Författare: Benjamin Kruse

Det stora i det lilla

I våras efter flera dagar borta kom jag hem till Rydaholm en kväll. Det var nästan mörkt, men det var vår i luften och jag kunde inte låta bli att gå in bakom huset för att se efter hur det stod till med trädgården.

Nästan längst bort på tomten planterade vi för två år sedan en körsbärsbuske. Under de år som gått har den inte haft en enda blomma, men denna kväll var den lilla busken översållad av vita blommor och liksom badade i ett märkligt ljus. Jag såg mig omkring, varifrån kom ljuset? Jag fann ingen annan ljuskälla utan insåg att det var buskens vita blommor som liksom lyste mot mig i skymningen.

Ibland kan man få för sig att det krävs så mycket för att bli överväldigad, men denna kvällen räckte buskens blomblad för att få mig att nästan tappa andan.

En sommar erbjuder många möjligheter att få hänföras. Det behöver inte vara en storslagen resa, utan den lilla upplevelsen – i parken, på balkongen, solens sista stålar mot fönsterblecket eller en spegelblank sjö. 

Om jag skulle önska dig något speciellt denna sommar är det – stanna upp och låt dig förundras. Njut av ögonblicken och skönheten. Tänk om du i sommar kunde bli överväldigad av Guds skönhet. Du känner Skaparen! Han som gjort allt detta är din himmelska pappa. Det är han som älskar dig och känner dig, som hör dina böner och ser dina brottningskamper. Han som gjort allt så skönt för varje tid, han känner också dig. 

Sommaren kan bli en plats att mitt i vardagen lära sig att urskilja Guds tilltal. Ta det du ser omkring dig och låt det bli din andakt. Fråga dig, vad talar detta om? Vad säger den helige Ande? Läs psaltarens psalmer och gör dem till din bön. Låt din sommar inbäddas i skönhet och tacksamhet.

»Lova Herren, min själ! Mäktig är du, Herre, min Gud, i höghet och härlighet är du klädd, du sveper dig i ljus som i en mantel. Himlen har du spänt ut som ett tält, ovan skyn har du timrat din sal. Du gör molnen till din vagn och far på vindens vingar. Du gör vindar till dina sändebud och eldslågor till dina tjänare. Jorden har du ställt på stadig grund, den kan aldrig i evighet rubbas. Urhavet täckte den som en klädnad, vattnet stod högt över bergen. Det flydde för ditt rytande, när du dundrade tog det till flykten, uppför bergen, ner i dalarna, och stannade där du bestämt. Du satte en gräns för vattnet: aldrig mer skall det täcka jorden…. Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du skapat.« (Ps 104:1–9,24)

Nu svänger det igen

Göran Wemmeborn är bosatt norr om Kristianstad tillsammans med sin fru Gunnel. Han har varit mer eller mindre aktiv i EFS under hela sitt 87-åriga liv, först i den nu nedlagda föreningen EFS Skivarp, sedan på de orter han arbetat som läkare. 

– Efter några år som yrkesverksam läkare fick jag höra att de hade svårt att rekrytera vårdpersonal till Norrlands inland. Vi bestämde oss för att flytta norrut och för såväl min fru – fysioterapeut – som för mig var det bara att hoppa in i tjänst och ta dygnet runt-ansvar utom under semestern.

Göran Wemmenborn gläds åt sommarens turné med jazzbandet Gospel Stompers: »När trombonisten drar ett soloparti, då är det världsklass.« Bild: Jonatan RantzerGöran Wemmenborn gläds åt sommarens turné med jazzbandet Gospel Stompers: »När trombonisten drar ett soloparti, då är det världsklass.« Bild: Jonatan Rantzer

Under de kommande åren bodde familjen i fjällen och Göran fick vara med om många spännande upplevelser – allt från dramatiska sjuktransporter till möten med världsmästare i utförsåkning. Sedan 15 år bor Göran och Gunnel återigen i Skåne, där han på äldre dagar har återfått kontakt med några vänner som är med i 7-mannabandet Gosepl Stompers.

– Det är ett fantastiskt band med medryckande musik. Efter en konsert i Glimåkra kyrka pratade vi om hur fint det vore att anordna en turné i fjällvärlden där jag har många kontakter.

Sagt och gjort bestämde de sig för 1,5 år sedan att ordna en fjällturné. Men Göran drabbades av cancer och behövde opereras och turnén fick ställas in. Nu i sommar är det äntligen dags. 

– Att få turnera med mina vänner i Gospel Stompers är fantastiskt för mig. När trombonisten drar ett soloparti, då är det världsklass. I sommar kommer vi besöka Arjeplog, Arvidsjaur och Tärnaby mellan den 26 och 28 juli. Jag tänker dela lite anekdoter från mitt liv i fjällen och det blir såklart svängig musik. Jag vet inte hur länge jag kommer att leva med tanke på cancern, så vi kör på nu medan det går. Men jag upplever total frid hos Gud – han bär i allt.

