Sänd till Sverige

Fredagen inleddes med ett strategipass kallat Sänd till Sverige där vittnesbörd varvades med undervisning om att berätta om Jesus i dagens missionsland Sverige. Passet leddes av utvecklingskonsulent Ingrid Lundström och Tin Mörk, projektledare för Nya sätt att vara kyrka. Bland talarna fanns Lars Nilsson, kyrkoherde i Söderhamn som berättade om hur de asylsökande är missionärer i deras kommun samt Samuel Lundström, en av initiativtagarna bakom Pannkakskyrkan.
– Det är Guds mission! Det handlar inte om vad vi inte har, utan om vad vi har. Hade vi dragit ut ett pingisbord i stället för pannkaksgrillen hade det blivit samma sak, berättade Samuel.

Fortsättningsvis under fredagen fanns flertalet seminarier där många av dem berörde missionstemat. Bland annat erbjöds en rundtur till några av Södertäljes nya stora kyrkor, ett körseminarium samt frågor gällande migration och uppehållstillstånd samt att vittna för muslimska vänner belystes också. Distriktsföreståndare Mia Ström modererade ett samtal om andens liv och gåvor bland oss i dag där Beatrice Kamau Lindgren och Iwan Giertz från S:ta Clara kyrka i Stockholm samt Hans Lundholm, tidigare präst i Lötenkyrkan, Uppsala, medverkade. De poängterade alla hur stor betydelse bönen har.
– Vi har upptäckt att bön är starkt kopplat till andens verk, det går inte att bygga Guds rike utan den Heliga anden, sa Iwan.
Hans fortsatte:
– Be att Gud ska verka i era sammanhang. Guds gåva handlar om att ta emot. Det är inte ledaren utan församlingen som ska få större frimodighet.
Beatrice drog paralleller mellan pingst och våren; då växterna spirar hinner det hända mycket under marken som vi inte ser.
– När kraften kommer kan vadsomhelst hända och vi måste ödmjuka oss inför Gud, sa hon. Guds ande är Jesus hos oss här och nu.

 

Unik utmärkelse till scoutlegendar

Det var under fredagskvällen på EFS och Salts årskonferens som Göran Berglund fått i uppdrag att överlämna stafettpinnen som lägerchef för Patrullriks till nästa års läger i Mossebo. Efter att ha fått den officiella lägertröjan för Patrullriks 2017 av lägerchef Lars Harrysson tog kvällen en för Göran oanad vändning. Silvervargen får endast innehas av 25 aktiva scoutledare under 60 år och efter en lång urvalsprocess har den förste inom Salt Scout, tidigare EFS scout, förärats denna utmärkelse.
– Jag tror inte man kan säga att det bara är en utmärkelse till mig, utan det är ett sätt att se hur EFS och Salt Scout är en bra del av scoutrörelsen i Sverige i dag. Jag är oerhört tacksam och förstår att det är flera personer som arbetat för att jag ska få detta. Det känns hedersamt. Alla gratulationer som jag fått efteråt, via sociala medier, är också väldigt glädjande. Jag är oerhört tacksam, berättar Göran när Budbäraren ringer upp efter konferenshelgen.

Med varm västerbottnisk röst berättar Göran om sin koppling till scoutrörelsen. Orter och årtal för Patrullriks samt övriga läger sitter som ett rinnande vatten och utgör stommen för hans livsberättelse. Allting började när Göran fick sin första tjänst. Efter att ha gått Hagabergs fritidsledarutbildning och gjort lumpen började han som ungdomsinformatör (ungdomskonsulent) för EFS 1974. I arbetet ingick friluftsverksamhet, såsom hajk, med bland annat en flickgrupp-pojkgrupp (FG/PG) i Vittsjö. Hans engagemang har sedan dess berört alltifrån lokala läger, distriktssatsningar, administrativt ansvar och nationella satsningar såsom Patrullriks, EFS centrala scoutråd, samt som representant i KFUK-KFUMs styrelse, men det var först i slutet av 80-talet som han första gången blev lokal scoutledare.
– Innan jag kom till Skåne 1974 hade jag aldrig varit med på något scoutliknande, det hade mest handlat om tonårsverksamhet tills dess och mycket musik. Jag har alltid spelat gitarr, sedan tonåren.

Att Göran har många strängar på sin lyra går inte ta miste på. Sedan sin första tjänst som ungdomskonsulent har han aldrig upplevt yrkeslivet som enahanda. Alltifrån hur stadgar eller avtal ska skrivas, att vara redaktör för EFS Västerbottens distriktstidning, illustrera och rita, planera gudstjänster, hålla ledarutbildningar, producera trycksaker är bara ett axplock från Görans meritlista. Just nu är det församlingsarbete som gäller. På fritiden tycker han om att mixtra med saker och har ett behov av att renovera och reparera, såväl möbler som motorer. Musiken är också något som fortfarande ligger varmt om hjärtat. Mitt i mångfalden av intressen kan man fundera på vad som fått Göran att fastna så för scouting.

När är scoutlivet som bäst?
– Lägerlivet är något speciellt. Allra bäst är att vara i den lilla patrullen, att få göra saker tillsammans med de fyra som man är ledare för och den gemenskapen blir så mycket starkare på läger när man umgås över längre tid. Den närhet och möjlighet till delande, samtal och utbyte som det ger är ovärderligt. Vi är nog skapade till gemenskap.
Görans kristna tro har alltid bemötts med respekt inom scoutrörelsen. Han upplever en valhänthet att hantera frågor om Gud i den svenska kulturen och saknar samtal om tro och andligt perspektiv i det offentliga Sverige. Trots det har han kunnat lyfta sina kristna värderingar i de forum där han funnits med, även om han skulle önska en tydligare koppling till scoutrörelsen i stort.
– Det finns ett värde i den större gemenskapen som just nu bärs av ett fåtal individer snarare än hela Salt Scout.

Om du fick drömma och längta, vad skulle du vilja se mer av inom scoutrörelsen framöver?
– För mig är svaret samma för såväl EFS, kyrkan i stort och scoutrörelsen. Min önskan är att både unga och äldre kunde få växa andligt och själsligt och finna en bärande tro, som får ge ljus och hopp i livet.
Göran menar att där kan scoutrörelsen, liksom många andra sammanhang, vara ett verktyg för att hitta en tro som håller. Att scouterna lockar både pojkar och flickor samt ger god ledarträning är också en viktig nyckel för framtiden.
– Det är liksom ingen solokarriär, utan det handlar hela tiden om att göra det här tillsammans.
Själv är Göran inte uppvuxen med scouter omkring sig, utan passionen för scouting är något som växt fram utifrån de sammanhang han befunnit sig i.
– Jag är ingen typisk friluftsmänniska, utan det är grupprocessen som är själva grejen. Det blir betydligt lättare när man är ute, det finns plats för barnen att röra sig och ute i naturen lär man sig så otroligt mycket. Friluftslivet är en otroligt bra verksamhetslokal och gemenskapslokal. Man behöver inte hitta på så mycket, allt finns redan där.

Storslaget boksläpp

På dryga 500 sidor tecknas EFS internationella missions historia av 25 författare, som var och en bidrar med kunskaper, erfarenheter och engagemang. Dessutom belyser ett rikt urval bilder, många som aldrig tidigare har publicerats, texten. Jag har valt att lyfta fram några saker som karakteriserar innehållet och på samma gång också kan karakterisera EFS internationella mission.

Det stora uppdraget är en omfattande bok. Efter en kort inledande del där bakgrunden till EFS internationella mission tecknas och EFS missionssyn presenteras följer ett avsnitt om EFS arbete i ett antal missionsländer. Först kommer Eritrea. Det var där det började. Det är pionjärernas område, umbärandenas land, martyrernas mark.

Sedan följer Somalia (Jubaland), som liksom av en händelse kom att bli ett av EFS missionsfält. Etiopien och Indien kommer sedan, för EFS mission självklara områden. Alla dessa hör till 1800-talet, men med följdverkningar in i nutid. Nästa långa kapitel skildrar missionen i Tanzania. Två kortare artiklar beskriver sedan arbetet i Malawi och Salomonöarna. I detta avsnitt, som är bokens tyngdpunkt, illustreras mångfalden: evangelisation, församlingsbyggande, undervisning, nödhjälp, bibelöversättning, sjukvård – allt detta har följt EFS mission från början och utgör även i dag grundstenar i arbetet. Mångfalden betonas ytterligare när man sedan beskriver EFS arbete bland svenskar i förskingringen, om barns och ungas engagemang, om nödhjälps- och flyktingarbete och om arbete i relation till muslimer. Avslutningsvis får läsaren en lista på alla EFS missionärer genom tiderna – en värdefull kunskapskälla och imponerande genomgång.

Ordet uthållighet kan också sammanfatta EFS missionsarbete genom åren. Det blir tydligt att EFS och dess stödjare/medlemmar i sitt arbete präglats av detta. Man har inte gett upp. När man lämnat ett område har det oftast berott på att man tvingats till det.

I början var motgångarna många. Av de första missionärerna dog flera på grund av sjukdom eller av andra orsaker. Ändå tycks det inte ha rått någon brist på missionärskandidater, inte ens när det var som svårast. Och en del av EFS missionärer gav hela sina liv åt missionens sak.

Det är omöjligt att läsa Det stora uppdraget utan att imponeras av missionsledningens och missionärernas hängivenhet – och en och annan gång av deras dumdristighet; inte alla projekt var framgångsrika. För den som intresserar sig för personhistoria finns i boken mycket att ta fasta på. Själv har jag särskilt lagt märke till vissa individers engagemang och insats.

Vad vore EFS internationella mission utan Anders Svensson, Karl Cederqvist, Olle Eriksson, Martin Nordfeldt, Anders Gustaf Danielsson, Gustaf Arén, Manfred Lundgren, Clement Moss och alla andra? Och vad vore EFS mission utan kvinnorna? De hängivna, duktiga och helt utgivande kvinnliga missionärerna. De dyker upp hela tiden när jag läser om EFS mission. Det gäller på alla missionsfält, och inte minst i Indien: Vivi Rinman, Wendela Wigert, Maria Ruthqvist och så vidare. Vem vill skriva deras historia?

