång när du har berättat att du är kristen? Hur kommer det sig egentligen att så många svenskar går runt och tror att gudstro och vetenskap skulle vara oförenliga och att man måste välja? År 2022 lever många i Sverige fortfarande kvar med myten om att dessa två står i konflikt med varandra, en myt som har rötter ända tillbaka till upplysningstiden.

Budbäraren-1-2023_teolrefl

Många vetenskapshistoriker menar att själva föreställningen om naturens lagbundenhet hämtades från kristen teologi och utgjorde under tidig medeltid en viktig grund till det som skulle komma att utvecklas till modern vetenskap. Kepler och Newton, som båda har betytt mycket för den moderna vetenskapens framväxt, var båda starkt troende, och de såg naturlagarna som ett Guds verk. Under upplysningstiden började dock vetenskapliga förklaringar ersätta det som människor ofta gett religiösa förklaringar, och uppfattningen började spridas att vetenskapen snart skulle komma att knuffa ut Gud ur bilden. År 1896 skrev Andrew Dickson White boken A History of the Warfare of Science with Theology in Christendom vilken kom att få en enorm betydelse för att skapa myten om att kristendomen hade förtryckt vetenskapen genom tiderna. Bilden av rationalitet och vetenskap i kontrast till kristen tro etsade sig även fast i svensk kultur så småningom, bland annat genom Ingemar Hedenius bok Tro och vetande som publicerades 1949.

Lyckades då det stora upplysningsprojektet, och räcker vetenskapen som förklaringsmodell för människans existentiella frågor? Tveksamt. De olika vetenskapliga metoderna är byggda för att undersöka just regelbundenheter i skapelsen och för att kartlägga fenomen i samhället. Den är alltså inte byggd för att svara på frågor som:

Vad är rätt och fel? Finns det ens en objektiv moral? Vad är meningen med livet? Vad eller vem orsakade universum? Finns det ett objektivt människovärde, och vad skulle det vara grundat i
i så fall? Vad händer när vi dör?

Vetenskapen kan därmed inte svara på den typen av frågor, den ger oss till exempel inte värderingar. Våra värderingar grundar sig i stället i vår världsbild. När hela världen med rätta reagerar på en rysk invasion av Ukraina, görs det inte utifrån vetenskapliga resultat, utan vad vi tror är rätt och fel. Och den nöden som vi känner för människor som befinner sig i kris ska vi värna om. Den säger något viktigt om människan och hur vi ska förstå världen, även om vi inte kan ta spjärn mot vetenskapen på det området. Men den erfarenheten hjälper oss kanske att inse att vi inte kommer ända fram med vetenskapen. Vi behöver alltså världsbilder för att navigera oss fram i de existentiella frågorna och frågor som rör värde.

Men vilken funktion fyller då vetenskapen? Jo, den hjälper oss att svara på viktiga frågor som bland annat Hur är DNA uppbyggt? eller Hur ser människans biologi ut? Att som kristen ägna sig åt forskning och föra vetenskapen framåt är helt i linje med det förvaltaruppdrag som vi kan läsa om redan i Första Moseboken 1. Gud ville att vi skulle uppfylla jorden och lägga den under oss. Därför behövs det många Jesu efterföljare även i den akademiska världen, som ärar Gud genom att fortsätta undersöka och förstå mer av den fantastiska skapelse han har gett oss som gåva att förvalta. Även om vi som är kristna i Sverige behöver navigera oss fram i en akademisk värld som präglas av en sekulär-humanistisk världsbild, behöver vi fortsätta vara med och göra det som är gott genom att bidra med viktig forskning. De stora existentiella frågorna som rör moral, mening och människans ursprung ställs i stället på en metafysisk nivå. Det är på den nivån världsbilder, inte vetenskapliga teorier, kan utgöra förklaringsmodeller. Det är här den kristna världsbilden har visat sin enorma potential och rikedom genom att realistiskt och hoppfullt kasta ljus över den komplexa värld vi lever i. Samtidigt som den tar vetenskapens beskrivningar på allvar ger den svar på tillvarons djupa frågor.

