Författare: aidooadmin

Migrantmammor skapar unik mötesplats

Från kokhörnan sprider sig en doft av exotisk mat. Vid ett bord fyllt av färgglada garner växer sjalar och annat användbart fram och barnen – Ja, de leker. Nej, det är ingen handarbetsträff. Kvinnorna brukar vanligtvis träna pilates på torsdagarna. Fast idag visar inbjudna och volontärer hur man stickar och virkar. Och får veta hur man stickar i Eritrea.
– Det är jättebra här. Jag tycker om gemenskapen och glömmer att jag har ont i kroppen. Det finns många snälla människor som hjälper mig, säger Saidia Bereh, som lagar mat tillsammans med en annan kvinna från Eritrea.

Projektet Mötesplats Migrantmammor finns sedan ett år tillbaka. Ett 30-tal personer från olika länder kommer och går under några intensiva timmar. Ledarna Maria Philipsson, EFS, och Marlene Mutesi från Skellefteå kommun, är överallt, skivar morötter och lyfter upp barn. Det handlar inte om att missionera utan om att erbjuda en trygg plats för kvinnor, med eller utan barn, oavsett ålder, religion och nationalitet, förklarar de.
– Om både män och kvinnor bjuds in kommer mest män och kvinnorna vågar inte fråga på samma sätt, menar Maria, och fortsätter:
– Ledorden för oss är att det ska vara en självstärkande mötesplats som använder det kvinnorna kan och vill som grund. Ibland blir det en obalans när man jobbar med integration. Det är lätt att tänka att jag som svensk vet allt om Sverige, men alla har mycket att ge.

Marlene Mutesi, själv migrantmamma, kom till Sverige från Rwanda för tre och ett halvt år sedan. Hon har juristutbildning och en masterexamen i affärsadministration och jobbade på regeringskansliet i Kigali. Här fick hon börja från noll. Hennes pojkar är nu drygt åtta och två år gamla.
– Det blev en kulturchock att komma hit och det är fortfarande en spännande resa för mig. Det gäller att ha ett öppet sinne och kämpa. Som förälder måste du ligga steget före dina barn, men när du kommer till ett nytt land ligger barnet ofta före. Jag vill behålla min kultur men måste samtidigt släppa taget om den ibland för att kunna ta till mig den svenska kulturen och vara en del av samhället där jag och mina barn lever. Det är en utmaning, säger hon.

Maria Philipsson ser det som värdefullt att de två får jobba ihop och tillsammans med kvinnorna utforma träffarna. De planerar att bjuda in folk som ska informera om försäkringskassan och socialtjänsten, första hjälpen, cellprov och mammografi – allt som är nytt för nyanlända. På tisdagarna jobbar de individuellt med språket. Då kommer pensionerade lärare och andra som hjälper till med läxor. Deltagarna är allt från analfabeter till akademiker på väg att validera sin utbildning.
– Vi har fantastiska volontärer. Jag har hört många svenskar som vill engagera sig för migranter, men som saknat en mötesplats. Det tycker jag vi har lyckats med, säger Maria.

Marlene Mutesi inflikar att det visst finns mötesplatser i Skellefteå, men ingen annan som riktar sig till just kvinnor.
– Här möts kvinnor från olika bakgrunder och tar med sig erfarenheterna hem och till sina väninnor, säger hon.

Adanche Gebre från Eritrea, Claudine Munezero från Burundi och Amen Birru från Etiopien stickar och virkar. Adanche började med sin sjal förra veckan. Nu har hon den grå och rosa runt halsen och stickar på en ny i blått och lila.
– Några av deltagarna kunde redan sticka och gör det på ett helt annat sätt än vi men med samma resultat. Det är så kul! utbrister Birgitta Byström, pensionerad textillärare.

Adanche och Amen väntar på besked om uppehållstillstånd. För dem känns det bra att glömma stressen och ovissheten ett tag.
– När jag kommer hit mår jag bra, säger Amen på engelska.
Claudine har varit i Sverige i drygt ett år, får stanna och har gått på svenskundervisning. Nu är hon hemma med sonen Niriel, fem månader. Claudine vill utbilda sig till sjuksköterska och behöver öva svenskan. Även finska Iida Kaukolinna kommer hit för att öva språket och leka med ettårige sonen Jåånas. Hon flyttade till Skellefteå när maken fick jobb och har sex års skolsvenska, men vill lära sig mer för att kunna studera i Umeå och arbeta som arbetsterapeut.
– Människorna här är öppnare och socialare än i Finland, säger hon.
Saida Bereh, som kom till Sverige 1991 efter att ha flytt från kriget i Eritrea, jobbade tio år i Sverige innan hon blev sjukpensionär. Hemlandet har hon inte sett på tre år men hon har vänner här. När såsen puttrat färdigt bjuder matlaget deltagarna att ta för sig av den syrade pannkakan, såserna och salladen. Även finsk lakrits finns i buffén. Som avslutning övar de svenska i stor grupp kring temat »personer jag beundrar«.