När jag nu läser om EFS mission och dess missionärer kan jag inte annat än imponeras. Det är 150 år av utgivande arbete som skildras. Och boken gör rätt för sin titel. 

EFS har en hedrande historia. Den har kostat. En del syns i bokens artiklar, annat kommer inte fram. En del av kostnaden kan vi i dag ifrågasätta om den var värt det; annat kan vi bara förundras över. Det är lätt att glömma att EFS fattade sitt beslut om internationell mission i en tid när Sverige ännu var en fattig nation. EFS mission har aldrig burits av ett fåtal rika utan av många trogna.

När företrädare för EFS samarbetskyrkor i Eritrea, Etiopien, Indien och Tanzania delger sina synpunkter på EFS arbete återkommer några erfarenheter: EFS uthållighet, betoningen av kvinnors och lekmäns betydelse, strävan att arbeta nära folket på landsbygden och de lokala församlingarna, det lutherska teologiska arvet. Visst gjorde missionärerna misstag, men framför allt var de tjänare åt evangeliet och folket.

När jag läser detta kan jag naturligtvis ana att det finns ett mått av artighet i det hela, men det finns också en genuin tacksamhet. Och det utmanar mig. Så läs även du, och låt dig utmanas.

Sänder Jesus via satellit

Varför jobba med tidningar när så få kan läsa? Terence Ascott, då tidningsredaktör, ställde sig frågan för 20 år sedan när han såg en fattig familj sitta klistrad framför teven i Kairo. Visionen blev tevestationen Sat-7 som i dag via satellit når miljontals människor i Mellanöstern och Nordafrika med det kristna budskapet. Även i flyktinglägren, där parabolantenn är en vanlig ägodel, kan sändningarna ses.
– Gud har utan tvekan försett oss på ett mirakulöst sätt – med människor, finansiering och säkerhet och han har hjälpt oss att övervinna många hinder, vittnar Ascott.

Sat-7 har fem kanaler som sänder dygnet runt, sju dagar i veckan på tre olika språk, arabiska, farsi och turkiska. På barnkanalen Sat-7 Kids började de våren 2015 att sända skolprogram för barn och ungdomar på flykt. 13 miljoner barn beräknas ha tvingats avbryta sin skolgång. Rita Elmounayer, VD för Sat-7 Kids berättar:
– Genom att ge barnen en skolgång investerar vi, inte bara i deras, utan i hela den arabiska världens, framtid.

Den årliga konferensen Sat-7 Network anordnades i början av april på Cypern. Här möts anställda, understödjande organisationer och företag samt andra intressenter för att uppdateras om läget.
– Det är en fantastisk upplevelse att få direktrapporter om vad som händer de kristna i Mellanöstern och i Nordafrika. Vi är stolta över att EFS stödjer detta arbete, säger Hillevi och Tore
Nilsson från Bjärnum, som för andra gången var med på Sat-7 Network.

Hillevi och Tore har sedan 2012 besökt EFS-föreningar för att inspirera och berätta om Sat-7. Under årets upplaga av Sat-7 Network fick de möjlighet att se en av Sat-7 Pars studior, belägen i en villa där livesändningar skapas i vardagsrummet.
– Att få se hur program produceras i en trång studio med begränsade resurser är otroligt imponerande, säger Hillevi och Tore.

Glimtar av hopp bland flyktingarna

Det är en gråmulen onsdagseftermiddag i april och i en liten barack någonstans i de norra delarna av Nineveslätten i det kurdiska självstyret står Maryam framför jämnåriga och berättar:
– Jag såg IS-männen vid mitt hem. Jag var rädd att vi skulle bli dödade.
Hon tittar ner med sorgsen blick i det bruna golvet, och fortsätter:
– Vi fick fly mitt i natten. Jag saknar mina kompisar, mitt hem och mina saker.
Det är varmt i baracken. 15 barn och två till tre vuxna samlas på eftermiddagarna måndag till torsdag samt lördag varje vecka. Det kan liknas vid ett slags svenskt fritids, men här kallas det Child Friendly Space. I en intilliggande barack samlas de yngre barnen, bland dem Maryams syster.
Vi har rest till det kurdiska självstyret i norra Irak för att se hur de pengar EFS kontinuerligt under de senaste åren samlat in, kommer till nytta.

Vår resa just denna typiska våronsdag, med både regn, hagel och brännande sol, har tagit oss sydväst från Dohuk och rakt mot IS-kontrollerade områden. Mosul ligger cirka fyra mil bort, fronten närmare än så. Dohuk är, förutom Mosul, den stora staden i regionen med sina 350 000 invånare och numera ett slags centrum och utgångspunkt för hjälporganisationer här i norra Irak. I den direkta närregionen finns över 100 000 flyktingar fördelade i tre till fyra stora flyktingläger, men det finns också flera mindre läger. Vi ser flyktingar vart vi än åker. Den här dagen besöker vi ett projekt för barn och ungdomar som EFS finansierar och organisationen Capni driver. Det är här vi träffar Maryam.