Vi får alltså lov att hålla vetenskapen högt eftersom Gud är sanningens Gud och vi är kallade att välkomna sanning i vilken form den än framträder. Vi kan vila i att Gud har makt att gå utanför de naturlagar han själv har satt upp och genomföra mirakel på de mest oväntade sätt. Det betyder att kärnan i den konflikt som många kan uppleva mellan gudstro och vetenskap inte finns där egentligen. Och Gud är den som ytterst sett kan ge oss svaren på livets största frågor och mätta vår djupaste hunger. »Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord« (Johannesevangeliet 6:68).

Hur mycket tro krävs?

Mer än en gång har jag fått frågan vad och hur mycket man måste tro för att bli räddad. Måste man skriva under på hela trosbekännelsen? Eller räcker det med en mindre del? Vilken del i så fall? Ja, hur mycket måste man veta för att bli räddad? Så fort man börjar tänka i de banorna kommer följdfrågor som: Människan med intellektuella funktionshinder som knappt har någon kognitiv förmåga alls, hur ska det då gå för henne? Det lilla barnet? Den som missförstått budskapet eller fått en dålig framställning av det?

När frågan »hur mycket?« ställs uppstår någonstans en besvärlig gräns att hantera. Tänk om en person tror precis under gränsen? Jämför henne med en person som har en tro med – låt oss säga – 2 % mer korrekt innehåll och som därför blir räddad.

Illustration: Benjamin KruseIllustration: Benjamin Kruse

Den brittiske religionsfilosofen Paul Helm uppehåller sig vid denna typ av frågor i en av sina många artiklar. Han menar att frågan »Hur mycket måste man tro?« leder tanken fel. 

Man hamnar i tanken att tron blir något jag som människa ska bidra med. Gud bidrar med den grundläggande räddningsgärningen och jag bidrar med en tillräcklig och rätt tro.

Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att frågeställningen blir fel för att de svar som naturligt följer förutsätter att vi blir rättfärdiggjorda av tro. Därmed framställs tron som mitt mänskliga bidrag, min gärning – och det kanske är så vi i praktiken ofta uppfattar den. Reformatorerna talade däremot om att vi blir rättfärdiggjorda av nåd genom tro. Prepositioner kan vara viktiga! »Av tro« och »genom tro« är inte samma sak.

Helm, som ansluter sig till en reformatorisk förståelse av tron, säger att det bara är Guds nåd i Jesus Kristus som räddar. När han utvecklar det, säger han att Guds nåd är Jesus Kristus. Den enda punkt där Gud låter sig anropas för frälsning är genom Jesus Kristus – för Jesus är den som åstadkommit frälsningen. Det betyder, säger Helm, att vi blir räddade genom att referera till Jesus, genom att vända oss till honom, och inte genom kunskap om honom. Den frälsande tron ska alltså mer ses som en riktning än ett kunskapsinnehåll. Vänder jag mig till Jesus och ber om hjälp har jag vänt mig till Gud där han låter sig åberopas. Då behöver jag inte veta mycket om Jesus. Helm säger att det till och med skulle kunna vara så att en människa som inte alls känner Jesu namn kan bli räddad när hon ropar på Guds barmhärtighet, Guds nåd. För Guds barmhärtighet är Jesus Kristus. 

Om vi tänker vidare:

1. Innebär detta att alla blir frälsta?
Nej, tyvärr inte, eftersom vi människor – vare sig vi kallar oss troende eller inte – ofta snarare försöker köpslå med Gud än att ropa på hans nåd i utsatta situationer: »Gud om du räddar mig ur denna svåra situation ska jag …« och så lovar vi att ge något till Gud mot att han räddar oss. Vi gör dessvärre hellre affärer med Gud än ropar på nåden.

