Krönika

Det stora i det lilla

Kerstin Oderhem skriver om sommarens möjligheter till hänföring.

I våras efter flera dagar borta kom jag hem till Rydaholm en kväll. Det var nästan mörkt, men det var vår i luften och jag kunde inte låta bli att gå in bakom huset för att se efter hur det stod till med trädgården.

Nästan längst bort på tomten planterade vi för två år sedan en körsbärsbuske. Under de år som gått har den inte haft en enda blomma, men denna kväll var den lilla busken översållad av vita blommor och liksom badade i ett märkligt ljus. Jag såg mig omkring, varifrån kom ljuset? Jag fann ingen annan ljuskälla utan insåg att det var buskens vita blommor som liksom lyste mot mig i skymningen.

Ibland kan man få för sig att det krävs så mycket för att bli överväldigad, men denna kvällen räckte buskens blomblad för att få mig att nästan tappa andan.

En sommar erbjuder många möjligheter att få hänföras. Det behöver inte vara en storslagen resa, utan den lilla upplevelsen – i parken, på balkongen, solens sista stålar mot fönsterblecket eller en spegelblank sjö. 

Om jag skulle önska dig något speciellt denna sommar är det – stanna upp och låt dig förundras. Njut av ögonblicken och skönheten. Tänk om du i sommar kunde bli överväldigad av Guds skönhet. Du känner Skaparen! Han som gjort allt detta är din himmelska pappa. Det är han som älskar dig och känner dig, som hör dina böner och ser dina brottningskamper. Han som gjort allt så skönt för varje tid, han känner också dig. 

Sommaren kan bli en plats att mitt i vardagen lära sig att urskilja Guds tilltal. Ta det du ser omkring dig och låt det bli din andakt. Fråga dig, vad talar detta om? Vad säger den helige Ande? Läs psaltarens psalmer och gör dem till din bön. Låt din sommar inbäddas i skönhet och tacksamhet.

»Lova Herren, min själ! Mäktig är du, Herre, min Gud, i höghet och härlighet är du klädd, du sveper dig i ljus som i en mantel. Himlen har du spänt ut som ett tält, ovan skyn har du timrat din sal. Du gör molnen till din vagn och far på vindens vingar. Du gör vindar till dina sändebud och eldslågor till dina tjänare. Jorden har du ställt på stadig grund, den kan aldrig i evighet rubbas. Urhavet täckte den som en klädnad, vattnet stod högt över bergen. Det flydde för ditt rytande, när du dundrade tog det till flykten, uppför bergen, ner i dalarna, och stannade där du bestämt. Du satte en gräns för vattnet: aldrig mer skall det täcka jorden…. Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du skapat.« (Ps 104:1–9,24)