För tre år sedan fick Ulrica Stigberg för första gången frågan om att leda ett seminarium om ungdomar och pornografi. Till vardags är hon anställd av EFS Mittsverige som präst i Fryshuskyrkan, Fryshuset i Stockholm. Prästkollegan i telefonens andra ände nämnde porrsajten som hennes konfirmander kollat på under lunchrasterna i skolan. Ulrica, som bestämt sig för att vänligt men bestämt tacka nej, hajade förskräckt till. Trots att hennes inre gjorde påtagligt motstånd valde hon att googla fram sidan som konfirmanderna hittat och klicka på en av alla dess filmer.

– Efter sju minuter är jag förtvivlad. Och heligt förbannad! Vad är det för värld vi lever i? Vem är hon, den utsatta tjejen med hjälpsökande ögon, på filmen? Vad har hon varit med om tidigare? Vem finns där för henne efteråt? Och de nakna männen, hur kan en grupp vuxna bete sig så grymt och förnedrande mot en ensam och utlämnad tjej? Var finns mänskligheten? Vem tillåter detta och vem i all världen tittar på denna grymma våldtäkt? Jag förstod ingenting, berättar Ulrica. 

Trots hennes då 17 år som präst i Sveriges största allaktivitetshus för ungdomar, kände hon att hon missat något högst väsentligt. Inom henne väcktes övertygelsen: Jag måste förstå, lära mig mer och höra ungdomarna berätta.

Med detta inleds en resa som kommit att prägla mycket av Ulricas arbete de senaste åren. Inför det efterfrågade seminariet började hon samtala med barn och unga om deras upplevelser av pornografi – och gensvaret överraskade.

– Jag sökte kontakt med fyra ungdomar som kunde tänka sig att under detta seminarium berätta för de vuxna i stiftet om pornografi och hur vanligt det är. Efter seminariet frågade jag om jag fick göra en personlig intervju med var och en av dem, alla svarade ja. De sa att vi måste prata om detta, för det är det ingen som gör i dag.

Mest överraskad av det hon fick höra blev hon av att de flesta ungdomarna mött pornografi för första gången i skolan, från klasskamrater eller via skolans datorer. Dess­utom visade det sig att noll procent bland barn och unga pratar med en vuxen om detta.

Efter en tid mötte hon sin medförfattare och hösten 2016 gavs »Visuell drog« ut. Sedan dess har samtalet om pornografi stått högt upp på agendan. Utifrån frågorna »när mötte du porr första gången?« och: »vad hände sedan?« flödade ungdomarnas berättelser. Ofta räcker det att se rubrikerna på en sida med pornografi för att förstå vad det verkar handla om, och Ulrica avråder alla från att titta på pornografi för att öka sin medvetenhet.

– Kunskapen om vad de unga möter går att få på andra sätt. Jag har märkt att dessa bilder tenderar att fastna i huvudet, det påverkar oss och jag måste göra ett val – hur mycket pornografi vill jag ha i hjärnan?

Hon märker en förändring i samhället där gränserna allt mer påverkas av porrindustrin.

– Vi möter det varje dag, gränserna flyttas och det som tidigare ansågs vara pornografi kan i dag visas i en vanlig spelfilm. 

Ulrica poängterar vikten av att härbärgera sina egna känslor och den förfäran som pornografi kan väcka inom en själv, särskilt i mötet med barn och unga.

– Det är viktigt att inte skambelägga. Barn och unga rår inte för att sex är spännande eller att hela deras mobil är full av pornografi. Att vara nyfiken är naturligt. Vi vuxna behöver däremot rusta dem att fatta kloka beslut, både genom praktiska åtgärder som filter och genom samtal om varför du inte tycker att pornografi är bra för dem.

Hon är noga med att poängtera att detta är ett hälsoproblem och inte en fråga om moralism eller att vara bakåtsträvande. Hon vill inte hamna i en diskussion om bruk kontra missbruk eller att definiera vad som är pornografi. För vissa vuxna är det enklare att intervjua ungdomar i kyrkan än att exempelvis prata med sin egen respektive om pornografi.

– Det kan kännas jobbigt och alltför personligt, det man får höra. Vissa likställer porrkonsumtion med övriga intressen, att jag samlar frimärken medan du kollar porr, och för andra ses det som att vara otrogen.

Alla samtal och intervjuer har gett Ulrica ett rikligt förråd av exempel. I ett möte med en 17-årig kille berättar Ulrica att hon går sönder av att se de saker som hon vet att han har sett. Hon undrar: »Vad händer i dig?« och han svarar:

– Jag är ledsen att säga det, men det händer ingenting. Jag har sett det så oerhört många gånger så jag berörs inte av det.