2. Vad innebär det om vår kunskap om vilka som blir räddade?
Det innebär att vi får vara mycket ödmjuka inför varje människas eviga väl. Vi vet inte vilka som högt eller tyst åberopat Guds nåd inför sitt inträde i evigheten.

3. Vad innebär Helms tankar för missionens och vittnesbördets sak?
Slutsatsen är inte att vi ska sluta dela med oss av vår tro. Får en människa kunskap om att Guds nåd finns tillgänglig i Jesus Kristus ökar chansen att hon vänder sig till honom. Det är ett budskap som skapar tro!

4. Betyder Helms resonemang att trons innehåll är mindre viktigt?
Nej, även om det är Jesus som räddar – och inte vår kunskap – behöver vi kunskap för att befästas och fördjupas i vår relation med Jesus Kristus. Vi behöver kunskap för att kunna leva ett trovärdigt liv som Jesu lärjungar. Vi behöver också kunskap för att kunna tala om honom med andra.

Budbäraren-1-2023_teol2

Har Helm då rätt i sitt sätt att tänka? Jag menar att han har helt rätt i sin tanke att frälsningen inte sker genom att människan uppvisar tillräcklig kunskap (vilket lätt blir en slags gärningslära) utan genom att hon vänder sig till Guds nåd i Jesus Kristus. Efesierbrevet 2:8 säger: »Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.«

När det gäller Helms tankar när han drar ut dem till att säga att det är nog för frälsning att ropa på Guds nåd – även när man inte har en aning om att det är Jesus Kristus som är Guds nåd – menar jag att han går längre än vad bibelmaterialet ger oss möjlighet att med säkerhet påstå. Samtidigt tänker jag att hans resonemang är fullt möjligt att förena med Bibelns budskap om frälsning av nåd genom tro på Jesus Kristus. Det ger mig en möjlighet att hålla fast vid Bibelns exklusiva budskap om frälsning i Jesus Kristus utan att behöva bli fyrkantig i mitt resonemang om vad som händer med alla som inte fått höra budskapet ordentligt.

Jag konstaterar till sist med Helm att rubrikens fråga »Hur mycket måste man tro?« är fel ställd. Den sätter fokus på mig, min tro och dess storlek, när det är trons föremål – Jesus Kristus – som räddar.

»Tanzania blev mitt andra hem«

För ett eller två år sedan hade jag inte kunnat tro att Dodoma skulle bli mitt hem under fyra månader som EFS-praktikant – men så blev det, och jag är övertygad om att det var Guds vilja att jag skulle hit.

Först och främst vill jag berätta att jag har trivts enormt. För mig har det varit en befrielse att komma bort från ett stressat och individualistiskt land. Här i Dodoma vet knappt folket vad individualism är – alla beter sig som en enda stor omhändertagande familj. Det är något jag tror vi i Sverige behöver lära oss från tanzanierna, nämligen att vi människor är beroende av Gud och varandra.

Anton och »Mama Leah« Ngajilo, föreståndare för kyrkans gästhus Humble House. Bild: PrivatAnton och »Mama Leah« Ngajilo, föreståndare för kyrkans gästhus Humble House. Bild: Privat
Ulf Ekängen leder söndagsskolan i byn Vizumi.Ulf Ekängen leder söndagsskolan i byn Vizumi.

Som praktikant har mitt syfte varit att lära mig hur församlingsarbetet inom Evangelical Lutheran Church in Tanzania (ELCT) Dodoma stift ser ut. På köpet har jag också fått lära mig den lokala kulturen i Dodoma, och satt mig in i en ny vardag med helt andra förutsättningar och förhållanden än vad jag har här i Sverige. 

Man kan säga att Dodoma stift är i startgroparna jämfört med andra stift i landet, som Iringa och Arusha. Det gäller också barn- och ungdomsverksamheten. Alla församlingar inom Dodoma stift som jag besökte hade en söndagsskola. Ute på landsbygden kunde storleken på klasserna variera, men inne i städerna – särskilt i katedralförsamlingen – är söndagsskolorna rätt så stora. 

