Mer än en gång har jag fått frågan vad och hur mycket man måste tro för att bli räddad. Måste man skriva under på hela trosbekännelsen? Eller räcker det med en mindre del? Vilken del i så fall? Ja, hur mycket måste man veta för att bli räddad? Så fort man börjar tänka i de banorna kommer följdfrågor som: Människan med intellektuella funktionshinder som knappt har någon kognitiv förmåga alls, hur ska det då gå för henne? Det lilla barnet? Den som missförstått budskapet eller fått en dålig framställning av det?
När frågan »hur mycket?« ställs uppstår någonstans en besvärlig gräns att hantera. Tänk om en person tror precis under gränsen? Jämför henne med en person som har en tro med – låt oss säga – 2 % mer korrekt innehåll och som därför blir räddad.
Den brittiske religionsfilosofen Paul Helm uppehåller sig vid denna typ av frågor i en av sina många artiklar. Han menar att frågan »Hur mycket måste man tro?« leder tanken fel.
Man hamnar i tanken att tron blir något jag som människa ska bidra med. Gud bidrar med den grundläggande räddningsgärningen och jag bidrar med en tillräcklig och rätt tro.
Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att frågeställningen blir fel för att de svar som naturligt följer förutsätter att vi blir rättfärdiggjorda av tro. Därmed framställs tron som mitt mänskliga bidrag, min gärning – och det kanske är så vi i praktiken ofta uppfattar den. Reformatorerna talade däremot om att vi blir rättfärdiggjorda av nåd genom tro. Prepositioner kan vara viktiga! »Av tro« och »genom tro« är inte samma sak.
Helm, som ansluter sig till en reformatorisk förståelse av tron, säger att det bara är Guds nåd i Jesus Kristus som räddar. När han utvecklar det, säger han att Guds nåd är Jesus Kristus. Den enda punkt där Gud låter sig anropas för frälsning är genom Jesus Kristus – för Jesus är den som åstadkommit frälsningen. Det betyder, säger Helm, att vi blir räddade genom att referera till Jesus, genom att vända oss till honom, och inte genom kunskap om honom. Den frälsande tron ska alltså mer ses som en riktning än ett kunskapsinnehåll. Vänder jag mig till Jesus och ber om hjälp har jag vänt mig till Gud där han låter sig åberopas. Då behöver jag inte veta mycket om Jesus. Helm säger att det till och med skulle kunna vara så att en människa som inte alls känner Jesu namn kan bli räddad när hon ropar på Guds barmhärtighet, Guds nåd. För Guds barmhärtighet är Jesus Kristus.
Om vi tänker vidare:
1. Innebär detta att alla blir frälsta?
Nej, tyvärr inte, eftersom vi människor – vare sig vi kallar oss troende eller inte – ofta snarare försöker köpslå med Gud än att ropa på hans nåd i utsatta situationer: »Gud om du räddar mig ur denna svåra situation ska jag …« och så lovar vi att ge något till Gud mot att han räddar oss. Vi gör dessvärre hellre affärer med Gud än ropar på nåden.
2. Vad innebär det om vår kunskap om vilka som blir räddade?
Det innebär att vi får vara mycket ödmjuka inför varje människas eviga väl. Vi vet inte vilka som högt eller tyst åberopat Guds nåd inför sitt inträde i evigheten.
3. Vad innebär Helms tankar för missionens och vittnesbördets sak?
Slutsatsen är inte att vi ska sluta dela med oss av vår tro. Får en människa kunskap om att Guds nåd finns tillgänglig i Jesus Kristus ökar chansen att hon vänder sig till honom. Det är ett budskap som skapar tro!
4. Betyder Helms resonemang att trons innehåll är mindre viktigt?
Nej, även om det är Jesus som räddar – och inte vår kunskap – behöver vi kunskap för att befästas och fördjupas i vår relation med Jesus Kristus. Vi behöver kunskap för att kunna leva ett trovärdigt liv som Jesu lärjungar. Vi behöver också kunskap för att kunna tala om honom med andra.
Har Helm då rätt i sitt sätt att tänka? Jag menar att han har helt rätt i sin tanke att frälsningen inte sker genom att människan uppvisar tillräcklig kunskap (vilket lätt blir en slags gärningslära) utan genom att hon vänder sig till Guds nåd i Jesus Kristus. Efesierbrevet 2:8 säger: »Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.«
När det gäller Helms tankar när han drar ut dem till att säga att det är nog för frälsning att ropa på Guds nåd – även när man inte har en aning om att det är Jesus Kristus som är Guds nåd – menar jag att han går längre än vad bibelmaterialet ger oss möjlighet att med säkerhet påstå. Samtidigt tänker jag att hans resonemang är fullt möjligt att förena med Bibelns budskap om frälsning av nåd genom tro på Jesus Kristus. Det ger mig en möjlighet att hålla fast vid Bibelns exklusiva budskap om frälsning i Jesus Kristus utan att behöva bli fyrkantig i mitt resonemang om vad som händer med alla som inte fått höra budskapet ordentligt.
Jag konstaterar till sist med Helm att rubrikens fråga »Hur mycket måste man tro?« är fel ställd. Den sätter fokus på mig, min tro och dess storlek, när det är trons föremål – Jesus Kristus – som räddar.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet