Författare: Benjamin Kruse

Det stora i det lilla

I våras efter flera dagar borta kom jag hem till Rydaholm en kväll. Det var nästan mörkt, men det var vår i luften och jag kunde inte låta bli att gå in bakom huset för att se efter hur det stod till med trädgården.

Nästan längst bort på tomten planterade vi för två år sedan en körsbärsbuske. Under de år som gått har den inte haft en enda blomma, men denna kväll var den lilla busken översållad av vita blommor och liksom badade i ett märkligt ljus. Jag såg mig omkring, varifrån kom ljuset? Jag fann ingen annan ljuskälla utan insåg att det var buskens vita blommor som liksom lyste mot mig i skymningen.

Ibland kan man få för sig att det krävs så mycket för att bli överväldigad, men denna kvällen räckte buskens blomblad för att få mig att nästan tappa andan.

En sommar erbjuder många möjligheter att få hänföras. Det behöver inte vara en storslagen resa, utan den lilla upplevelsen – i parken, på balkongen, solens sista stålar mot fönsterblecket eller en spegelblank sjö. 

Om jag skulle önska dig något speciellt denna sommar är det – stanna upp och låt dig förundras. Njut av ögonblicken och skönheten. Tänk om du i sommar kunde bli överväldigad av Guds skönhet. Du känner Skaparen! Han som gjort allt detta är din himmelska pappa. Det är han som älskar dig och känner dig, som hör dina böner och ser dina brottningskamper. Han som gjort allt så skönt för varje tid, han känner också dig. 

Sommaren kan bli en plats att mitt i vardagen lära sig att urskilja Guds tilltal. Ta det du ser omkring dig och låt det bli din andakt. Fråga dig, vad talar detta om? Vad säger den helige Ande? Läs psaltarens psalmer och gör dem till din bön. Låt din sommar inbäddas i skönhet och tacksamhet.

»Lova Herren, min själ! Mäktig är du, Herre, min Gud, i höghet och härlighet är du klädd, du sveper dig i ljus som i en mantel. Himlen har du spänt ut som ett tält, ovan skyn har du timrat din sal. Du gör molnen till din vagn och far på vindens vingar. Du gör vindar till dina sändebud och eldslågor till dina tjänare. Jorden har du ställt på stadig grund, den kan aldrig i evighet rubbas. Urhavet täckte den som en klädnad, vattnet stod högt över bergen. Det flydde för ditt rytande, när du dundrade tog det till flykten, uppför bergen, ner i dalarna, och stannade där du bestämt. Du satte en gräns för vattnet: aldrig mer skall det täcka jorden…. Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du skapat.« (Ps 104:1–9,24)

Nu svänger det igen

Göran Wemmeborn är bosatt norr om Kristianstad tillsammans med sin fru Gunnel. Han har varit mer eller mindre aktiv i EFS under hela sitt 87-åriga liv, först i den nu nedlagda föreningen EFS Skivarp, sedan på de orter han arbetat som läkare. 

– Efter några år som yrkesverksam läkare fick jag höra att de hade svårt att rekrytera vårdpersonal till Norrlands inland. Vi bestämde oss för att flytta norrut och för såväl min fru – fysioterapeut – som för mig var det bara att hoppa in i tjänst och ta dygnet runt-ansvar utom under semestern.

Göran Wemmenborn gläds åt sommarens turné med jazzbandet Gospel Stompers: »När trombonisten drar ett soloparti, då är det världsklass.« Bild: Jonatan RantzerGöran Wemmenborn gläds åt sommarens turné med jazzbandet Gospel Stompers: »När trombonisten drar ett soloparti, då är det världsklass.« Bild: Jonatan Rantzer

Under de kommande åren bodde familjen i fjällen och Göran fick vara med om många spännande upplevelser – allt från dramatiska sjuktransporter till möten med världsmästare i utförsåkning. Sedan 15 år bor Göran och Gunnel återigen i Skåne, där han på äldre dagar har återfått kontakt med några vänner som är med i 7-mannabandet Gosepl Stompers.

– Det är ett fantastiskt band med medryckande musik. Efter en konsert i Glimåkra kyrka pratade vi om hur fint det vore att anordna en turné i fjällvärlden där jag har många kontakter.

Sagt och gjort bestämde de sig för 1,5 år sedan att ordna en fjällturné. Men Göran drabbades av cancer och behövde opereras och turnén fick ställas in. Nu i sommar är det äntligen dags. 

– Att få turnera med mina vänner i Gospel Stompers är fantastiskt för mig. När trombonisten drar ett soloparti, då är det världsklass. I sommar kommer vi besöka Arjeplog, Arvidsjaur och Tärnaby mellan den 26 och 28 juli. Jag tänker dela lite anekdoter från mitt liv i fjällen och det blir såklart svängig musik. Jag vet inte hur länge jag kommer att leva med tanke på cancern, så vi kör på nu medan det går. Men jag upplever total frid hos Gud – han bär i allt.

Recept för vilsamma sommardagar

Sommarpaj med säsongens frukt eller bär
Pajen går bra att göra dagen innan servering. Låt den stå kallt tills det är dags att dekorera. Välj frukt och bär efter säsong och smak och dekorera precis innan servering. Pajen går bra att göra både gluten- och laktosfri. 

Pajskal:
150 g smör
3 dl vetemjöl
1 dl strösocker
1 tsk bakpulver

Fyllning:
2 dl crème fraiche
1 tsk vaniljsocker
Färska bär och frukter efter smak och tycke

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Smält smöret. Blanda alla ingredienser till pajskalet och tryck ut i en pajform. Ställ svalt.
3. Rör ihop créme fraiche och vaniljsocker och bred ut över pajskalet.
4. Grädda mitt i ugnen i cirka 30 minuter. Ställ pajen kallt när den svalnat.
5. Dekorera med färska frukter och bär efter säsong. Blåbär, hallon och jordgubbar gör sig utmärkt på denna sommarpaj. 

»Det finns ett driv att nå människor«

Konferensen ägde rum under Kristi Himmelsfärdshelgen och samlade över 1000 personer.

– Det finns ett väldigt påtagligt driv i rörelsen att nå nya människor med evangeliet. Det har märkts i alla delar av programmet under helgen – inte minst under ett givande panelsamtal på fredagen, som fokuserade på hur vi ska nå den yngre generationen med budskapet om Guds kärlek, säger EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem.

Lisa och Ashish Choudhrie från Indien besökte barnens konferens. Bilder: Magdalena VogtLisa och Ashish Choudhrie från Indien besökte barnens konferens. Bilder: Magdalena Vogt
Gruppsamtal under ett förmiddags­seminarium med temat »Hur når vi nya generationer?«Gruppsamtal under ett förmiddags­seminarium med temat »Hur når vi nya generationer?«

Temat för konferensen var »växa i lärjungaskap – ni ska få kraft …« hämtat från Apostlagärningarna 1:8. Kerstin berättar att EFS vision »Människor och samhällen förvandlade av Jesus« har blivit extra tydlig under helgen. 

– Vi fortsätter gemensamt att sträcka oss mot den visionen. Det finns en längtan i rörelsen att bli rustad för att dela evangeliet i vardagen. Det handlar inte om att ta sig i kragen utan om att, som temat påminner oss om, få kraft för uppdraget, säger Kerstin.

Det fanns en stor uppslutningen till de programpunkter som lyfte internationell mission. Den nyligen hemkomna missionärsfamiljen Sandahl tackades av och den nya missionärsfamiljen Folkesten fick välkomnas. Erik Johansson, internationell missionssekreterare, delade visionen för hur arbetet ska bedrivas framöver. 

– Relationerna med systerkyrkor och partner i andra länder är så viktiga för vår rörelse. Vi är därför också extra glada över att våra vänner Lisa och Ashish Choudhrie från Padhar, Indien, kunde delta på konferensen. Deras arbete på Padhar sjukhus är föredömligt och inspirerande.

Delar av teknik­teamet på årsmöteskonferensen.Delar av teknik­teamet på årsmöteskonferensen.
EFS årsmöte genomfördes både på plats i Umeå och digitalt via Zoom.EFS årsmöte genomfördes både på plats i Umeå och digitalt via Zoom.

Mats Lindberg, distriktsföreståndare i EFS Västerbotten, gläds särskilt åt den stora responsen till förbön och bikt i samband med gudstjänsterna. 

– Vår bön för konferensen har varit att människor ska få växa i lärjungaskap, enskilt och tillsammans, och att vi alla ska utrustas så att fler får höra evangeliet. Precis som vi läser i Apostlagärningarna är det den helige Ande som kommer med kraften, och det predikades frimodigt av prästen Anahita Parsan på fredagskvällen, berättar Mats.

 

Lyckat årsmöte i hybridform

EFS har under flera år arbetat med hybridformer för sitt årsmöte. Att kombinera det digitala med det fysiska mötet innebär både möjligheter och utmaningar. En förhoppning har varit att involvera fler och nya ombud i samtal under årsmötet. 

– Det är av yttersta vikt att vi utvecklar de demokratiska processerna inom EFS när vi ska fortsätta vara en föreningsrörelse. Därför hade vi i år satt fem ledord för planeringen av årsmötet: delaktighet, levande, nyskapande, professionellt och vänligt. De svar vi nu fått in på utvärderingen av årsmötet visar att vi nådde långt i vårt mål av att vänligt bemöta alla engagerade i mötet. Det är mycket glädjande! Nu får styrelsen utvärdera hur vi ska jobba framåt, säger Markus Holmström, EFS IT- och fastighetschef som arbetat med planeringen av årsmötet.

Av de 294 ombuden som var registrerade deltog flera digitalt. På plats i Umeå energi arena fanns personal på plats för dem som ville ha hjälp när omröstningarna skulle genomföras.

– Även om tröskeln på ett sätt är hög med det tekniska, har vi velat fortsätta att utveckla möjligheterna att vara med från hela landet och öka förutsättningarna för delaktighet i årsmötet, berättar Markus Holmström. 

»IS har stulit hela vårt liv«

Dagen innan IS (islamiska staten) anföll staden Sinjar i norra Irak var det fest. Den 40 dagar långa fastan hade precis tagit slut och yazidierna samlades, åt och firade. Men när beväpnade krigare intog staden vändes glädjen i panik.