Höllviksstrand – mer än vacker utsikt

Belägen som den är i ett av Sveriges verkliga sommarparadis finns Skanör och Falsterbos oändliga vita sandstränder bara någon kilometer bort. Och Ljunghusens minst lika fina stränder breder ut sig alldeles intill. Men EFS-gården erbjuder mer än sol och bad. Anton Flood är kaplan på gården i sommar, och förutom att hålla i gudstjänsterna finns han tillgänglig för samtal och deltar naturligtvis i barn- och ungdomslägren. Han berättar att kapellet ständigt håller öppet, inte bara för gudstjänsterna på söndagarna och andakterna utan så att enskilda dra sig undan för en stund i bön.
– Här är Gud, här får jag vara den jag är och här får jag komma till ro, säger Anton när vi träffas och fortsätter:
– Vi har ett fantastiskt bra läge, rofyllt och lite avskilt från stadsbruset. Och verkligen strandnära. Vi har ett välfyllt sommarprogram. På torsdagar har vi cafékvällar med andakt och på fredagar volleybollkvällar. Vi vill bjuda in ungdomar till att spela men också att bara hänga. Och så bjuder vi på korv, säger Anton.

»Här är Gud, här får jag vara den jag är och här får jag komma till ro« säger Anton Flood som kommer spendera sommaren som kaplan på Höllviksstrand. Bild: Johan Ericson»Här är Gud, här får jag vara den jag är och här får jag komma till ro« säger Anton Flood som kommer spendera sommaren som kaplan på Höllviksstrand. Bild: Johan Ericson

Han hoppas att Höllviksstrand får bli en mötesplats, också över gränserna, mellan olika åldrar, personer med olika bakgrund och från olika samhällsklasser.
– Vi har även undervisningsdagar som till exempel lördag 9 juli med Jan Sköld och konserter som den med Bengt Johansson den 17 juli – för att nu nämna några.

Anton berättar att renoveringen av gården sker löpande och att samtliga rum nu är nyrenoverade och fräscha. Märtas Café, som även finns inne i Höllviken och i hamnen står för serveringen, allt från dagens lunch till trettiotvå olika sorters glass.
– Som kaplan vill jag verkligen finnas där för människor och verka för att Höllviksstrand blir en plats där Gud möter olika behov.

För mer information besök www.hollviksstrand.com

EFS breddar stödet till Öst­afrika

I Etiopien bor 99 miljoner människor varav nästan 39 miljoner är under femton år. Och som vid alla katastrofer är det barnen som är värst drabbade. Enligt FN beräknas 20 miljoner människor i Etiopien vara i stort behov av matbistånd. Ett antal som har ökat på bara några månader. Tack vare de starka relationerna i Etiopien var EFS snabbt på bollen med att hitta sätt att hjälpa. Som Budbäraren tidigare rapporterat går EFS bidrag till Dassc, Mekane Yesus-kyrkans biståndsorgan och deras arbete med att dela ut skolmat i Tigray i norra Etiopien. Responsen från givare runtom i Sverige är stor och Anna Claesson, handläggare för EFS internationella projekt är upprymd:
– Vi har fått in nästan fyra miljoner sedan i december vilket gör att 10 000 barn kan få ett mål mat varje skoldag till och med oktober.
EFS hoppas nu att mer pengar ska komma in så att maten kan delas ut ända till årsskiftet. Förhoppningsvis går det då att skörda det som sås nu. Men skördarna är helt beroende av att den stora regnperioden under juni till augusti kommer igång ordentligt och att utsäde blir tillgängligt. Annars behövs bistånd ännu längre.

Lokalbefolkningen i Kobo har inte sett floden så uttorkad sen 1984. Bild: Anders ErikssonLokalbefolkningen i Kobo har inte sett floden så uttorkad sen 1984. Bild: Anders Eriksson
EFS utökar nu sitt bistånd för att hjälpa de utsatta i Malawi och undersöker även möjligheter att hjälpa till i fler länder. Bild: Anders ErikssonEFS utökar nu sitt bistånd för att hjälpa de utsatta i Malawi och undersöker även möjligheter att hjälpa till i fler länder. Bild: Anders Eriksson

Till att börja med utlovade EFS en miljon kronor, vilket skulle räcka till mat för 10 000 barn under två månader.
– Vårt förslag var först att förse 5 000 barn med mat i fyra månader, men Desta Hadera på Dassc ville att fler barn skulle få hjälp och han hade en tro på att mer bistånd skulle hinna komma in. Och det visade sig ju att han hade rätt, säger Anna.

Tack vare den goda responsen kan EFS nu bredda hjälpen. Samtal förs med Evangelisk-lutherska kyrkan i Malawi, ELCM, som bland annat har ett långvarigt arbete med att dela ut mat till undernärda barn. Malawi har 16 miljoner invånare varav cirka tre miljoner är i behov av matbistånd på grund av torkan och fjolårets översvämningar. 1,5 miljon av dessa är barn. Men maten i landet börjar ta slut vilket gör att priserna ökar och staten tvingas nu importera mat från Zambia.
– Priset för majs har ökat med 175 procent. Det gör att vanliga människor inte har råd att förse sig av den lilla mat som finns, säger Anna.

