Helena Alin skrattar hjärtligt när hon tänker tillbaka på första gången hon träffade sin nuvarande man Petter på nyårslägret Livskraft i Lötenkyrkan i Uppsala 2009. Hon var 15 år och beskriver i ett avsnitt av podcasten Äkta podden, som hon driver tillsammans med bästa vännen Alva Forssander, hur hon tänkte om relationer i den åldern: »Jag minns att jag ordagrant tänkte: Jag har ju hittat en person som har allt. Han är snygg, spelar gitarr och är kristen!«
– Vi blev slumpmässigt placerade bredvid varandra under en nyårsmiddag. Utifrån en femtonårings önskelista hade han ju allt! I efterhand kan jag se att jag drogs till Petter för att han var snäll och att det var tryggt att vara sig själv omkring honom.
Helena och Petter har nu varit gifta i sju år. Äktenskapet är en ständig övningsplats att jobba på relationen med sig själv och andra.
– Som gift blir man, vare sig man vill det eller inte, varse om sina brister dagligen. Något jag stör mig på hos Petter gör jag själv nästa dag. I äktenskapet är det så tydligt att rummen dit man går för att »piffa till sig«, för att sen komma ut och vara städad, inte finns. Allt syns.
Relationer har länge varit ett tema Helena funderat på – ofta ihop med bästa vännen Alva. När Alva föreslog att starta en podd om saken var Helena ändå tveksam. Prestationsångest och behovet av att ha tänkt klart i alla frågor stod i vägen. Men när de satt på en klippa på Helenas mammas sommarställe och radade upp närmare 20 ämnen de skulle kunna prata om, vände det.
– Då insåg jag att det kanske skulle funka. Inte för att vi har alla svar, men för att vi har gått ett steg på vägen och kan ta med oss folk på det steget. Efter en serie vi gjorde om kommunikation hörde flera av sig och berättade hur mycket det betydde för dem, då blir man ju så ödmjuk att man bara vill gråta. Att en verklighet jag och Alva har levt och lyckats formulera i ord kan hjälpa andra – det är magiskt.
I Äkta podden som kommer ut en gång i månaden samtalar Helena och Alva om olika ämnen som rör relationer, såsom kommunikation, vänskap och sårbarhet. Längtan att få beröra människor är ett gemensamt tema både i arbetet med podden och med det som hon arbetat med betydligt längre: Musiken.
Med två yrkesverksamma dirigenter till föräldrar har den funnits där som en självklarhet. Från fem års ålder drillades Helena i cello, piano och körsång, och klassisk musik var hennes utstakade väg fram tills hon testade att sjunga pop på ett musikcafé i tvåan på gymnasiet. Då bytte hon bana och några år efter gymnasiet tog hon en kandidat på Kungliga musikhögskolan i Stockholm, i musik- och medieproduktion.
– Jag hade ju inte alls hållit på med musikproduktion innan, så jag kämpade på för att verka »stor«, fastän jag kände mig väldigt liten på insidan och bara väntade på att bli avslöjad. Mycket av dessa känslor är det jag försöker förmedla med skivan jag jobbar med just nu. Vi vill gärna visa våra muskler och hur stora vi är, men på insidan finns det ett litet hjärta som bultar febrilt och önskar att bli älskat.
I våras släppte hon den egenskrivna singeln »Blankt blad«, producerad ihop med musikern Oliver Krieg. Nästa år kommer en skiva de producerar tillsammans.
– Jag har haft konstant inspiration sedan i november vilket inte hör till vanligheten! Skivans tema börjar i frustration – det är något jag ofta kan hamna i gentemot mig själv. Sedan får man följa med på en resa som landar i att vi alla är människor – vi kämpar alla med vårt eget – men det finns hopp för framtiden. Jag önskar få sätta ord på känslor på ett sätt som gör att någon känner sig lite mer förstådd, typ: »Ja exakt, så där känner jag också!«.
Helena har själv upplevt hur musiken har lett till både stora känslor och genombrott. På sommarlovet mellan ettan och tvåan på gymnasiet åkte hon med ett kompisgäng till den kristna ungdomsfestivalen Frizon. De sov i tält och gick på konserter. På utsidan såg hon ut som en vanlig, glad tonåring, men på insidan brottades hon med svåra känslor.
– Jag var sjuk i ätstörning under några år. Ett ögonblick som blev en avgörande pusselbit i den långa processen att bli frisk var under ett instrumentalt outro av låten »We will run« med bandet Gungor. Där kunde jag plötsligt glimta en framtid utan sjukdomen. Musiken har blivit ett fönster mellan mig och Gud, där jag upplever honom lite starkare.
För Helena betyder tron otroligt mycket idag. Första gången hon hörde om Jesus var hon 12 år gammal. Då hade hon fått tag på boken Den där Jesus av David Wramneby. Boken presenterade Jesus på ett lättbegripligt sätt, och för Helena blev den en riktig bladvändare.
– Jag satt i sängen i mitt flickrum och tänkte: »Nej, vi har sabbat det!« när jag läste om syndafallet. När Jesus kom in i bilden och löste vår synd tyckte jag det lät superbra. Den boken var ett viktigt steg på vägen till att ta ett beslut om att följa Jesus som fjortonåring.
Det har gått femton år sedan det beslutet. Idag upplever hon Jesus som en stor inspiratör när det gäller relationer – både till andra och sig själv.
– För mig blev det ett slags uppvaknande när jag insåg värdet av balansen mellan empati och ägandeskap: empati utan ägandeskap blir självömkan, men ägandeskap utan empati blir dömande. Jag tycker att Jesus är dessa två sidor förkroppsligade. Ingen har gått lika långt i empati som han! Han sänkte sig till vår ögonhöjd, satt med oss i vår smärta och gav till sist sitt liv. Samtidigt ägde han sitt liv fullt ut, han gav det frivilligt. Han hade gränser – gick undan för att be och var inte rädd för vad folk tyckte om honom.
Tillfällena att öva sig i dessa saker har också utökats för Helena på senare år – 2021 fick hon och Petter sonen Levi. Att vara förälder är en ständig träning i tålamod och empati och har gjort henne till bättre människa, tror Helena.
– Jag tycker också att föräldraskapet ger mig insikter i relationen till Gud som min förälder. Misslyckas jag eller upplever att jag har känslor som är orimligt stora, säger Gud: »Det är okej – jag finns kvar hos dig«. Om Gud visar mig den kärleken kan jag ha större empati med mig själv, och därmed lättare visa empati för Levi. Kärlek föder kärlek.
