Författare: aidooadmin

Tuff verklighet för återvändare i Irak

­Den arabiska varianten av bokstaven »Y« är sprayat på väggarna till de söndersprängda bostadshusen på en gata i Sinjar City. »Y« markerar att husen tillhörde familjer från den etnoreligiösa gruppen yazidier. Tankarna går till Davidsstjärnorna som nazisterna målade på judars hus i Tyskland på 1930-talet. Det var en annan tid och en annan plats. Nu befinner vi oss i Sinjar City, den största staden i Sinjar-provinsen i nordvästra Irak. Y:na sprayades dit av jihadister i terrorgruppen Islamiska Staten (IS) när de intog staden den tredje augusti 2014. Tidigare under året hade IS lagt under sig flera delar av västra och centrala Irak.
– IS markerade alla hus som ägdes av yazidier och shiamuslimer i Sinjar och sprängde dem, säger en man från Asayish, irakiska Kurdistans säkerhetstjänst.
Sinjars invånare, varav majoriteten var yazidier, flydde i tiotusentals. Jihadisterna avancerade sedan vidare österut och intog den övervägande kristna Nineve-slätten. Först när IS närmade sig de autonoma kurdiska områdena nordöstra Irak (KRG) stoppades de av peshmerga (kurdisk armé) och amerikanskt bombflyg. Nu har närmare 50 procent av de IS-kontrollerade områdena återtagits i Irak. Sinjar City befriades i november 2015. Gatorna kantas av sönderbombade, kulhålsperforerade byggnader. Uppemot 80 procent av bebyggelsen är förstörd. Förutom några sunnitiska moskéer ligger alla helgedomar, inklusive Sinjars två kyrkor, i ruiner. Bortsett från en uppsjö av kurdiska och yazidiska miliser syns knappt en människa till. Enligt IOM (Internationella Organisationen för Migration) har cirka 420 personer av stadens 80 000 invånare återvänt. I några skadade hus har fyra återvändande yazidiska familjer flyttat in.
– Vi återvände i slutet av maj eftersom detta är vårt land. I nästan två år levde vi i tält i Dohuk. Vi fick ingen hjälp där, men det får vi inte här heller, säger 80-årige Suleiman Murad Ali.

Det finns inga skolor eller hälsovård. Ingen el. Inget vatten.
– Man har börjat städa upp lite, men inget har börjat återuppbyggas, säger Suleiman.
Husen som familjerna bor i är inte deras egna.
– Vi bor här eftersom våra gårdar brändes ned av IS. De har tagit allt vi ägde – vår bil, våra 20 får och de har förstört våra olivodlingar, säger Suleiman.
De vågar inte ta sig till sina egendomar. De ligger alltför nära fronten till IS-kontrollerade områden.
– IS beskjuter fortfarande staden med granater ibland. Vi känner oss inte helt trygga här, men det är bättre än att leva som flyktingar i KRG, säger 22-åriga fyrabarnsmamman Wahida Khero.
En bit bort ligger en liten matbutik. Inne i den sitter tre yazidiska miliskillar i övre tonåren med maskingevär i famnarna. Butiks­ägaren pekar mot en av killarna.
– Han överlevde en av IS massavrättningar. Han skottskadades, men klarade sig genom att gömma sig under andra kroppar i massgraven, berättar butiksägaren.
En mörk skugga lägger sig över killens ansikte. Han sänker blicken. Skakar nekande på huvudet när jag frågar om han vill berätta om vad som hände.

På Sinjar-bergets sluttningar lever fortfarande cirka 15 000 yazidiska flyktingar sedan augusti 2014.På Sinjar-bergets sluttningar lever fortfarande cirka 15 000 yazidiska flyktingar sedan augusti 2014.
Alla helgedomar, förutom några sunnitiska moskéer, har sprängts i bitar i Sinjar City.Alla helgedomar, förutom några sunnitiska moskéer, har sprängts i bitar i Sinjar City.
Nasser Hajj (till vänster) och Kawal Hassan (till höger) är några av drygt 15 000 yazidiska internflyktingar som lever i läger på Sinjar-bergets sluttningar sedan augusti 2014 i väntan på att IS ska drivas bort från deras byar.Nasser Hajj (till vänster) och Kawal Hassan (till höger) är några av drygt 15 000 yazidiska internflyktingar som lever i läger på Sinjar-bergets sluttningar sedan augusti 2014 i väntan på att IS ska drivas bort från deras byar.
70-åriga Bezo Haidar Ali och 80-årige Suleiman Murad Ali är två av cirka 420 yazidier som har återvänt till Sinjar City sedan staden återerövrades från IS i november.70-åriga Bezo Haidar Ali och 80-årige Suleiman Murad Ali är två av cirka 420 yazidier som har återvänt till Sinjar City sedan staden återerövrades från IS i november.