I mitten av juni, ungefär när denna tidning kommer i brevlådorna, är EFS missionssekreterare Erik Johansson på besök i Etiopien och Malawi med syfte att se hur EFS kan hjälpa på bästa sätt.
– Det finns många tankar på hur vi kan utöka hjälpen i Östafrika, bland annat i Somaliland och Eritrea. Men först måste vi se till att maten till skolbarnen i Tigray räcker hela året, säger Erik.

Partnerkonsultation: Nu förstår vi varandra

Det blev en god början, med gemenskap, i bön och med bibelläsning för att senare gå över i samtal och verksamhetsfrågor. Vi tog den goda smaken från både den andliga gemenskapen och jubileet med oss ini samtalen. Det hjälpte oss verkligen när vi kom till de mer konkreta frågorna, inte minst om ekonomi och projekt.

Värda att nämnas är de fyra korta föredragen: om ungdomskulturen i Sverige av Jonathan Janerheim, om missionssituationen i vårt land av Ingrid Lundström, Sylviya Anand från Indien som berättade om kyrkans mission under förföljelse och slutligen Temesghen Brhane från Eritrea, som delade sina erfarenheter om mediamission. De följdes upp av Stefan Holmström och Johanna Björkman som beskrev EFS roll som inomkyrklig rörelse mitt i det svenska samhället av idag. Detta resulterade i att en mängd frågor gällande identitet, civilsamhälle, utveckling, sekularisering, globalisering och sexualitet kastades upp i luften och fick landa i en saklig och god diskussion. Våra gäster fick en ökad förståelse om hur det är att leva i Sverige, och med denna insikt väcktes en längtan att be för EFS och stå med oss i våra utmaningar.

Samtliga internationella gäster vid partnerkonsultationenSamtliga internationella gäster vid partnerkonsultationen
Från vänster: Yonas Tesfaye, från Hope for Children i Etiopien, i samtal med Henrik Näslund och Kerstin Oderhem.Från vänster: Yonas Tesfaye, från Hope for Children i Etiopien, i samtal med Henrik Näslund och Kerstin Oderhem.

Konsultationen fortsatte med bilaterala samtal som bland annat berörde evangelisation, diakoni, möte med andra religioner samt mer konkreta gemensamma projekt.

En intressant upptäckt var att våra bilder av vad EFS är ter sig så olika. Vi ser ju oss som en liten rörelse. Men systerkyrkorna ser EFS som »den stora evangelisationsrörelsen«. Jag tror att det var mycket viktigt att vi fick lyfta dessa två bilder och ta del av varandras perspektiv.

Det viktigaste var nog trots allt ömsesidigheten. Att få se varandras behov och utmaningar. Och möta den äkta och ödmjuka viljan att hjälpa. De resurser vi har i Kristi kropp är gemensamma. Vi har ett ansvar att förvalta och fördela dessa gåvor.

Några av våra gäster gav uttryck för områden där vi i Sverige kan bistå, både med kunskap och ekonomiska medel. Alice Mtui från Tanzania berättade om social media i Afrika: »Social media innebär stora utmaningar för många av våra ungdomar, de kan helt enkelt inte hantera de frestelser och det förändrade umgänges­mönstret det för med sig. Vi behöver lära oss att använda dem för evangeliet, för att sprida god undervisning, uppmuntran och hopp. Vi kan inte bortse från det nya som drabbar oss – vi måste få kunskapen att använda det rätt.«

Temesghen Brhane från Eritrea, där kyrkan växer, men står inför många praktiska utmaningar sa: »Framför allt så har vi missionsbefallningen gemensamt. Vi förväntar oss hjälp med resurser för att kunna fullfölja den, men då inte bara ekonomiska sådan utan främst mänskliga. Vi saknar teologer och lärare så vi ser gärna att ni från de andra kyrkorna bistår oss med sådana. Men vi saknar också modern utrustning på våra seminarier, till exempel har vi nästan inga datorer.«

»Vi lever i ett ömsesidigt beroendeskap.« Så sammanfattade Joseph Bvumbwe från Malawi, vars land drabbats hårdare än vi kunnat ana av både torka och översvämningar och nu också är i akut behov av nödhjälp, situationen.

Vi är en större familj

Så sitter vi där en kväll, dricker te och försöker lära oss att virka. Lika fumliga och ovana båda två. Trots att virknålarna är stora och garnet grovt så hankar vi oss skrattande fram. Vi är på familjeläger med våra familjer; dukade bord, samtal, lek och andakt. Vi häller upp ännu en kopp te och övergår till bilderna i våra mobiler. Hon visar bilder på sina föräldrars stuga i bergen, på semesterresor med sol och bad, på sista kvällen ute med tjejkompisarna, på bröderna som redan flytt och nu bor i ett annat europeiskt land. Och där börjar hennes berättelse. Tiden stannar upp och huden blir tunn. Hon berättar om det land som hon älskar, som inte längre finns. Om det liv som var hennes och hennes familjs, men som inte längre går att leva. Om hur hon, för sina barns skull, googlade efter den säkraste platsen på jorden och hamnade i norra Sverige. Hon har fyllt 40 år, hon har levt ett gott liv, nu är det hennes barns tur. Därför valde de att fly. Där, och då, kommer det plötsligt så nära. Det kunde lika gärna ha varit jag! Jag, min familj, mina barn.

