»Tomma blickar.« Jonathan Ekros kan fortfarande komma ihåg uttrycket när han som tolvåring läste boken Korset och Stiletten, skriven av pastorn David Wilkerson, som arbetade missionellt med gängkriminella under 60- och 70-talet i New York.
– Vi hade haft högläsning i kyrkan ur boken Spring för livet, Nicky, skriven av före detta gängledaren Nicky Cruz. Jag fick blodad tand och läste senare Korset och Stiletten hemma på min kammare, där David Wilkerson beskriver hur han hade sett ett tidningsurklipp med en bild på ungdomar, och de hade så tomma blickar. Redan där väcktes en längtan hos mig att visa unga människor med trasslig bakgrund att livet varken behöver vara meningslöst eller tomt. Det var ju lite konstigt och svårt att som tolvåring veta att jag ville jobba med unga män i gängkriminalitet, men redan där visste jag att jag ville beröra människor med Guds kärlek.
Efter gymnasiet åkte Jonathan på praktik till organisationen Adult and Teen Challenge New York som arbetar med gängkriminella i USA. Väl på plats insåg han att det var samma organisation som David Wilkerson startade 1958, och Jonathan fick arbeta med de två stora rivaliserande ungdomsgängen »Bloods« och »Crips«. Under tre månader bodde, åt och sov han tillsammans med ungdomarna som försökte bryta sig loss från destruktiva mönster – en upplevelse som skakade om honom rejält.
– Det var först när jag kom hem till Sverige som jag förstod vad jag hade varit med om. Det är en sak att se gängvåld på film, men en helt annan sak när det drabbar ens vänner. Det fanns en så stark längtan att komma ur gamla mönster och trauman som förföljt dessa tonåringar sedan barndomen. Gud lade på mitt hjärta att jobba med de här ungdomarna som jag jobbar med idag, och slåss mot mörkret och utanförskapet.
Hemma i Sverige jobbade Jonathan med ungdomar i olika uppdrag. Han flyttade till Växjö 2015 där Ulriksbergskyrkan erbjöd honom en tjänst för att motverka utanförskap i stadsdelen Araby. De hade länge haft en längtan att göra något, men inte vetat på vilket sätt. Han fick en tjänst i förtroende att forma utifrån vad som fanns på hans hjärta. Upplägget kring Neighbourhood växte fram under två år när Jonathan la stor del av sin tid som gratis resurs i kommunens verksamheter.
– Vi började ordna aktiviteter och kom fram till att ungdomarna behövde volontärarbeta för att få åka med. Det funkar inte att bara följa med på massa grejer gratis utan en motprestation. Men ungdomarna dök aldrig upp när de skulle hjälpa till, och det skapade så mycket stress, frustration och besvikelse. Vi försökte ordna något bra för dessa ungdomar, och så sabbade de det. En vän som är affärsutvecklare föreslog att vi skulle skapa en app för att underlätta arbetet och då slog det mig att »Just det, man kan tänka större och helt annorlunda«.
Istället för volontärarbete blev läxläsning ett enkelt sätt att låta ungdomar samla poäng för att få följa med på aktiviteter. Varje tisdagskväll öppnade Ulriksbergskyrkan dörrarna dit både volontärer och gymnasieelever kom för att fika och läsa läxor. Appen utvecklades som ett spel där varje minut i läxläsningen tog deltagaren närmare olika mål, såsom gocart eller skidresor. Med facit i hand sex år senare går det att konstatera att konceptet haft stor framgång. En gång per termin har Neighbourhood antagningskvällar då ungdomar från området genomgår djupgående intervjuer för att se om de passar i programmet, och för att man ska kunna mäta effekten samt skillnaden före och efter. Jonathan tar ett exempel, Haydar – en kille som började på Neighbourhood med en problematisk situation. Han hade inte klarat ett enda prov sen han började naturlinjen på gymnasiet och ville hoppa av.
– Han kom på läxläsningen varje vecka – visserligen tjafsade han om att vi var för hårda med poängen – men han fortsatte att komma, med en skidresa som slutmål. För varje uppgift han klarade blev det roligare för honom att gå till skolan och tillslut började han dyka upp utanför läxläsningen och satt bredvid mig på kontoret och pluggade under tiden jag jobbade. Väl på skidresan tog han mig åt sidan och berättade att han såg fram emot läxläsningen hela veckan: »Där får jag vara bland trygga vuxna, som är som vänner«. Idag pluggar Haydar till tandläkare och i vintras åkte han med på en skidresa som extraledare tillsammans med oss.
Många har visat stort intresse för Neighbourhood och de goda resultat som visas hos deltagarna. Växjö universitet forskar på projektet och flera företag stöttar arbetet med stora summor. Jonathan upplever att samhället är svältfött på insatser som når hela vägen fram, och han får ofta reaktioner såsom: »Wow, vad genomtänkt!« eller »Äntligen något som fungerar«. Men vad är då hemligheten till framgången? Jonathan själv pratar mycket om förväntningar på ungdomarna, hur det påverkar olika beslut som de tar, och nämner Pygmalioneffekten vars tes hävdar att ju högre förväntningar elever har från lärare desto bättre blir resultaten.