– Det gick så fort! Plötsligt var de redan i en angränsande stadsdel. Min svärfar vägrade lämna vårt hus, men jag och min man flydde med vår femåring och ettåring, berättar Base Naif Rasho.

– Min önskan är att centret får vara en plats där barnen känner sig trygga, så att de kan resa sig starka och höja sin röster, säger Ibrahim Khaleel som leder utbildningscentret Ashti. Bilder: Magdalena Vogt– Min önskan är att centret får vara en plats där barnen känner sig trygga, så att de kan resa sig starka och höja sin röster, säger Ibrahim Khaleel som leder utbildningscentret Ashti. Bilder: Magdalena Vogt

Vi befinner oss i den lilla byn Shariya i norra Irak, där familjen bott sedan den fruktansvärda veckan i augusti 2014. Base stryker dottern Riham över håret och drar henne till sig, som om hon ville skydda henne från de mörka minnena.

Tillsammans med tiotusentals andra lyckades familjen ta sig över gränsen till de kurdiska delarna av norra Irak. Svärfar stannade för att försvara staden och huset, men jagades snart upp på det ökända berget där 40 000 yazidier blev avskurna och satt fast utan vare sig mat eller vatten, innan han också kunde fly. Det var väldigt oroliga veckor innan de kunde återförenas. 

Av de ungefär 200 000 yazidier som flydde till Kurdistan har en tiondel hamnat här, i byn Sharyia. Några har byggt enklare hus, men många bor fortfarande kvar i tält. Riham och hennes jämnåriga kamrater är alla födda och uppvuxna i lägret och minns inget annat hem än de långa raderna av vita flyktingtält.

– Det är en konstig tillvaro, säger Base. 

För några år sedan åkte hennes man till Tyskland för att söka asyl, med förhoppningen att ta med sig resten av familjen dit, men processen har gått långsamt. Mannen är kvar där och nu har de inte setts på flera år.

– IS har stulit hela vårt liv. Det de gjort mot vårt folk går inte att beskriva.

Base ryser när hon uttalar ordet »Da’esh« (det arabiska namnet för islamiska staten).

Ibrahim Khaleel är engelsklärare och leder utbildningscentret »Ashti« som betyder »fred«, dit Riham och 150 andra barn kommer varje dag för att leka och delta i olika typer av undervisning. Centret startade redan 2017 för att möta det stora behovet av en tillflyktsort för barnen i lägret och drivs av organisationen Capni, som är EFS samarbetspartner i norra Irak.

Riham är sex år och född i flyktinglägret Shariya. – Jag vill studera och jobba med sjukvård, berättar hon.Riham är sex år och född i flyktinglägret Shariya. – Jag vill studera och jobba med sjukvård, berättar hon.
Musik och estetik är viktiga redskap i trauma­bearbet­ningen och under­visningen på centret.Musik och estetik är viktiga redskap i trauma­bearbet­ningen och under­visningen på centret.

– De senaste åren har vi satsat nästan uteslutande på barn som fortfarande bor i tältlägret. De har ingen bra hemmiljö, varken fysiskt eller mentalt, och timmarna hos oss är extra viktiga för dem, säger Ibrahim. 

Centret fungerar som ett komplement till den vanliga skolan och fokuserar främst på kreativa ämnen, språk och idrott. Det finns musikinstrument, pingisbord, studsmattor och stora stafflier med målningar och små odlingslådor. De har också en egen socialarbetare, som arbetar med barnens mående och har en tät kontakt med föräldrarna.

– Vi ser att det gör stor skillnad för de barn som får komma hit. De är gladare och deras skolresultat i den vanliga statliga skolan förbättras också avsevärt när de mår bättre och har motivation att studera, säger Ibrahim. 

Mamma Base bekräftar den bilden. Som för tillfället ensamstående mamma med tre barn är centret alldeles särskilt viktigt. 

– Jag är så glad att det finns. Barnen längtar efter att få gå hit på morgnarna och jag ser att de lär sig mycket, inte bara musik och andra ämneskunskaper, utan de lär sig framförallt hur man ska vara med andra människor. De har blivit mer sociala, de berättar hur de mår, vad som händer och vad de tänker på.

Nu har Riham hoppat upp i mammas knä och har lagt armarna om hennes hals. Hon viskar något i mammas öra och jag förstår att hon vill gå tillbaka till sin klass.

– Vad gillar du mest med att komma hit, frågar jag.

– Musiken, svarar Riham tveklöst. 

Från ett av klassrummen hörs sång och gitarrspel. Flickan som leder sången är nog inte mer än 11–12 år gammal, men hon har både rytm och känsla. Barnen skrattar och sjunger och vi går dit och klappar med. Av texten förstår jag ingenting, men jag ser att själva musiken gör något viktigt med barnen. Mitt i sorgen över det som gått förlorat och osäkerheten inför framtiden skapar de rum för fred och frid – »Ashti«. 

Senapskornet som slagit rot

Över EFS-gården Sundet vid Luleälven, dess odlingar, hönshus och solpaneler, flyger stridsflygplanen ofta. 

– Usch! Gud, hjälp oss att älska varandra och leva i fred, utbrister och ber Josh och Elisabeth tillsammans med sina barn Ruth och Benjamin. 