Därför vill jag se fler familjeläger. För att vi ska mötas, sådana som hon och jag.
I många hem är vardagen fylld av jobb, skola, förskola och olika aktiviteter. De tillfällen då familjen är samlad på samma plats kan vara få. Under några dagar, på familjelägret, där finns inget annat – vi får mötas i vår lilla familj och i den stora familj som det är att vara kyrka. Där får vi mötas och märka att det inte är så mycket som skiljer oss åt i grunden även om de yttre omständigheterna kan vara ack så olika.

»Nu är vi tillsammans och du, Gud är här.
Du är lika nära som luften vi andas.
Du ser och hjälper,
Du tröstar och förstår.«
Från Kyrkohandbok, Svenska kyrkan.
Några dagar nära varandra, nära Gud och nära livet. Välkommen på ett familjeläger!

Hur mycket kan vi egentligen bestämma själva?

Har Gud i detalj bestämt allt i livet för alla människor? Har Gud styrt vilka kläder jag har på mig i dag? Hur jag tog mig till jobbet i morse? Och så vidare.

Ibland finns föreställningen att det är sådana saker som den lutherska läran om predestinationen och den trälbundna viljan handlar om. Men det är en total missuppfattning. När traditionell luthersk teologi har diskuterat den trälbundna viljan handlar det inte om att allt in i minsta detalj är förutbestämt (determinism). Nej, det handlar om i vilken mån människan med sin egen vilja kan bidra till frälsningen. Det handlar om vårt slutmål, vår destination. Predestination handlar om förutbestämning av målet.

Logiken är följande:
– om människan genom syndafallet brutit med Gud samt fått en felriktad vilja – och om Gud genom Kristus ensam gör frälsningen och därför kan skänka nåd – då kan människan med sin vilja inte på något sätt bidra till frälsningen.

I frälsningsfrågan är människans vilja »trälbunden«. Om en människa blir kristen är det ytterst Gud som omvänder henne. Människan som säger sitt ja till evangelium har av Guds Ande fått gåvan att kunna säga sitt ja. I Joh 6:44 säger Jesus: »Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drager honom, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen.«

Calvin utvecklade vad man kallar en dubbel predestinationslära, vilket betyder att Gud styr både vilka som går förlorade och vilka som blir frälsta. Huvudfåran i luthersk teologi däremot har varit en så kallad enkel predestinationslära, vilket betyder att Gud har bestämt vilka som blir frälsta (Gud står för när någon säger »ja«), men om en männi­ska går förlorad är det hennes eget ansvar att hon håller fast vid ett nej.

På denna punkt blir luthersk teologi inte lika vattentät logisk som en reformert teologi som hävdar att Gud står för både ja och nej eller mycket av modern teologi som utgår från människans fria vilja att själv stå för både ett ja och ett nej. Bakgrunden till att luthersk teologi hamnat i denna filosofiskt svårhanterliga mellanposition är att man uppfattat att bibelmaterialet ger mest stöd för en sådan. I Bibeln betonas att Gud står för frälsningen och att människan hålls ansvarig för sitt nej till Gud.

Det finns, trots vissa problem, många viktiga poänger med lärorna om predestination och om den trälbundna viljan, om de används på rätt sätt.
Här är några av poängerna:

  1. Predestinationsläran ska förkunnas för den kristna människan för att bekräfta att hon är Guds barn och kan vara trygg i det, ungefär som Paulus gör i början av några av sina brev. Se exempelvis Ef 1:3–6. Den ska aldrig förkunnas för den icke kristna människan. Det finns ingen poäng med den där.
  2. Vi ska som kyrka förkunna evangelium och på bibliskt vis uppmana till omvändelse, men vi ska inte skapa otillbörlig press kring en människas ja. Det kan hon först säga när Guds Ande väckt det i henne. Vi ska inte våldföra oss på människor andligt sett.
  3. Detta ger en stor trygghet i evangelisationen. Även om vi känner oss aldrig så usla och valhänta som vittnen kan vi få dela det vi fått ta emot. Det ligger en frihet i att det ytterst sett är Gud som skapar den positiva responsen, inte vi.

En missions­berättelse tar form

För Erik Johansson har missionsberättelserna alltid funnits nära, berättar han när vi träffas denna ljumma försommarkväll. Han växte upp som missionärsbarn i Etiopien, där han återkommande fått höra livsberättelser som gett honom del av EFS historia.
– Jag kan fortfarande höra hur människor som missionärsparet Brita och Ingvar Nilsson, som jag bodde hos under ett läsår i Addis Abeba, berättar om »di gamle«, säger Erik.