Ett arbete man sett särskilt goda resultat av är strävan efter att minska förekomsten av aga inom stiftet. Ulf Ekängen, före detta EFS-missionär, berättar i en intervju att alla anställda i stiftet agade sina barn när han började hålla seminarier utifrån barnkonventionen. Idag är det få som gör det. Dodoma stift är också det enda stift inom den lutherska kyrkan i Tanzania som har barnkonventionen inskriven i sina stadgar, vilket också ger en större medvetenhet hos de anställda. Det har bidragit till ett pågående samtal, som gjort att flera från stiftet också har vågat åka och samtala om frågan med människor i andra stift.

Ett annat område jag fått se är arbetet med massajer, vilket har varit spännande att få utforska. Arbetet började år 1996 då Ulf Ekängen fick i uppdrag av biskopen att starta ett arbete hos massajerna i Chitego. Ulf berättar att »denna kontakt är väldigt, väldigt stark, dels på grund av att många av mina fosterbarn är massajer, och dels för att vi startade en församling där ute«.

Det har hänt väldigt mycket sedan 1996. Sedan Ulf började missionsarbetet i Chitego har de bland annat fått vattenbrunn, kvarn, kyrka, förskola, trädodling och biodling. Gällande utbildning för barnen i Chitego berättar Ulf att nästan alla går i grundskola upp till årskurs 7, men det är inte alla som får fortsätta till gymnasiet. Där säger Ulf att det finns arbete kvar att göra för att barnen ska få tillstånd av sina föräldrar att fortsätta studera. Det är oftast pojkarna snarare än flickorna som får lov att läsa vidare. 

Något som har betytt väldigt mycket för byn har varit alla gäster från olika EFS-sammanhang. Ulf berättar att Chitego har varit en by som många andra massajbyar sett ned på, men på grund av besök från Sverige har byn fått större självförtroende och mer respekt från de andra byarna. På det sättet har EFS fått ha en mycket betydande roll hos massajerna.

Vart femte år håller ELCTA en press­konferens för att samla alla präster och biskopar inom stiftet för att träffas och bygga relationer.Vart femte år håller ELCTA en press­konferens för att samla alla präster och biskopar inom stiftet för att träffas och bygga relationer.
Anton hjälper ett av barnen på förskolan i Kondoa med hennes läxor.Anton hjälper ett av barnen på förskolan i Kondoa med hennes läxor.

När jag kliver in på en gudstjänst möts jag ofta av körsång, alldeles för hög volym i högtalarna, fullsatt kyrka och en glädje i gudstjänstfirandet. Ibland medverkar barnen från söndagsskolan med att läsa upp varsitt bibelord de lärt sig utantill. Predikanten kan ibland utbrista »Haleluya!« eller »Bwana Yesu asifiwe!«, varpå hela församlingen gensvarar »Amen!«. Det går att känna igen sig i gudstjänstens liturgi, men innehållet och hur det uttrycks är helt annat än i Sverige. Skulle vi jämföra en tanzanisk luthersk gudstjänst med en svensk skulle kanske någon tycka att tanzaniernas mer liknar en karismatisk pingstförsamling. Predikanten kan vara rätt så eldig, och kyrkans förbön kan bli till ett stort sorl av böner från församlingen och livlig sång.

Det är verkligen underbart att få tillbe och prisa Jesus tillsammans med trossyskon som talar ett helt främmande språk, men där vi ändå kan enas i tron på vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus! Det blir tydligt att även om mina jordiska öron inte förstår ett ord av vad som sägs, så förstår Anden inom mig och kommer verka på ett sätt som jag inte begriper, men som kommer att ge god frukt.

Det här var min fjärde resa till Tanzania, vilket gör att jag inte tror att jag är »klar« med landet på länge. Vi får se vad framtiden bär med sig, och hur Herren leder min väg framåt.