Strax söder om staden, vid frontlinjen till de IS-kontrollerade områdena, ligger tre massgravar. Regn har blottlagt människoskelettben, klänningar, skor, damunderkläder, plastsmycken och annat som människorna bar på sig när de mötte sina mördare. En soldat från peshmerga plockar upp en hårsnodd som yazidiska barn brukar använda.
– Det mesta tyder på att det framförallt finns kvinnor och barn i den här massgraven, förklarar han.
Soldaten bedömer att i varje grav finns kvarlevorna av 20–40 yazidiska barn, kvinnor och män som avrättades av IS. Ett femtiotal massgravar har lokaliserats i de befriade områdena i Sinjar. I juni 2016 klassades IS brott mot yazidierna som folkmord i en rapport från FN:s utredningskom­mission för Syrien. FN uppskattar att 5 000 yazidier mördades. Uppemot 7 000 kidnappades. Tillfångatagna kvinnor och flickor säljs och utnyttjas som sexslavar, medan unga pojkar hjärntvättas att bli IS-krigare.

Norrut ligger Sinjar-berget dit cirka 40 000 yazidier flydde undan IS i augusti 2014. De var fast under stekande sol i över en vecka tills den syrisk-kurdiska YPG-gerillan och turkisk-kurdiska PKK öppnade en flyktkorridor via Syrien till KRG. Än i dag lever cirka 15 000 yazidiska internflyktingar på bergets sluttningar i väntan på att södra Sinjar ska befrias. Den heta luften är fylld av odörer från sophögar och toalettskjul som ligger utspridda mellan tält och skjul. I ett av tälten sitter några män från den IS-kontrollerade byn Tel Azer.
– Först i januari 2015, efter att en del områden kring Sinjar-berget hade befriats, kunde frivilligorganisationer komma hit med förnödenheter, säger Kawal Hassan.
Männen tror att Tel Azer snart kommer att befrias. Liksom de flesta andra yazidier vill de ha internationellt beskydd i framtiden och egna väpnade säkerhetsstyrkor.
– I annat fall kommer journalister hit igen om tio år för att rapportera om en ny massaker, säger Shahab Barka.
Enligt yazidierna är IS massaker den 74:e som drabbar dem genom historien. Utan väpnat beskydd utesluter männen en samexistens med sina före detta sunni-arabiska grannar. De hävdar att de anslöt sig till IS när Sinjar intogs.
– Hur ska vi kunna leva med människor som kidnappade våra kvinnor och dödade våra män, frågar sig Nasser Hajj. 

Ett par mil norrut ligger Snuny som återtogs från IS i slutet av 2014. Största delen av staden ligger öde. Sleiman Fano, från stadsledningen, berättar att endast kring 15 procent av kommunens cirka 148 000 invånare har återvänt. Det osäkra säkerhetsläget är en bidragande orsak till att folk inte återvänder, men även ekonomin är slagen i spillror och det finns ingen skola. Med stöd från bland annat EFS partner Capni har en hälsovårds- och kvinnoklinik öppnat, men elnätet funkar inte.
– På kvällar och nätter får vi förlösa kvinnor i skenet av våra mobiltelefonficklampor, berättar läkaren Reem Kareem.
Majoriteten av befolkningen är bönder. De flesta som har återvänt kan inte bruka sin jord. De saknar utsäde, gödningsmedel, redskap och annat som behövs för att starta om. Merparten av bevattningssystemen är förstörda.
– Jag plöjde ett av mina fält för ett par dagar sedan för att plantera gurkor, men sedan ångrade jag mig. Det finns ingen el till mitt bevattningssystem. Om jag hade köpt diesel till min generator skulle jag gå med ekonomisk förlust, säger 42-årige bonden Amar Khodr.

Vägarna i Sinjar kantas av sönderbombade, öde byar och övervuxna fält. Nästan inget har återuppbyggts. Majoriteten av invånarna lever fortfarande i flyktingläger i KRG där det finns 1,8 miljoner flyktingar, framförallt kristna och yazidier. Av områdena som intogs av IS i Irak under 2014 har närmare 50 procent befriats. IS förväntas snart även drivas bort från de kristna irakiernas hjärtland, Nineve-slätten. Fader Emanuel Youkhana, chef för EFS samarbetsorganisation Capni i staden Dohuk i KRG, säger att risken är stor att förödelsen är lika omfattande där som i Sinjar. Han efterlyser ett mindre Marshall-projekt.
– Om kyrkorna i Europa är intresserade av att bevara mångfalden och det kristna arvet i Irak bör de fundera på om de ska spendera alla sina kronor på flyktingar som kommer till Europa eller om de ska hjälpa folk som vill återvända hem med projekt som motiverar dem att stanna här, säger han.
Anti-IS-alliansen avancerar nu mot den IS-kontrollerade miljonstaden Mosul. Hur utdraget slaget blir beror på om IS ger upp snabbt eller slåss till siste man. Det handlar även om vems sida som lokalbefolkningen kommer att ställa sig på. Över 600 000 människor beräknas att fly från staden. Det kommer att innebära folkströmmar i två olika riktningar.
– Det kommer att bli en mix av människor som återvänder till de befriade områdena och en ny våg av internflyktingar som kommer hit från Mosul, säger fader Emanuel.