– Jag vill att mina barn ska lära sig om fred, förklarar Josh. Det är tråkigt att vi förlitar oss på maskiner som dödar istället för att lita på Gud som skyddar och bryr sig om alla människor.

Under åren i kommuniteten har familjen Armfield tagit emot flera flyktingar och gett dem någonstans att bo. – Det har präglat vårt liv, varit väldigt lärorikt och är bland det bästa med att bo här, säger Josh. Bilder: Malin RosengrenUnder åren i kommuniteten har familjen Armfield tagit emot flera flyktingar och gett dem någonstans att bo. – Det har präglat vårt liv, varit väldigt lärorikt och är bland det bästa med att bo här, säger Josh. Bilder: Malin Rosengren

– Vi tror inte på det här med neutral uppfostran, säger Elisabeth med ett skratt.

Joshua Armfield, som kallas Josh, växte upp i Kansas, USA, i en kristen familj. Den karismatiska kyrkan de gick till pryddes av en stor amerikansk flagga längst fram i kyrksalen, och när han som 18-åring anslöt sig till USA:s armé såg många det som ett ärofyllt uppdrag. Men när träningen i Oklahoma började handla om att bära och använda vapen var det en soldat i hans kompani, Jake, som konsekvent vägrade. Jake blev hånad och straffad och Josh frågade varför han plågade sig själv så. Är du rädd och feg? 

– Han berättade att han inte kan bruka våld mot en annan människa, för att Jesus flera gånger säger till sina efterföljare att fiendekärlek är något viktigt som lärjunge. Vi blev nära vänner och han uppmuntrade mig att läsa Bergspredikan. 

Jake blev kvar i Oklahoma och riskerade fängelse på grund av sin övertygelse medan Josh skickades till Irak, där hans begynnande tveksamhet bekräftades. Han ifrågasatte sin egen roll i militären och funderade på om han kunde fortsätta med gott samvete. 

– Jag kom hem från Irak med många tankar om vad det innebär att vara Jesu lärjunge och hur det skulle prägla mitt liv. Jag var ganska besviken på kyrkan – är tron bara något vi gör på söndagar? Vi tror på Jesu ord, liv, död och uppståndelse, men jag såg inte hur det praktiserades eller hur det påverkar våra liv. Jag undrade om det fanns fler kristna som levde som Jake gjorde, som ville älska sina fiender oavsett kostnaden.

Volontären Alicia krattar i träd­gården och busar med Benjamin, 3 år. I dagsläget bor nio personer tillsammans i kommuniteten och hjälper till med sysslorna på gården.Volontären Alicia krattar i träd­gården och busar med Benjamin, 3 år. I dagsläget bor nio personer tillsammans i kommuniteten och hjälper till med sysslorna på gården.

I Kansas City fanns en grupp kristna som flyttat från de privilegierade förorterna till ett socialt utsatt område i centrala staden och bildat en kommunitet kopplad till rörelsen Catholic Worker. Efter att ha blivit tipsad om dem kom Josh dit för att hjälpa till i arbetet med de hemlösa.

– Vi hade många samtal om ickevåld och jag fick se hur de levde i gemenskap och delande, bland de fattiga. Det var ett helt nytt sätt att tänka och leva som jag aldrig hade sett förut – Jesu ord och exempel fick konkret plats i min vardag och vi samlades regelbundet och bad tillsammans. Efter en lång process som varade några år flyttade jag in i kommuniteten, ett år innan Elisabeth. 

Elisabeth Rutschman växte upp i en frikyrklig familj i Jokkmokk. Ett par år efter gymnasiet valde hon att bo i USA ett år för att vara nära sin farfar. Samtidigt ville hon utforska kommunitetslivet som hon blivit nyfiken på efter en folkhögskolekurs med fokus på miljö och rättvisa. I Kansas City fick hon kontakt med Catholic Workers där hon träffade Josh. De blev ett par, gifte sig och Elisabeths år i USA blev tre.

Det nygifta paret flyttade till Sverige och Luleå, där de snabbt hittade ett hem i EFS-kyrkan. Elisabeth tyckte att människorna var vänliga och Josh fann en vila i liturgin.

– Vi trivdes där direkt, och vi ville inte heller shoppa runt i kyrkor utan bestämma oss snabbt för var vi ville vara, minns Elisabeth. 

Josh fick en anställning i kyrkan och efter att ha mött många hemlösa romer från Rumänien i staden startades Gemenskapsmåltiden. En gång i veckan bjuds det än idag på middag och möjlighet att duscha. Från kommuniteten i USA hade paret Armfield med sig erfarenheten av barmhärtighetshandlingar. Josh berättar:

– Det handlar om att praktiskt tjäna de utsatta och de fattiga som om de vore Jesus själv, som det står i Matteusevangeliets 25:e kapitel. Genom att älska sin nästa kan Guds kärlek förändra och förvandla oss. 

Josh och Elisabeth levde enkelt och hade ofta flyktingar boende hos sig i hyreslägenheten, men längtade efter ett liv med en mer uttalad vision. Samtal med EFS i Luleås styrelse ledde till hyreskontrakt och flytt till Sundet, gården belägen några kilometer från centrum. Kommuniteten Senapskornet var startad. 