Recept för vilsamma sommardagar

Sommarpaj med säsongens frukt eller bär
Pajen går bra att göra dagen innan servering. Låt den stå kallt tills det är dags att dekorera. Välj frukt och bär efter säsong och smak och dekorera precis innan servering. Pajen går bra att göra både gluten- och laktosfri. 

Pajskal:
150 g smör
3 dl vetemjöl
1 dl strösocker
1 tsk bakpulver

Fyllning:
2 dl crème fraiche
1 tsk vaniljsocker
Färska bär och frukter efter smak och tycke

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Smält smöret. Blanda alla ingredienser till pajskalet och tryck ut i en pajform. Ställ svalt.
3. Rör ihop créme fraiche och vaniljsocker och bred ut över pajskalet.
4. Grädda mitt i ugnen i cirka 30 minuter. Ställ pajen kallt när den svalnat.
5. Dekorera med färska frukter och bär efter säsong. Blåbär, hallon och jordgubbar gör sig utmärkt på denna sommarpaj. 

»Det finns ett driv att nå människor«

Konferensen ägde rum under Kristi Himmelsfärdshelgen och samlade över 1000 personer.

– Det finns ett väldigt påtagligt driv i rörelsen att nå nya människor med evangeliet. Det har märkts i alla delar av programmet under helgen – inte minst under ett givande panelsamtal på fredagen, som fokuserade på hur vi ska nå den yngre generationen med budskapet om Guds kärlek, säger EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem.

Lisa och Ashish Choudhrie från Indien besökte barnens konferens. Bilder: Magdalena VogtLisa och Ashish Choudhrie från Indien besökte barnens konferens. Bilder: Magdalena Vogt
Gruppsamtal under ett förmiddags­seminarium med temat »Hur når vi nya generationer?«Gruppsamtal under ett förmiddags­seminarium med temat »Hur når vi nya generationer?«

Temat för konferensen var »växa i lärjungaskap – ni ska få kraft …« hämtat från Apostlagärningarna 1:8. Kerstin berättar att EFS vision »Människor och samhällen förvandlade av Jesus« har blivit extra tydlig under helgen. 

– Vi fortsätter gemensamt att sträcka oss mot den visionen. Det finns en längtan i rörelsen att bli rustad för att dela evangeliet i vardagen. Det handlar inte om att ta sig i kragen utan om att, som temat påminner oss om, få kraft för uppdraget, säger Kerstin.

Det fanns en stor uppslutningen till de programpunkter som lyfte internationell mission. Den nyligen hemkomna missionärsfamiljen Sandahl tackades av och den nya missionärsfamiljen Folkesten fick välkomnas. Erik Johansson, internationell missionssekreterare, delade visionen för hur arbetet ska bedrivas framöver. 

– Relationerna med systerkyrkor och partner i andra länder är så viktiga för vår rörelse. Vi är därför också extra glada över att våra vänner Lisa och Ashish Choudhrie från Padhar, Indien, kunde delta på konferensen. Deras arbete på Padhar sjukhus är föredömligt och inspirerande.

Delar av teknik­teamet på årsmöteskonferensen.Delar av teknik­teamet på årsmöteskonferensen.
EFS årsmöte genomfördes både på plats i Umeå och digitalt via Zoom.EFS årsmöte genomfördes både på plats i Umeå och digitalt via Zoom.

Mats Lindberg, distriktsföreståndare i EFS Västerbotten, gläds särskilt åt den stora responsen till förbön och bikt i samband med gudstjänsterna. 

– Vår bön för konferensen har varit att människor ska få växa i lärjungaskap, enskilt och tillsammans, och att vi alla ska utrustas så att fler får höra evangeliet. Precis som vi läser i Apostlagärningarna är det den helige Ande som kommer med kraften, och det predikades frimodigt av prästen Anahita Parsan på fredagskvällen, berättar Mats.

 

Lyckat årsmöte i hybridform

EFS har under flera år arbetat med hybridformer för sitt årsmöte. Att kombinera det digitala med det fysiska mötet innebär både möjligheter och utmaningar. En förhoppning har varit att involvera fler och nya ombud i samtal under årsmötet. 

– Det är av yttersta vikt att vi utvecklar de demokratiska processerna inom EFS när vi ska fortsätta vara en föreningsrörelse. Därför hade vi i år satt fem ledord för planeringen av årsmötet: delaktighet, levande, nyskapande, professionellt och vänligt. De svar vi nu fått in på utvärderingen av årsmötet visar att vi nådde långt i vårt mål av att vänligt bemöta alla engagerade i mötet. Det är mycket glädjande! Nu får styrelsen utvärdera hur vi ska jobba framåt, säger Markus Holmström, EFS IT- och fastighetschef som arbetat med planeringen av årsmötet.

Av de 294 ombuden som var registrerade deltog flera digitalt. På plats i Umeå energi arena fanns personal på plats för dem som ville ha hjälp när omröstningarna skulle genomföras.

– Även om tröskeln på ett sätt är hög med det tekniska, har vi velat fortsätta att utveckla möjligheterna att vara med från hela landet och öka förutsättningarna för delaktighet i årsmötet, berättar Markus Holmström. 

»IS har stulit hela vårt liv«

Dagen innan IS (islamiska staten) anföll staden Sinjar i norra Irak var det fest. Den 40 dagar långa fastan hade precis tagit slut och yazidierna samlades, åt och firade. Men när beväpnade krigare intog staden vändes glädjen i panik.

– Det gick så fort! Plötsligt var de redan i en angränsande stadsdel. Min svärfar vägrade lämna vårt hus, men jag och min man flydde med vår femåring och ettåring, berättar Base Naif Rasho.

– Min önskan är att centret får vara en plats där barnen känner sig trygga, så att de kan resa sig starka och höja sin röster, säger Ibrahim Khaleel som leder utbildningscentret Ashti. Bilder: Magdalena Vogt– Min önskan är att centret får vara en plats där barnen känner sig trygga, så att de kan resa sig starka och höja sin röster, säger Ibrahim Khaleel som leder utbildningscentret Ashti. Bilder: Magdalena Vogt

Vi befinner oss i den lilla byn Shariya i norra Irak, där familjen bott sedan den fruktansvärda veckan i augusti 2014. Base stryker dottern Riham över håret och drar henne till sig, som om hon ville skydda henne från de mörka minnena.

Tillsammans med tiotusentals andra lyckades familjen ta sig över gränsen till de kurdiska delarna av norra Irak. Svärfar stannade för att försvara staden och huset, men jagades snart upp på det ökända berget där 40 000 yazidier blev avskurna och satt fast utan vare sig mat eller vatten, innan han också kunde fly. Det var väldigt oroliga veckor innan de kunde återförenas. 

Av de ungefär 200 000 yazidier som flydde till Kurdistan har en tiondel hamnat här, i byn Sharyia. Några har byggt enklare hus, men många bor fortfarande kvar i tält. Riham och hennes jämnåriga kamrater är alla födda och uppvuxna i lägret och minns inget annat hem än de långa raderna av vita flyktingtält.

– Det är en konstig tillvaro, säger Base. 

För några år sedan åkte hennes man till Tyskland för att söka asyl, med förhoppningen att ta med sig resten av familjen dit, men processen har gått långsamt. Mannen är kvar där och nu har de inte setts på flera år.

– IS har stulit hela vårt liv. Det de gjort mot vårt folk går inte att beskriva.

Base ryser när hon uttalar ordet »Da’esh« (det arabiska namnet för islamiska staten).

Ibrahim Khaleel är engelsklärare och leder utbildningscentret »Ashti« som betyder »fred«, dit Riham och 150 andra barn kommer varje dag för att leka och delta i olika typer av undervisning. Centret startade redan 2017 för att möta det stora behovet av en tillflyktsort för barnen i lägret och drivs av organisationen Capni, som är EFS samarbetspartner i norra Irak.

Riham är sex år och född i flyktinglägret Shariya. – Jag vill studera och jobba med sjukvård, berättar hon.Riham är sex år och född i flyktinglägret Shariya. – Jag vill studera och jobba med sjukvård, berättar hon.
Musik och estetik är viktiga redskap i trauma­bearbet­ningen och under­visningen på centret.Musik och estetik är viktiga redskap i trauma­bearbet­ningen och under­visningen på centret.

– De senaste åren har vi satsat nästan uteslutande på barn som fortfarande bor i tältlägret. De har ingen bra hemmiljö, varken fysiskt eller mentalt, och timmarna hos oss är extra viktiga för dem, säger Ibrahim. 

Centret fungerar som ett komplement till den vanliga skolan och fokuserar främst på kreativa ämnen, språk och idrott. Det finns musikinstrument, pingisbord, studsmattor och stora stafflier med målningar och små odlingslådor. De har också en egen socialarbetare, som arbetar med barnens mående och har en tät kontakt med föräldrarna.

– Vi ser att det gör stor skillnad för de barn som får komma hit. De är gladare och deras skolresultat i den vanliga statliga skolan förbättras också avsevärt när de mår bättre och har motivation att studera, säger Ibrahim. 

Mamma Base bekräftar den bilden. Som för tillfället ensamstående mamma med tre barn är centret alldeles särskilt viktigt. 

– Jag är så glad att det finns. Barnen längtar efter att få gå hit på morgnarna och jag ser att de lär sig mycket, inte bara musik och andra ämneskunskaper, utan de lär sig framförallt hur man ska vara med andra människor. De har blivit mer sociala, de berättar hur de mår, vad som händer och vad de tänker på.

Nu har Riham hoppat upp i mammas knä och har lagt armarna om hennes hals. Hon viskar något i mammas öra och jag förstår att hon vill gå tillbaka till sin klass.

– Vad gillar du mest med att komma hit, frågar jag.

– Musiken, svarar Riham tveklöst. 

Från ett av klassrummen hörs sång och gitarrspel. Flickan som leder sången är nog inte mer än 11–12 år gammal, men hon har både rytm och känsla. Barnen skrattar och sjunger och vi går dit och klappar med. Av texten förstår jag ingenting, men jag ser att själva musiken gör något viktigt med barnen. Mitt i sorgen över det som gått förlorat och osäkerheten inför framtiden skapar de rum för fred och frid – »Ashti«. 

Senapskornet som slagit rot

Över EFS-gården Sundet vid Luleälven, dess odlingar, hönshus och solpaneler, flyger stridsflygplanen ofta. 

– Usch! Gud, hjälp oss att älska varandra och leva i fred, utbrister och ber Josh och Elisabeth tillsammans med sina barn Ruth och Benjamin. 

– Jag vill att mina barn ska lära sig om fred, förklarar Josh. Det är tråkigt att vi förlitar oss på maskiner som dödar istället för att lita på Gud som skyddar och bryr sig om alla människor.

Under åren i kommuniteten har familjen Armfield tagit emot flera flyktingar och gett dem någonstans att bo. – Det har präglat vårt liv, varit väldigt lärorikt och är bland det bästa med att bo här, säger Josh. Bilder: Malin RosengrenUnder åren i kommuniteten har familjen Armfield tagit emot flera flyktingar och gett dem någonstans att bo. – Det har präglat vårt liv, varit väldigt lärorikt och är bland det bästa med att bo här, säger Josh. Bilder: Malin Rosengren

– Vi tror inte på det här med neutral uppfostran, säger Elisabeth med ett skratt.

Joshua Armfield, som kallas Josh, växte upp i Kansas, USA, i en kristen familj. Den karismatiska kyrkan de gick till pryddes av en stor amerikansk flagga längst fram i kyrksalen, och när han som 18-åring anslöt sig till USA:s armé såg många det som ett ärofyllt uppdrag. Men när träningen i Oklahoma började handla om att bära och använda vapen var det en soldat i hans kompani, Jake, som konsekvent vägrade. Jake blev hånad och straffad och Josh frågade varför han plågade sig själv så. Är du rädd och feg? 

– Han berättade att han inte kan bruka våld mot en annan människa, för att Jesus flera gånger säger till sina efterföljare att fiendekärlek är något viktigt som lärjunge. Vi blev nära vänner och han uppmuntrade mig att läsa Bergspredikan. 

Jake blev kvar i Oklahoma och riskerade fängelse på grund av sin övertygelse medan Josh skickades till Irak, där hans begynnande tveksamhet bekräftades. Han ifrågasatte sin egen roll i militären och funderade på om han kunde fortsätta med gott samvete. 

– Jag kom hem från Irak med många tankar om vad det innebär att vara Jesu lärjunge och hur det skulle prägla mitt liv. Jag var ganska besviken på kyrkan – är tron bara något vi gör på söndagar? Vi tror på Jesu ord, liv, död och uppståndelse, men jag såg inte hur det praktiserades eller hur det påverkar våra liv. Jag undrade om det fanns fler kristna som levde som Jake gjorde, som ville älska sina fiender oavsett kostnaden.

Volontären Alicia krattar i träd­gården och busar med Benjamin, 3 år. I dagsläget bor nio personer tillsammans i kommuniteten och hjälper till med sysslorna på gården.Volontären Alicia krattar i träd­gården och busar med Benjamin, 3 år. I dagsläget bor nio personer tillsammans i kommuniteten och hjälper till med sysslorna på gården.

I Kansas City fanns en grupp kristna som flyttat från de privilegierade förorterna till ett socialt utsatt område i centrala staden och bildat en kommunitet kopplad till rörelsen Catholic Worker. Efter att ha blivit tipsad om dem kom Josh dit för att hjälpa till i arbetet med de hemlösa.

– Vi hade många samtal om ickevåld och jag fick se hur de levde i gemenskap och delande, bland de fattiga. Det var ett helt nytt sätt att tänka och leva som jag aldrig hade sett förut – Jesu ord och exempel fick konkret plats i min vardag och vi samlades regelbundet och bad tillsammans. Efter en lång process som varade några år flyttade jag in i kommuniteten, ett år innan Elisabeth. 

Elisabeth Rutschman växte upp i en frikyrklig familj i Jokkmokk. Ett par år efter gymnasiet valde hon att bo i USA ett år för att vara nära sin farfar. Samtidigt ville hon utforska kommunitetslivet som hon blivit nyfiken på efter en folkhögskolekurs med fokus på miljö och rättvisa. I Kansas City fick hon kontakt med Catholic Workers där hon träffade Josh. De blev ett par, gifte sig och Elisabeths år i USA blev tre.

Det nygifta paret flyttade till Sverige och Luleå, där de snabbt hittade ett hem i EFS-kyrkan. Elisabeth tyckte att människorna var vänliga och Josh fann en vila i liturgin.

– Vi trivdes där direkt, och vi ville inte heller shoppa runt i kyrkor utan bestämma oss snabbt för var vi ville vara, minns Elisabeth. 

Josh fick en anställning i kyrkan och efter att ha mött många hemlösa romer från Rumänien i staden startades Gemenskapsmåltiden. En gång i veckan bjuds det än idag på middag och möjlighet att duscha. Från kommuniteten i USA hade paret Armfield med sig erfarenheten av barmhärtighetshandlingar. Josh berättar:

– Det handlar om att praktiskt tjäna de utsatta och de fattiga som om de vore Jesus själv, som det står i Matteusevangeliets 25:e kapitel. Genom att älska sin nästa kan Guds kärlek förändra och förvandla oss. 