Redan nu har några tusen personer, som flytt strider till följd av offensiven mot Mosul, tagit sig till KRG där fyra nya flyktingläger planeras. Kurdiska myndigheter har dock klargjort att gränsen kommer att stängas när slaget om Mosul inleds. Internflyktingarna kommer att fastna i gränsområdet.
– Vi har ett bra nätverk där och förväntar oss att dra igång humanitära livräddande program, säger fader Emanuel.
Han är tveksam till om de kristna någonsin kommer att återvända till Mosul.
– Om jag hade varit från Mosul hade jag aldrig återvänt dit efter vad som hänt, säger han.
27-årige Anmar Muner Ibrahem är kaldéisk-katolsk kristen från Mosul. Han flydde med sin familj till Dohuk efter att IS hade intagit staden i juni 2014. Han tänker ofta på att återvända till Mosul om IS besegras.
– Om jag hittar jobb och känner mig trygg i Mosul så återvänder jag, säger han med viss tvekan.
Anmar tror att en del andra kristna kommer att återvända till Mosul om staden snabbt återuppbyggs, arbeten skapas och säkerheten garanteras. Han hade – och har – många muslimska vänner i Mosul, men oroar sig över att unga sunnimuslimer kan ha radikaliserats av IS.
– Om de växer upp med idén att de måste döda kristna och yazidier så kommer framtiden att bli mycket farlig, säger Anmar.

Blåsmusiken på missions­uppdrag i Tanzania

Ulf Ekängen, missionär i Dodoma Tanzania, har länge haft en önskan att få hjälp av blåsare från Sverige för att inspirera de blåsare som finns i hans område. I juni blev det äntligen dags. I samband med EFS 150 år av internationell mission arrangerade centrala musikutskottet en missionsresa i musikens förtecken till Tanzania.

Resans första del var en övningshelg vid årskonferensen i Södertälje i maj under Mikael Lenbergs ledning. Han har tidigare varit musiklärare och missionär i Tanzania och blev därför det självklara valet som resans blåsledare. Ett av styckena som övades var »Mambo, sawa, sawa« som vi också lärde oss sjunga på swahili. Budskapet i sången är att allt blir väl om vi lägger det i Jesu händer. Sången kom att bli lite av en signaturmelodi då dess budskap blev tydligt flera gånger under resan. Ett exempel på Guds ingripande inträffade redan på resans avresedag då en tågförsening hotade att halvera gruppen.
– Jag är mer beroende av Gud här än hemma, reflekterar Simon Preston, 14 år från Örnsköldsvik.

Gruppen bestod av elva svenskar som, utifrån Ulfs gedigna program, fick spela på gudstjänster, skolor och andra platser. Viktigast var de dagliga övningarna med de tanzaniska blåsarna som ledde fram till en mycket uppskattad avslutande musikgudstjänst. Höjdpunkten var när den yngste musikanten, 12-årige Evans från Kondoa, med stor säkerhet spelade ett trumpetsolo med ackompanjemang av orkestern. Biskopen höll en andakt om att detta med blåsmusik var viktigt att uppmuntra inte minst för att det är något som knyter samman alla åldersgrupper. I orkestern var den yngste 12 år och äldst var några herrar i 75-årsåldern. Ulf Ekängen berättade efter första dagens övning att han hört några av de yngsta musikanterna säga:
– Det är tur att vi börjat blåsa så här tidigt, då kommer vi att bli gamla, det ser man ju på »vitingarna«.

Ett skelett som ger möjlighet

EFS har ett rikt arv som vi med glädje firar under detta jubileumsår för internationell mission. Det finns mycket att tacka Herren för, många pionjärer och bönemänniskor att låta oss beröras av. Men i allt detta goda kan det också finnas en risk att vi börjar leva i glansen av fornstora dar. Om vi tror att EFS har en fortsatt plats i vårt land i dag, kan vi därför behöva böja våra knän och pröva våra motiv, i lyhördhet för hur Jesus kallar oss att här och nu leva missionellt.