Recension: Engagerat och gediget om språkmirakler idag

Jag kände mig till en början olämplig att recensera den här boken. Sedan jag för några år sedan omvändes från gudlöshet till tro på Jesus Kristus har jag haft meningsfulla utbyten med karismatiska kristna, men samtidigt behållit en viss osäkerhet till att tungotalet är aktivt idag som på den första pingsten. En osäkerhet, snarare än en fullfjädrad cessationism (tron att tungotal hörde till den första apostoliska tiden i kyrkan, men att det sedan avtagit).

Lyckligtvis är det oss »skeptiker« som Grenholm vänder sig till. Genom sin bok manar han oss till att öppna oss för Guds aktivitet idag, och skildrar över 80 rapporterade fall där människor, med den Helige Andes hjälp, kunnat tala ett annat jordiskt språk än sitt eget. Ofta handlar det om att ge ett budskap till någon, men det har också hänt att människor utrustats med språk i missionssyfte och till och med lärt sig det fullt ut. Grenholm skriver engagerat, och med stor empati för de berörda människorna. En stark berättelse berör en kvinna som räddas från att ta sitt liv efter att Gud talar till henne genom ett språkmirakel. Grenholm har också gjort gedigen efterforskning, och i många fall har han själv utfört intervjuer. 

Jag har dock fortfarande frågor, inte om huruvida Gud gör under, utan om karismatisk teologi. Hur bemöter man någon med en påstådd gåva eller ett påstått tilltal från Gud? Ska det, om man tror det, anses bindande, som Guds Ord? Hur urskiljer kyrkan vad som är av Gud och vad som är av ondo, för att undvika att missbruka Herrens namn? Sådana frågor är fortfarande aktiva hos mig efter läsningen. Dessutom blev jag förvirrad av Grenholms redogörelse av tungotalets historia. Han skriver att cessationismen skapades av Calvin på 1500-talet, men verkar samtidigt hitta idén att apostoliskt tungotal har upphört hos kyrkofäderna Johannes Chrysostomos och Augustinus av Hippo. Om dessa kyrkans helgon trodde så, kan det ju inte vara en idé tagen ur luften? Han nämner dessutom montanisterna som en rörelse som nyttjade tungotalet, men vad jag vet var detta en heretisk rörelse som inte platsar i ortodox kristendom? 

Allt som allt var Dokumenterade språkmirakel en intressant bok. Jag har lärt mig mycket om den karismatiska kristenheten, och ber att Herren ska leda oss alla till djupare kunskap om Honom.

Psalm 45: Jesus för världen

Varje del av kyrkoåret har sina sånger. Det finns inte så många nya psalmer om försoningen och Jesu död, så i fastetiden väljer vi ofta några klassiker i stället. En av de mest sjungna är fortfarande Lina Sandells psalm Jesus för världen.

Lina Sandells sånger är märkligt slitstarka. Om än en del formuleringar naturligt nog är ålderdomliga – som »mig att förlossa offrar han sig« – är hennes texter ändå ofta lätta att att ta till sig och förstå. Det beror nog bland annat på att hon skrev mycket för barn, både sånger och berättelser. Så var det också med Jesus för världen som skrevs 1888 till Stockholms söndagsskolförenings sångbok. Därefter togs den med i EFS´ Sionstoner och även i den gamla psalmboken från 1937. Melodin fanns sedan tidigare, den var skriven av skolkantorn F A Ekström och passade perfekt till Linas text.

Denna psalm kom till kort efter den stora »försoningsstriden« i Sverige, som inte minst påverkade EFS och Svenska kyrkan. Här är inte utrymme för att beskriva denna teologiska strid, men Lina höll fast vid den så kallade objektiva försoningsläran, i Luthers och Rosenius efterföljd. 

Jag tycker att hennes psalm är suverän i sin enkelhet. På bara tolv rader beskriver Lina försoningen, talar om Guds stora kärlek och ber en överlåtelsebön. Det är verkligen koncenterad teologi! På korset ger Jesus sitt liv för världen – och det gäller också mig personligen: »ock för mig«. Där ser vi även allra tydligast Jesu stora kärlek till oss: »aldrig har någon älskat som han«. Sist går psalmen över till vårt gensvar: »lär mig att leva, leva för dig«.  

