Senapskornet som slagit rot

Odling, ickevålds­aktioner och måltids­gemen­skap tillhör vardagen. Elisabeth och Josh Armfield ser livet i kommuniteten Senaps­kornet som en möjlighet att träna sig i lärjungaskap.

Över EFS-gården Sundet vid Luleälven, dess odlingar, hönshus och solpaneler, flyger stridsflygplanen ofta. 

– Usch! Gud, hjälp oss att älska varandra och leva i fred, utbrister och ber Josh och Elisabeth tillsammans med sina barn Ruth och Benjamin. 

– Jag vill att mina barn ska lära sig om fred, förklarar Josh. Det är tråkigt att vi förlitar oss på maskiner som dödar istället för att lita på Gud som skyddar och bryr sig om alla människor.

– Vi tror inte på det här med neutral uppfostran, säger Elisabeth med ett skratt.

Joshua Armfield, som kallas Josh, växte upp i Kansas, USA, i en kristen familj. Den karismatiska kyrkan de gick till pryddes av en stor amerikansk flagga längst fram i kyrksalen, och när han som 18-åring anslöt sig till USA:s armé såg många det som ett ärofyllt uppdrag. Men när träningen i Oklahoma började handla om att bära och använda vapen var det en soldat i hans kompani, Jake, som konsekvent vägrade. Jake blev hånad och straffad och Josh frågade varför han plågade sig själv så. Är du rädd och feg? 

– Han berättade att han inte kan bruka våld mot en annan människa, för att Jesus flera gånger säger till sina efterföljare att fiendekärlek är något viktigt som lärjunge. Vi blev nära vänner och han uppmuntrade mig att läsa Bergspredikan. 

Jake blev kvar i Oklahoma och riskerade fängelse på grund av sin övertygelse medan Josh skickades till Irak, där hans begynnande tveksamhet bekräftades. Han ifrågasatte sin egen roll i militären och funderade på om han kunde fortsätta med gott samvete. 

– Jag kom hem från Irak med många tankar om vad det innebär att vara Jesu lärjunge och hur det skulle prägla mitt liv. Jag var ganska besviken på kyrkan – är tron bara något vi gör på söndagar? Vi tror på Jesu ord, liv, död och uppståndelse, men jag såg inte hur det praktiserades eller hur det påverkar våra liv. Jag undrade om det fanns fler kristna som levde som Jake gjorde, som ville älska sina fiender oavsett kostnaden.

I Kansas City fanns en grupp kristna som flyttat från de privilegierade förorterna till ett socialt utsatt område i centrala staden och bildat en kommunitet kopplad till rörelsen Catholic Worker. Efter att ha blivit tipsad om dem kom Josh dit för att hjälpa till i arbetet med de hemlösa.

– Vi hade många samtal om ickevåld och jag fick se hur de levde i gemenskap och delande, bland de fattiga. Det var ett helt nytt sätt att tänka och leva som jag aldrig hade sett förut – Jesu ord och exempel fick konkret plats i min vardag och vi samlades regelbundet och bad tillsammans. Efter en lång process som varade några år flyttade jag in i kommuniteten, ett år innan Elisabeth. 

Elisabeth Rutschman växte upp i en frikyrklig familj i Jokkmokk. Ett par år efter gymnasiet valde hon att bo i USA ett år för att vara nära sin farfar. Samtidigt ville hon utforska kommunitetslivet som hon blivit nyfiken på efter en folkhögskolekurs med fokus på miljö och rättvisa. I Kansas City fick hon kontakt med Catholic Workers där hon träffade Josh. De blev ett par, gifte sig och Elisabeths år i USA blev tre.

Det nygifta paret flyttade till Sverige och Luleå, där de snabbt hittade ett hem i EFS-kyrkan. Elisabeth tyckte att människorna var vänliga och Josh fann en vila i liturgin.

– Vi trivdes där direkt, och vi ville inte heller shoppa runt i kyrkor utan bestämma oss snabbt för var vi ville vara, minns Elisabeth. 

Josh fick en anställning i kyrkan och efter att ha mött många hemlösa romer från Rumänien i staden startades Gemenskapsmåltiden. En gång i veckan bjuds det än idag på middag och möjlighet att duscha. Från kommuniteten i USA hade paret Armfield med sig erfarenheten av barmhärtighetshandlingar. Josh berättar:

– Det handlar om att praktiskt tjäna de utsatta och de fattiga som om de vore Jesus själv, som det står i Matteusevangeliets 25:e kapitel. Genom att älska sin nästa kan Guds kärlek förändra och förvandla oss. 

Josh och Elisabeth levde enkelt och hade ofta flyktingar boende hos sig i hyreslägenheten, men längtade efter ett liv med en mer uttalad vision. Samtal med EFS i Luleås styrelse ledde till hyreskontrakt och flytt till Sundet, gården belägen några kilometer från centrum. Kommuniteten Senapskornet var startad. 