– Det blir som en förtätning av församlingslivet och man får lite fler möjligheter att öva sig i principer som man tänker är viktiga. Det blir också lättare att öppna upp sitt hem när man är fler som delar på arbetet med gästfrihet. Det blir inte lika betungande, säger Elisabeth.

Kommuniteten har fyra ledord: gemenskap, enkelhet, gästfrihet och ickevåld. Antalet personer har varierat sedan starten 2016, men det finns alltid minst ett rum avsatt åt Jesus som kommer som en hemlös. Människor från bland annat Rumänien, Afghanistan, Etiopien och Armenien har bott på Sundet. 

– Det har präglat vårt liv, varit väldigt lärorikt och är bland det bästa med att bo här. Det finns så många möjligheter att visa gästfrihet, säger Josh. 

Odlingarna på gården präglar kommuniteten under vår, sommar och höst och är ett sätt att leva i enkelhet. Men också att ta del av Guds överflöd och att få kontakt med skapelsen genom att leva med naturens växlingar. I år satsar de på att utöka odlingen av framförallt potatis och sparris, och försöker hitta pumpasorter med bra lagringsmöjligheter. Elisabeth berättar: 

– Vi får känna tacksamhet över maten som vi får äta. Måltiderna blir rikare! Det egenodlade blir en daglig påminnelse om senapskornet – det minsta av alla frön som växer upp och blir som ett träd.

Livet på kommuniteten har en tydlig veckorytm med gemensamma måltider, morgon- och kvällsböner samt ett kommunitetsmöte en gång i veckan.Livet på kommuniteten har en tydlig veckorytm med gemensamma måltider, morgon- och kvällsböner samt ett kommunitetsmöte en gång i veckan.

De fyra ledorden rör både kommunitetens inre liv och samhället i stort. Tankarna om ickevåld rör de personliga relationerna, men de har också ett utåtriktat mål att vara fredsskapare i världen. Elisabeth pekar på hur det är en fredshandling att välkomna människor på flykt och Josh drar kopplingar till sin egen tonårstid:

– Det är viktigt att kyrkan skapar utrymme för ungdomar att fundera över Jesu budskap om att älska sina fiender. Hur ska man förhålla sig till mönstring, värnplikt och att bära vapen? Man får höra att det behövs fler militärer som försvarar vårt land, men det behövs andra röster och stöd till dem som väljer att inte delta. Ungdomar behöver få veta att det finns andra alternativ. 

Nu bor nio personer på Sundet, vilket ger många möjligheter till träning i försonande relationer och konflikthantering. De två barnens syskonbråk innebär en ny aspekt av medling i vardagen. Samtidigt är barnen vana vid att bo med andra och att ha många vuxna runt omkring sig. »Var är de andra som bor här?« frågade då treåriga Ruth när de var på besök hos hennes farföräldrar i USA. Det blir självklart att vara fler och att alltifrån lekplatsen till vardagsrummet är gemensamt. Ruth och Benjamin skjutsas de många backarna till förskolan i cykelvagn – även under den norrbottniska vintern – och Elisabeth berättar exalterat om deras nya inköp: en eldriven lådcykel som redan på ett par veckor har förbättrat både livskvalitet och morgonhumör.

Armfields äger ingen bil, men på frågan om vad mer de har valt bort måste de fundera länge. Båda lägger hakan i handen och fäster blicken någon annanstans. Till slut kommer svaren: att satsa på karriären, »men det valde vi bort för längesen«. Heltidslöner, »men det har vi heller aldrig vant oss vid så det går bra«. Att äga ett eget hem, »men det är befriande att inte tänka på renovering«. Det mest kännbara kan vara distansen till Joshs familj, träffarna blir inte så många då de har bestämt sig för att inte flyga mer än en gång vart tredje år. Armfields vill vara på en plats och leva lokalt. 

Varje termin äger en ny möjlighet till överlåtelse rum, då medlemmarna överlåter sig till Gud och kommuniteten. 

– Vi har valt en veckorytm, säger Elisabeth och förklarar att veckoschemat inte utsätter dem för en massa små val – de vet vad som gäller. Det är morgonböner (ibland med barnen, ibland för de vuxna), kvällsböner, gemenskapsmåltiden i EFS Luleå varje tisdag och husmöte och gemensam middag varje onsdag. 

– De som är hemma äter alltid tillsammans, men onsdagarna är speciella och prioriterade av alla. 

Det senaste året har ett projekt finansierat av EU:s solidaritetskår berikat kommuniteten med tre ungdomar från Tyskland och Ukraina. De bor på gården, utvecklar odlingen och deltar i arbetet bland ungdomar och utsatta i Luleå. 

– Vi vill vara en plats där även andra kan träna sig i lärjungaskap och uppleva liv i gemenskap. Jag är övertygad om att det är fler som har kallelsen att leva i kommunitet och vi välkomnar dem som vill testa på det livet, säger Josh. 

Hur uppstår väckelse?