Pornografin påverkar genom att forma förväntningar på relationer, sex och samliv – något som kan få förödande följder. Ulrica tänker på en tjugoårig kille som mötte pornografin för första gången som nioåring och i en intervju berättade han:

– Många killar som kollar på porr gör det för att de vill veta hur man gör om någon vill ha sex med en. Man är osäker. Sedan kan det bli problematiskt om man i porren ser något som inte alls stämmer överens med verkligheten, så att när man har sex på riktigt tänker man: »Vad händer? Hon ligger ju inte här och skriker? Jag kanske ska strypa henne lite, det tycker hon nog om.«

Samtalet om pornografi måste börja redan när barnen går i fjärde eller femte klass, menar Ulrica, men då utifrån den nivå där barnet självt befinner sig. 

– Det handlar om att våga fråga: »Har du mött något du tyckte var konstigt i din telefon, något som kändes otäckt?« Om man börjar i tid kan det lägga en ovärderlig grund för ett riktigt bra samtal när de blir äldre.

Hon berättar om en mamma som efter en föreläsning gått hem till sin fjortonåriga dotter. Ett samtal som kom att beröra sådant som de aldrig tidigare pratat om och dottern sa avslutningsvis: »Tack mamma för att du tog upp detta, jag har velat men inte vågat.« I de flesta fall är det kvinnor som efter de föredrag Ulrica blivit ombedd att hålla reagerar med en vilja att bidra. Männen, menar Ulrica, är mer frånvarande och hon undrar: »Var finns alla de kloka och engagerade pappor som skyndar hem för att ta samtalen med sina barn?«

– En pappa som jag samtalade med en gång, avbröt mig och sa: »Ulrica, jag kan inte fokusera på vårt samtal och det du berättar om nioåringar som tittar – det enda jag tänker på är om du förstår hur mycket porr jag har tittat på.«

Varför många pappor väljer att stoppa huvudet i sanden och hoppas att problemet ska lösa sig vet inte Ulrica. Däremot vet hon att papporna behövs, i dag mer än någonsin tidigare.

– Det är hög tid att papporna i EFS blir bäst i Sverige på att prata porr med sina barn, sina fotbollskompisar och kolleger. Det finns så mycket att prata om.

Utifrån den kunskap som Ulrica samlat på sig anser hon sig ha ett ansvar att sprida dessa ungdomars berättelser vidare.

– För vissa handlar det om att ta itu med sitt eget porrberoende, för någon att prata med sina barn och för andra något annat. När jag föreläser så ser jag hur andra upptäcker sitt ansvar, de ser att de behöver sätta sig in i frågan och föra kunskapen vidare.

Ulrica Stigberg

Ålder: 49 år

Ort: Nykvarn, utanför Södertälje

Yrke: Präst i Fryshuskyrkan/Fryshuset i Stockholm. Har skrivit tre andaktsböcker för ungdomar och en bok om barn och livets frågor utifrån Världshälsoorganisationens åtta kriterier för barns hälsa.

Aktuell: En av författarna till boken »Visuell drog – om barn, unga och nätporr«.

Jag sitter över en kopp kaffe med en av våra präster, låt oss kalla honom Bertil. Flera gånger tidigare har vi talat om detta: svaghet, beroende, missbruk, porr och sexualitet – ämnen vi tror att speciellt vi män talar för lite om. Därför är det nu en intervjusituation och av hänsyn till sin fru och sina barn vill »Bertil« vara anonym. Detta är inget lätt ämne att tala om, än mindre i offentligheten – för få områden i livet är så skamfyllda som de som berörs av vår sexualitet.

Bertil inleder med att berätta om sin barndom, hur hans lynniga och känslomässigt instabila pappa skapade osäkerhet och emotionella sår, även om han aldrig var fysiskt våldsam.

– Jag var fjorton år när jag skaffade min första egna porrtidning och någon gång då blev porr och onani min väg till kontroll och välbefinnande. Man kan tala om det i rent kemiska termer, de känslor som frigörandet av dopamin i vår hjärna skapar. Jag vet inte när, men någonstans på väg mot vuxenlivet blev jag beroende. 

Att bruket plötsligt övergått till ett missbruk var ingen självklar insikt. Det var först efter att ha levt några år som gift problematiken blev ett faktum.

– I min enfald trodde jag att äktenskapet skulle lösa mina problem med pornografi. Jag tänkte inte att pornografin och onanin hade någon kontakt med mitt känsloliv utan jag såg det som saker jag kämpade med, inte något allvarligare. Jag till och med berättade för min blivande fru kvällen innan jag friade att jag kollat på porr då och då, men så 2009 fick jag en ingivelse – jag vet faktiskt inte riktigt varför – att berätta för henne att jag fortfarande och regelbundet konsumerade stora mängder porr. Det kom som en total chock för henne. Som tur var hade vi kontakt med ett par där vi visste att mannen hade kämpat med ett sexmissbruk så jag ringde upp honom. När han beskrev problematiken så insåg jag att detta handlade om mig och att jag var beroende.