Styrkan i mycket av EFS teologiska arv – rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus, försoningen i Guds hjärta och så vidare – är att det skapar en frälsningsvisshet förankrad i honom själv. Men samtidigt är Guds väsen alltid mission. Genom sitt folk vill Jesus nå fler människor, just utifrån den grundläggande vilan i honom. Inte främst för att fler namn ska komma med i våra matriklar eller ansvarsgrupper – utan för att han vill att varje människa ska få lära känna honom.

Våra sammanhang och förutsättningar ser olika ut, men vi får lita på att allt har sin tid. Vad visar Gud oss på hemmaplan när vi gemensamt söker honom? Är det tid att omprioritera vår verksamhet för evangeliets skull? Eller utmanar Herren oss att sända människor in i något nytt – kanske en nyetablering av EFS – även om det skulle innebära att vårt sammanhang fick offra en del av sin bekvämlighet, och att driftiga människor går vidare?

Som ett led i att skapa en mer samordnad och hållbar organisation för framtiden pågår just nu en remissrunda om en ny och förenklad organisation för EFS. Detta är kanske inte något som så många av oss går igång på, men låt oss jämföra med bilden av skelettets uppgift i kroppen. Det ger inte liv, men ger stadga och möjliggör för livet att pulsera och förnyas. Det är detta liv som vi behöver ha i fokus – i vårt fall hur Jesus kallar och sänder oss till att verka missionellt där vi står, för att fler människor ska få komma till tro.

Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Matt 5:3

Jesus till barnen 2017

Efter två uppskattade år i Jönköping satsar vi nu på att göra konferensen i Stockholm. Med Filadelfiakyrkan som bas bjuder vi in till den tredje nationella barnledarkonferensen – denna gång med möjlighet att välkomna uppemot tvåtusen deltagare.
– Vi gör det med en förväntan på att Jesus är närvarande och vill möta oss personligen. Detta år vill vi särskilt lyssna in hans inbjudan när han säger: >>Den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.<< Joh 4:10, säger Olof Edsinger och fortsätter:
– Jesus själv är barnledarkonferensens huvudperson och vi möts tillsammans för att bli utrustade för tjänst.

I de mer än 30 olika seminarierna kommer frågor som har med familj, lärjungaskap och integration att göra, att uppmärksammas. Till de internationella gästerna hör engelsmannen Keith White, som är grundare av den internationella rörelsen Child Theology Movement.

Konferensen vänder sig till dig som är, eller vill bli, barnledare. Men också till dig som är förälder och längtar efter stöttning i att dela tron med dina barn. Inte minst vänder den sig till dig som är pastor, präst eller församlingsledare med inflytande över det som gäller barn i åldrarna 0–13 år och familjer i din församling.
– Konferensen är ett bra tillfälle att uppleva och utmanas tillsammans med ditt team, säger Nanne Näslund.

Huvudlokalen för barnledarkonferensen är Filadelfiakyrkan Rörstrand i Stockholm, där öppningsmötet är fredagen den 3 februari klockan 19. Den avslutas med gudstjänst söndagen den 5 februari klockan 11.

Anmälan till konferensen öppnar den 1 oktober 2016.
– Av erfarenhet vet vi att intresset är stort, så anmäl dig i god tid, uppmanar Markus Holmström.

»Se, jag gör allting nytt«

Under årskonferensen i Södertälje fick vi bli inspirerade av hur Gud berör Sverige. Initiativen är många. Inte minst ser vi exempel på hur Gud använder våra nyanlända vänner för att ge nytt liv åt kristenheten i landet.
– Gud har planterat ett missionsarbete hos oss men det är inte vi som är missionärerna, det är våra invandrade syskon, sa Lars Nilsson, kyrkoherde i Söderhamn.

Vi fick även smaka på ett nytt sätt att vara kyrka då gudstjänstbesökarna satt i smågrupper runt bord istället för i rader. Lite ovant – men fantastiskt. Gå gärna in på efsplay.nu och titta på klippet från fredagens strategipass.
Mycket av verksamheten ute i landet går nu ner på lågvarv. Sommaren är en tid för återhämtning men också för läger och konferenser. Kanske kan det också få bli en tid där vi ber och funderar över uppdraget där vi står. Är vi på rätt spår när det gäller att vara missionärer på våra platser? Hur vill Gud använda oss i dag? Låt oss be om fortsatt ledning och förnyelse i våra sammanhang.

Gud vill förnya sin skapelse, inte bara den fantastiska naturen, utan också oss – som individer och som kyrka. Han vill ge oss förnyad kraft, glädje, frimodighet och kärlek. På detta kan vi svara med lovsång och tackböner, men också genom vårt livs lovsång och genom att ge till arbetet för Guds rike av det goda vi fått.

Med en önskan om en välsignad sommar och ett stort tack för dina gåvor.