Flera av Lina Sandells sånger är böner, ännu fler slutar med en bönevers (till exempel Blott en dag). I Jesus för världen ber Lina om att få tillhöra Jesus. Hon börjar med barnets bön om att få tas upp i Guds famn och avslutar med att be om att få tjäna honom. Det kan låta strängt att vi ska offra oss för Gud, men den avslutande raden är genial. »Glad i din kärlek« – det är så vi får tjäna Gud. 

Tillbaka till paradiset

Samuel Sander är en målare, tecknare och skulptör som arbetar i den narrativa traditionen. En Google-sökning avslöjar att narrativ konst ska innehålla tre saker: brist (som behöver åtgärdas), transformation (en pågående förändring), och begär (önskan om att nå målet). Samuel skrattar till och nickar jakande när jag läser upp definitionen av konstformen som fyller hans ateljé. Väggarna är fulla av tavlor från hans senaste projekt Garden state, som leker med tanken på det ursprungliga paradiset som en stat eller tillstånd, som människan fått lämna för ödemarken.

Bild: Lovisa Lo FundellBild: Lovisa Lo Fundell

– De senaste åren har jag sysslat med olika typer av resor som en fond jag lutar mig mot när jag skapar en slags berättelse som gestaltar ett existentiellt sökande. Enligt den judiska och kristna traditionen började allt i en trädgård, och jag tror att vårt existentiella sökande är tillbaka till paradiset – vårt ursprung. Vi lever i ett skav och i en brusten tillvaro. När man ser orättvisor i samhället och problem hos sig själv, ja då längtar man efter en värld som inte lider. 

Samuel växte upp i en missionärsfamilj stationerad i Jemen. Trots att han inte har några minnen av tiden, dröjde känslan av att vara annorlunda kvar hos honom efter att familjen flyttat tillbaka till Sverige. Konstnärskapet är lite som ett valt utanförskap menar Samuel, då man befinner sig som vid sidan om resten av samhället.

– Jag har valt en tillvaro som inte är lika trygg, särskilt ekonomiskt. Sånt kan stressa. Men ju äldre jag blir, desto tryggare känner jag mig i mitt utanförskap. Jag hörde om en ortodox rabbin som hade bönetofsar fästa i sin klädnad, flätad med vita trådar, förutom en enda blå tråd. Den hade han för att påminna sig själv om att han inte är som alla andra, att han tillhör ett utvalt folk och är avskild. Det handlar inte om att bli självgod, men det finns något positivt i att vara annorlunda och komma ihåg att min väg inte ser likadan ut som din. 

Någon knackar på dörren. Fredrik, en av konstnärerna i konstnärskollektivet, vill låna en datorladdare. Vi går ut i det gemensamma köket, där Samuel fyller en blå kopp med kaffe. Att sitta ihop med andra konstnärer är ett ytterst medvetet val – annars känner han sig lätt ensam i yrkesrollen. Den första ateljén han hyrde låg i en källare, och det hjälpte varken kreativiteten eller humöret. När han kommer till sin nuvarande ateljé på morgonen försöker han be eller meditera en stund.

Samuels senaste utställning Garden State gestaltar människans existentiella sökande efter det ursprungliga paradiset.Samuels senaste utställning Garden State gestaltar människans existentiella sökande efter det ursprungliga paradiset.
När Samuel kommer till ateljén på morgnarna brukar han börja dagen med att be eller meditera.När Samuel kommer till ateljén på morgnarna brukar han börja dagen med att be eller meditera.

– Ibland slås jag av att jag kommer in till en helig plats, som är avskild just för mig. Jag tycker min ateljé påminner om en klostercell, ditin munken går för att öppna upp sig för något större än sig själv. Jag tänker inte att allt jag gör är en andlig praktik, men ser ändå ett släktskap mellan munken och konstnären. 

