Författare: Benjamin Kruse

Be för oss – vi har stora utmaningar

Under de gångna veckorna har människor och möten från den resa EFS ledningsgrupp gjorde till Etiopien dykt upp på min inre filmduk. Bilder från mötet med Mekane Yesus-kyrkans ledning, med Mekane Yesus Seminary och människor i församlingar och verksamheter går i repris – de berör, uppmuntrar och utmanar mig. 

Stolta visar de upp sin imponerande verksamhet och strategi för den kyrka som med sina 11,1 miljoner medlemmar idag är världens största lutherska kyrka och som fortsätter att växa så det knakar. Med längtan och ödmjukhet ser jag på den överlåtelse och den efterföljelse som blir tydlig i de berättelser jag hör. Människor som har lämnat familj och vänner för sin tro, men vittnar om att Jesus gett dem en ny familj: den kristna gemenskapen. Berättelser om att man troget och i många år stått fast i visionen för församlingsplantering plats innan man där fick se en växt långt bortom vad någon kunnat ana. 

På Mekane Yesus Seminary hänger en stor skiss över det 30-åriga projektet för seminarieområdet. En detaljerad översiktsplan över en vision där arbetet påbörjats, men där målet ligger långt i framtiden. Jag gläds över några av de första synliga stegen mot målet – en vacker trädgård där vi äter vår lunch och en förskola för barn till ensamstående mammor som studerar på seminariet. Jag kan inte låta bli att fråga mig hur långt in i framtiden våra visioner i Sverige tar form så konkret? Människor och samhällen förvandlade av Jesus – hur ser den detaljplanen ut i våra sammanhang för 30 år framåt? Vågar vi göra skissen och också hänga den på väggen som en daglig påminnelse om vad målet är med varje steg vi tar på vägen? Det är givetvis inte samma sak, det är enklare att rita en plan över ett byggprojekt än över något så komplext som EFS vision.

Inte är det heller okomplicerat eller problemfritt att växa snabbt och målinriktat. Var vi än kom på vår resa möttes vi av orden »be för oss, vi har stora utmaningar och vi behöver er« och vi fick svara att »också vi har stora utmaningar och behöver förbön. Vi behöver ert mod att stå fast i vision och efterföljelse över tid både som enskilda, som gemenskaper och som rörelse. Vi behöver tilliten och hoppet att glädja oss över varje litet strå av växt och samtidigt i bön och arbete sträcka oss mot visionen. Låt oss be för varandra!«

En vacker vision

När jag skriver dessa rader sitter jag i Indien. På flyget hit kunde jag inte sluta titta på monitorn framför mig som visade var vi befann oss i luftrummet. Sträckan vi åkt räknades i tusentals kilometer. Samtidigt swishade städerna förbi där nere på marken. Även om vi inte alltid var rakt ovanför dem kunde jag se dem på skärmen: Kiev, Jerevan, Aleppo, Damaskus, Erbil, Bagdad, Teheran, Kabul, Karachi, Lahore … Miljonstäder omgärdade av mindre städer och samhällen. Platser där världshändelser utspelar sig, platser vi hör på nyheterna, och som plötsligt kändes oerhört nära. Det var som om jag var där – fast jag bara var i luften högt ovanför.

Innan resan hade jag samtalat med en EFS-förening om vår gemensamma vision, »Människor och samhällen förvandlade av Jesus«. Jag frågade i samlingen: Hur ser det samhälle ut som förvandlats av Jesus? I samtal med varandra målade vi upp en uppmuntrande och omvälvande bild. Vi såg framför oss ett samhälle där drogmissbruket upphört, gängkriminaliteten försvunnit och där hjälpsamhet och kärlek växer fram. Vi såg en församling som möts i diakonal omsorg och kärleken till Jesus. Jag finner inga andra ord än att det samhället, den visionen av framtiden, är vacker.

I samma samling berättade en man om vad som hände i ett intilliggande samhälle när väckelsen kom på 1800-talet. Bilden vi drömde och pratade om i samlingen var inte olik den förändring som hände just där.

Här i Indien firar den Lutherska kyrkan i Madhya Pradesh 100 år. Överallt finns berättelserna om det som varit, men det finns också ett nu och en framtid. Vi besöker våra missionärers gravar och ser vad deras liv fått betyda på sin tid. Men om de hade varit här med oss nu, hade deras riktning och längtan rört sig framåt. För det är evangeliets riktning – att alltid nå vidare. Kyrkan kan aldrig slå sig till ro. Nya människor behöver höra evangeliet. När jag är på resa, oavsett var jag är i världen, möter jag människor som ber och arbetar för att berättelserna om kyrkan inte bara ska bli en berättelse från förr, utan vårt nu och vår framtid. 

Jag återvänder i tankarna till min flygresa och platserna jag såg på kartan. Vad är vår bön och längtan för dessa platser? Tror vi att vi känner undrens Gud? Tror vi att det han gjort i historien, och även i EFS historia, är möjligt igen? Om vi inte ser det våra förfäder såg, om vi inte ser det Gud ser, behöver vi be om öppnade ögon.

»Nu kan jag förlåta«

Terese Fredenwall trivdes med att gå i kyrkan som barn och tonåring. Men detta ändrades efter att hon blev utsatt för andliga och sexuella övergrepp som ung vuxen. Terese vill av olika anledningar inte gå in på det som hände, men berättar att tiden efteråt präglades av självhat och destruktivitet.

Bilder: Tobias HelénBilder: Tobias Helén

– Hela mitt liv låg framför mig, jag var ung och skulle upptäcka världen, men istället spenderade jag alla mina pengar och min tid på terapi och att försöka bli hel från övergreppen de följande åren. Känslorna var fullständigt ohanterliga. Jag kom in i destruktiva mönster och hatade både mitt liv och min kropp. Den platsen, som skulle vara trygg och där jag fick möta Gud, blev något helt annat.

