Min son sa häromdagen: »Tänk så snabbt det går, mamma. Tiden bara flyger fram!« Jag tittade på honom, lite tagen av iakttagelsen i hans blott 6-åriga själ. Jag förstår att han säkert hört oss föräldrar sucka något liknande, men oavsett det slog hans ord an en känsla av allvar och rannsakan i mitt hjärta. För det är sant. Tiden flyger fram. Och vad gör jag med den?
Det är väl knappast bara småbarnsföräldrar som känner sig maktlösa inför tidens framfart. Jag ser på mitt eget liv och tycker att det både flyger fram och fylls snabbt. Av bra stunder, av dåliga stunder och av eviga stunder. En amerikansk författare vid namn Annie Dillard skrev en gång: »How we spend our days is, of course, how we spend our lives.« (Hur vi spenderar våra dagar är, såklart, hur vi spenderar våra liv.) Hennes ord är en återkommande påminnelse i mitt eget liv. Så enkelt, så självklart, men ibland också så oerhört svårt att leva. Livet är inte de enskilda och stora händelserna och målen, utan snarare ackumuleringen av dagliga vanor, beslut och rutiner. Det är, med andra ord, den vanliga vardagen som räknas. Var dag.
Det är lätt att låta vardagen rulla på och tänka att det är under helgen, på semestern, på konferensen – det är då det händer. Men kan Herren verkligen ha skapat veckans sju dagar med tanken att majoriteten av dem är en transportsträcka att avverka? Som ska fyllas av aktiviteter, tvätt, lämningar, skärmar och träning? Nej, mer genomtänkt än så vill jag tro att han är. Det måste snarare vara där det händer: de vanliga dagarna. Det är de dagarna som formar oss, som visar vad vi verkligen går för och värdesätter.
Så vad gör jag med mina dagar? Och kanske den viktigaste frågan: Vad är det för liv jag vill leva? Svaret på det borde avspeglas i varje enskild dag, om jag verkligen vill att det ska få verkan. Min största och djupaste längtan är, liksom Paulus, att lära känna Jesus (Fil 3:10). Ett liv där Guds rike tar plats i mitt liv. Ändå så kan jag ibland inte ens förmå mig att öppna min bibel, eller ta mig tiden att prata om livet med min granne.
Så vad är din längtan? Hur kan du ta vara på din vardag, för att leva ett liv i Jesu närhet och efterföljd? Är det ett utgivande liv, ett liv i bön och tillbedjan, eller ett generöst liv? Herren gör mirakler, men precis som med vilken träning som helst så kommer vi aldrig bara vakna upp en morgon redo för ett maraton. Utan det händer i vardagen. Det är dina beslut, dina prioriteringar och goda vanor, som ger plats för Gud att verka i hela ditt liv. Bjud hem din granne på fika, börja dagen med fem minuter i bön eller läs din bibel på bussen och se vad som händer. Och, ja – nåden är utan gräns och det är Guds ande som blåser liv i och förvandlar våra hjärtan. Jesus vill visa och lära oss så mycket gott. Och det är genom vår respons, vår uthållighet och våra prioriteringar som vi ger honom utrymme att göra det.
Människor och samhällen förvandlade av Jesus. EFS vision är stor och kan kännas ouppnåelig. Och det är den nog, om vi inte lägger om våra prioriteringar och låter Jesus ta plats i vår vardag. Det är i de dagliga besluten som Jesus får tillgång till våra hjärtan. Det är där som Jesus får möjlighet att forma våra hjärtan. Då kan jag fördjupas som lärjunge och frimodigt tala med människor i min närhet om vem Jesus är och vad han betyder för mig.
Jag vill se på mitt liv, vare sig det handlar om senaste veckan eller senaste 50 åren, och se att Jesus fick ta plats. Att dagarna inte bara passerade. Att det var besluten var dag som gjorde mitt liv till en lovsång till Herren, så att människor och samhällen blev förvandlade av Jesus.