Maryam står framför klassen och berättar sin familjs historia. Alla lyssnar uppmärksamt, särskilt vi. Hennes berättelse är lik många vi hört tidigare – människor som fått fly och lämna allt bakom sig på grund av IS härjningar. Hon berättar om saknaden av hemmet som bara ligger tre, fyra mil bort, om vänner och släkt som hon saknar mycket.
Maryam tittar åter upp från det bruna golvet. Utanför barackens små fönster drar det ihop sig till regn igen.
– Jag gillar att ha något att göra på eftermiddagarna, säger hon.
Maryam och hennes vänner är tacksamma till Capni, med hjälp av EFS, som ordnat med den här ungdomsgården. Här får de lära sig att läsa, skriva men också sjunga och dansa. Och fröknarna är snälla, väldigt snälla, försäkrar Maryam. En av lärarna bryter in och frågar Maryam vad hennes dröm är. Svaret kommer överraskande snabbt:
– Jag vill bli advokat, säger hon och ler.
Med på resan är Erik Johansson, EFS missionssekreterare, och Anna Claesson, internationell projekthandläggare på EFS.
– Det är självklart många barn i dessa läger och det är alltid barnen som är mest utsatta i nödsituationer som dessa, berättar Erik som varit i området ett par gånger tidigare. Han fortsätter:
– Ungdomsgårdarna blir som en slags frizon för dem mitt i lidandet. Anna nickar och tycker arbetet med Child Friendly spaces är bra.
Syret i den lilla baracken börjar ta slut, någon öppnar ett fönster trots att regnet ännu en gång är på ingång. Snart är klockan fyra och det är dags för barnen att gå hem. Vi frågar Maryam om vi får följa med och träffa hennes familj. Det är en chansning för vi vill självklart inte tränga oss på, samtidigt är gästvänligheten oftast god på de här breddgraderna. Och visst, det tar inte många minuter för Maryam att få ett okej från mamma att vi är välkomna.

Maryams mamma Lara visar in oss i sitt hem. Det är en annan typ av barack med kokvrå och toalett, men på utsidan är den lik den vi nyss träffat Maryam och hennes kompisar i. Cirka 15 kvadratmeter med ett kombinerat vardagsrum och sovrum som det enda egentliga rummet. Här sover två vuxna och tre barn nattetid och på dagtid är barnens madrasser ihoprullade och uppträngda i ena hörnet. Intill madrasserna står en säng längst kortväggen och en annan längst långsidan av rummet. På dagtid fungerar de som soffor och sittplatser. På väggarna hänger juldekorationerna kvar. Tomten är lika populär här som hemma. Det är trångt i det lilla rummet nu, vi är många som tränger in oss, slår oss ner och väntar på vår värd. Snart blir vi erbjudna te och kaffe och Lara börjar berätta om sin situation.
– När vi lämnade vår stad Bartella och vårt hus visste vi inte vart vi skulle ta vägen. De första månaderna bodde vi hos släktingar.
Den här typen av berättelse har vi hört många gånger, men det är lika gripande varje gång. Att dessa människor bara flytt några mil måste vara påfrestande mentalt. Så nära, men samtidigt så långt bort.
Erik frågar vad Child Friendly Space (CFS) får betyda för dem som familj.
– Det finns skola på förmiddagen, men barnen behöver mer tid att lära sig, fler utmaningar och något att göra på eftermiddagarna. I början sa jag åt mina barn att det var frivilligt att gå på CFS, men numera är det lika viktigt som att gå i skolan – och de vill verkligen gå varje dag, säger hon och tillägger:
– Också för oss vuxna är det skönt med CFS. I bland blir det för mycket med barnen runt om kring oss varje dag. Vi lever i en pressad situation. Vi kan inte bestämma själva om vår framtid. Vi vill tillbaka hem till vår by men vi vet att det inte kommer gå. Vi hoppas inte ens på det. Mitt i detta kan det vara svårt att orka med våra barn. CFS blir en behövlig avlastning för oss som föräldrar.

När vi är på väg ut till bilen summerar Erik dagens besök.
– Det är bättre för flyktingarna nu än vad det var för bara ett år sedan när vi var här. Numera är det inte så många som bor i tält, det flesta har en barack som ger både tak över huvudet och ett rent, jämnt golv, till skillnad från tältlägrens misär, säger han.
EFS har stöttat arbetet i Dohuk-regionen i ett och ett halvt år nu och ända från början har Capni varit en samarbetpartner.
– Jag kom i kontakt med Capni nästan direkt när jag kom hit, berättar Erik. Utav alla de organisationer vi arbetat med i olika delar av världen genom åren är de faktiskt en av de bättre, inte minst på återrapportering kring vad pengarna går till. Och de är faktiskt snabba på att svara på mejl också, säger Erik glatt och Anna nickar igenkännande.

Capni har sitt kontor i en anspråkslös del av Dohuk. På gatan utanför är det bara en liten, liten skylt som vittnar om att organisationen huserar där, men väl innanför den låsta porten är det mycket liv och rörelse. Capni har ett fyrtiotal medarbetare som dagligen reser ut i flyktinglägren och gör all typ av humanitärt arbete. 