För några år sedan läste Samuel boken The Solace of Fierce Landscapes: Exploring Desert and Mountain Spirituality (Trösten i våldsamma landskap: utforskandet av öken- och bergsspiritualitet) av Belden C. Lane. Författaren skrev boken delvis när han bodde på ett Benediktinkloster i New Mexico, vilket inspirerade Samuel att åka dit. Han deltog i de dagliga bönerna, vandrade i det karga landskapet och tecknade.

– Det händer något med en när man kommer ifrån storstadens myller och inte blir distraherad av vardagen. Man upptäcker att ens värde inte ligger i att producera utan helt enkelt i att existera. Du är – och det är tillräckligt.

Samuel snurrar på kontorsstolen och pekar ut vilka tavlor som är inspirerade av resan till New Mexico. En av tavlorna föreställer ett par som åker motorcykel genom ökenlandskapet under en rosa himmel. Han ville fånga känslan av frihet, att kunna sätta sig på hojen och bara dra. Men även känslan av flykt och att behöva lämna. Många av Samuels tavlor får mig att känna ett styng av vemod, som att jag är på väg mot något men inte har det än. Han citerar ur Augustins kända bön: »Vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig«.

– Ibland tänker jag att det jag gör är djupt meningslöst, att ingen vill lyssna på det jag har att säga och att jag kanske kommer behöva lägga ner målandet. Jag tror många som sysslar med bildkonst upplever en bergochdalbana av hopp och förtvivlan. De tankarna försöker jag se som en möjlighet att öva mig i tillit. Om hela mitt värde ligger i att jag målar blir ju förlusten enorm den dagen jag slutar, men jag tror att Gud har min rygg, och om det »värsta« inträffar är det inte hela världen. 

Samuel är öppen med att hans tro tidvis har varit full av tvivel, men tror att dessa två kan samexistera. Han beskriver sig själv som den »lätt introverta grubblarkillen«, och har svårt för miljöer som inte är öppna för frågor. Under ett år när han jobbade som kamratstödjare på en skola träffade han en lärare som hade bakgrund i kyrkan, men lämnat för att han spelade jazz, vilket inte var accepterat i det sammanhang han befann sig i.

– Jag förstår att han valde jazzen, för den gav honom glädje. Att religion är lika med enbart förbud är ett falskt målande av verkligheten. Jag tror Jesus hade älskat jazz. I kyrkan måste vi få plats som hela människor – och andliga varelser. Jesus var full Gud och full människa, den mänskliga aspekten ska inte förringas.

Samuel beskriver sitt yrke som en bergoch­dalbana mellan hopp och förtvivlan. Men i stället för att ge upp ser han det som en möjlighet att öva sin tillit till Gud.Samuel beskriver sitt yrke som en bergoch­dalbana mellan hopp och förtvivlan. Men i stället för att ge upp ser han det som en möjlighet att öva sin tillit till Gud.
»När man ser orättvisor i samhället och problem hos sig själv, ja då längtar man efter en värld som inte lider.«»När man ser orättvisor i samhället och problem hos sig själv, ja då längtar man efter en värld som inte lider.«

Under många år delade Samuel passionen för konst och filosofi med sin nära vän Andreas. De spenderade åtskilliga timmar under sin tjugoåriga vänskap med att vrida och vända på både konstutställningar och frågor om tro. I somras gick han hastigt bort i ALS och Samuel tappade en av sina viktigaste medresenärer.

– Andreas duckade inte för några frågor. En dag kom han instormande i ateljén och deklarerade passionerat att nu var han minsann inte troende längre. Någon månad senare hade han landat i sin tro igen. Under hans sista tid var vi mest hemma hos honom. Vi pratade om de bästa konstupplevelser vi haft tillsammans, men mest om Jesus. Hur slutet på detta livet skulle bli, och fortsättningen på nästa. Och att vi en dag kommer att mötas igen i paradiset.