Efter händelsen blev Terese sjukskriven under långa perioder på grund av svåra depressioner. Att läka från övergreppen tog lång tid, och vissa saker jobbar hon fortfarande med. Hon berättar att det svåraste var att förlåta de andliga övergrepp som begicks, och hon kan fortfarande ibland tycka att det är svårt att vistas i kyrkliga miljöer, även om hon alltid känt sig trygg och välkommen i sin kyrka från barndomen.

– När något sånt här händer ska vi inte där och då behöva komma på vad som ska göras. Kyrkan bör istället jobba förebyggande och ha en handlingsplan redo. Då blir det inte en samvetsfråga där ansvaret hamnar på individnivå, utan man följer en plan. Därför känns det så viktigt att gå in som ambassadör för I Trygga Händer. Jag ville göra något meningsfullt av det som var helt meningslöst, och på så sätt hindra andra från att gå igenom det jag upplevde. 

Terese reflekterar över att många har en klassisk bild av en förövare som är våldsam och beräknande, men att det i första hand inte är onda människor, utan trasiga, som är förövare. Kyrkan är en plats de allra flesta ser som trygg, där man till och med använder benämningar som »familj«, »broder« och »syster«. När man kommer så nära varandra är det extra viktigt att det finns rutiner för hur man bedriver verksamhet med barn och ungdomar, just för att kyrkan ska få vara den trygga plats den är menad att vara. 

– I skolans värld finns det många olika förordningar för att skydda barn. Att erbjuda en motsvarighet i kyrkan är otroligt viktigt. Om I Trygga Händer hade funnits när jag själv blev utsatt tror jag det hade besparat mig många år av smärta. Det har varit betydligt lättare för mig att få hjälp av sjukvård och terapeuter, än det var att få hjälp från kyrkan. Att inte bli trodd på, och nedtystad, ska ingen behöva gå igenom.

I skolans värld finns det många olika förordningar för att skydda barn. Att erbjuda en motsvarighet i kyrkan är otroligt viktigt.I skolans värld finns det många olika förordningar för att skydda barn. Att erbjuda en motsvarighet i kyrkan är otroligt viktigt.

Terese tar upp både praktiska saker som ledare och volontärer i kyrkan kan behöva tänka igenom, samt det maktförhållande som finns mellan exempelvis en ungdomsledare och en ungdom. Hur ser det fysiska rummet ut där vi har barn- och ungdomsarbete? Vilka rutiner finns det kring att skjutsa hem barn från olika aktiviteter? 

– Detta är självklart för att i första hand skydda barnen, men också för att ledaren ska känna sig trygg i sin roll. Det ska inte finnas några tveksamheter kring vad som har hänt. Därför kan det vara bra att se över sina lokaler och rutiner, och se på vilka områden man kan behöva ta till förebyggande åtgärder. Man kanske kan sätta in dörrar med glas, eller tänka till angående vilka tider man träffas. 

Idag arbetar Terese som låtskrivare och artist, samt kursledare på en folkhögskola. Hon har kommit en lång väg på sin resa till helande, men medger att det fortfarande är kämpigt emellanåt. 

– Ofta vill man rätt snabbt till förlåtelsen i kyrkan. Det är lätt att säga förlåt, men det krävs ganska mycket för att faktiskt göra det. Den som blivit utsatt för något svårt behöver gå igenom alla faser som kommer efter ett trauma, och det är viktigt att ta professionell hjälp. Det är först nu jag börjar bli redo att förlåta. Jag tycker att jag är på en bra plats i livet nu, jag älskar mitt jobb som lärare och ser fram emot att släppa ny musik framöver. Jag är tacksam att jag kommit så långt, även om det ibland känns som att det går långsamt. Men jag vet att jag är på rätt väg. 

Skapad till att skapa

I personporträtt i tidskrifter och tidningar brukar det vara en liten »faktaruta« som sammanfattar några viktiga saker om intervjupersonen. Inte sällan står i listan av intressen: »tycker om att göra kreativa saker«, »gillar inredning«, »målar«, »skriver musik« eller någon annan skapande aktivitet. Det står så ofta att vi knappt ens noterar det. Om det däremot skulle stå »ogillar allt kreativt« eller »avskyr att skapa« skulle vi nog höja på ögonbrynen och undra vad det var för fel på den personen.

Sett med den kristna trons ögon är det inte ett dugg förvånande att vi som människor ofta har kreativa och skapande intressen. Människan är skapad att vara kulturbyggare – Guds medskapare. Om vi tänker efter inser vi att mycket av det som vi överhuvudtaget sysslar med är kopplat till just skapande. Det handlar inte bara om det som hör till »finkultur«. Vi bygger, gräver, renoverar, reparerar, odlar, syr, lagar mat, nätverkar … Listan går att göra hur lång som helst. Till och med när vi river eller plockar isär handlar det ofta om att ge rum för nytt skapande. Det som enbart saboterar, river ner och förstör definierar vi som ont.

Om vi tar det från början inleds Bibeln med orden »I begynnelsen skapade Gud himmel och jord« (Första Moseboken 1:1). Detta har många följder som vi kanske inte alltid reflekterar över. Några konsekvenser av att världen, inklusive människan, är skapad och inte bara ett resultat av slumpen har vi redan lyft fram: Människan är som Guds avbild en skapare. Därför mår vi bra när vi skapar. Vi kan knappt låta bli att vara skapande!

Genom att världen är skapad har vi en måttstock för vad som är bra, gott och rätt. Bakom en skapad värld finns en skapare med en tanke och ett mål med sin skapelse. Därför kan vi värdera och avgöra hur bra, goda och användbara saker är. Sådana bedömningar gör vi alltid utifrån sakers syfte. Till exempel är en sax bra när den går att klippa med. Detta gäller lika mycket värderingar i moraliska frågor. En värld som är en produkt av slumpen är utan syfte och mål, och den saknar därför egentligen grund för att göra värderingar och bedömningar. Bara genom en skapelselära har vi en orubblig grund för exempelvis mänskliga rättigheter.