Med Jesus i centrum

   Det är nu mer än 15 år sedan Salt startade konferensen Livsväg, som är en satsning för unga vuxna mellan 20–35 år. Den har pågått parallellt i Göteborg, Umeå och Uppsala, men den sistnämnda orten har kommit i kläm då Salt lagt ett större fokus på sin barnverksamhet.
– Energin har helt enkelt inte räckt till, säger Johanna Björkman, generalsekreterare för Salt – barn och unga i EFS, och fortsätter:
– Men den här gruppen är mycket viktig för oss, inte bara för Salt, utan för hela rörelsen. Därför önskar vi att konferensen i Uppsala får bli ytterligare en plats att växa på. Får vi bygga den bas, som vi vill att konferensen ska få bli igen, så kommer det att ge ringar på vattnet även ute i de lokala sammanhangen. Framför allt så vill vi förmedla en uppbyggelseundervisning som är relevant för målgruppen.

I slutet av september är det dags och årets tema är More – Gud har mer att ge. Huvudtalare är Simon Ponsonby från Anglikanska kyrkan och New Wine, och bland seminarierna märks ämnen som »Gud och karriär«, »Hållbara relationer«, »Dela tro i familjen« och, inte minst, »Att vara kvinnlig ledare«. Det sistnämnda leder Johanna själv.
– Jag är inte prästvigd och har själv haft svårt att hitta kvinnliga förebilder för mitt ledarskap. Vi behöver både manligt och kvinnligt ledarskap, men när det gäller kvinnliga lekmannaledare är det inte lika självklart. Ofta hänvisas vi kvinnor till en speciell typ av uppgifter. Så detta är ett seminarium som jag tror kommer att få stor betydelse för många, och som jag verkligen vill rekommendera.

Det finns stora förhoppningar, både inför vad konferensen kommer att få betyda, men också kring uppslutningen. Och naturligtvis kommer också detta att bli en spännande mötesplats.

Stark pjäs om Rosenius liv

Den 4 juni var det premiär för berättarteatern Tvivel och tro – om Carl Olof Rosenius. Med många korta scener, duktiga amatörskådespelare och en berättarröst fångades mycket av Rosenius liv, från hans uppväxt fram till grundandet av EFS.

Publiken fick uppleva både bönemöte i hemtrakterna och Rosenius grubblerier i studiekammaren i Uppsala. Genom kontakten med metodistpastorn John Scott fann han sedan vägen tillbaka till Gud. Tillsammans med frun Agatha sörjde han ett tredje barn som dött, vilket var en mycket stark scen.

Teatern baserar sig på urval ur Roseniusspelen från 1980-talet. Birgit Hedman och regissör Hjördis Brännström har drivit projektet. Flera speltillfällen återstår i sommar.

Min resa till Etiopien

Hur skulle det kännas? Vad skulle jag känna igen? Skulle jag träffa någon av dem som betydde mycket för mig då, för 23 år sedan? Då var jag ung och engagerad. Nu tillhör jag de 20 procent som är äldst i det samhälle utanför Umeå där jag bor. Visst möttes jag av igenkännande minnesbilder som det var roligt att se, men det som har satt spår i mig är en fråga i den bibeltext som följde med oss under dagarna i Etiopien. I förberedelser och under dagarna läste och samtalade vi utifrån texten i Apostlagärningarna 8:26–40, om den etiopiske hovmannen och Filippos. I denna text kan vi läsa om etiopiern som i sin längtan efter Gud reste till Jerusalem för att på något vis prova om längtan skulle få svar. Under etiopierns hemresa uppmanade Guds Ande Filippos att ta sig ut på en öde väg i middagstid. Filippos är lyhörd. Han litar på uppmaningen, går ut till vägen och då kommer etiopiern i sin vagn. Så småningom har Filippos fått förklara och visa på Jesus för etiopiern. Då väcks frågan som på ett vis drabbade mig i Etiopien och som lite nu och då drabbar mig fortsättningsvis. »Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?« Så lyder frågan i Apostlägärningarna 8:37b och det jag bär med mig är frågeställningen: Finns det något som hindrar mig/oss?

Under ett seminarium om den karismatiska väckelsens historia berättar Qes James Gobena om hur han som bibelskoleungdom var med om att bibelläraren gick från alkoholism till, genom Guds Andes ingripande, ett uppvaknande från sitt liv. Han fick se vad Guds Ande ger oss alla genom Bibelordet och bönen. Den karismatiska väckelsen i Mekane Yesuskyrkan hade startat. Väckelsens turer var många och lärare och elever som drabbades av väckelsen var inte alltid välkomna. Motståndet gjorde att de skickades iväg för att gå i skola eller för att bli pastorer på andra platser. Så kom den karismatiska väckelsen att spridas än mer i kyrkan. Det som fascinerade mig i den historiska genomgången var inte turerna kring motstånd och förföljelse utan det var Qes James Gobenas konsekventa beskrivning av vad det var som skedde. Väckelsen är att bli väckt till något som redan är givet och att till att på nytt få en återupprättad relation till Gud. Detta ledde till en längtan och en handlingskraft att läsa Bibeln och att be. Ja, nästa gång Qes James nämnde vad ungdomarna gjorde så sa han det igen: det ledde till att människor bad och läste Bibeln. Hela tiden höll han ihop dessa två – bön och bibelläsning.

