Dagen innan IS (islamiska staten) anföll staden Sinjar i norra Irak var det fest. Den 40 dagar långa fastan hade precis tagit slut och yazidierna samlades, åt och firade. Men när beväpnade krigare intog staden vändes glädjen i panik.

– Det gick så fort! Plötsligt var de redan i en angränsande stadsdel. Min svärfar vägrade lämna vårt hus, men jag och min man flydde med vår femåring och ettåring, berättar Base Naif Rasho.

Vi befinner oss i den lilla byn Shariya i norra Irak, där familjen bott sedan den fruktansvärda veckan i augusti 2014. Base stryker dottern Riham över håret och drar henne till sig, som om hon ville skydda henne från de mörka minnena.

Tillsammans med tiotusentals andra lyckades familjen ta sig över gränsen till de kurdiska delarna av norra Irak. Svärfar stannade för att försvara staden och huset, men jagades snart upp på det ökända berget där 40 000 yazidier blev avskurna och satt fast utan vare sig mat eller vatten, innan han också kunde fly. Det var väldigt oroliga veckor innan de kunde återförenas. 

Av de ungefär 200 000 yazidier som flydde till Kurdistan har en tiondel hamnat här, i byn Sharyia. Några har byggt enklare hus, men många bor fortfarande kvar i tält. Riham och hennes jämnåriga kamrater är alla födda och uppvuxna i lägret och minns inget annat hem än de långa raderna av vita flyktingtält.

– Det är en konstig tillvaro, säger Base. 

För några år sedan åkte hennes man till Tyskland för att söka asyl, med förhoppningen att ta med sig resten av familjen dit, men processen har gått långsamt. Mannen är kvar där och nu har de inte setts på flera år.

– IS har stulit hela vårt liv. Det de gjort mot vårt folk går inte att beskriva.

Base ryser när hon uttalar ordet »Da’esh« (det arabiska namnet för islamiska staten).

Ibrahim Khaleel är engelsklärare och leder utbildningscentret »Ashti« som betyder »fred«, dit Riham och 150 andra barn kommer varje dag för att leka och delta i olika typer av undervisning. Centret startade redan 2017 för att möta det stora behovet av en tillflyktsort för barnen i lägret och drivs av organisationen Capni, som är EFS samarbetspartner i norra Irak.

– De senaste åren har vi satsat nästan uteslutande på barn som fortfarande bor i tältlägret. De har ingen bra hemmiljö, varken fysiskt eller mentalt, och timmarna hos oss är extra viktiga för dem, säger Ibrahim. 

Centret fungerar som ett komplement till den vanliga skolan och fokuserar främst på kreativa ämnen, språk och idrott. Det finns musikinstrument, pingisbord, studsmattor och stora stafflier med målningar och små odlingslådor. De har också en egen socialarbetare, som arbetar med barnens mående och har en tät kontakt med föräldrarna.

– Vi ser att det gör stor skillnad för de barn som får komma hit. De är gladare och deras skolresultat i den vanliga statliga skolan förbättras också avsevärt när de mår bättre och har motivation att studera, säger Ibrahim. 

Mamma Base bekräftar den bilden. Som för tillfället ensamstående mamma med tre barn är centret alldeles särskilt viktigt. 

– Jag är så glad att det finns. Barnen längtar efter att få gå hit på morgnarna och jag ser att de lär sig mycket, inte bara musik och andra ämneskunskaper, utan de lär sig framförallt hur man ska vara med andra människor. De har blivit mer sociala, de berättar hur de mår, vad som händer och vad de tänker på.

Nu har Riham hoppat upp i mammas knä och har lagt armarna om hennes hals. Hon viskar något i mammas öra och jag förstår att hon vill gå tillbaka till sin klass.

– Vad gillar du mest med att komma hit, frågar jag.

– Musiken, svarar Riham tveklöst. 

Från ett av klassrummen hörs sång och gitarrspel. Flickan som leder sången är nog inte mer än 11–12 år gammal, men hon har både rytm och känsla. Barnen skrattar och sjunger och vi går dit och klappar med. Av texten förstår jag ingenting, men jag ser att själva musiken gör något viktigt med barnen. Mitt i sorgen över det som gått förlorat och osäkerheten inför framtiden skapar de rum för fred och frid – »Ashti«. 

• Della
• Twittra