Från kokhörnan sprider sig en doft av exotisk mat. Vid ett bord fyllt av färgglada garner växer sjalar och annat användbart fram och barnen – Ja, de leker. Nej, det är ingen handarbetsträff. Kvinnorna brukar vanligtvis träna pilates på torsdagarna. Fast idag visar inbjudna och volontärer hur man stickar och virkar. Och får veta hur man stickar i Eritrea.
– Det är jättebra här. Jag tycker om gemenskapen och glömmer att jag har ont i kroppen. Det finns många snälla människor som hjälper mig, säger Saidia Bereh, som lagar mat tillsammans med en annan kvinna från Eritrea.

Projektet Mötesplats Migrantmammor finns sedan ett år tillbaka. Ett 30-tal personer från olika länder kommer och går under några intensiva timmar. Ledarna Maria Philipsson, EFS, och Marlene Mutesi från Skellefteå kommun, är överallt, skivar morötter och lyfter upp barn. Det handlar inte om att missionera utan om att erbjuda en trygg plats för kvinnor, med eller utan barn, oavsett ålder, religion och nationalitet, förklarar de.
– Om både män och kvinnor bjuds in kommer mest män och kvinnorna vågar inte fråga på samma sätt, menar Maria, och fortsätter:
– Ledorden för oss är att det ska vara en självstärkande mötesplats som använder det kvinnorna kan och vill som grund. Ibland blir det en obalans när man jobbar med integration. Det är lätt att tänka att jag som svensk vet allt om Sverige, men alla har mycket att ge.

Marlene Mutesi, själv migrantmamma, kom till Sverige från Rwanda för tre och ett halvt år sedan. Hon har juristutbildning och en masterexamen i affärsadministration och jobbade på regeringskansliet i Kigali. Här fick hon börja från noll. Hennes pojkar är nu drygt åtta och två år gamla.
– Det blev en kulturchock att komma hit och det är fortfarande en spännande resa för mig. Det gäller att ha ett öppet sinne och kämpa. Som förälder måste du ligga steget före dina barn, men när du kommer till ett nytt land ligger barnet ofta före. Jag vill behålla min kultur men måste samtidigt släppa taget om den ibland för att kunna ta till mig den svenska kulturen och vara en del av samhället där jag och mina barn lever. Det är en utmaning, säger hon.

Maria Philipsson ser det som värdefullt att de två får jobba ihop och tillsammans med kvinnorna utforma träffarna. De planerar att bjuda in folk som ska informera om försäkringskassan och socialtjänsten, första hjälpen, cellprov och mammografi – allt som är nytt för nyanlända. På tisdagarna jobbar de individuellt med språket. Då kommer pensionerade lärare och andra som hjälper till med läxor. Deltagarna är allt från analfabeter till akademiker på väg att validera sin utbildning.
– Vi har fantastiska volontärer. Jag har hört många svenskar som vill engagera sig för migranter, men som saknat en mötesplats. Det tycker jag vi har lyckats med, säger Maria.

Marlene Mutesi inflikar att det visst finns mötesplatser i Skellefteå, men ingen annan som riktar sig till just kvinnor.
– Här möts kvinnor från olika bakgrunder och tar med sig erfarenheterna hem och till sina väninnor, säger hon.

Adanche Gebre från Eritrea, Claudine Munezero från Burundi och Amen Birru från Etiopien stickar och virkar. Adanche började med sin sjal förra veckan. Nu har hon den grå och rosa runt halsen och stickar på en ny i blått och lila.
– Några av deltagarna kunde redan sticka och gör det på ett helt annat sätt än vi men med samma resultat. Det är så kul! utbrister Birgitta Byström, pensionerad textillärare.

Adanche och Amen väntar på besked om uppehållstillstånd. För dem känns det bra att glömma stressen och ovissheten ett tag.
– När jag kommer hit mår jag bra, säger Amen på engelska.
Claudine har varit i Sverige i drygt ett år, får stanna och har gått på svenskundervisning. Nu är hon hemma med sonen Niriel, fem månader. Claudine vill utbilda sig till sjuksköterska och behöver öva svenskan. Även finska Iida Kaukolinna kommer hit för att öva språket och leka med ettårige sonen Jåånas. Hon flyttade till Skellefteå när maken fick jobb och har sex års skolsvenska, men vill lära sig mer för att kunna studera i Umeå och arbeta som arbetsterapeut.
– Människorna här är öppnare och socialare än i Finland, säger hon.
Saida Bereh, som kom till Sverige 1991 efter att ha flytt från kriget i Eritrea, jobbade tio år i Sverige innan hon blev sjukpensionär. Hemlandet har hon inte sett på tre år men hon har vänner här. När såsen puttrat färdigt bjuder matlaget deltagarna att ta för sig av den syrade pannkakan, såserna och salladen. Även finsk lakrits finns i buffén. Som avslutning övar de svenska i stor grupp kring temat »personer jag beundrar«.

• Della
• Twittra