Efter föreläsningen satt vi medarbetare och önskade få del av samma längtan och handlingskraft – åtminstone var det min längtan. Det var nu, får jag nog säga, som Guds Ande påminde mig om bibelordets fråga som följt mig under dagarna i Etiopien; finns det något som hindrar mig? Finns det något som hindrar mig/oss från att göra slag i saken och läsa Bibeln och be tillsammans och ta emot det Gud vill ge? Jag satt där i min bänk, växlade några ord med min granne och så bestämde vi att vi skulle inbjuda till en bön- och bibelnatt. Det var sista kvällen av det ordinarie programmet så vi inbjöd till en samling efter festmiddagen.

Jag vet inte hur många vi var som ägnade en del av natten till att avstå sömn till förmån för bön och bibelläsning, men det jag vet var att många av oss blev välsignade av Guds Ord och bönens gemenskap. En liten väckelsens vind nådde oss.

Finns det något som hindrar mig? Frågan lever kvar här hemma. Finns det något som hindrar att jag tar emot av Guds goda gåvor, att jag gör verklighet av de goda tankar som Gud ger genom bön, Ordet och församlingens gemenskap? Ja, ibland finns det hinder i form av rädsla, människofruktan, traditioner och vad det nu kan vara. Men jag önskar att jag och du ofta ska få ha en vän som, likt Filippos eller Qes James Gobena, kan få oss att se med nya ögon på vad Gud vill ge och som när vi själva får syn på »vattnet« och frågar om det finns något som hindrar, som kan ge oss ett uppmuntrande ord så att vi får mod att göra det som Guds Ande manar oss till.

Finns det något som hindrar?

Smittande frimodighet

Jonas Ljunggren, Präst EFS Töllsjö, Alingsås.
Beskriv medarbetardagarna i Etiopien med tre ord.
– Spännande, lärorikt och upplevelserikt.

Vad av det du såg vill du ta med till Sverige?
– Det lilla vi gör kan bli väldigt mycket. Vi kan tycka att det är trög mark i Sverige och att det inte händer så mycket när vi försöker berätta evangeliet. När det hamnar i rätt mark, som i Etiopien och på andra håll, blir det jättestort. Vi ska fortsätta så ut och ta med oss att arbetet vi gjort har gett jätteresultat.

Går det att omsätta erfarenheterna från Addis i ett lokalt sammanhang?
– Den kulturella kontexten är alltid annorlunda och man måste anpassa sitt arbete efter samhället man själv lever i, men jag tror att överlåtelsen och uthålligheten i bön är något att ta med sig. Vi tror på samma Gud och oavsett om det är ett land där vi ser mycket tillväxt i kyrkorna eller inte så har vi samma tro som de.

Har din syn på EFS förändrats efter resan?
– Jag har fått se hur EFS varit till större välsignelse än jag tidigare förstått. Jag har varit medveten om missionsländerna men de har av naturliga skäl varit fysiskt och mentalt långt borta. Nu är det mer en konkret verklighet att EFS har fått vara och är en väldigt stor välsignelse.

Bertil Åman, präst, Kalmar
Beskriv medarbetardagarna i Etiopien med tre ord.
– Inspiration, utmaning, glädje och gemenskap – det blir fyra!

Vad av det du såg vill du ta med till Sverige?
– Deras böneiver, som vi fick se under den missionshistoriska resan vi gjorde. På en plats vi bodde på blev vi väckta tidigt på morgonen av högljudda böner. Jag vill även ta med mig deras strategitänkande, där man bland annat utbildade sjuksköterskor i hur man för ut evangeliet.

Går det att omsätta erfarenheterna från Addis i ett lokalt sammanhang?
– Inspirationen kan man bära med sig. Det handlar inte om att klona, utan om att hitta ett sätt att göra det i sitt eget sammanhang.

Har din syn på EFS förändrats efter resan?
– Jag kan känna mig väldigt stolt över vad jag ser. Historien har fått kött på benen och blivit levande på ett nytt sätt. När jag läser om de första missionärerna blir jag både ödmjuk och starkt berörd av deras hängivenhet.