Josh och Elisabeth levde enkelt och hade ofta flyktingar boende hos sig i hyreslägenheten, men längtade efter ett liv med en mer uttalad vision. Samtal med EFS i Luleås styrelse ledde till hyreskontrakt och flytt till Sundet, gården belägen några kilometer från centrum. Kommuniteten Senapskornet var startad. 

– Det blir som en förtätning av församlingslivet och man får lite fler möjligheter att öva sig i principer som man tänker är viktiga. Det blir också lättare att öppna upp sitt hem när man är fler som delar på arbetet med gästfrihet. Det blir inte lika betungande, säger Elisabeth.

Kommuniteten har fyra ledord: gemenskap, enkelhet, gästfrihet och ickevåld. Antalet personer har varierat sedan starten 2016, men det finns alltid minst ett rum avsatt åt Jesus som kommer som en hemlös. Människor från bland annat Rumänien, Afghanistan, Etiopien och Armenien har bott på Sundet. 

– Det har präglat vårt liv, varit väldigt lärorikt och är bland det bästa med att bo här. Det finns så många möjligheter att visa gästfrihet, säger Josh. 

Odlingarna på gården präglar kommuniteten under vår, sommar och höst och är ett sätt att leva i enkelhet. Men också att ta del av Guds överflöd och att få kontakt med skapelsen genom att leva med naturens växlingar. I år satsar de på att utöka odlingen av framförallt potatis och sparris, och försöker hitta pumpasorter med bra lagringsmöjligheter. Elisabeth berättar: 

– Vi får känna tacksamhet över maten som vi får äta. Måltiderna blir rikare! Det egenodlade blir en daglig påminnelse om senapskornet – det minsta av alla frön som växer upp och blir som ett träd.

Livet på kommuniteten har en tydlig veckorytm med gemensamma måltider, morgon- och kvällsböner samt ett kommunitetsmöte en gång i veckan.Livet på kommuniteten har en tydlig veckorytm med gemensamma måltider, morgon- och kvällsböner samt ett kommunitetsmöte en gång i veckan.

De fyra ledorden rör både kommunitetens inre liv och samhället i stort. Tankarna om ickevåld rör de personliga relationerna, men de har också ett utåtriktat mål att vara fredsskapare i världen. Elisabeth pekar på hur det är en fredshandling att välkomna människor på flykt och Josh drar kopplingar till sin egen tonårstid:

– Det är viktigt att kyrkan skapar utrymme för ungdomar att fundera över Jesu budskap om att älska sina fiender. Hur ska man förhålla sig till mönstring, värnplikt och att bära vapen? Man får höra att det behövs fler militärer som försvarar vårt land, men det behövs andra röster och stöd till dem som väljer att inte delta. Ungdomar behöver få veta att det finns andra alternativ. 

Nu bor nio personer på Sundet, vilket ger många möjligheter till träning i försonande relationer och konflikthantering. De två barnens syskonbråk innebär en ny aspekt av medling i vardagen. Samtidigt är barnen vana vid att bo med andra och att ha många vuxna runt omkring sig. »Var är de andra som bor här?« frågade då treåriga Ruth när de var på besök hos hennes farföräldrar i USA. Det blir självklart att vara fler och att alltifrån lekplatsen till vardagsrummet är gemensamt. Ruth och Benjamin skjutsas de många backarna till förskolan i cykelvagn – även under den norrbottniska vintern – och Elisabeth berättar exalterat om deras nya inköp: en eldriven lådcykel som redan på ett par veckor har förbättrat både livskvalitet och morgonhumör.

Armfields äger ingen bil, men på frågan om vad mer de har valt bort måste de fundera länge. Båda lägger hakan i handen och fäster blicken någon annanstans. Till slut kommer svaren: att satsa på karriären, »men det valde vi bort för längesen«. Heltidslöner, »men det har vi heller aldrig vant oss vid så det går bra«. Att äga ett eget hem, »men det är befriande att inte tänka på renovering«. Det mest kännbara kan vara distansen till Joshs familj, träffarna blir inte så många då de har bestämt sig för att inte flyga mer än en gång vart tredje år. Armfields vill vara på en plats och leva lokalt. 

Varje termin äger en ny möjlighet till överlåtelse rum, då medlemmarna överlåter sig till Gud och kommuniteten. 

– Vi har valt en veckorytm, säger Elisabeth och förklarar att veckoschemat inte utsätter dem för en massa små val – de vet vad som gäller. Det är morgonböner (ibland med barnen, ibland för de vuxna), kvällsböner, gemenskapsmåltiden i EFS Luleå varje tisdag och husmöte och gemensam middag varje onsdag. 

– De som är hemma äter alltid tillsammans, men onsdagarna är speciella och prioriterade av alla. 