Vi var ungefär 5000 personer på konferens i ett fullsatt Royal Albert Hall i London. Den unge mannen från Asbury University i Wilmore i USA satt på scenen och berättade tillsammans med tre vänner om en andakt den 8 februari 2023 som inte tog slut förrän 16 dagar senare. Det började som en vanlig andakt i det metodistiska universitetets kapell med en handfull studenter närvarande. Den skulle just ta slut när en av deltagarna inför de andra bekände några synder som plågat honom. Människor satt kvar i bön. De läste högt ur Bibeln, delade vad de funnit och lovsjöng. Det var inga stora predikanter där, inga fantastiska lovsångsledare, men Guds närvaro var påtaglig. Ryktet om att de hände något i kapellet gick ut på universitetet och fler och fler anslöt. Man bekände sina synder för varandra, bad, lovsjöng och höll om varandra. Ingen ville gå därifrån och den där »korta« andakten bara fortsatte. 

Ryktet spreds vidare, inte minst via sociala medier. Människor anslöt från andra seminarier, universitet och orter. Även människor från andra länder började ansluta. Fler och fler byggnader i universitetet togs i anspråk för dessa samlingar. Tiotusentals besökare sökte sig dit för att få ta del av det Gud gjorde. Alla besökare gjorde att den lilla orten Wilmore i Kentucky fick allt större logistiska utmaningar. Man började direktsända för att människor skulle kunna ta del av skeendet utan att resa dit.

Det gruppen från Asbury lyfte fram, när de sammanfattade vad som hade hänt, var att Guds heliga närvaro, kärlek, förlåtelse och frid hade blivit verklig och förvandlat mångas liv. Jesus var på riktigt och berörde en ny generation.

Vi är många som ber om väckelse och hoppas att den ska komma. Berättelsen från Asbury är intressant på många sätt. Den illustrerar att väckelse inte förutsätter »rena samfund« med »rätt teologi«. Metodistkyrkan i USA är en gammal så kallad mainlinekyrka som rymmer spänningar mellan liberala och konservativa delar av samfundet, som de flesta gamla protestantiska kyrkor i västvärlden. Asbury visar att Gud inte är beroende av dynamiska (och kanske högljudda) predikanter och ämbetsbärare för att kunna göra sitt verk. Musiken kan vara tafflig men Gud kan ändå verka. 

Det är givetvis inte något fel med bra musik, dynamiska förkunnare eller välklädda ämbetsbärare. Gud kan använda allt sådant och har gjort det genom hela kyrkans historia, men Guds handlande är ytterst sett inte beroende av vad vi människor kan åstadkomma. Det som skedde visade väckelsens innersta kärna: att Guds närvaro blir synlig och människor vidrörs. Ordet delades av enkla människor där i den oavslutade andakten. När Gud väljer att bli synlig kommer hans helighet och kärlek att vidröra oss. Det är när Gud kommer nära som människor och samhällen kan bli förvandlade av Jesus.

Men om vi inte kan skapa väckelse själva – vi rår ju inte över Gud – kan vi förbereda oss och våra sammanhang för den?

Den amerikanska teologen Sarah Wilson var tillsammans med sin man under en period gästlärare vid det lutherska seminariet på Madagaskar. Hon berättar i en artikel hur en student där frågade henne om den lutherska kyrkan i USA: »Hur går det med er väckelse?« Och svaret blev: »Vi har faktiskt ingen väckelse.« Då frågade studenten förvånat: »Hur kan ni ha en kyrka utan väckelse?«

Den lutherska kyrkan på Madagaskar har upplevt tre större väckelser. Den senaste hade sin början på 1940-talet och pågår fortfarande inom ramen för kyrkan. De två ännu äldre väckelserna är också de fortfarande igång! Dessa väckelser har lite olika infärgningar, men har det gemensamt att de i grunden är »kristologiska« – det vill säga att de lyfter fram Jesus Kristus. 

Wilson noterar i sin artikel att mönstret i en typisk västerländsk luthersk kyrka är att den som etablerad institution med sin historia och administration egentligen inte tycker att väckelse behövs. Samtidigt, när en väckelse uppstår och knackar på dörren, blir väckelsefolket otåligt och går snart sin egen väg. Slutresultatet blir enligt Wilson en väckelse som går överstyr, en auktoritär förstenad kyrka och ett sekulariserat samhälle. Hennes huvudpoäng är att den etablerade institutionella kyrkan och väckelsen behöver varandra. För att samexistensen i samma kyrka ska fungera behövs ett tålamod från väckelsernas sida och ett generöst utrymme för väckelsernas former och de strukturer de utvecklar i den etablerade kyrkan. Allt måste inte se likadant ut. Alla måste inte ha samma betoningar. Genuin generös mångfald är nödvändig.

Nej, vi kan inte starta väckelser. Men vi kan be om dem. Vi kan dela Ordet med varandra. Vi kan lyfta fram Jesus Kristus, »trons upphovsman och fullkomnare« (Hebreerbrevet 12:2). När väckelsen kommer – exemplet Asbury visar att väckelse kan komma när vi minst anar det – kallas de som berörs av den att ha tålamod med den etablerade kyrkan. De som finns i den etablerade kyrkan kallas att vara generösa i sitt bemötande av dem som blivit »nykära« i Jesus. Då finns förutsättningar för att väckelsen inte går överstyr, att kyrkan blir mjuk och varm, och att samhället blir mindre sekulärt. 