Margareta Cada, organisationssekreterare EFS Sydsverige, Hässleholm
Beskriv medarbetardagarna i Etiopien med tre ord.
– Glädje, gemenskap och inspiration.

Vad av det du såg vill du ta med till Sverige?
– Att tänka på att satsa på de unga. De unga har en inspiration och vision som de äldre inte har. De gavs ett ett stort ansvar genom att de skickades ut för att evangelisera.

Går det att omsätta erfarenheterna från Addis i ett lokalt sammanhang?
– Ja, genom att tänka på att ha unga i styrelsen och som hjälpledare. Jag tänker att vi skulle kunna använda oss av mentorskap.

Har din syn på EFS förändrats efter resan?
– Historien ger avtryck. Det är viktigt och fantastiskt att se vad historien har gjort i Etiopien genom de få människor som ändå kom dit. Vi är en missionsrörelse och vi får påminna oss om att Jesus vill verka i dag.

Magnus Lennartsson, församlingspedagog och scoutkonsulent, Bäckbykyrkan, Västerås.
Beskriv medarbetardagarna i Etiopien med tre ord.
– Möten, upplevelser och glädje.

Vad av det du såg vill du ta med till Sverige?
– Det finns berättelser att använda och föra vidare. En sak jag direkt kunnat använda i barnverksamheten här hemma är att berätta om vårt studiebesök på en skola som drivs av Win Souls for God. Jag har berättat för många om vad det betyder för barnen där att få gå i skola.

Går det att omsätta erfarenheterna från Addis i ett lokalt sammanhang?
– Det är många intryck, ett handlar om hur de arbetar utåtriktat. Att vara frimodig, men ändå naturlig och stå för sin kristna tro i vardagen. Vi har en del av detta i Bäckby redan, men det går att använda mer och mer.

Har din syn på EFS förändrats efter resan?
– Det har blivit ännu tydligare vilken inverkan EFS har haft på missionsfältet och speciellt i Etiopien. Missionärerna åkte ut och stod fast i sin kallelse och nu får vi vara representanter för det och föra arvet vidare. Vi får känna en stolthet i vad det har betytt för många miljoner människor.

Anna-Maria Niemann Björk, distriktskonsulent EFS Västerbotten, Skellefteå
Beskriv medarbetardagarna i Etiopien med tre ord.
– Stort, magiskt och omvälvande.

Vad av det du såg vill du ta med till Sverige?
– Jag upplevde en tacksamhet för vad Sverige har gjort för Etiopien och för deras folk. De uttryckte en otrolig tacksamhet över att vi berättat för dem om Jesus. Den upplevelsen tar jag med mig.

Går det att omsätta erfarenheterna från Addis i ett lokalt sammanhang?
– Ja, hemma har vi berättat genom att involvera människor från Etiopien och Eritrea. Vi har haft en kaffeceremoni där de fått visa sina kläder och vi har berättat om de första missionärerna och lite missionshistoria. Vi mötte en kvinna från Etiopien som berättade att EFS sjukhus i Addis Abeba hade räddat hennes barn till livet. Nya berättelser kan poppa upp genom att ordna möten och knyta relationer.

Har din syn på EFS förändrats efter resan?
– Jag har aldrig förstått att EFS är så stort i Etiopien. Gud har gjort arbetet i Mekane Yesuskyrkan men lilla EFS har fått vara redskapet. Det är jättestort.

Barbro Jonsson, EFS riksstyrelse, Sörbykyrkan, Örebro.
Beskriv medarbetardagarna i Etiopien med tre ord.
– Jag hoppas de var berikande, inspirerande och gav en känsla av att historien gör oss frimodiga.

Vad av det du såg vill du ta med till Sverige?
– Från medarbetardagarna och mina åtta år i Etiopien som missionär tar jag med mig Mekane Yesuskyrkans frimodighet till att berätta om sin tro i alla möjliga sammanhang. I Sverige tror vi inte att människor letar efter något att tro på, men frimodigheten hos alla att dela sin tro tar jag med mig hem.

Går det att omsätta erfarenheterna från Addis i ett lokalt sammanhang?
– Att börja be mer är en utmaning. En annan är att vara stolta och våga dela vår tro fast vi inte alltid vet exakt vad vi ska säga. Vi behöver tala om vad vi har sett och hört, för hur ska någon lära känna Jesus om ingen berättar?

Har din syn på EFS förändrats efter resan?
– Jag tror att nåden är något som EFS är bra på och som är viktigt när vi möter människor. Att få bli upprättad på nytt till nya chanser och möjligheter är något vi behöver ge varandra. Också att en tro på att Gud går med mig i alla livets förhållanden, en tro som bär.

Karin Lindmark, präst i EFS Hortlaxkretsen, Byske.
Beskriv medarbetardagarna i Etiopien med tre ord.
– Utmaning, uppmuntran och uppdrag.