Men det finns många fler följder. En skapad värld är en ordnad värld. Det finns mönster att upptäcka överallt. Det finns i Guds goda skapelse ett syfte och ett mål och därmed ett samband mellan vad som varit och vad som ska komma. Tillvaron är inte helt obegriplig eller farlig. Därför kan den undersökas och kartläggas. Den aktiviteten kallar vi vetenskap. Det är knappast en slump att den moderna vetenskapen uppstått just i den judekristna kultursfären. Ur ett kristet perspektiv är vetenskap att tänka Guds tankar efter Gud.

I skapelseberättelsen upprepas gång på gång »Och Gud såg att det var gott«. Materia och kropp är inga problem för kristen tro. De är inga fängelser utan i grunden goda saker. Frälsning är inte att komma loss från materia och kroppar. Paradiset är inte en kroppslös andetillvaro. Nej, paradiset kommer när himlen landar på jorden och Guds vilja får ske fullt ut. Det är »nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor« (Andra Petrusbrevet 3:13). Det är en kroppslig tillvaro med mat, njutning och allt gott.

Ibland har kristen tro missförståtts som njutningsfientlig. När »Gud såg att det var gott« betyder det att Gud njöt av den sköna skapelsen. En god skapelselära innebär att vi kan njuta med gott samvete. Israels barn uppmanades att njuta av det förlovade landets frukter. Visst kan njutning bli både destruktiv och fel. Det sker när den i praktiken blir målet i våra liv, en gud som börjar styra oss. Ett annat ord för detta är missbruk. Skapelsen ska njutas och vårdas, den ska inte tillbes!

Just att det finns missbruk av det goda, att saker och förhållanden blivit fel, är tecken på att den goda skapelsen inte alltid är lättåtkomlig. Syndens verklighet finns där som ett mörker och en förvrängning av tillvaron. Utifrån skapelseläran innebär detta en kallelse till Guds folk att stå på hans sida för att upprätta en skadad och fallen värld. Det är en kallelse både till miljöengagemang, kamp mot fattigdom och orättvisor, och att dela evangelium om syndernas förlåtelse.

Att vara skapad innebär också för var och en av oss att vara älskad av Gud, att aldrig vara bortom allt hopp, alltid erbjuden nytt liv genom Jesus Kristus. »Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv« (Johannesevangeliet 3:16). 

Vi är kallade att ta emot Gud både som skapare och frälsare!

Två dystra skildringar av kristendomens mående

Recension. Ingen av dem är särskilt munter läsning; båda är utmanande. Och båda sätter tankarna i rörelse.

Den första har på framsidan en bild av katedralen Notre-Dame i lågor. Bilden är slående och illustrerar nästan övertydligt bokens titel: Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare. Författare är den pensionerade franska filosofiprofessorn Chantal Delsol.

Boken är mycket fransk och mycket katolsk. Det betyder dock inte att den saknar allmängiltigt intresse. Författarens tes är att efter sexton århundraden av kristet samhällsbyggande, har detta bygge under det senaste århundradet raserats. Det tjugoförsta århundradet, skriver hon, är visserligen religiöst, men det är inte kristet. Hennes kritik av både kyrka och samhälle är bister. Men även om den bild hon tecknar är mörk, finns en liten strimma av hopp: »Det är inte säkert att Gud förlorade på förändringen.«

Den andra boken är resultat av ett avhandlingsarbete utan att vara en regelrätt avhandling. Boken heter Landet som glömde Gud: Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land. Författare är Per Ewert, direktor för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet. 

Ewerts utgångspunkt är Sveriges placering på den internationella värderingskartan (World Values Survey). På denna karta finns vårt land bland de högst placerade länderna vad gäller sekulär individualism. Större delen av boken handlar om vad som under 1900-talet gjort att Sverige hamnat där; man skulle också kunna se Ewerts bok som en exemplifiering av Delsols tes. Fokus är på vilka politiska personer och beslut som framför allt påverkat utvecklingen i Sverige. Särskilt tre områden uppmärksammas: kyrkan, skolan och familjepolitiken. Notapparat och litteraturförteckning är fylliga. Visst finns saker att vara kritisk eller frågande till. Jag störs till exempel av en del onödigt tendentiösa rubriker och en ibland polemisk ton, men det hindrar inte att det finns mycket att hämta i boken för förståelsen av varför Sverige ser ut som det gör.

Bibelord: Luk 1:34–38

Ängeln Gabriel har fått mycket exakta instruktioner om vad han ska säga till Maria, märker vi i söndagens evangelietext. Hans budskap avslutas med orden: »Din släkting Elisabet väntar också ett barn.« Välsignade information! Tänk dig för en stund in i Marias situation. Var ska hon nu ta vägen? Vem ska överhuvudtaget kunna tro på henne? Hon sitter där i Nasaret, av alla platser, till vem ska hon nu ty sig? Vem på denna jord skulle kunna ta hennes händer och säga orden: »Tänk Maria, att något så här ofattbart, fantastiskt och obeskrivligt underbart håller på att hända med dig?« Vem? Josef? Nej, han behövde tid att grubbla. Verkligheten vid denna tid var att om en kvinna blev gravid utan att barnets far trädde fram, stod hon inför en katastrof. Det är i denna kontext vi skall se ängeln Gabriels välsignade information: »Din släkting Elisabet…«

Det dröjer bara några dagar, så ger sig Maria iväg till Juda bergsbygd. Måtte det bara vara sant det ängeln sagt om Elisabet, hon var ju redan till åren. 

Det visar sig att hon stannar hos Elisabet i tre månader. Jag är övertygad om att vi här ser en av Bibelns djupaste vänskapsrelationer, något som också kan benämnas som vänskapens sakrament. Vi kan bara ana en bråkdel av vad kvinnorna fick betyda för varandra. Mänskligt sett skulle Maria aldrig ha klarat det utan den äldre Elisabets helgjutna stöd, och naturligtvis var deras vänskapsrelation med i Guds plan. Under dessa tre månader sa aldrig Elisabet: »Är du säker på att det var en ängel du såg? Var det inte en dröm? Var du verkligen vaken?« Nej, hon lyssnade och trodde vartenda ord Maria sa. Tillsammans anade de att Gud skulle göra något stort genom deras pojkar, och att de på ett alldeles särskilt sätt skulle stå i relation till varandra livet ut. Ängeln Gabriel sa så många underbara ord till Maria – men vi glömmer nog ofta bort vilken himmelsk omsorg som finns nedlagd i finalen: »Maria, din släkting Elisabet väntar också ett barn.«

»Gud har blivit större«

En januaridag i Sala passerar en bil Andreas. Det är familjens grannar som vinkar glatt till honom och han förstår att de kommit hem från BB. Direkt ringer han till sin fru Frida och ber henne komma hem så att de kan besöka de nyblivna föräldrarna, men hennes svar är bestämt:

– Nej nej nej, du måste vänta! Gå inte dit!

Samma kväll blir en av deras söner bjuden till en kompis familj. De ska äta hämtpizza och Frida funderar: Borde hon erbjuda att betala för hans mat? Att ge en klase bananer eller en påse socker är ju inte naturligt i det här landet.

Kulturkrockarna har varit många sedan familjen Thornell – Frida och Andreas och sönerna Silas, Sakarias och Isak – flyttade från Addis Abeba till Sala i juni 2022. Efter åtta år i Etiopien känns livet i Sverige på många vis främmande. Det är tydligt att ett nytt kapitel har påbörjats och skillnaderna i vardagen är stora. Frida lyfter särskilt fram den sociala gemenskapen:

– Där är man överlåten till varandra, oavsett om det är en främling på gatan, en granne eller ens bästa vän.

– Livet utgår från gemenskapen och det ömsesidiga beroendet, säger Andreas. Här i Sverige är idealet att man ska vara självständig och oberoende, livet utgår inte från relationerna.

Efter åtta månader i Sverige ser Frida och Andreas individualiseringen och sekulariseringen som de största skillnaderna från livet i Etiopien. Bilder: Erika PerssonEfter åtta månader i Sverige ser Frida och Andreas individualiseringen och sekulariseringen som de största skillnaderna från livet i Etiopien. Bilder: Erika Persson
Översvämningen sommaren 2021 orsakade stor förödelse på Mekane Yesus-seminariet i Addis Abeba. Bild: PrivatÖversvämningen sommaren 2021 orsakade stor förödelse på Mekane Yesus-seminariet i Addis Abeba. Bild: Privat

I Etiopien arbetade Frida och Andreas med en grupp förföljda kristna som hade svårt att komma in i de lokala kyrkorna och vars nya tro gjort att deras familjer brutit med dem. Det gjorde det ännu lättare – och viktigare – att komma nära varandra. Hos dessa konvertiter fanns ofta en extra sårbarhet och tveksamhet i tilliten inom gruppen. För vad händer om någon går tillbaka till den tidigare religionen? Där spelade Frida och Andreas en viktig roll eftersom de kom utifrån, och då även de hade lämnat sitt hemland, sina sammanhang och familjer, hade de liknande behov.

– Det finns ett starkt vi; vi har koll på varandra. I det sammanhanget är klanen allt det staten eller kommunen är här i Sverige, säger Andreas. Och om det i början var ovant att få telefonsamtal och besök när jag var sjuk – att jag är sjuk betyder ju i Sverige att du inte ska komma – kom jag efter några år in i det och ville att folk skulle bry sig. Det är fint att störa ibland. I Sverige sätter vi en ära i att vara finkänslig och backar gärna.

De sista åren i Addis Abeba präglades av stora omställningar. Pandemin innebar hemskolning för de tre pojkarna – alla var hemma hela tiden och ovissheten var stor. Samtidigt planerade Thornells för en flytt till Somalia, vilket fick ställas in när säkerhetsläget för deras vänner förändrades drastiskt. Även valet i Etiopien ställdes in i augusti 2020, vilket föranledde en konflikt mellan centralregeringen och det lokala styret i Tigray som sedan eskalerade till ett inbördeskrig. Ett år senare, i augusti 2021, gjorde stora mängder regn och en brusten flodbank att området där familjen Thornell bodde översvämmades. Åtta personer, varav tre barn, dog och 73 människor förlorade sina hem – bara på Mekane Yesus-seminariet där deras hus låg. Därefter följde sex veckor av kraftigt regn, vilket för barnen var som att återuppleva ett trauma. I slutet av året fick familjen lämna Etiopien en tid på grund av oroligheter. Dessa omständigheter gjorde det ännu svårare att tänka framåt. Frida berättar:

– Vi var trötta på att aldrig kunna planera någonting och livet var väldigt sårbart. Fördelen är att man verkligen bygger relationer med människor i sådana situationer, nackdelen är att man blir ganska trött av det, och det är svårt att sätta upp mål och leva upp till dem.

I juni 2022 var det dags att flytta till Sverige. Den sista terminen kom att bli viktig för hela familjen, med vanlig skola och fina avsked. Men var skulle de bo, vad skulle de jobba med, vilken församling skulle de tillhöra – och vad bestämmer man först? Till slut gick flytten till en tegelvilla i Sala, som de köpte utan att ha sett. Andreas har en deltidstjänst i Bäckbykyrkan i Västerås, och både han och Frida jobbar på EFS Sverigeavdelning med projektet Injil, där de vill rusta kristna att möta människor med muslimsk bakgrund och bygga församling tillsammans.

Paret minns hur deras nya grannar i Sala en vecka efter inflytt sade att de så gärna velat hälsa dem välkomna, men att det inte varit läge eftersom de verkade så upptagna med att bära in möbler och lådor.

– Vadå »inte läge«? Det var väl det perfekta läget att komma och hjälpa till? säger Frida. Deras försök att komma nära människor – som att bjuda hem en granne och inte bara hälsa över den gemensamma häcken – uppskattas ofta, men de upplever att många är ovana. Som de nyblivna föräldrarna i grannhuset, som beskrivs i början av texten. Andreas och Frida väntade några dagar innan de knackade på, men deras grattis möttes ändå av en frågande blick från den nyblivna pappan i dörröppningen.

I Sverige är också de naturliga mötesplatserna färre – folk lever sina liv inomhus och har fullt upp med sitt.

– Tänk då på en människa som kommer till Sverige och aldrig varit med om det här tidigare – det måste kännas som att alla avskyr en, säger Frida.

Hon har ofta lyft upp vikten av att kristna öppnar upp sina hem och liv för muslimer som kommit till tro på Jesus och har då mötts av åsikten att det faktiskt gäller alla nykristna. 

– Det ligger något i det, och alla behöver det sociala, men då har man inte riktigt förstått vad det är att vara van vid att leva nära sitt folk. Och när man lämnar sitt land eller sin religion klipps alla band av.

För just konvertiter ser Andreas ett mönster som gör att många inte »fastnar« i lokala församlingar.

– Man vill få in dem i verksamheten, men man får inte in dem i sina liv. Det blir mer fokus på aktiviteterna än relationerna. Och kanske har man inte plats för fler människor i sitt liv?

I den gemenskap av kristna konvertiter Frida och Andreas var del av i Addis Abeba var det minst sagt annorlunda. En gång skulle de samla in pengar till en persons operation. Istället för att skicka runt en kollektbössa för anonyma gåvor bestämde gruppen hur mycket var och en skulle ge. 

– Du får ge 500 birr, du får ge 200 birr och så ringer vi Ali, han får ge 700 birr, berättar Frida. Någon protesterade och sa att han redan hade gett till något annat ändamål, men annars accepterade alla detta och det var liksom inget problem. Det visade på ett otroligt vi – och en stor koll på varandra. 

Frida och Andreas jobbar med samma förföljda grupp här i Sverige.

– Det är väldigt lyxigt, vi har inte behövt klippa alla band, och det är mycket som är likt, säger Frida. En sak som var annorlunda där var att jobb och familj gick ihop mer. Såklart engagerar vi barnen här med, men nu är det mer åtskilt.

På frågan om vad hon föredrar svarar Frida direkt:

– Som det var där. Samtidigt räcker orken inte alltid till. Det kan vara utmanande att alltid ha huset fullt av folk, men det är mycket roligare att leva så, nära andra människor. 

Andreas pekar även på det omgivande samhället: 

– Även jag är nybörjare på det svenska samhället nu. Det känns mer komplicerat med myndigheter, och människor kan leva utanför samhället på ett annat sätt här. I Afrika kunde vi hjälpa till att fixa utbildning eller jobb – här vet jag inte hur jag ska hjälpa människor. För konvertiter gäller det också att förhålla sig till två fronter: den gamla religionen och sekulariseringen. Det innebär en dynamik som är helt ny för oss. 

För om gemenskapens roll är den ena stora skillnaden, är Guds roll den andra. I både den etiopiska och somaliska kulturen präglas livet av »om Gud vill«. Varje morgon vaknade Frida och Andreas till ljudet av böneutrop, först från moskén och strax därefter från den ortodoxa kyrkan.

Afrikas horn var familjen Thornells hem och arbetsplats i åtta år.Afrikas horn var familjen Thornells hem och arbetsplats i åtta år.
Frida och Andreas vill att kyrkan ska få vara stolt och stå upp i sin identitet istället för att dölja sin tro.Frida och Andreas vill att kyrkan ska få vara stolt och stå upp i sin identitet istället för att dölja sin tro.

– Allt är invävt i att Gud är med överallt och finns i allt, säger Frida, och Andreas fortsätter:

– En vän och jag satt på ett litet café i Addis Abeba där alla, även min kompis, drogs in i en livlig diskussion. Jag frågade vad de pratade om och tydligen var det en kille där som var ateist. »Han argumenterar för att Gud inte finns!« sa de och skrattade över det absurda i det. Här i Sala bor det 15 000 människor, ungefär 200 går på gudstjänst. Även i kyrkan är sekulariseringen påtaglig, det är uppenbart att kyrkan och den kristna gemenskapen inte är i centrum för så många. Man har kanske en större längtan, men säger inte nej till annat för att få plats med det, utan förväntar sig att kyrkan ska ändras så att jag får mina behov mötta under den timme i veckan jag kan vara där. Då måste vi ha ett superkoncept, och folk sliter sitt hår för att få till det där. Samtidigt är det som om kyrkan har lurats att den är svag. Det kan jag inte acceptera.

När Frida ser på sitt vuxna liv kan hon konstatera att det i 20-årsåldern var mycket fokus på evangelisation. De senaste tio åren har handlat om internationell mission, och nu känner både hon och Andreas för kyrkans inre liv – att kyrkan ska få stå upp i sin identitet och på det sättet nå vidare till andra människor. Hon utvecklar: 

– Vi drömmer om en stolt kyrka, inte i oss själva, men stolta i att vi har Jesus. Även om det handlar om olika religioner finns det i både Somalia och Etiopien en stolthet över tron, och det är en självklarhet, medan man i Sverige snarare döljer sin tro. 

Andreas berättar hur hans gudsbild har förändrats under de senaste åren. 

– Gud har blivit större för mig än han var innan. Jag vill inte bli mer och mer sekulariserad, jag vill prata, jag vill inte gömma min tro! Jag tror på exponering, att låta kyrkan synas. 

Hur gör man då för att bevara dessa perspektiv? Frida nämner den oro som numera finns över framtiden, världsläget och elpriser. 

– Vi kunde betala elräkningen den här månaden, vi kan vara tacksamma för det. Jag tänker på en kille i Etiopien som inte hade några pengar alls men en morgon ringde: »Jag har fått pengar idag, kom så bjuder jag er på lunch!«. Det är något oansvarigt över det men också väldigt vackert – jag ger det jag har och har jag inga pengar imorgon, så är det okej. 

– Då är det någon annan som bjuder! flikar Andreas in, innan Frida fortsätter:

– Det finns olika diken att falla i, men vi vill inte bara skydda oss och vårt. Vi vill leva med att Gud är med oss idag.

Samverkan och utmaningar – 1990-talet

Alldeles i slutet av 1980-talet arbetade EFS och Svenska kyrkan fram en överenskommelse om fördjupad samverkan. Vid EFS årsmöte 1990 och Svenska kyrkans kyrkomöte samma år fattades beslut som bland annat innebar att EFS plats inom kyrkan – den plats EFS egentligen haft ända sedan sin tillkomst – fastställdes: EFS är en inomkyrklig rörelse/organisation, inte en frikyrka. Denna överenskommelse präglar i hög grad EFS arbete också i dag.

För att bekräfta den fördjupade samverkan ordnades runt om i landet ett antal förnyelsegudstjänster – den första ägde rum i Uppsala domkyrka den 16 december 1990. Dessa gudstjänster innehöll ett moment som fick särskild uppmärksamhet: EFS pastorer gavs en tilläggsvigning som innebar att de kyrkliga handlingar de i framtiden skulle komma att utföra blev godkända också av Svenska kyrkan.

Vid den första förnyelsegudstjänsten i december 1990 i Uppsala domkyrka gavs 24 pastorer det utvidgade uppdraget att vara präster. Bild: Jim Peter ElfströmVid den första förnyelsegudstjänsten i december 1990 i Uppsala domkyrka gavs 24 pastorer det utvidgade uppdraget att vara präster. Bild: Jim Peter Elfström

Tilläggsvigningen var en engångshändelse och gällde redan avskilda pastorer; för framtiden gällde »vanlig« prästvigning i samband med EFS årskonferens. Att dessa gudstjänster kallades förnyelsegudstjänster var viktigt, för det handlade om en förnyelse av gemenskapen mellan EFS och Svenska kyrkan i stort. 

Birger Olsson lämnade posten som missionsföreståndare 1992 för att bli professor i Nya testamentets exegetik i Lund. Han efterträddes av Bertil Johansson, som sedan innehade posten under hela 1990-talet fram till 2001. Under detta årtionde fick EFS styrelse sin första kvinnliga ordförande, Birgitta Eriksson (1995–1996), som i sin tur efterträddes av Katarina Glas (1996–1999).

EFS expedition flyttades 1986 in i egna lokaler i närheten av Johannelund, men kom att bli kvar där bara i ungefär tio år. Som ett led i närmandet mellan EFS och Svenska kyrkan flyttade EFS kansli i april 1997 in i Kyrkans hus i centrala Uppsala. Redan tidigare samma år hade EFS utlandsarbete administrativt integrerats med Svenska kyrkans utlandsarbete, en ordning som dock visade sig fungera mindre bra för EFS del och därför kom att avvecklas efter ett antal år.

De minskande medlemstalen i EFS missionsföreningar ute i landet gjorde organisatoriska förändringar nödvändiga. Under 1990-talet minskades antalet distrikt från tolv till tio.

Under 1980-talet satsade EFS mycket på sitt förlag, men trots alla satsningar drogs man med stora underskott. Det ledde till att förlaget i början på 1990-talet överläts till Verbums förlag, som till en början fortsatte att ge ut böcker med EFS-förlagets logotyp.

Tillväxten vad gäller arbetet bland barn och unga fortsatte under 1990-talet.

Patrullriks – som hölls vart tredje år – samlade varje gång över 2 000 deltagare. Ungdomsriks och Ungdomsforum var också arrangemang som betydde mycket, även om det mot slutet av perioden kunde märkas en viss avmattning.

Ett nytt inslag i lägerverksamheten kom mot slutet av perioden. Vid årsskiftet 1997/98 arrangerades för första gången nyårslägret Livskraft i Uppsala. Initiativet var privat och lokalt och bars till större delen av ideella krafter, men Lötenkyrkans och Johannelunds delaktighet var viktiga.

År 1990 firade EFS utlandsarbete sitt 125-årsjubileum till minne av att EFS 1865 sände sina första missionärer till vad som i dag är Eritrea. Mycket hade naturligtvis hänt under åren, och EFS arbete handlade – och handlar fortfarande – i hög grad om att upprätthålla sina relationer med de kyrkor EFS varit med att grunda. Antalet missionärer var fortfarande stort.

Nödhjälpsbespisning i Somalia, 1992. Bild: Kerstin ErikssonNödhjälpsbespisning i Somalia, 1992. Bild: Kerstin Eriksson

Det som annars präglade EFS internationella arbete under perioden var situationen på Afrikas horn och arbetet där: flyktingströmmarna och svälten i området, krigen i Etiopien och Eritrea, den politiskt och militärt kaotiska situvationen i Somalia – inte minst efter störtandet av diktatorn Siad Barre. Det som tio år tidigare hade varit ett hoppfullt initiativ, en ny öppning för EFS att arbeta i Somalia, utvecklade sig under 1990-talet till något som till slut gjorde allt arbete omöjligt. Krig, klanstrider, hungersnöd och plundring präglade landet. Periodvis kunde EFS arbeta på vissa ställen, men det visade sig omöjligt att bedriva något långsiktigt arbete; förhållandena var helt enkelt för osäkra. Ett påtagligt bevis på detta var överfallet på missionären Elisabeth Rydéhn. Hon besköts på nära håll utanför sin bostad, vilket ledde till att man tvingades amputera hennes ena arm.

Hela situationen med dess osäkra säkerhetsläge ledde till att EFS styrelse 1999 fattade beslut om att avveckla EFS arbete i Somalia. Än en gång lämnade EFS Somalia på grund av krig; förra gången var 1935.

EFS utbildning på Johannelund genomgick också en stor förändring under 1990-talet.

Med sina mer än 20 år i tjänst har ingen annan varit rektor för skolan så länge som Agne Nordlander, men med utgången av 1991 lämnade han tjänsten och efterträddes av mig. Ganska snart hamnade en fråga på mitt bord som ingen av oss var förberedd på. En tjänsteman från Utbildningsdepartementet ringde och uppmanade Johannelund att ansöka om att bli högskola med rätt att utfärda examina i teologi. Hennes motivering var att departementet var intresserat av att som första fria högskolor erkänna institutioner som hade en lång historia av eftergymnasial utbildning. Och till denna grupp hörde Johannelund.

Agne Nordlander tillträdde som rektor för Johanne­lund 1972. Här på sitt kontor under sitt sista år i tjänsten, 1991. Bild: Anna StenlundAgne Nordlander tillträdde som rektor för Johanne­lund 1972. Här på sitt kontor under sitt sista år i tjänsten, 1991. Bild: Anna Stenlund

Beslutet att ansöka var inte självklart, men efter samråd och beslut i skolstyrelsen skickade vi in en ansökan. Mitt eget främsta motiv handlade om rättvisa. De studenter jag undervisade på Uppsala universitet fick akademiska poäng medan mina studenter på Johannelund inte fick det – för samma kurs med samma litteratur och med samma lärare. Efter granskning fick skolan 1993 rätten att utfärda högskoleexamen i teologi. Efter ytterligare något år blev namnet Johannelunds teologiska högskola och något senare igen utvidgades examensrätten.

 

Kommentar

Det mer tydliga samgåendet med Svenska kyrkan var naturligtvis en stor sak för EFS. Vi blev mer tydligt det vi alltid velat vara – en inomkyrklig rörelse vars arbete bejakades av Svenska kyrkan. Samtidigt försvagades vår självständighet och många ansåg att vi gradvis hamnade mer i knät på Svenska kyrkan, både organisatoriskt och teologiskt. Med den liberala strömning som rådde blev »EFS-riks« näst intill ett skällsord i mina egna kretsar i ungdomsåren.

Patrullriks, Ungdomsriks, Ungdomsforum och Livskraft är exempel på arrangemang som fått mitt eget engagemang för EFS att växa och fördjupas. Låt oss aldrig glömma bort hur viktigt det är att ge våra unga både tillfällen och utrymme att vara med och påverka.

Jonas Nordén, präst i Betaniakyrkan

»Bra saker kostar«

Systrarna står med böjd överkropp i vördnad för treenighetens mysterium i det lilla kapellet beläget i källaren på Alsike kloster. »Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande«. Bönerna bes melodiskt och rytmiskt och när sista bladet i plastpärmen är vänt säger syster Karin att vi ska stilla oss en stund. De tre systrarna sitter vända mot altaret. Ett frasande ljud hörs från det stumma linnetyget som arbetsklädseln är sytt av när någon sätter sig tillrätta. Syster Elisabeth harklar sig. Att hon som pingstvän skulle bli nunna på ett svenskkyrkligt kloster har inte alltid varit helt självklart.

Syster Elisabeth hade inte planerat att bli nunna, men idag bor hon på Alsike kloster där hon har ett extra ansvar för djuren. På gården bor det två åsnor, fem får, fyra katter och en hund. Bild: Lovisa Lo FundellSyster Elisabeth hade inte planerat att bli nunna, men idag bor hon på Alsike kloster där hon har ett extra ansvar för djuren. På gården bor det två åsnor, fem får, fyra katter och en hund. Bild: Lovisa Lo Fundell

– Jag hade ingen relation till varken kloster eller Svenska kyrkan innan jag kom hit, men jag tror att Gud har förberett mig hela mitt liv för att bli nunna. Jag har alltid vågat göra tvärtom mot vad andra gör och är inte rädd för folks åsikter. När det var trendigt att klä sig i svart klädde jag mig i regnbågens alla färger, och jag hade inga problem med att stå upp för min tro under uppväxten. 

Syster Elisabeth har dukat fram kaffe och klostrets egentillverkade äppel- och chokladpraliner i vardagsrummet. Asam, en av gästerna på klostret, undrar om han får ta av kaffet, varpå syster Elisabeth först svarar nej i allvarlig ton – sedan skrattar hon hjärtligt och häller upp en kopp åt honom. Hunden Bella kommer och hälsar och syster Karin sitter och betalar räkningar i soffan bredvid under tiden syster Elisabeth berättar om sin bakgrund. Hon är uppvuxen i Österfärnebo, men bestämde sig som 16-åring att flytta åtta mil söderut till Uppsala för att börja Livets Ords kristna gymnasium (nuvarande Ansgargymnasiet). Åren efter gymnasiet flyttade hon runt, gick förskollärarprogrammet och hamnade slutligen i Uppsala igen.

– I den vevan började jag fundera över vilken församling jag kunde känna mig hemma i. Jag gick på gudstjänster i hela Uppsala, men såg inte Svenska kyrkan som ett alternativ. Av någon anledning började jag tänka på ett gymnasiearbete som min klasskamrat Victoria hade gjort några år tidigare med titeln »Ska jag bli nunna eller inte?«. Victoria hade besökt Alsike kloster några dagar och jag kunde inte sluta tänka på klostret. Jag kände bara att jag måste dit.

 Klockan har hunnit passera tolv och det är dags för lunch. Vi sätter oss till bords i det gröna köket tillsammans med de gäster som bor på i huset. Syster Elisabeth fick frågan om hon ville tillbringa några dagar på klostret över påsken för över tre år sedan, och flyttade in några månader senare. Idag är hon novis, vilket är det andra steget för att bli permanent nunna. Efter några år som novis kan hon avlägga »den lilla professen«, vilket är temporära klosterlöften. Sedan ska hon fortsätta avlägga samma löften varje år tills hon står stadigt i sin tjänst. Först då avlägger hon den stora professen – det livslånga löftet till klostret. 

– Den vanligaste frågan folk undrar när de kommer fram på stan är: »Hur ser en vanlig dag ut?«, men vi har verkligen inga vanliga dagar. Är vi friska samlas vi till bön sex gånger om dagen. Jag tar hand om djuren på gården och brukar hjälpa till med att ge folk mediciner, skjutsa och andra praktiska sysslor. Jag flyttade till klostret för att lära känna Gud bättre och på vägen upptäckte jag att jag även fick lära känna mig själv och mina gåvor, och att det fanns utrymme för dem på denna plats, här är jag både nunna och författare. Tänk att få spendera så mycket tid med Gud, hjälpa människor och få träffa bröder och systrar från hela världen.

Redan som barn hade syster Elisabeth tankar på att bli författare, och förra året slog drömmen in då hennes debutbok Noël gavs ut på Pärlan förlag. Idén till boken kom redan för tio år sedan. Hon är historiskt intresserad och bestämde att boken skulle börja när Eiffeltornet hade installerats 1889. Historien utspelar sig över julen, då två flickor från olika samhällsklasser lär känna varandra mot alla odds. Syster Elisabeth skickade in manuset till ett förlag som uppmuntrade henne att ta hjälp av en skrivcoach för att färdigställa boken. 

– Jag spenderade otaliga timmar i sköna kläder vid den gamla skolbänken i mitt rum här på klostret som vetter ut mot trädgården. Skrivandet var som att lägga ett pussel där alla bitar inte passade. Ibland fick man ta bort passager eller lägga till nya saker. Processen var verkligen bara rolig – jag upplevde ingen frustration eller skrivkramp. 

En dag när syster Elisabeth var ute med syster Karin och en av gästerna i huset på ett ärende, ringde en förläggare på Pärlan förlag upp och berättade att de ville ge ut hennes bok. Syster Elisabeth gick som i chock ett par dagar innan hon verkligen kunde greppa det – hennes bok skulle bli utgiven!

Alsike kloster var från början en skolbyggnad, och många av de gamla möblerna finns kvar. Syster Elisabeth har spenderat otaliga timmar vid den gamla skolbänken i sitt rum när hon skrev sin debutbok Noël.Alsike kloster var från början en skolbyggnad, och många av de gamla möblerna finns kvar. Syster Elisabeth har spenderat otaliga timmar vid den gamla skolbänken i sitt rum när hon skrev sin debutbok Noël.
»Det är klart att det kostar att välja det här livet. Jag bor i ett kollektiv med massa människor från olika kulturer och vi delar på allting.«»Det är klart att det kostar att välja det här livet. Jag bor i ett kollektiv med massa människor från olika kulturer och vi delar på allting.«

– Det kändes så stort. Jag hoppas att de som läser boken ska se Guds stora kärlek för oss. Det är lätt att känna sig förtvivlad i livet, hur kan Gud bry sig om lilla mig? Men jo, Gud bryr sig om oss, även när allt känns skit.

Syster Elisabeth och jag bestämmer oss för att ta en promenad ut till djuren, och ett barn till en av gästerna följer med. Solens sista strålar träffar oss medan vi klappar åsnorna och fåren som går i hagen bredvid klostret.

– Det är klart att det kostar att välja det här livet. Jag bor i ett kollektiv med massa människor från olika kulturer och vi delar på allting. Jag träffar inte min ursprungliga familj lika mycket som förut, och jag kan inte träffa dem precis när jag vill. Men bra saker kostar. Jag har en helt ny familj och vi jobbar ihop. 

Syster Elisabeth funderar över hur man vågar följa Gud, och tror att mycket handlar om att följa sin längtan.

– Jag tror det handlar om att lära känna Gud, och våga lära känna det han önskar för mig. När jag har vågat öppna mig har Gud ofta bollat tillbaka frågan till mig: »Vad önskar du dig?«. Gud lägger ner en längtan i våra hjärtan, han tvingar ingen. Jag tror att dragningskraften är större än de utmaningar vi möter. Trots kostnaden att följa Jesus är belöningen alltid större.

Vindarna från väst inspirerar

Under en vecka i höstas åkte en härlig grupp medarbetare från Västsverige (samt ytterligare några ressugna personer) till Irland för att följa i St Patricks fotspår. Resan leddes av Per-Eive Berndtsson och Maria Smeds. Under veckan besöktes Dublin, Hill of Slane, Galway, Giants Causeway, Cliffs of Moher, klostren i Clonmacnoise och Glendalough samt många andra mycket intressanta platser.

Under resan besteg man berget Mount Slemish, som är en sevärdhet med historiska rötter.Under resan besteg man berget Mount Slemish, som är en sevärdhet med historiska rötter.

En av resans höjdpunkter var när gruppen besteg Mount Slemish, ett berg där St Patrick vaktade får då han hölls som slav på Irland. Väl uppe på toppen möttes gruppen av en mäktig vind som slet i kläderna och dränkte ljudet av allt som sades. Men det hindrade dem inte att tillbringa en stund i bön för Sverige – en mäktig och omvälvande upplevelse. Resan fylldes av skratt, många långa och goda samtal, och andlig fördjupning i form av undervisning och tillbedjan.

För den som är sugen på att höra mer om resan och St Patrick har Per-Eive skrivit en bok om den keltiska kristendomen, Vindarna från väster: lärdomar från den keltiska kyrkan. Inom kort kommer även en film från resan.