Det senaste året har ett projekt finansierat av EU:s solidaritetskår berikat kommuniteten med tre ungdomar från Tyskland och Ukraina. De bor på gården, utvecklar odlingen och deltar i arbetet bland ungdomar och utsatta i Luleå. 

– Vi vill vara en plats där även andra kan träna sig i lärjungaskap och uppleva liv i gemenskap. Jag är övertygad om att det är fler som har kallelsen att leva i kommunitet och vi välkomnar dem som vill testa på det livet, säger Josh. 

Hur uppstår väckelse?

Vi var ungefär 5000 personer på konferens i ett fullsatt Royal Albert Hall i London. Den unge mannen från Asbury University i Wilmore i USA satt på scenen och berättade tillsammans med tre vänner om en andakt den 8 februari 2023 som inte tog slut förrän 16 dagar senare. Det började som en vanlig andakt i det metodistiska universitetets kapell med en handfull studenter närvarande. Den skulle just ta slut när en av deltagarna inför de andra bekände några synder som plågat honom. Människor satt kvar i bön. De läste högt ur Bibeln, delade vad de funnit och lovsjöng. Det var inga stora predikanter där, inga fantastiska lovsångsledare, men Guds närvaro var påtaglig. Ryktet om att de hände något i kapellet gick ut på universitetet och fler och fler anslöt. Man bekände sina synder för varandra, bad, lovsjöng och höll om varandra. Ingen ville gå därifrån och den där »korta« andakten bara fortsatte. 

Ryktet spreds vidare, inte minst via sociala medier. Människor anslöt från andra seminarier, universitet och orter. Även människor från andra länder började ansluta. Fler och fler byggnader i universitetet togs i anspråk för dessa samlingar. Tiotusentals besökare sökte sig dit för att få ta del av det Gud gjorde. Alla besökare gjorde att den lilla orten Wilmore i Kentucky fick allt större logistiska utmaningar. Man började direktsända för att människor skulle kunna ta del av skeendet utan att resa dit.

Det gruppen från Asbury lyfte fram, när de sammanfattade vad som hade hänt, var att Guds heliga närvaro, kärlek, förlåtelse och frid hade blivit verklig och förvandlat mångas liv. Jesus var på riktigt och berörde en ny generation.

Vi är många som ber om väckelse och hoppas att den ska komma. Berättelsen från Asbury är intressant på många sätt. Den illustrerar att väckelse inte förutsätter »rena samfund« med »rätt teologi«. Metodistkyrkan i USA är en gammal så kallad mainlinekyrka som rymmer spänningar mellan liberala och konservativa delar av samfundet, som de flesta gamla protestantiska kyrkor i västvärlden. Asbury visar att Gud inte är beroende av dynamiska (och kanske högljudda) predikanter och ämbetsbärare för att kunna göra sitt verk. Musiken kan vara tafflig men Gud kan ändå verka. 

Det är givetvis inte något fel med bra musik, dynamiska förkunnare eller välklädda ämbetsbärare. Gud kan använda allt sådant och har gjort det genom hela kyrkans historia, men Guds handlande är ytterst sett inte beroende av vad vi människor kan åstadkomma. Det som skedde visade väckelsens innersta kärna: att Guds närvaro blir synlig och människor vidrörs. Ordet delades av enkla människor där i den oavslutade andakten. När Gud väljer att bli synlig kommer hans helighet och kärlek att vidröra oss. Det är när Gud kommer nära som människor och samhällen kan bli förvandlade av Jesus.

Men om vi inte kan skapa väckelse själva – vi rår ju inte över Gud – kan vi förbereda oss och våra sammanhang för den?

Den amerikanska teologen Sarah Wilson var tillsammans med sin man under en period gästlärare vid det lutherska seminariet på Madagaskar. Hon berättar i en artikel hur en student där frågade henne om den lutherska kyrkan i USA: »Hur går det med er väckelse?« Och svaret blev: »Vi har faktiskt ingen väckelse.« Då frågade studenten förvånat: »Hur kan ni ha en kyrka utan väckelse?«

Den lutherska kyrkan på Madagaskar har upplevt tre större väckelser. Den senaste hade sin början på 1940-talet och pågår fortfarande inom ramen för kyrkan. De två ännu äldre väckelserna är också de fortfarande igång! Dessa väckelser har lite olika infärgningar, men har det gemensamt att de i grunden är »kristologiska« – det vill säga att de lyfter fram Jesus Kristus. 

Wilson noterar i sin artikel att mönstret i en typisk västerländsk luthersk kyrka är att den som etablerad institution med sin historia och administration egentligen inte tycker att väckelse behövs. Samtidigt, när en väckelse uppstår och knackar på dörren, blir väckelsefolket otåligt och går snart sin egen väg. Slutresultatet blir enligt Wilson en väckelse som går överstyr, en auktoritär förstenad kyrka och ett sekulariserat samhälle. Hennes huvudpoäng är att den etablerade institutionella kyrkan och väckelsen behöver varandra. För att samexistensen i samma kyrka ska fungera behövs ett tålamod från väckelsernas sida och ett generöst utrymme för väckelsernas former och de strukturer de utvecklar i den etablerade kyrkan. Allt måste inte se likadant ut. Alla måste inte ha samma betoningar. Genuin generös mångfald är nödvändig.

