Magnolian bländas av den ljumma solen utanför Ansgarskyrkan i Linköping. Det är en vanlig tisdagskväll, men det är fullt av liv och rörelse i kyrkan. I församlingssalen sitter två kvinnor, de talar intensivt och engagerat med varandra varvat med härliga skratt. Det är 64-åriga Gertrud Karlsson, som kallas Dudde, och 44-åriga Annika Kihlberg. Båda har länge varit med i Ansgarskyrkan, men det var för ett halvår sedan de fann varandra. Dudde berättar:
– Jag satt i kyrkan då vår präst Daniel berättade om att ha och vara en medvandrare. Jag tänkte att det är ju faktiskt väldigt bra att ha någon att bolla sina tankar i tron med. Och även i livet. Precis då, under själva gudstjänsten, gick Annika förbi mig. Jag hade sett henne i kyrkan, men då kom tanken att hon skulle kunna vara min medvandrare.
Ett halvår senare blir Dudde påmind om upplevelsen.
– Jag sitter på bussen när Annika plötsligt kommer in. Jag var deppig och hade det rätt jobbigt vid den tiden. »Åh, Dudde!«, säger Annika glatt och sätter sig bredvid mig. Då berättar jag vad jag upplevt på gudstjänsten tidigare och frågar om hon vill bli medvandrare med mig.
– Jag blev ju jätteglad. Tänk att Dudde ville bli medvandrare med mig, säger Annika.
Dudde har varit med i församlingen sedan många år och Annika, som studerar till diakon, har jobbat här som pedagog sedan 2007.
– Dudde hade bett Gud om hjälp i sin situation, och säger att jag blev hennes bönesvar när jag kom. För mig var det som att Gud överraskade mig. Jag visste inte att jag behövde Dudde, säger Annika och fortsätter:
– När jag tidigare har tänkt på att ha en medvandrare har det nog funnits tankar som »Vem skulle det vara? Det skulle inte bli av. Vem skulle jag fråga?« men när Dudde frågade mig kändes det inte besvärligt på något plan, utan helt naturligt.
När de träffades var det som att trycka på en knapp och samtalet flödade.
– Vi började öppna upp oss för varandra direkt, där på bussen. Vi hann berätta om både djupa och personliga saker i våra liv. Trots att vi bara åkte i en kvart tillsammans, säger Annika och pausar innan hon säger med eftertryck:
– Vi satt och grät, bad och höll om varandra där på bussen.
– Det har jag aldrig gjort tidigare. Efteråt satt jag bara kvar och tackade Gud. Vilket bönesvar, fyller Dudde i.
Tanken, eller konceptet, med medvandrarskap föddes utifrån en gemensam längtan från Salt, EFS och Equmenia, Equmeniakyrkans barn och ungdomsorganisation. En längtan att hitta former för olika generationer att mötas men också att skapa varma relationer som delar tron och lärjungaskapet. I resursmaterialet som tagits fram ges konkreta tips, sådant som kan vara bra att tänka på och förslag på tre träffar att utgå från.
För Annika och Dudde gick allt naturligt. Där och då, på bussen, bestämde de sig för att bli varandras medvandrare. Nu har det gått ett drygt halvår och de har träffats fyra gånger.
– Vi följer ingen speciell struktur när vi träffas, även om det säkert passar vissa. När vi möts pratar vi om det som känns angeläget i våra liv, säger Annika.
Ibland får den ena mer plats, ibland den andra, men oftast får båda lika mycket tid.
– Vad vi pratar om beror lite på vad som är aktuellt i våra liv. Det viktiga är ta tid och lyssna färdigt på varandra. Vi avslutar oftast med att vi ber tillsammans, säger Dudde.
– Att vi känner oss så nära varandra beror nog på att vi delar så mycket av det som är det absolut viktigaste för oss: att Gud finns i våra liv och får ta plats, mer än en stund på söndagen. Vi vill leva med honom hela tiden, hela livet, säger Annika.
Som medvandrare delar de det kristna livet, både topparna och dalarna. Men behövs en medvandrare om man har goda vänner?
– Enbart vetskapen om att vi vet att vi är varandras medvandrare betyder mycket. Det finns vänner som jag delar nästan samma saker med som jag delar till Dudde, men när vi ses vet vi att vi gör det för att vi vill dela livet, tron och tvivlet. När man möter vänner som är kristna har man det där också, och ibland kommer det upp och ibland kommer det inte upp. I samtalen med Dudde kommer det alltid upp, för det är det vi samlas kring, förklarar Annika.
– En medvandrare bidrar med ytterligare en dimension i livet, tillägger Dudde.
En viktig del bakom medvandrarmaterialet är att våga umgås mellan olika generationer. Något som blir allt mer ovanligt då den rådande ålderssegregationen i samhället bara verkar växa. För Dudde och Annika var inte åldern avgörande för att de skulle bli varandras medvandrare, men de tror att den 20-åriga åldersskillnaden mellan dem är viktig och ger ett mervärde.
– Jag är så tacksam för Dudde, som har levt längre än jag och som kan dela med sig av sina erfarenheter. Hon är så reflekterande, har varit med om så mycket och står tillsammans med många människor och deras liv, vilket i sin tur berikar mig, säger Annika.
– Annika är en person som kommer med kloka ord. Det är så fantastiskt att få dem. Att få sådana här samtal med någon fast man är kristen, är inte alls givet. Vissa människor är rädda för sina känslor, rädda för att tala om sina svagheter. Så att hitta någon som man kan göra det med, där man kan bli naken, är en förmån, säger Dudde.
Trots att de båda verkar vara i farten, har många människor i sina liv och har fullt upp i livet har medvandrarskapet blivit något de prioriterar och ser som väldigt dyrbart.
– Dudde är en gåva rakt in i mitt liv. Det stärker det min gudstro, att Gud har sådan omsorg att han gett mig henne. Han vet precis vad jag behöver, innan jag ens listat ut att det är det jag ska be om, säger Annika.
– Ja, exakt! Precis så känner jag också, flikar Dudde in.
– Det är häftigt att få känna att Gud använder en. Att få vila i att Gud är mäktig att föra sitt folk till vad han har berett. Det är på riktigt! Det är inte bara något vi sjunger om.
Folk kan prata om slumpen, men det spelar ingen roll, jag vet ju. Jag vet att Dudde är en gåva till mig och jag till henne. Alla sådana här speciella saker man får vara med om i sitt liv stärker gudstron, säger Annika. Dudde nickar.
– Det är därför det är så viktigt att ha medvandrare. Vi behöver stötta varandra, för att det kommer att bli svårare och svårare. Vårt land är så avkristnat. Därför behöver vi kristna ha medvandrare. Det är jätteviktigt! Vi ska inte vara ett ljummet folk. Vi är lärjungarna nu, vi är Jesu lärjungar. Vi måste våga leva ut vår kristna tro, och det gör vi när vi stöttar varandra, avslutar Dudde.