Vi träffar fader Emanuel Yohanna, director för Capni. Han visar oss in till sitt kontor och det dröjer inte många minuter innan vi blir serverade te även här. Erik är van efter sina många resor och tar både två och tre skedar socker. Själv tvekar jag och bestämmer mig för att dricka utan socker även denna gång.
– I dag är det nästan inga flyktingar som bor i tält utan de flesta bor i baracker. Det är stor skillnad mot de första månaderna. Det blir inte alls lika kallt för dem på vintern, berättar fader Emanuel och bekräftar Eriks bild av att det faktiskt har blivit bättre för många flyktingar.
Samtidigt är nöden fortfarande stor.
– De flesta internationella hjälporganisationer som kom hit när krisen bröt ut är kvar, men de har mycket mindre budget nu. Matutdelningarna blir färre, hygienpaketen mindre. Det är svårt att få världen att se och förstå att situationen dessa människor lever i inte i sak har förändrats. Dessa människor har inga hem längre. Världens ledare verkar glömma dem och de drabbas påtagligt av detta. Vart ska de ta vägen?
Fader Emanuel svarar själv på den retoriska frågan:
– Ingen vet. Inte till Europa, inte tillbaka till var de kom från. Vart?
– Jag skulle önska att vi kunde göra mer här framöver. Samhörigheten med dessa människor blir stor, de är förföljda för att ha samma tro som oss och både de judiska och kristna rötterna är så starka här i regionen, säger Erik och funderar vidare.
Fader Emanuel stannar upp, lyssnar in Erik och säger till slut:
– Vad ni än upplever att ni vill göra för flyktingarna här i regionen så vill vi hjälpa er. Behoven är enormt stora och pressen på familjerna outhärdlig.

En stund senare lämnar vi Fader Emanuel kontor. Snart ska vi ta oss till flygplatsen och några timmar senare kommer vi att vara hemma igen. Frågan både jag, Anna och Erik har ringandes i våra sinnen på planet hem är om det finns något mer EFS kan göra för flyktingars situation i norra Irak.

Jesus älskar alla barnen på vår jord

Det är en sång vi sjöng i söndagsskolan och nu får jag varje dag möta barn i en annan del av vår jord här i Tanzania. Det är dessa barn Gud har lagt på mitt hjärta.

Det var torsdag, klinikdag för hiv-positiva barn och ungdomar i »barnhuset«. Joyce kom ensam och hade gått minst tio kilometer. Hon hade huvudet och ansiktet gömt bakom en sjal. Hon satte sig på en stol utan att säga något och tittade ner i golvet. Så småningom fick vi hennes berättelse.

Joyce är 13 år gammal. Hennes pappa dog för tre år sedan och hennes mamma för ett halvår sedan i aids. Joyce gick i femte klass, men när hennes mamma dog lämnade hon skolan och flyttade hem till sin storasyster. Så länge hon minns har hon ätit medicin dagligen, varje morgon och kväll. Hon vet inte varför. Efter att mamma dog har det varit lite si och så med medicinen. Det är bromsmedicin hon äter för att hon är hiv-positiv.

Hennes hud hade blivit sämre och hon hade utslag på hela kroppen som vätskade och varade. Även i ansiktet hade hon dessa utslag som hon gömde bakom sjalen. Det gjorde ont och kändes jobbigt, det är därför hon kom till oss. Vi, min arbetskamrat Glory och jag, pratade länge med henne. Vi tröstade, uppmuntrade och gav henne hopp. Barnläkaren hade också långa samtal med Joyce och hon fick medicin, näringsrik grötmjöl och kläder. Innan hon gick hem bad vi tillsammans med henne.

En vecka senare kom Joyce till ”Saturday Club” med hundra andra barn och ungdomar. Först kände jag inte igen henne. Utslagen hade torkat och var nästan  helt borta, hon gömde inte längre sitt ansikte. Jag fick ge henne en riktigt härlig kram och hålla om henne. Hon log lite blygt, var glad och ville leka och sporta med de andra barnen. Vilken skillnad! 

Gud har lagt dessa barn och ungdomar på mitt hjärta. Dessa barn som bär på sjukdomen och äter bromsmedicin, oftast utan att veta eller förstå varför. Många har förlorat båda föräldrarna, lämnat skolan och bor hos mor- eller farföräldrar eller andra släktingar. Barn som längtar att få äta sig mätta, få gå i skolan och leva som andra i deras ålder.

Vad behöver dessa barn och ungdomar? Vad saknar de? Vad kan vi ge dem? Kärlek. Det är kärlek vi alla behöver, mycket kärlek, en öppen famn, en kram, uppmuntran och att vi bryr oss om och älskar dem.

Vi har en far, en far i himlen som är Gud och vi får kalla Gud för pappa. Vi kan berätta allt för honom och han älskar oss, han vet hur vi har det. Han vill krama oss, bära oss, hålla oss i famnen och välsigna oss. Jesus tog upp barnen i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem (Mark 10:16).

Vi får tacka Jesus att han älskar alla barnen. Du och jag får låta Jesus använda oss, öppna vår famn, ge kärlek och hopp till alla barn och ungdomar som har det svårt, både hemma i Sverige och här i Tanzania.

