Vi gör ett nedslag i EFS Komnäs, några mil utanför Örnsköldsvik. Nyligen höll man sitt årsmöte och hade då glädjen att ta emot fyra nya medlemmar. 18 medlemmar är den nya noteringen, men eftersom många av dessa är yngre familjer finns det utöver det hela 18 barn och ungdomar i föreningen.
Jag träffar Anna-Lena Melin och Sofia Ståhl som är samordnande ledare för ett nystartat scoutarbete. Bara någon kilometer från bönhuset hölls 2002 Patrullriks i Lövsjö, och scouting har varit en återkommande verksamhet under många år.
Anna-Lena berättar:
– I somras var det många med yngre barn som började efterfråga familjescout. Det är något vi även kört längre tillbaka. Sedan kom en period då vi hade vanliga scouter, men vartefter blev det brist på ledare och till sist kom pandemin. Så scoutarbetet har varit vilande.
Sofia fyller i:
– Jag gick och tänkte på att vi borde dra ihop något. Så nämnde jag det för Anna-Lena och vi bestämde att vi skulle köra igång. Det är lättare att dra när man är två.
Under hösten har »familjescouterna« smygstartat med ett gäng inbjudna familjer som visat intresse att vara med.
– Nu är vi sex stycken familjer som kommer stadigt, och med i genomsnitt tre barn i varje familj så blir bara det en ordentlig grupp, säger Anna-Lena.
Det är en stor spridning på åldrarna bland barnen och ungdomarna. De yngsta är bara ett par år och de äldsta är i övre tonåren.
Hur lägger ni upp en samling som passar hela det åldersspannet? undrar jag.
– Vi hjälps åt med de små barnen och anpassar utmaningarna så att även de äldre får ut någonting av samlingen, säger Anna-Lena och fortsätter:
– Vi har lagt familjescouterna direkt efter gudstjänsten en gång i månaden. Kyrkkaffet är vårt fika, och sedan går vi ut. Vi turas om med vilka som gör upp eld medan övriga leker tillsammans. När elden tagit sig samlas vi till en andakt. Sedan fortsätter en del av oss att vara ute, medan de minsta barnen oftast går in.
Sofia fyller i:
– Är det små barn ska familjen vara en patrull. Det blir en möjlighet för dem att samarbeta på ett nytt sätt och förhoppningsvis blir det till lärdomar för vardagen.
Anna-Lena och Sofia berättar att de gjort en tydlig och återkommande struktur för samlingarna.
– Det ska vara lättsamt och med lagom ambitionsnivå. Ibland matchar det inte riktigt alla åldrar, men det viktiga är att vi har roligt tillsammans. För de vuxna blir det också en utmaning att engagera sig och att vi kan ta tillvara på dem som har specialkunskaper, säger Sofia.
Till sist undrar jag: Vad skall ni göra när ni möts nästa gång?
– Då ska vi lära oss hur man kan gräva i snö. De äldre går kanske igång och gräver mycket, medan de yngre åker pulka. Vi får se, säger Anna-Lena.
Vi avslutar vårt samtal och jag är tacksam över av att ha fått lyssna till berättelsen om ett nytt arbete som på ett medvetet sätt samlar flera generationer. Att det dessutom sker som en förlängning av gudstjänsten och intill bönhuset är ett fint vittnesbörd och ett alldeles gratis skyltfönster.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet