Har du upplevt den – den där speciella förväntan som infinner sig när man ska åka på en konferens?
Jag var talare på en ungdomskonferens nyligen och reflekterade över den längtan efter Gud som jag såg hos deltagarna. Det var som om den gick att ta på. Men nu när jag ska sätta ord på upplevelsen, så låter den sig inte fångas. På vägen hem samtalade min man och jag om varför den känslan, den längtan vi såg, inte alltid är synlig en vanlig söndag i den lokala kyrkan.
Något händer när en grupp människor samlas och utför samma handling. Jag tänker mig att detta upplevs gång på gång i idrottsvärlden och på musikscener. Den kollektiva glädjen skapar en sorts energi i rummet. Någon kanske tycker att det är manipulation – och så kan det säkert också bli – men den glädje och förväntan som många känner samtidigt kan bli en djupt smittande erfarenhet. Den erbjuder liv där slentrianen annars tar plats. Den öppnar ditt sinne för intryck och gör dig öppen för att bli berörd.
När det gäller söndagens gudstjänst är det lätt att tänka att det är formen som är »fel«. Visst är det så att vi människor trivs med lite olika »stil«, och om vi är i ett sammanhang där vi utmanas av formen kan det skava. Men formen för gudstjänsten är trots allt bara en sorts ram. Därför funderar jag över om vi behöver reflektera vidare kring den kollektiva förväntan. Finns det något vackert i den som vi behöver återupptäcka i vardagen, långt från konferenserna?
Självklart verkar Gud i gudstjänsten oavsett våra känslor eller vår dagsform; Anden ger generöst och utan att mäta. Ändå är det så att förväntan gör något med oss; den skapar en inre beredskap. I kyrkan talar vi om att gudstjänsten är en mötesplats med Gud snarare än ett program som vi ska ta oss igenom. En fråga som stämmer till eftertanke: Är du på söndagsförmiddagen på väg till en mötesplats med Gud?
Kanske är det just förväntan som förvandlar en god vana till ett levande möte. När vi kommer med ett öppet sinne slutar gudstjänsten att vara något vi »går på« – en programpunkt att bocka av – och blir i stället något vi skapar tillsammans, med varandra och med Gud. Det är en svindlande tanke: att din och min förväntan faktiskt bidrar till rummets atmosfär. Att vår inre beredskap kan öppna dörren för det oväntade mitt i det välbekanta. Det skapar en generositet i rummet, där givande och mottagande smälter samman – och mitt i den gemensamma hungern blir Gud verklig. Han blir en närvaro som vi bär med oss hem, långt utanför kyrkporten.