En växande dröm – samla barn och unga

Växt är något vi alla upplever i och under våra liv. Vi växer rent fysiskt från barn till vuxen, men förhoppningsvis växer vi mest som människor och som lärjungar. Jag förknippar växt med liv och nu när vi fick in de sista siffrorna för årsredovisningen var växten ett faktum; Salt har under föregående år vuxit både i antal föreningar och i antal medlemmar. Fantastiskt roligt! Genom alla dessa människor och sammanhang får vi ta del av just liv och Jesusglimtar från hela landet. Jag tilltalas av tanken att vi gör det här tillsammans för att barn och unga ska få lära känna Jesus.

Men än är vi inte klara på långa vägar. Vi skulle kunna vara närmare 10 000 medlemmar om bara alla EFS-föreningar bedrev sin barn- och ungdomsverksamhet inom ramen för Salt så som det beslutades på årsmötet i Sundsvall 2005. Hur når vi dit? Visst finns det hinder och saker som känns svåra, men låt oss hjälpas åt att se möjligheterna och göra det bästa av utmaningarna. I dag växer vi dessutom utanför EFS-sammanhangen så drömmen om att få samla många barn och unga kring evangeliet lever i allra högsta grad!

Men jag tänker att det inte är huvudsakligen växt i antal som är relevant även om det är roligt att vara många. Allt för ofta fastnar vi i att vara många är ett kvitto på att någonting är lyckat och det är inte alltid sant. Vi behöver tillsammans bli bättre på att hjälpa barn och unga till växt i sitt lärjungaskap. Vi måste bli frimodigare att rusta barn och unga i en tro som bär långt efter att den trygga gemenskapen i ungdomsgruppen luckrats upp. För hur kan vi be Gud om fler barn och unga när vi inte lyckas förvalta dem han sänder i vår väg?

Jag utmanas av uppdraget. Jag vill kavla upp ärmarna och tillsammans med alla er som jobbar med barn och unga göra allt som står i min makt för att inte behöva se fler glida bort från den kristna gemenskapen. Istället tror jag vi ska förbereda oss för skörd.

Att vara varandras medvandrare

Magnolian bländas av den ljumma solen utanför Ansgarskyrkan i Linköping. Det är en vanlig tisdagskväll, men det är fullt av liv och rörelse i kyrkan. I församlingssalen sitter två kvinnor, de talar intensivt och engagerat med varandra varvat med härliga skratt. Det är 64-åriga Gertrud Karlsson, som kallas Dudde, och 44-åriga Annika Kihlberg. Båda har länge varit med i Ansgarskyrkan, men det var för ett halvår sedan de fann varandra. Dudde berättar:
– Jag satt i kyrkan då vår präst Daniel berättade om att ha och vara en medvandrare. Jag tänkte att det är ju faktiskt väldigt bra att ha någon att bolla sina tankar i tron med. Och även i livet. Precis då, under själva gudstjänsten, gick Annika förbi mig. Jag hade sett henne i kyrkan, men då kom tanken att hon skulle kunna vara min medvandrare.

Ett halvår senare blir Dudde påmind om upplevelsen.
– Jag sitter på bussen när Annika plötsligt kommer in. Jag var deppig och hade det rätt jobbigt vid den tiden. »Åh, Dudde!«, säger Annika glatt och sätter sig bredvid mig. Då berättar jag vad jag upplevt på gudstjänsten tidigare och frågar om hon vill bli medvandrare med mig.
– Jag blev ju jätteglad. Tänk att Dudde ville bli medvandrare med mig, säger Annika.
Dudde har varit med i församlingen sedan många år och Annika, som studerar till diakon, har jobbat här som pedagog sedan 2007.
– Dudde hade bett Gud om hjälp i sin situation, och säger att jag blev hennes bönesvar när jag kom. För mig var det som att Gud överraskade mig. Jag visste inte att jag behövde Dudde, säger Annika och fortsätter:
– När jag tidigare har tänkt på att ha en medvandrare har det nog funnits tankar som »Vem skulle det vara? Det skulle inte bli av. Vem skulle jag fråga?« men när Dudde frågade mig kändes det inte besvärligt på något plan, utan helt naturligt.

När de träffades var det som att trycka på en knapp och samtalet flödade.
– Vi började öppna upp oss för varandra direkt, där på bussen. Vi hann berätta om både djupa och personliga saker i våra liv. Trots att vi bara åkte i en kvart tillsammans, säger Annika och pausar innan hon säger med eftertryck:
– Vi satt och grät, bad och höll om varandra där på bussen.
– Det har jag aldrig gjort tidigare. Efteråt satt jag bara kvar och tackade Gud. Vilket bönesvar, fyller Dudde i.

Tanken, eller konceptet, med medvandrarskap föddes utifrån en gemensam längtan från Salt, EFS och Equmenia, Equmeniakyrkans barn och ungdomsorganisation. En längtan att hitta former för olika generationer att mötas men också att skapa varma relationer som delar tron och lärjungaskapet. I resursmaterialet som tagits fram ges konkreta tips, sådant som kan vara bra att tänka på och förslag på tre träffar att utgå från.