Nej, vi kan inte starta väckelser. Men vi kan be om dem. Vi kan dela Ordet med varandra. Vi kan lyfta fram Jesus Kristus, »trons upphovsman och fullkomnare« (Hebreerbrevet 12:2). När väckelsen kommer – exemplet Asbury visar att väckelse kan komma när vi minst anar det – kallas de som berörs av den att ha tålamod med den etablerade kyrkan. De som finns i den etablerade kyrkan kallas att vara generösa i sitt bemötande av dem som blivit »nykära« i Jesus. Då finns förutsättningar för att väckelsen inte går överstyr, att kyrkan blir mjuk och varm, och att samhället blir mindre sekulärt. 

Recension: »Populärhistoria av högsta klass«

Oavsett hur man beskriver boken är den dock oupphörligt spännande och lärorik att läsa. Detta är välgrundad populärhistoria av högsta klass och läsningen väcker många tankar. Så som god litteratur ska göra.

Historiskt syftar begreppet »bokens folk« på kristendomen och judendomen, och Halldorf tar sin utgångspunkt i den miljö som Jesus växte upp i och verkade i. På så sätt blir författarens arbete ett slags historia över boken i den av framför allt kristendomen formade västerländska kulturen.

Som läsare får man följa bokens historia från tidiga handskrivna bokrullar till dagens digitaliserade former. Här skildras tryckkonstens revolutionerande inverkan på bokproduktionen, inte minst i samband med reformationen. Här skildras också den tryckta bokens påverkan på ett gemensamt språk och därmed även formandet av nationell identitet och gemenskap. Och här berättas om väckelsens bruk av det skrivna ordet i form av traktater, tidskrifter och böcker. Att kalla väckelsens folk för läsare är ingen överdrift. Inom parentes saknar jag dock här hänvisningar till Carl Olof Rosenius; ingen annan svensk väckelsepredikant har nått så många med sina texter som han.

Bokens historia blir också läsandets historia. Här ger Halldorf många exempel på hur läsandet sett olika ut i olika tider, och han tydliggör hur för oss självklara saker som rubriker, mellanrum mellan orden, register och så vidare i hög grad påverkar läsningen. Han resonerar också kring hur långsam reflekterande läsning skiljer sig från skummandet av texter. Båda behövs, men risken i dag är att all läsning blir så översiktlig att den djupare reflektionen inte får något utrymme. Detta gäller inte minst läsningen av Bibelns texter.

Ett kapitel som först förefaller lite udda handlar om boken och förintelsen. Vi vet att den skrivna propagandan i mellankrigstidens Tyskland hjälpte till att bana väg för Hitlers övertagande och tredje rikets upprättande med allt vad det innebar. Vid närmare eftertanke väcker det funderingar om vad som är vår tids propaganda som med sitt känslostyrda språk och sina upprepningar vill förändra vårt tänkande och agerande.

Till sist: Halldorf vill med sin bok slå vakt om den tryckta boken och lyfta fram läsgemenskapens betydelse. På dessa punkter är det lätt att hålla med honom. Och en tryckt bok att ägna några goda timmar åt – kanske tillsammans med andra – är Bokens folk.

Tips för hängmattan

Roland Hyving, ekonomichef och kolumnist
Kanske säger det något oönskat om mina andra spellistor på Spoitify, men jag har en som heter »Jesus och Gud«. I den samlar jag bra låtar som inte är skrivna av uttalat kristna artister, men ändå handlar om livets djupare mysterier. Kriteriet för att hamna på listan är att de i texten faktiskt ska nämna »Jesus« eller »Gud«. Det blir en verkligt spännande lista med både högt och lågt, där ironiska texter som »Chocolate Jesus« samsas med verkligt tänkvärda som »What if God was one of us« och »Dear God«.
Min senaste favorit på området är Miss Lis »Hälsa Gud«, där hon ropar ut sin existentiella ångest. För mig betyder dessa väldigt personliga sånger ofta minst lika mycket som de i och för sig fina lovsångerna på gudstjänsten.

Linnea Lindholm, praktikant Budbäraren
Att campa under sommarlovet med familjen är en sak jag alltid älskat. Trots värmen, alla kryp och att vara utan wifi, lyckas jag ändå hitta ett lugn i det hela och kommer på en massa saker att hitta på under dagarna. En liten tradition vi i familjen har är att spela kort varje kväll. Men, om man som jag är en dålig förlorare är det ett perfekt tillfälle att passa på att läsa en riktigt bra bok. Godnatt Mister Tom av Mich­elle Magorian är en mysig bok och perfekt läsning för ungdomar. En annan bokserie jag läst många somrar är Percy Jackson-böckerna av Rick Riordan. Spänning, action och humor i ett!