»Kärlek föder kärlek«

Helena Alin skrattar hjärtligt när hon tänker tillbaka på första gången hon träffade sin nuvarande man Petter på nyårslägret Livskraft i Lötenkyrkan i Uppsala 2009. Hon var 15 år och beskriver i ett avsnitt av podcasten Äkta podden, som hon driver tillsammans med bästa vännen Alva Forssander, hur hon tänkte om relationer i den åldern: »Jag minns att jag ordagrant tänkte: Jag har ju hittat en person som har allt. Han är snygg, spelar gitarr och är kristen!«

– Vi blev slumpmässigt placerade bredvid varandra under en nyårsmiddag. Utifrån en femtonårings önskelista hade han ju allt! I efterhand kan jag se att jag drogs till Petter för att han var snäll och att det var tryggt att vara sig själv omkring honom. 

Helena och Petter har nu varit gifta i sju år. Äktenskapet är en ständig övningsplats att jobba på relationen med sig själv och andra.

Äkta-podden som Helena driver med vännen Alva behandlar ämnen såsom relationer, dejting och kommunikation.Äkta-podden som Helena driver med vännen Alva behandlar ämnen såsom relationer, dejting och kommunikation.

– Som gift blir man, vare sig man vill det eller inte, varse om sina brister dagligen. Något jag stör mig på hos Petter gör jag själv nästa dag. I äktenskapet är det så tydligt att rummen dit man går för att »piffa till sig«, för att sen komma ut och vara städad, inte finns. Allt syns. 

Relationer har länge varit ett tema Helena funderat på – ofta ihop med bästa vännen Alva. När Alva föreslog att starta en podd om saken var Helena ändå tveksam. Prestationsångest och behovet av att ha tänkt klart i alla frågor stod i vägen. Men när de satt på en klippa på Helenas mammas sommarställe och radade upp närmare 20 ämnen de skulle kunna prata om, vände det. 

– Då insåg jag att det kanske skulle funka. Inte för att vi har alla svar, men för att vi har gått ett steg på vägen och kan ta med oss folk på det steget. Efter en serie vi gjorde om kommunikation hörde flera av sig och berättade hur mycket det betydde för dem, då blir man ju så ödmjuk att man bara vill gråta. Att en verklighet jag och Alva har levt och lyckats formulera i ord kan hjälpa andra – det är magiskt. 

I Äkta podden som kommer ut en gång i månaden samtalar Helena och Alva om olika ämnen som rör relationer, såsom kommunikation, vänskap och sårbarhet. Längtan att få beröra människor är ett gemensamt tema både i arbetet med podden och med det som hon arbetat med betydligt längre: Musiken. 

Med två yrkesverksamma dirigenter till föräldrar har den funnits där som en självklarhet. Från fem års ålder drillades Helena i cello, piano och körsång, och klassisk musik var hennes utstakade väg fram tills hon testade att sjunga pop på ett musikcafé i tvåan på gymnasiet. Då bytte hon bana och några år efter gymnasiet tog hon en kandidat på Kungliga musikhögskolan i Stockholm, i musik- och medieproduktion. 

– Jag hade ju inte alls hållit på med musikproduktion innan, så jag kämpade på för att verka »stor«, fastän jag kände mig väldigt liten på insidan och bara väntade på att bli avslöjad. Mycket av dessa känslor är det jag försöker förmedla med skivan jag jobbar med just nu. Vi vill gärna visa våra muskler och hur stora vi är, men på insidan finns det ett litet hjärta som bultar febrilt och önskar att bli älskat. 

I våras släppte hon den egenskrivna singeln »Blankt blad«, producerad ihop med musikern Oliver Krieg. Nästa år kommer en skiva de producerar tillsammans.

– Jag har haft konstant inspiration sedan i november vilket inte hör till vanligheten! Skivans tema börjar i frustration – det är något jag ofta kan hamna i gentemot mig själv. Sedan får man följa med på en resa som landar i att vi alla är människor – vi kämpar alla med vårt eget – men det finns hopp för framtiden. Jag önskar få sätta ord på känslor på ett sätt som gör att någon känner sig lite mer förstådd, typ: »Ja exakt, så där känner jag också!«. 

Helena har själv upplevt hur musiken har lett till både stora känslor och genombrott. På sommarlovet mellan ettan och tvåan på gymnasiet åkte hon med ett kompisgäng till den kristna ungdomsfestivalen Frizon. De sov i tält och gick på konserter. På utsidan såg hon ut som en vanlig, glad tonåring, men på insidan brottades hon med svåra känslor.

– Jag var sjuk i ätstörning under några år. Ett ögonblick som blev en avgörande pusselbit i den långa processen att bli frisk var under ett instrumentalt outro av låten »We will run« med bandet Gungor. Där kunde jag plötsligt glimta en framtid utan sjukdomen. Musiken har blivit ett fönster mellan mig och Gud, där jag upplever honom lite starkare.

– Mitt livskall är att sjunga! Varje gång jag gör det känner jag mig mest som mig själv. I musiken blir väggen mellan det eviga och det jordiska tunnare, berättar Helena.– Mitt livskall är att sjunga! Varje gång jag gör det känner jag mig mest som mig själv. I musiken blir väggen mellan det eviga och det jordiska tunnare, berättar Helena.