Dessa möten gjorde att han, alltsedan barnsben blivit indränkt och omedvetet genomsyrad av EFS historia. Doften från barndomens kaffeinpyrda bönhus med de blå psalmböckerna har för honom blivit värdefulla markörer för EFS innehåll, en rörelse full av Jesus, lågmäld hängivenhet och den gedigna läran förmedlad genom Luther, Rosenius och Sandells texter.

Det är med värme i rösten Erik, utifrån sin uppväxt, beskriver det EFS som han ställt sitt liv i förfogande till. Rörelsen som han ser som ett verktyg i Guds hand. Han är en berättare. Orden faller lätt på plats mellan de lugna tysta pauserna. Mitt bland människomöten och missionshistoria väcks min nyfikenhet, det går inte att missa hur hans egen berättelse tar form.

År 1994 ändrades Eriks livsbana. Efter ett års studier för att bli sångpedagog bytte han riktning. När han väl landade i att han skulle bli präst var friden påtaglig och sina första åtta yrkesverksamma år hade han i Örebro. I rollen som samarbetskyrkopräst och församlingsherde fick han glädjen att kombinera väckelserörelse och lekmannaengagemang med Svenska kyrkans uråldrighet och kontinuitet. Detta pågick fram tills 2009 då han fick frågan om att söka en ny tjänst. Efter samarbetet med Svenska kyrkan skulle nu EFS eget arbete med internationell mission byggas upp.

– Jag längtar efter att vi ska få fler möten, att vi ska vara många som allt mer får upptäcka att vi har flera syskon där ute som vi hör ihop med., säger Erik Johansson. Bild: Fredrik Noreback– Jag längtar efter att vi ska få fler möten, att vi ska vara många som allt mer får upptäcka att vi har flera syskon där ute som vi hör ihop med., säger Erik Johansson. Bild: Fredrik Noreback
Efter ett års studier för att bli sångpedagog bytte han riktning. När han väl landade i att han skulle bli präst var friden påtaglig. Bild: Fredrik NorebackEfter ett års studier för att bli sångpedagog bytte han riktning. När han väl landade i att han skulle bli präst var friden påtaglig. Bild: Fredrik Noreback

Erik är social och varm. Mötet med människor fascinerar honom, att försöka förstå hur någon tänker, och varför, ligger honom nära till hands. Samtidigt är hans behov av egen tid oerhört stort.
– När samtalet är överstökat, då räcker det. Jag har inget behov av att umgås i det oändliga, utan där liknar jag min pappa. Plötsligt tar tålamodet slut, jag diskuterar gärna och lyssnar in personers perspektiv, men när det aktuella ämnet är avklarat har jag inget över för tomt prat. Det kan jag avundas människor som kommer på att ställa intressanta frågor om vem personen är, då det är något jag ofta glömmer.

Barndomsåren går som en röd tråd genom hela vårt samtal. När han som elvaåring, efter åtta år i Etiopien, återvände till Sverige kände han sig som helsvensk trots att han ibland inte kunde identifiera sig med sina jämnåriga på hemmaplan.
– Hela tonårstiden var jag någon slags utomjording men min egen trygghet i att vara den jag är gjorde nog att jag snarare upplevde alla andra som ufon.
Tryggheten genomsyrar hela Eriks person, oavsett ämne utstrålar han ett lugn, vilket inte alltid är en fördel menar han.
– Ibland kan jag nog uppfattas som kallhamrad och okänslig då jag väl bestämt mig för något. Jag har lätt för att formulera mig och kan kanske därför ses nästan som raljant eller hård i min argumentation. Att jag inte låter mig skrämmas så lätt kan nog göra att vissa upplever mig som lite hotfull.

Hans kärna är tydlig, grundtryggheten kommer från en självklar och naturlig tro på Gud. Att redan från barnsben möta människor som, på grund av kommuniståren i Etiopien, blivit hårt ansatta och därmed varit beredda att dö för sin tro har gett Erik en stadig övertygelse om att Jesus håller.
– Därför har jag egentligen aldrig tvivlat på Guds existens. Jag tror det har gett mig en tillit till att Gud tar hand om mig. Oavsett allting annat. Om han i sitt ord har lovat att han ska ta hand om mig varje dag så är det så. Detta helt oberoende av om jag tror på honom eller inte.

I dag står Erik återigen i stark koppling till Etiopien genom sin tjänst som missionssekreterare. Sin avslappnade inställning till tid, vördnad och respekt för äldre samt självklarheten i Gud som en levande verklighet är utgångspunkter som han tror uppväxten som missionärsbarn gett honom. Andligheten som i dagsläget präglar stora delar av Mekane Yesus fanns inte på samma sätt under hans barndom, men Erik beskriver den ändå som hemma men högljudd. Den karismatiska väckelsen som varit av stor betydelse nådde landet först under åttiotalet.
– Trots förändringarna känner jag mig hemma, även om jag personligen aldrig haft några stora konkreta andliga upplevelser. Gud har inte talat till mig på det sättet. Där har jag ibland inte känt mig tillräckligt andlig, att jag kanske inte är kristen på riktigt, men samtidigt har jag alltid landat i att jag är döpt.
Under åren som samarbetskyrkopräst lärde han sig vikten av att lyssna, inte utifrån egen agenda utan med en själavårdande attityd i samtalet. Det är lätt att tycka synd om sig själv, men det handlar egentligen om att se att det är mest synd om alla. Oftast försöker han lyssna på det människor utelämnar.
– I dag kan jag sakna det vardagliga mötet med samma människor vecka efter vecka. Jag fick gestalta evangeliet genom livets alla skiftningar. I samarbetskyrkan kom vardagslivets alla åldrar nära. I rollen som internationell missionssekreterare har det varit en styrka.