För Annika och Dudde gick allt naturligt. Där och då, på bussen, bestämde de sig för att bli varandras medvandrare. Nu har det gått ett drygt halvår och de har träffats fyra gånger.
– Vi följer ingen speciell struktur när vi träffas, även om det säkert passar vissa. När vi möts pratar vi om det som känns angeläget i våra liv, säger Annika.

Ibland får den ena mer plats, ibland den andra, men oftast får båda lika mycket tid.
– Vad vi pratar om beror lite på vad som är aktuellt i våra liv. Det viktiga är ta tid och lyssna färdigt på varandra. Vi avslutar oftast med att vi ber tillsammans, säger Dudde.
– Att vi känner oss så nära varandra beror nog på att vi delar så mycket av det som är det absolut viktigaste för oss: att Gud finns i våra liv och får ta plats, mer än en stund på söndagen. Vi vill leva med honom hela tiden, hela livet, säger Annika.

Som medvandrare delar de det kristna livet, både topparna och dalarna. Men behövs en medvandrare om man har goda vänner?
– Enbart vetskapen om att vi vet att vi är varandras medvandrare betyder mycket. Det finns vänner som jag delar nästan samma saker med som jag delar till Dudde, men när vi ses vet vi att vi gör det för att vi vill dela livet, tron och tvivlet. När man möter vänner som är kristna har man det där också, och ibland kommer det upp och ibland kommer det inte upp. I samtalen med Dudde kommer det alltid upp, för det är det vi samlas kring, förklarar Annika.
– En medvandrare bidrar med ytterligare en dimension i livet, tillägger Dudde.

En viktig del bakom medvandrarmaterialet är att våga umgås mellan olika generationer. Något som blir allt mer ovanligt då den rådande ålderssegregationen i samhället bara verkar växa. För Dudde och Annika var inte åldern avgörande för att de skulle bli varandras medvandrare, men de tror att den 20-åriga åldersskillnaden mellan dem är viktig och ger ett mervärde.
– Jag är så tacksam för Dudde, som har levt längre än jag och som kan dela med sig av sina erfarenheter. Hon är så reflekterande, har varit med om så mycket och står tillsammans med många människor och deras liv, vilket i sin tur berikar mig, säger Annika.
– Annika är en person som kommer med kloka ord. Det är så fantastiskt att få dem. Att få sådana här samtal med någon fast man är kristen, är inte alls givet. Vissa människor är rädda för sina känslor, rädda för att tala om sina svagheter. Så att hitta någon som man kan göra det med, där man kan bli naken, är en förmån, säger Dudde.

Trots att de båda verkar vara i farten, har många människor i sina liv och har fullt upp i livet har medvandrarskapet blivit något de prioriterar och ser som väldigt dyrbart.
– Dudde är en gåva rakt in i mitt liv. Det stärker det min gudstro, att Gud har sådan omsorg att han gett mig henne. Han vet precis vad jag behöver, innan jag ens listat ut att det är det jag ska be om, säger Annika.
– Ja, exakt! Precis så känner jag också, flikar Dudde in.
– Det är häftigt att få känna att Gud använder en. Att få vila i att Gud är mäktig att föra sitt folk till vad han har berett. Det är på riktigt! Det är inte bara något vi sjunger om.
Folk kan prata om slumpen, men det spelar ingen roll, jag vet ju. Jag vet att Dudde är en gåva till mig och jag till henne. Alla sådana här speciella saker man får vara med om i sitt liv stärker gudstron, säger Annika. Dudde nickar.
– Det är därför det är så viktigt att ha medvandrare. Vi behöver stötta varandra, för att det kommer att bli svårare och svårare. Vårt land är så avkristnat. Därför behöver vi kristna ha medvandrare. Det är jätteviktigt! Vi ska inte vara ett ljummet folk. Vi är lärjungarna nu, vi är Jesu lärjungar. Vi måste våga leva ut vår kristna tro, och det gör vi när vi stöttar varandra, avslutar Dudde.

En high five från Salt

Jag var inställd på att det var slut. Det hade gått bra så långt, men att vinna över Falun på bortaplan i den avgörande semifinalen i innebandy-SM skulle inte gå. Så bra var inte Storvreta i år. Men hopplöshet övergick i möjlighet. Euforin och adrenalinkicken som jag skrek ur mig efter två snabba mål skrämde både fru och son. Glädjen var översvallande. Den fick inte plats i mig. Jag behövde få dela den med någon. Tacksamt nog hade jag en vän bredvid mig, som visserligen inte hejar på Storvreta, men som förstår sport och fanns där för en alldeles för hård high five.

På Salts rikskansli har vi under det senaste året på flera sätt fått frågan varför det egentligen finns ett barn- och ungdomsförbund? För mig gav vinsten mot Falun ett möjligt svar. Salt finns, bland annat, för vi vill ge EFS adrenalinkickar. Skapa spänning, rörelse och otippade slut som ger nya möjligheter, lite nerv i vardagen, men framförallt glädje.

Kanske kan detta uppnås även utan en organisation men faktum kvarstår: med Salt har jag, och många med mig, en plattform att stå på och ett mandat att tala. Här är två organisationer en möjlighet.

