Har Gud i detalj bestämt allt i livet för alla människor? Har Gud styrt vilka kläder jag har på mig i dag? Hur jag tog mig till jobbet i morse? Och så vidare.

Ibland finns föreställningen att det är sådana saker som den lutherska läran om predestinationen och den trälbundna viljan handlar om. Men det är en total missuppfattning. När traditionell luthersk teologi har diskuterat den trälbundna viljan handlar det inte om att allt in i minsta detalj är förutbestämt (determinism). Nej, det handlar om i vilken mån människan med sin egen vilja kan bidra till frälsningen. Det handlar om vårt slutmål, vår destination. Predestination handlar om förutbestämning av målet.

Logiken är följande:
– om människan genom syndafallet brutit med Gud samt fått en felriktad vilja – och om Gud genom Kristus ensam gör frälsningen och därför kan skänka nåd – då kan människan med sin vilja inte på något sätt bidra till frälsningen.

I frälsningsfrågan är människans vilja »trälbunden«. Om en människa blir kristen är det ytterst Gud som omvänder henne. Människan som säger sitt ja till evangelium har av Guds Ande fått gåvan att kunna säga sitt ja. I Joh 6:44 säger Jesus: »Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drager honom, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen.«

Calvin utvecklade vad man kallar en dubbel predestinationslära, vilket betyder att Gud styr både vilka som går förlorade och vilka som blir frälsta. Huvudfåran i luthersk teologi däremot har varit en så kallad enkel predestinationslära, vilket betyder att Gud har bestämt vilka som blir frälsta (Gud står för när någon säger »ja«), men om en männi­ska går förlorad är det hennes eget ansvar att hon håller fast vid ett nej.

På denna punkt blir luthersk teologi inte lika vattentät logisk som en reformert teologi som hävdar att Gud står för både ja och nej eller mycket av modern teologi som utgår från människans fria vilja att själv stå för både ett ja och ett nej. Bakgrunden till att luthersk teologi hamnat i denna filosofiskt svårhanterliga mellanposition är att man uppfattat att bibelmaterialet ger mest stöd för en sådan. I Bibeln betonas att Gud står för frälsningen och att människan hålls ansvarig för sitt nej till Gud.

Det finns, trots vissa problem, många viktiga poänger med lärorna om predestination och om den trälbundna viljan, om de används på rätt sätt.
Här är några av poängerna:

1. Predestinationsläran ska förkunnas för den kristna människan för att bekräfta att hon är Guds barn och kan vara trygg i det, ungefär som Paulus gör i början av några av sina brev. Se exempelvis Ef 1:3–6. Den ska aldrig förkunnas för den icke kristna människan. Det finns ingen poäng med den där.
2. Vi ska som kyrka förkunna evangelium och på bibliskt vis uppmana till omvändelse, men vi ska inte skapa otillbörlig press kring en människas ja. Det kan hon först säga när Guds Ande väckt det i henne. Vi ska inte våldföra oss på människor andligt sett.
3. Detta ger en stor trygghet i evangelisationen. Även om vi känner oss aldrig så usla och valhänta som vittnen kan vi få dela det vi fått ta emot. Det ligger en frihet i att det ytterst sett är Gud som skapar den positiva responsen, inte vi.

• Della
• Twittra