– Jag brukar prata om »mammas förväntningar« och »gatans förväntningar«. Vi är måna om att skapa en miljö där ungdomarna kan göra rätt ifrån sig, och för att ha den möjligheten behöver de veta exakt vad som är rätt i det sammanhanget. Vill du ha poäng ska du sitta med dina läxor och inte titta på telefonen, prata med en kompis eller lämna rummet. För våra volontärer blir det en huvudvärk mindre, och utfallet ligger helt på ungdomen. Vi belönar ingen för deras betyg, utan bara utifrån tiden de jobbar med sina uppgifter. Med tiden identifierar de sig mer med »mammas förväntningar«.
Jonathan är fokuserad och väldigt målinriktad när han pratar. Det märks att han är passionerad i sitt jobb, som snarare känns som ett livskall. Orsaken till detta stavas »Jesus«, enligt honom själv.
– Jag älskar verkligen Jesus och känner hans kärlek för mig. Min relation till Gud är ganska vardaglig – jag matar mig med Bibeln och kristna poddar, och när jag stöter på något som jag inte vet hur jag ska hantera vänder jag mig till Gud i bön. Jag vilar i tryggheten av att Gud är med – jag kan göra min del – så gör han resten. Jag älskar livet jag fått av honom. Det är välsignat att jag får göra något jag brinner för och som jag är duktig på.
Han medger att uppdraget stundvis är förknippat med mycket frustration och besvikelse, och Neighbourhood lyckas inte alltid hjälpa ungdomarna ur kriminalitet. Några har inte kunnat närvara när de åkt fast för langning av droger. En av de ungdomar som är inskriven i Neighbourhood sitter nu inne för mord.
– Jag blir så djupt förtvivlad över alla dessa unga tjejer och killar som lever i paranoia och ångest, som lever fängslade i sitt eget liv, fångade av mörker och konflikt. Det går sönder på insidan av mig att veta att det finns en massa människor som Gud älskar, men som lever i ett djupt mörker långt borta från honom. Jag orkar inte se det utan att försöka göra något åt det. För varje steg de tar in i kriminaliteten, för varje skjutning blir det svårare att komma tillbaka, och det gör mig så arg över den här världens trasighet.
Jonathan fortsätter:
– Det kanske låter galet, men jag drömmer om att det inte ska finnas någon ungdomskriminalitet. Neighbourhood är inte hela svaret, men kanske en del av lösningen. Jag vill utrota skjutningarna i Sverige. De flesta ungdomar vill ut ur den här tuppkampen och vi kan ge dem en möjlighet bort från kriminaliteten.
Neighbourhood har fångat intresset hos många aktörer och projektet är på väg att spridas till fler städer runt om i Sverige, kanske även internationellt framöver. Ett av skälen till det är att konceptet är enkelt och hanterbart, gissar Jonathan. Han hoppas att många församlingar, som drömmer om att nå denna typ av målgrupp, kan använda sig av programmet, och just nu skriver han en handbok för att starta och driva ett Neighbourhood.
– Mitt råd till församlingar som vill göra något är att spendera tid i området! Var med på fritidsgården, starta språkcafé eller häng på vanliga caféer där det är mycket folk. Poängen är att man måste lära känna människorna för att se vilka behov som finns just i er stad. Våga vara en besökare och förvänta er inte att de ska komma som besökare till er.
Vid terminsstart är det inte bara ungdomar som får komma på antagning – även de som vill jobba volontärt behöver först se om de passar för uppgiften. Gång efter annan uttrycker de nya volontärerna förvåning över deltagarnas beteende – det stämmer inte alls överens med bilden de hade på förhand.
– Senast igår hade jag ett sådant samtal. En majoritet tror att våra deltagare ska vara stökiga, uppkäftiga och ha svårt att sitta still, men när motsatsen presenteras vecka efter vecka blir vissa till och med lite besvikna. De trodde att de skulle få vara med och spräcka en fasad och se genombrott, men ungdomarna de läst om i tidningen har ett annat beteende hos oss. På högstadiet kom min mormor hem till mig varje vecka för att hjälpa mig med läxorna. När hon satt bredvid mig fick jag ro att fokusera, vilket skapade ett momentum att komma fram. Vi ger ungdomarna den typen av möjlighet – momentum att lyckas.
Nu för tiden tillbringar Jonathan mer av sin tid på kontoret i möten än ute på gatan. Teamet som han arbetsleder har växt och består nu av fyra coacher som dagligen är ute och träffar ungdomar. Läxhjälpen fortsätter att rulla på och har öppet på tisdagar och torsdagar. Minst en gång i veckan ser han till att vara där.
– Även om mitt dagliga jobb nu till stor del handlar om att dela med mig av de erfarenheter vi gjort till politiker, företag och församlingar, så ser jag till att fortsätta vara tillgänglig för ungdomarna. Det ger mig så mycket energi och motivation! Jag skulle nog drifta iväg annars, det skulle bli ett företag av alltihopa. Det är klart att arbetet ska vara effektivt, men jag vill bevara mitt hjärta i mötet med de ungdomar vars liv vi försöker förändra.