– Det blir som en förtätning av församlingslivet och man får lite fler möjligheter att öva sig i principer som man tänker är viktiga. Det blir också lättare att öppna upp sitt hem när man är fler som delar på arbetet med gästfrihet. Det blir inte lika betungande, säger Elisabeth.

Kommuniteten har fyra ledord: gemenskap, enkelhet, gästfrihet och ickevåld. Antalet personer har varierat sedan starten 2016, men det finns alltid minst ett rum avsatt åt Jesus som kommer som en hemlös. Människor från bland annat Rumänien, Afghanistan, Etiopien och Armenien har bott på Sundet. 

– Det har präglat vårt liv, varit väldigt lärorikt och är bland det bästa med att bo här. Det finns så många möjligheter att visa gästfrihet, säger Josh. 

Odlingarna på gården präglar kommuniteten under vår, sommar och höst och är ett sätt att leva i enkelhet. Men också att ta del av Guds överflöd och att få kontakt med skapelsen genom att leva med naturens växlingar. I år satsar de på att utöka odlingen av framförallt potatis och sparris, och försöker hitta pumpasorter med bra lagringsmöjligheter. Elisabeth berättar: 

– Vi får känna tacksamhet över maten som vi får äta. Måltiderna blir rikare! Det egenodlade blir en daglig påminnelse om senapskornet – det minsta av alla frön som växer upp och blir som ett träd.

De fyra ledorden rör både kommunitetens inre liv och samhället i stort. Tankarna om ickevåld rör de personliga relationerna, men de har också ett utåtriktat mål att vara fredsskapare i världen. Elisabeth pekar på hur det är en fredshandling att välkomna människor på flykt och Josh drar kopplingar till sin egen tonårstid:

– Det är viktigt att kyrkan skapar utrymme för ungdomar att fundera över Jesu budskap om att älska sina fiender. Hur ska man förhålla sig till mönstring, värnplikt och att bära vapen? Man får höra att det behövs fler militärer som försvarar vårt land, men det behövs andra röster och stöd till dem som väljer att inte delta. Ungdomar behöver få veta att det finns andra alternativ. 

Nu bor nio personer på Sundet, vilket ger många möjligheter till träning i försonande relationer och konflikthantering. De två barnens syskonbråk innebär en ny aspekt av medling i vardagen. Samtidigt är barnen vana vid att bo med andra och att ha många vuxna runt omkring sig. »Var är de andra som bor här?« frågade då treåriga Ruth när de var på besök hos hennes farföräldrar i USA. Det blir självklart att vara fler och att alltifrån lekplatsen till vardagsrummet är gemensamt. Ruth och Benjamin skjutsas de många backarna till förskolan i cykelvagn – även under den norrbottniska vintern – och Elisabeth berättar exalterat om deras nya inköp: en eldriven lådcykel som redan på ett par veckor har förbättrat både livskvalitet och morgonhumör.

Armfields äger ingen bil, men på frågan om vad mer de har valt bort måste de fundera länge. Båda lägger hakan i handen och fäster blicken någon annanstans. Till slut kommer svaren: att satsa på karriären, »men det valde vi bort för längesen«. Heltidslöner, »men det har vi heller aldrig vant oss vid så det går bra«. Att äga ett eget hem, »men det är befriande att inte tänka på renovering«. Det mest kännbara kan vara distansen till Joshs familj, träffarna blir inte så många då de har bestämt sig för att inte flyga mer än en gång vart tredje år. Armfields vill vara på en plats och leva lokalt. 

Varje termin äger en ny möjlighet till överlåtelse rum, då medlemmarna överlåter sig till Gud och kommuniteten. 

– Vi har valt en veckorytm, säger Elisabeth och förklarar att veckoschemat inte utsätter dem för en massa små val – de vet vad som gäller. Det är morgonböner (ibland med barnen, ibland för de vuxna), kvällsböner, gemenskapsmåltiden i EFS Luleå varje tisdag och husmöte och gemensam middag varje onsdag. 

– De som är hemma äter alltid tillsammans, men onsdagarna är speciella och prioriterade av alla. 

Det senaste året har ett projekt finansierat av EU:s solidaritetskår berikat kommuniteten med tre ungdomar från Tyskland och Ukraina. De bor på gården, utvecklar odlingen och deltar i arbetet bland ungdomar och utsatta i Luleå. 

– Vi vill vara en plats där även andra kan träna sig i lärjungaskap och uppleva liv i gemenskap. Jag är övertygad om att det är fler som har kallelsen att leva i kommunitet och vi välkomnar dem som vill testa på det livet, säger Josh.