Men samtidigt, inget av Salts program eller koncept skapar euforisk glädje. Jag kan inte minnas någon high five över en skrivelse, en idé om ett läger eller en annons för nya pedagogiska verktyg. Rätt! Så ska det vara. Vi kan känna glädje över möjligheterna men den riktiga, sportsligt euforiska glädjen, den har vi ju någon annanstans! Egentligen. För den som kan vända hopplöshet till hopp är Jesus, ingen annan. Där har vi en källa till euforisk glädje även om vi ofta tycks glömma det.

Att överlåta sig till Jesus, leva med honom och se när han spelar är mer rafflande än en semifinal! Att få vara med att leda människor till tro på Jesus är ett spel på evigt liv och död. Med sådana insatser måste vi hjälpas åt att komma ihåg hur spännande det är. Här är EFS och Salt en rörelse. Här står vi gemensamt. Det handlar om Jesus. Om död och uppståndelse. Om liv med den Helige Ande. Och om att berätta om detta hopp för andra.

Gud hjälp oss hålla den glädjen euforisk. Översvallande. Så att vi bara blir tvungna att dela glädjen med vännen som sitter bredvid. Varför inte genom en ungdomlig form som high five?

Skriften allena – inte jag allena

Hur ska man veta vad som ska vara normerande i läran? Det finns ett antal olika förslag på vilken eller vilka måttstockarna ska vara. Traditioner, erfarenheter, upplevelser, vetenskap och Bibeln är de viktigaste kandidaterna som brukar nämnas. Reformatorerna ansåg att sola Scriptura, »Skriften allena« var svaret.
Hur skapas vår tros innehåll? Givetvis kommer en hel del från Skriften, men vi påverkas också av kulturen och traditionen – hur saker och ting brukar uttryckas och gå till – i de sammanhang vi är med i. Våra erfarenheter och andliga upplevelser spelar roll, liksom den vetenskap som finns i vår samtid. Förkunnelse vi lyssnat till och själavård vi fått styr också. Ärligt talat är det för de allra flesta av oss inte enbart Bibeln som är källan för vår tro. Hur blir det då med »Skriften allena« – enbart Bibeln?

Uttrycket skriften allena utgår faktiskt inte ifrån att Bibeln är det enda som påverkar vår tro. Vi behöver skilja mellan vad som är källor till vår tro, vilket kan vara nästan vad som helst, och vad som ska normera tron. ”Skriften allena« säger att enbart Bibeln ska ytterst vara bestämmande för trons innehåll. Det är i Skriften vi möter det som Gud har sagt genom profeter, apostlar och sin Son. Vi kommer inte närmare de ursprungliga händelserna än så här.

Är inte Skriften en produkt av kyrkan och traditionen? Luther ansåg att det var fel att säga så. Tvärtom menade han. Genom det bibliska budskapet skapas kyrkan. Det är Skriften som är kyrkans moder. Kyrkan mottog Skriften. Den kände igen Bibeln på dess livgivande Kristusbudskap. Kyrkans tradition står inte över Skriften utan under den.

Luther menade att kyrkans tradition var bra bara den fick rätt roll. Den hjälper oss att förstå Bibeln. Däremot är den ingen separat uppenbarelse. Luther hävdade att falska läror som fanns i kyrkan bland annat hade sin grund i att traditionen uppfattades som Guds ofelbara ledning.

Vad betyder skriften allena i praktiken i dag?
1. Vi får tillgång till ett redskap som hjälper oss att ge traditionen dess rätta plats. Vi kan med hjälp av Skriften pröva all tradition och nyttja allt gott bibliskt den bidrar med.
2. »Skriften allena« hjälper oss också att pröva all förkunnelse och alla (apostoliska) ledarskapsanspråk. Inget ord från vare sig små eller stora påvar, apostlar och profeter ska åtlydas om det inte på ett sunt sätt kan förankras i Bibeln. Hävdandet av Skriften som högsta norm innehåller ett djupt demokratiskt anslag. Vi har alla en möjlighet – och skyldighet – att pröva olika anspråk mot bibelordet.
3. Skriften allena är även ett skydd mot att våra egna subjektiva tolkningar får sista ordet. Vi protestanter har i praktiken ofta missförstått principen om »Skriften allena« och använder den som om det betydde »jag allena«. Våra egna mänskliga omdömen har enligt reformatorerna inte företräde före kyrkans gemensamma (traditionella) tolkning, om vi inte genom våra argument kan visa andra att det vi säger är mera troget Bibelns samlade budskap. Därför är också det gemensamma samtalet på Bibelns grund så viktigt. Kyrkan är, som man brukar säga, en tolkningsgemenskap.

Hur ska då Bibeln tolkas? Här är Luther och reformatorerna tydliga. Den ska tolkas utifrån sitt centrum: Kristus. Därför finns en balans mellan »Skriften allena«, som är uppenbarelsens innehållsliga ram, och »Kristus allena«, som är uppenbarelsens innersta innehåll. Dessa två samspelar, och gör det bäst i den kristna gemenskapens bibelsamtal: Var skulle vi finna Kristus om inte genom Skriften? Hur skulle vi förstå Skriften om inte utifrån dess centrum i Jesus Kristus?