För Helena betyder tron otroligt mycket idag. Första gången hon hörde om Jesus var hon 12 år gammal. Då hade hon fått tag på boken Den där Jesus av David Wramneby. Boken presenterade Jesus på ett lättbegripligt sätt, och för Helena blev den en riktig bladvändare.

– Jag satt i sängen i mitt flickrum och tänkte: »Nej, vi har sabbat det!« när jag läste om syndafallet. När Jesus kom in i bilden och löste vår synd tyckte jag det lät superbra. Den boken var ett viktigt steg på vägen till att ta ett beslut om att följa Jesus som fjortonåring. 

Det har gått femton år sedan det beslutet. Idag upplever hon Jesus som en stor inspiratör när det gäller relationer – både till andra och sig själv. 

– För mig blev det ett slags uppvaknande när jag insåg värdet av balansen mellan empati och ägandeskap: empati utan ägandeskap blir självömkan, men ägandeskap utan empati blir dömande. Jag tycker att Jesus är dessa två sidor förkroppsligade. Ingen har gått lika långt i empati som han! Han sänkte sig till vår ögonhöjd, satt med oss i vår smärta och gav till sist sitt liv. Samtidigt ägde han sitt liv fullt ut, han gav det frivilligt. Han hade gränser – gick undan för att be och var inte rädd för vad folk tyckte om honom.

Tillfällena att öva sig i dessa saker har också utökats för Helena på senare år – 2021 fick hon och Petter sonen Levi. Att vara förälder är en ständig träning i tålamod och empati och har gjort henne till bättre människa, tror Helena.

– Jag tycker också att föräldraskapet ger mig insikter i relationen till Gud som min förälder. Misslyckas jag eller upplever att jag har känslor som är orimligt stora, säger Gud: »Det är okej – jag finns kvar hos dig«. Om Gud visar mig den kärleken kan jag ha större empati med mig själv, och därmed lättare visa empati för Levi. Kärlek föder kärlek. 

Kontinuitet betonades i årets styrelseval

Under EFS årsmöte 15–19 maj valdes nya styrelse-ledamöter in i EFS riksstyrelse. Valberedningen har arbetat efter ledorden »bredd« och »långsiktighet« i sitt arbete med att ta fram kandidater.
I flera av pläderingarna lyftes behovet av kontinuitet och erfarenhet fram. Emma Ortiz och Jan Hallquist valdes in på omval. Nya styrelseledamöter är Elisabeth Sandlund och Charlotta Nordström, som berättar att hon ser fram emot uppdraget. 

– Det känns roligt och spännande men också utmanande. Min önskan är att vi ska vara mer frimodiga och kreativa i hur vi sprider evangeliet. Jag längtar efter att hitta tillbaka till den anda de första EFS-missionärerna hade, de tog många pionjära beslut i hoppet om att nå nya människor, säger Charlotta.

EFS styrelse efter årsmötet 2023. LarsOlov Eriksson, Elisabeth Sandlund, Per Moen, Emma Ortiz, Jan Hallqvist, Maria Andersson, Marie Larsson, Lillemor Persson, Börje Lund och Elna Bolin. Charlotta Nordström och Eyassau Tesfay saknas på bilden. Bild: Magdalena VogtEFS styrelse efter årsmötet 2023. LarsOlov Eriksson, Elisabeth Sandlund, Per Moen, Emma Ortiz, Jan Hallqvist, Maria Andersson, Marie Larsson, Lillemor Persson, Börje Lund och Elna Bolin. Charlotta Nordström och Eyassau Tesfay saknas på bilden. Bild: Magdalena Vogt

Från lokal väckelse till Etiopien

»Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden« (Joh 3:8).

De senaste sex åren i Rörvikskyrkan har verkligen varit ledda av Gud! Vi har varit med om en lokal väckelse, sett människor finna Jesus genom Alphakurser, fått döpa 43 konvertiter och många har fått möjlighet att stanna i Boden och bli en stabil del av vår kyrkliga gemenskap. Vår förening och våra barngrupper har växt, och många människor fick hitta sitt hem hos oss efter pandemin. Vi har fått lägga tid, pengar och engagemang på att möta människors andliga, fysiska och psykiska behov med Jesu kärlek. Det här är sannerligen en plats där Gud verkar och Guds rike växer!

Samuel och Rebecka ser fram emot att få landa i en vardag i Addis Abeba och börja bygga relationer med människor lokalt. Bild: Magdalena VogtSamuel och Rebecka ser fram emot att få landa i en vardag i Addis Abeba och börja bygga relationer med människor lokalt. Bild: Magdalena Vogt

Nu ligger en lokal samhällsomvandling framför, med etablering av ett av Sveriges största stålverk och andra stora gröna satsningar, och staden kommer förändras i grunden. Det ska bli spännande att se hur Guds Ande leder arbetet här under denna förändring! 

Men vår familj leder Anden till andra platser. I april beslutade EFS riksstyrelse att de vill sända oss till Etiopien och att där bland annat jobba med att stötta en utsatt folkgrupp. Vi känner mycket glädje, bär på många funderingar och ser fram emot att se vad Gud har för planer framåt!