Kristi kropp består till stor del av församlingar och Eriks egna erfarenheter från församlingslivet har blivit en stor resurs. Även om det numera handlar om att besöka olika platser och olika vanliga människor finns mötet fortfarande kvar. Relationer, platser och personer är något han ständigt får förhålla sig till.
– Jag har ägnat mycket tid åt att resa runt och besöka våra systerkyrkor. Där försöker jag förstå hur behoven ser ut, vilka förutsättningar som finns och vad EFS kallelse är i just det sammanhanget.

Det handlar både om att lyssna in samtidigt som en del i ledarskapet handlar om att våga gå, menar han.
– Ibland behöver man också sätta ner foten. Det är inte alltid enkelt, men när jag vet tillräckligt mycket för att kunna fatta ett beslut måste jag vara beredd att göra det oavsett vad folk tycker. Det kräver ändå en ödmjukhet inför att det beslutet kanske inte är rätt, men jag kan inte stå och vela mitt i steget. Om det blir fel får vi försöka rätt till det senare men vi måste också agera, att gå ser jag som en del i ledarskapet.

Erik har aldrig varit direkt rädd för att uttrycka det han tänker, tycker och tror. När debatten kring partnerskapslagen tog fart 1994 innebar detta att Erik fick en allt aktivare roll i samtalet om sexualitet, bibelsyn och livshållning. Hans val att leva i celibat har uppmärksammats i media.
– Den resa jag gjort, med många debatter och inlägg, har fått mig att fundera kors och tvärs kring detta och på så vis mejsla fram hur jag tänker, men det betyder inte att jag inte kan förstå andras ståndpunkt i frågan. Under åren som församlingspräst har jag på något sätt fått visa över tid och i den praktiska verkligheten att jag är beredd att möta alla människor och mitt uppdrag, som präst, är att betjäna församlingen. Där har inte min sexualitet, eller att jag är ensamstående, varit det väsentliga utan min uppgift är att vara präst.
– Många tillfällen när jag funderat på, är det såhär det ska vara? Och än så länge tycker jag inte att jag har hittat något alternativ som håller och då är min förtröstan också att Gud har koll på det där. Det måste få räcka.

För Erik blir frågan om sexualitet viktig när den handlar om på vilket sätt vi relaterar till Guds ord, däremot förändrar det inte hans förutsättningar att stå i funktion i Guds rike.

Den ljumma försommarkvällen har gått från gnistrande solljus till skymning. Som missionssekreterare för EFS internationella missionsarbete har det senaste året varit speciellt. Erik har fått brottas med missionsberättelserna på ett nytt sätt och åter fått upp ögonen för den skatt som finns i EFS historia.
– Jag kan känna viss sorg när jag ibland hör människor i Sverige uttrycka sig lite nedsättande eller aningslöst om de där gamla missionärerna, att de gjorde så gott de kunde men visste inte så mycket vad de höll på med … Det finns en bild av att missionen gjort stor skada. Visst är det ingen tvekan om att det skett misstag men det samlade greppet är att EFS mission genom 150 år gjort fantastiskt mycket gott. Tusentals människor talar väl om EFS, håller EFS högt, ber för oss och räknar oss som sina vänner. Om vi förstod mer av det skulle vi fyllas av tacksamhet och inspiration. Ja, vi skulle inte kunna låta bli att gensvara på det.
Vi är tillbaka där samtalet började, hos de människor vars liv berättar en historia om EFS mission, om en stor Gud och mängder av möjlighet. Eriks engagemang lyser genom orden.
– Om jag får drömma skulle jag vilja lämna efter mig ett EFS som förstår och vågar omsätta i praktisk handling att Gud har ett uppdrag åt oss. Det finns sådana kvaliteter och resurser inom EFS som vi bara låter ligga vilande. De skulle vi kunna blåsa liv i. Jag tror att vi tror för lite om oss själva, om vår förmåga, kallelse och kvalitet, medan Gud har mycket större planer! Det vill jag få människor att ana allt mer. Jag tycker mig se ett förnyat missionsengagemang sedan 2010, det finns människor som vädrar morgonluft.

Livsnjutaren i Erik kommer fram. Det visionära blir synligt och hans inställning att livet också måste få innehålla sina glada och goda stunder är högst påtagligt även i hans missionssyn. Att Gud vill använda EFS för väldigt mycket skojigt, värdefullt och viktigt är han fullkomligt övertygad om. Detta gäller såväl i missionslandet Sverige som utomlands. Höstens resa för EFS medarbetare som gick till Addis Abeba, Etiopien, tror Erik gav många en god mersmak. Att få se hur EFS betyder något, att rörelsen har oändligt många syskon världen över och att historiens betydelse är stor tror han kan bli starten för något nytt.
– Jag längtar efter att vi ska få fler möten, att vi ska vara många som allt mer får upptäcka att vi har flera syskon där ute som vi hör ihop med. Ett syskonskap som både är en styrka och en gemenskap som vi varken kan välja eller välja bort. Våra resurser tillsammans räcker längre än dina och mina resurser var för sig. Där önskar jag att EFS:arna, och särskilt en ung generation, ska få se att vi har band genom historien som är berikande för oss i dag.

Finurligt och med en ton av förväntan frågar Erik avslutningsvis:
– Kanske tänker vi in Gud för lite i det här? Handlar det då om att vänta och se? Eller kanske ta ett litet steg, våga gå? Tro att Gud bär? Samma Gud som bar Petrus utanför båten vill bära oss i dag, bara vi kliver ur båten.

Nidskrift om EFS

Skriften är från 1871 och har titeln Om sekt- och kolportörväsende: till belysning av Evangeliska Fosterlandsstiftelsens verksamhet. Symptomatiskt nog är författaren anonym; det står bara »utgivet af O. O.« Av innehåll och inriktning är det dock klart att den som skrivit och utgett denna lilla skrift hade sin förankring i Svenska kyrkan. Troligen var han präst.

En kolportör i en småländsk stuga. Tecknat efter naturen av K A Ekvall. Ny illustrerad tidning 1870. Så kan det ha gått till när hattmakaren Engzell predikade i Småland sommaren 1856. Bild: EFS arkivEn kolportör i en småländsk stuga. Tecknat efter naturen av K A Ekvall. Ny illustrerad tidning 1870. Så kan det ha gått till när hattmakaren Engzell predikade i Småland sommaren 1856. Bild: EFS arkiv

Stilen är frejdig, anklagelserna mot EFS och åtskilliga andra är många och tydliga. Grundanklagelsen är att de skulle vara andligt högmodiga, ty »allt sektväsende är i hög grad högmodigt«. Och att EFS är en sekt – eller en del av sektväsendet – är författaren alldeles övertygad om.

I det första kapitlet ges en överblick över vad författaren kallar sektväsendet i Sverige under 1700- och 1800-talen. Hit räknar han pietismen, herrnhutismen, baptismen, metodismen, mormonerna, norrlandsläseriet, schartauanismen och en rad andra väckelserörelser. Allt utom Svenska kyrkan i ganska ortodox mening tycks rymmas under rubriken »sekt«.

Domen över dessa rörelser är inte nådig, och innehåller både felaktigheter samt är mycket nedlåtande beskrivna. Och det är inte förvånande att författaren försvarar konventikelplakatet som förbjöd enskilda religiösa samlingar om de inte kunde betraktas som husandakt.

Det andra kapitlet är en vidräkning med nyevangelismen och då särskilt EFS. Tonen är raljerande. EFS är – enligt honom – inte bara ickelutherskt. EFS representerar otro snarare än tro. Ett särskilt förakt har författaren för kolportörerna, som han hävdar att under fromhetens täckmantel ha allehanda dunkla och onda motiv. De är okunniga, förvränger den rätta lutherska läran, sjunger andliga sånger till »slag­dängs­melodier« och så vidare.

Läseriet och kolportörsverksamheten har enligt skribenten en rad negativa konsekvenser: kyrklig söndring, förakt för kyrkans ordning och prästerskap, förvirring när det gäller den kristna tron och ökande vidskepelse.

Till de namngivna personer som hånas och ifrågasätts hör Peter Fjellstedt och Carl Olof Rosenius. Den ene för att han dristat sig till att kritisera kyrkan; den andre för att han som stadsmissionär tog emot lön från ett amerikanskt missionssällskap.

Naturligtvis finns det mycket att säga om de förvrängningar och felaktigheter, de rykten och halvsanningar som förmedlas. Men här låter jag den vara ett exempel på att varje tid har sina skrifter och sina strider. Häftet är naturligtvis ett tidsdokument. Det ger en inblick i hur ett framväxande EFS hotade kyrklig ordning, så som de flesta väckelserörelser i någon mening gör. Det är en del av deras berättigande, det vill säga, de har oftast vuxit fram som en reaktion mot en stelnad eller stelnande kyrklighet.

För EFS del är det av visst intresse att se hur kyrkolojalitet och kyrkokritik alltid samsats. Lojaliteten har i första hand gällt den lutherska bekännelsen, och så är det än i dag. Kritiken har inte sällan gällt arbetsformer och vissa teologiska yttringar. På detta förhållande har Svenska kyrkan under olika tider reagerat olika. Den här lilla nidskriften förmedlade ett sätt att se på EFS. Lyckligtvis fanns också andra sätt som i längden visat sig mer konstruktiva.