Jakob Romeborn, skribent Budbäraren
Under mina studier till gymnasie­lärare i religion fastnade jag särskilt när vi läste en kurs i religionshistoria. I samband med detta upptäckte jag brittiska BBC:s podd In Our Time: Religion som har förgyllt många av mina promenader sedan dess. Programledaren Melvyn Bragg är nyfiken och bjuder in experter på rörelser, kända religiösa ledare och idétraditioner från alla möjliga religioner till tematiska avsnitt på runt en timme. Ett avsnitt jag särskilt kan rekommendera handlar om hur den teologiska idén om uppryckandet uppstod på 1800-talet.
Vill du hellre djupdyka i andra områden än religion så finns det flera alternativ i BBC:s In Our Time-serie, allt från allmän historia till vetenskap, filosofi och kulturhistoria.

LarsOlov Eriksson, ordförande EFS och recensent
Jag väljer fyra böcker: en roman, en biografi, en bibelbok och en bok i något ämne jag vill fördjupa mig i.
Först ut, då: Christian Braws Ödevret, en dokumentärroman som handlar om människor kring en gård i Småland. Här finns spänning, igenkänning och uppbyggelse. Det är en bok om livet, om svårigheter och möjligheter, om tillfälligheter och egna val.
Bland biografier skulle jag välja att läsa om någon av EFS missionärer – där finns många fascinerande människoöden. Två ganska nya biografier är Ingrid Kågedals Gustava och bröderna i Ostafrika och Vivi i Chhindwara.
Som bibelbok skulle jag läsa ett evangelium rakt igenom, och gärna flera gånger.
Så fördjupningsboken. I sommar skulle jag avsätta tid för Tom Hollands bok Dominion, en intressant djupdykning i Västerlandets kristna identitet.

Elin Klemetz, textredaktör Budbäraren
Om ni inte redan har gjort det, är mitt starkaste tips att plöja alla avsnitten i podcasten Sökarna. Under våren har journalisten (och numera katoliken) Erik Schüldt mött tio kultur­personligheter i samtal om religion och existentiella frågor. Särskilt kan jag rekommendera avsnitten med Patrik Hagman och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Podden ges ut av Valv, en förening som vill uppmuntra till andlig fördjupning och goda samtal. Nog är jag partisk, eftersom jag själv är med på ett hörn och arbetar för dem. Men bra är det!
Utöver det vill jag tipsa om en vid det här laget nästan lastgamla familjefilmen Upp av Disney Pixar. Det är ändå sällan en film funkar för alla åldrar och samtidigt lyckas vara både rolig och ha ett vackert underliggande budskap.

Elin Sharew Svensson, skribent Budbäraren
Är inte hängmattan den perfekta platsen för lyrik? Läs något kort men kärnfullt, förundras över ordkonst­närernas förmåga att beskriva saker, somna en stund. Till mina favoriter hör Bodil Malmstens Det här är hjärtat, Magnus Malms Under mandelträdet och den prosalyriska berättelsen Längtans flöde av Alva Dahl. Second hand-butikerna har ofta massor av poesi i bok­högarna, allt från Karin Boye till Bo Setterlind.
Och så vill jag slå ett slag för att skriva själv. Kanske är det här sommaren du skriver ner dina tankar i en dagbok? Öva dig i uppmärksamhet genom att skriva ner det som är fint, svårt eller roligt – eller gör en lista på det som väcker tacksamhet i dig. Tänk om du råkar skriva en dikt!?

Lukasevangeliet 1:78–79

Det är Johannes döparens far, Sackarias, som efter en tid av stumhet brister ut i denna förlösande lovprisning. Hymnen har kommit att kallas Benedictus i enlighet med öppningsordet i den latinska bibelöversättningen Vulgata. I texten profeterar prästen Sackarias över sin son Johannes med orden: »Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.« Tänk, nu äntligen, efter 600 års väntan, skall profeten Jesajas ord gå i uppfyllelse: »O att du slet itu himlen och steg hit ner, så att bergen bävade inför dig« (Jes 64:1).

Johannes är ett efterlängtat barn. Hans föräldrar Elisabet och Sackarias hade antagligen levt ett långt liv tillsammans utan att kunna få barn. Som varje barnlöst par i alla tider hade de längtat och väntat efter frukt från deras kärlek, men inget hade hänt. Hoppet var i stort sett borta. Tiden hade haft sin gång. Så många böner tycktes förbli obesvarade – men då skedde undret! Elisabeth blev gravid med Johannes om vilken Jesus senare skulle säga: »Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen« (Matt 11:11).

På söndag den 25 juni firar kyrkan Johannes döparens dag med all rätta. Vilken man! Omkring honom samlades stora skaror och han döpte tiotusentals med ett dop till bättring och omvändelse. Vi kan nog aldrig riktigt förstå hur stor Johannes var i sin samtid. Ofta fick han frågan om han var den väntade Messias, men hans svar blev: »Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler« (Matt 3:11).

Varje tid i världshistorien, inte minst vår egen, har desperat behövt uppfyllelsen av Sackarias lovprisning. »Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.«

Benedictus-hymnen har verkligen Jesus i centrum – det är själva hemligheten. Han vill personligen vara soluppgången för den som befinner sig i dödens skugga, och han vill styra våra steg – från alla folk och länder – in på fredens väg. Må detta ske, om och om igen.