Vad av det du såg vill du ta med till Sverige?
– Dels vill jag ta med mig att barnen räknandes som fullt ut kristna som också kunde be för oss vuxna. Att prata med barnen om att leva med Jesus. Jag tar också med mig deras iver att nå ut till människor med evangeliet. För att få kalla sig församling skulle de ha startat en ny predikoplats. Tänk om alla EFS-föreningar var tvungna att ha en nyplantering någonstans. Det vore jättehäftigt!

Går det att omsätta erfarenheterna från Addis i ett lokalt sammanhang?
– Vi måste fråga oss vilka missionsområden vi har i Sverige och hur vi ska kunna hjälpa barnen tydligare än att bara leka med dem. Att försöka omsätta det vi tagit del av i praktiken. Det är absolut möjligt om vi låter Gud leda.

Har din syn på EFS förändrats efter resan?
– Jag har återfått en stolthet och kärlek till EFS.

Anders Brunnegård, scout­konsulent, Skellefteå.
Beskriv medarbetardagarna i Etiopien med tre ord.
– Häftig upplevelse! Det blir bara två ord.

Vad av det du såg vill du ta med till Sverige?
– Jag såg en väldig glädje och frimodighet att berätta om Jesus. Bland alla vi mötte var det en positiv stämning och en glädje över att vara Jesu lärjunge.

Går det att omsätta erfarenheterna från Addis i ett lokalt sammanhang?
– För mig som jobbar med media var det imponerande att besöka deras tryckeri och mediacenter. Till exempel var det imponerande att de skrev böcker och pamfletter på åtta språk för att täcka hela landet. För att kunna sända radio skickade man inspelningar till Sydafrika och fick det radiomässigt skickat tillbaka. De kämpade hårt och gjorde vad som krävdes för att nå ut.

Har din syn på EFS förändrats efter resan?
– Jag som är ganska ny i EFS har fått upp ögonen för missionsfältet. Det finns ett verkligt engagemang från lokala föreningar för att stötta missionsarbetet. Människor ger genom alla möjliga initiativ och det är imponerande.

Storstrand kursgård – mötesplatsen vid Piteälven

Fastigheten ägs av EFS Norrbotten, men sedan tio år tillbaka drivs gården ekumeniskt av Storstrandsföreningen, där lokala församlingar från olika samfund har gått samman för att bedriva och utveckla verksamheten på Storstrand. Genom åren har många eldsjälar hjälpts åt att bygga upp och förvalta gården, och även om det i dag finns många fler anställda på gården är de ideella fortfarande en viktig del av verksamheten.

Storstrand köptes 1939 av EFS Norrbotten och invigdes på midsommaraftonen året därpå. Gården användes som sommarhem och 1955 hölls de första konfirmationslägren. Sedan byggdes ett stort kapell till och det startades verksamheter under andra delar av året, som bland annat Storstrands numera klassiska julbord.

En ödestigen natt, vintern 2008, chockades Storstrandföreningen. Larmet gick och huvudbyggnaden på gården stod i lågor. Brandkåren var snabbt på plats, men konstaterade snart att herrgården inte gick att rädda. De fick i stället rikta sina insatser till att rädda de intilliggande byggnaderna. Med huvudbyggnaden brann många minnen inne, men engagemanget för gården visade sig hålla även genom denna kris.

Det blev en febril aktivitet för att ordna så att alla årets sommarkonfirmander skulle få plats, samtidigt som planerna för framtiden tog form. Storstrandsföreningen stod inför ett vägskäl – antingen skulle verksamheten läggas ned, eller så skulle det satsas stort och tänkas nytt. Valet blev enkelt; det blev det senare.

En ny huvudbyggnad tog form, med ett nytt kök och en stor, ljus matsal med fönster som ger en underbar utsikt ner mot Piteälven. I byggnaden ryms också en stor entré, fyra konferensrum och kontor. Storstrand byggde för nya möjligheter och utveckling.

Sedan branden har gården utvecklas enormt. I dag är den öppen och levande året runt och den kyrkliga verksamheten samsas med företagskonferenser, camping och logi – verksamheter som ständigt utvecklas. Storstrand Kursgård vill vara en mötesplats för alla, där människor också kan få finna och växa i sin kristna tro.

Storstrand har nyligen firat 75-årsjubileum. Det blev en dag fylld av glädje med många olika aktiviteter för stora och små. Bland annat hölls ett historiskt föredrag på dagen och på kvällen en konsert med Frank Ådahl och Hortlax Gospel. Det är roligt att blicka tillbaka på historien och minnas allt som hänt, men främst ser Storstrand detta som en språngbräda in i framtiden och alla möjligheter som väntar.