Låt inte sakfrågor verka i det dolda

Jag visste direkt vad jag ville dela från Medarbetardagarna i Etiopien när jag fick frågan från Budbäraren. Det handlar om två möten med den etiopisk-ortodoxa kyrkan. Tillsammans med Ezra Gebremedhin besökte jag och några fler den åttkantiga St. George’s Cathedral i centrala Addis Abeba. Det som fastnade var hur den guidande prästen som ledde oss genom kyrkan reagerade när Ezra knäppte upp sin jacka och hans prästkrage blev synlig. Innan hade vår guidande präst varit respektfull och trevlig, men när Ezra visade sig vara präst fick han en innerlig ton av vördnad i rösten. Trots att vår guide och Ezra inte tillhörde samma kyrkofamiljer kallade han Ezra för »fader« och också i de teologiska spörsmålen vände han sig vid ett flertal tillfällen till Ezra. Detta gällde även bemötandet mot de andra prästerna. Det hade kunnat vara påklistrat, men det märktes att det var både genuint och ärligt.

Efter en stund upptäckte jag att de frågor som jag och mina kvinnliga kollegor ställde glömdes bort att besvaras tills en diskret armbåge stöttes i någon av männen som upprepade frågan och fick svar.

Någon dag senare kom vi till ett klostermuseum ute på landsbygden. En av munkarna kom fram och talade med mig och frågade mig artigt var gruppen var ifrån, om familj och barn. Sedan frågade han vad jag arbetade med. Jag svarade »präst«. Munken log och nickade, men omedvetet backade han ett steg och samtalet ebbade ut.

Jag som kvinnlig präst möttes alltid med respekt, men inte som en jämlike. De samtal jag hamnade i kretsade sällan kring teologi eller kyrka.

Detta mer roade än upprörde mig och jag lade bort det med förklaringen att det var en kulturell skillnad och ett teologiskt oliktänkande jag som västerländsk kvinnlig präst fick acceptera. Samtidigt störde jag mig lite på att ingen av de präster jag mötte i Etiopiens gamla kyrkofamiljer verkade erkänna den skillnad de la mellan manliga och kvinnliga kollegor.

Nu, efter hemkomsten, har det lett mig till att reflektera över min egen ordlösa kommunikation mot de som inte befinner sig i min kyrkliga bekvämlighetszon eller delar det som för mig är teologiskt självklart. Till exempel gentemot alla mina kristna syskon från andra länder jag nu delar kyrka med.

Det jag har tagit med mig från dagarna i Etiopien, och vill ge vidare, är hur viktigt det är, inte bara för mig själv utan också gentemot dem jag möter, att vara ärlig med de saker jag inte förstår. Jag behöver inte alltid samtala om temat eller gå in i debatt, men jag har märkt att ett enkelt erkännande att jag inte helt vet hur jag ska förhålla mig till något, mycket snabbt lättar på spänningen och öppnar upp för möten på ett mer jämlikt plan. Inte för att vi kommer överens om sakfrågan, men för att vi erkänner sakfrågan och därmed inte låter den påverka i det dolda.

Med ödmjuk tacksamhet och innerlig respekt för mina etiopisk-ortodoxa kollegor.

Våga logga ut i sommar

Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor; men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du ingen syssla förrätta … Ty på sex dagar gjorde HERREN himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.
2 Mosebok 20:8–11, 1917

Är det så att det som borde vara det lättaste budet i dag har blivit ett av de svåraste att följa? Oavsett om vi håller lagens tredje bruk högt eller inte så finns det en direkt självklarhet i sabbatsbudet, C.O. Rosenius konstaterar: »Många lider av hinder som de själva kunnat undanröja, om de hade åtlytt detta Herrens ord: Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den.« Med största säkerhet så ger varje nutida psykolog, livscoach och hälsoprofet honom rätt. Men vad är då problemet?

Jag tror att sabbatsbudet i grunden utmanar vårt kontrollbehov och även vår tro på Gud. Nyckeln till sabbatsvilan är att erkänna för sig själv att det är Gud som har kontrollen, att verket ytterst är hans. Inte bara det som avser Gudsriket utan också det vardagliga, det som vi med självklarhet betraktar som vårt eget ansvar. Salomo sammanfattar det såhär: Om inte Herren bygger huset bygger arbetarna förgäves. Om inte Herren vaktar staden vakar väktaren förgäves. Förgäves går ni tidigt upp och sent till vila, ni som äter mödans bröd. Detsamma ger han sina vänner när de sover. Ps 127:1–2 SFB

»…när de sover« Det gör nästan ont att läsa. Men vi är ju Guds vänner och detta löfte gäller oss, dig och mig. Så tänk om vi skulle ta det på allvar så här i semestertider? Våga stänga av, släcka ner och logga ut. Göra oss onåbara. Strunta i statusuppdateringarna. Och framför allt – sluta läsa vad alla andra skriver och delar på olika media. Verkligen släppa jobbet och alla tankar på det. Låta vilan och även sömnen bli ett aktivt beslut – att vi vågar lita på att Gud har kontrollen. Att allt faktiskt finns kvar och fungerar som det ska när vi kommer åter från semestern. Och inte bara finns kvar och fungerar – det kanske fungerar ännu bättre.