Hur då?

– Det typiska för ett missbruk är att man väver in det i ett nät av lögner, både inför andra och sig själv, men att det också handlar om flera lager där det är mycket svårt att berätta om olika saker och man måste jobba sig ner, ungefär som när man skalar en lök.

Bertil beskriver hur hans fru tog mycket illa vid sig. Det tog honom flera dagar innan han kunde ge henne den fulla bilden av sitt missbruk. Porrberoendet var som de flesta beroenden progressivt och han hade gått från bilder och filmer till att sex-chatta med olika individer.

– Hon drabbades av en känsla av otillräcklighet och det faktum att jag haft sexuella kontakter med andra, om än över nätet, sårade henne djupt. I efterhand inser jag att hon inte borde varit den första jag berättade det för. Jag skulle ha väntat tills jag hade fått verktyg att hantera min problematik även i relation till mina närmaste. Det här handlade aldrig om henne eller vår relation – den har alltid varit och är bra – även sexuellt.

Som ett steg i att ta konsekvenserna av sitt missbruk valde Bertil att berätta för styrelsen  i den församling där han arbetade om sina problem. De bekräftade sitt förtroende för honom men uppmanade honom att omgående söka hjälp. 

– Jag sökte mig till SLAA som står för »Sex and Love Addicts Anonymus« och som arbetar utifrån tolvstegsmodellen. Jag insåg att jag hade en »Gollum-problematik« – jag älskade mitt missbruk samtidigt som det förstörde mig. Där fick jag hjälp att konfrontera mina rädslor, som till exempel vad människor ska tycka och tänka om mig. Jag insåg att jag var mycket mer otrygg än vad min självbild hade sagt mig. I SLAA:s samtalsgrupp fick jag det stöd som jag behövde för att våga öppna mig och konfrontera mina rädslor.

I SLAA lär de att se »att sex är en konsekvens av långvariga och hållbara kärleksrelationer«. För Bertil var den målbilden redan en självklarhet, men han fick nu verktyg att hantera sitt beroende.

– Nyckeln till att leva friskt med en missbruksproblematik är öppenhet och transparens, men frågan är mot vem. Det viktigaste är att kunna vara helt ärlig mot sin sponsor om man är i tolvstegsprogrammet, men det kan lika gärna var den eller dem man valt att leva i öppenhet med.

Gäller det även själavårdare?

– Ja, men det finns en skillnad: alla själavårdare är inte alltid kapabla att hantera missbruksproblematiken. De kan förmedla syndernas förlåtelse, och det behövs verkligen, men min sponsor ställer oftast de svåra frågorna: Var finns din rädsla, vad är det du flyr ifrån? För att försöka förklara – jag har bett Jesus tusentals gånger att ta bort min vilja att titta på porr, men det är inte viljan som ytterst är mitt problem utan min oförmåga att hantera mitt trassliga känsloliv. Så länge som jag inte tar tag i det problemet så kommer det alltid att leda till någon form av osunt bruk för att döva känslorna. Jag tror mer på att söka helande för ursprungsproblemet än att hela tiden behandla symptomen. Jag har själv utvecklats mycket i min roll som själavårdare, särskilt i mötet med män som brottas med sin sexualitet och då inte minst pornografi. 

Man behöver definiera om det är ett missbruk eller inte. Även för dem som inte har ett missbruk kan porren vara ett stort problem och skapa negativa livsmönster. Till exempel om man regelbundet tar del av porr när man är ensam. Det kan räcka med att bjuda hem en vän, ta bort vissa kanaler från teven eller installera ett så kallat porr-filter på datorn. För de allra flesta är det tillräckligt. Om det inte är det – då måste man fråga sig om det  är kvalificerad hjälp som behövs.

Hur ser din verklighet ut i dag?

– Jag tror på helande fast jag är lika sjuk som för tjugo år sedan. Skillnaden är att jag i dag har mött system och fått verktyg för att bjuda in Gud att hjälpa mig i mitt beroende.   Det finns utmaningar som att förtroendet mellan mig och min fru är skadat och att hon ofta behöver konfrontera mig för att försäkra sig om att jag inte tagit ett återfall. Till skillnad från de flesta andra beroenden så märks inte sexberoendet – det luktar inte, det är inte personlighetsförändrande, det kostar i praktiken ingenting. Själva konsumtionen sker ju i dag oftast via datorn eller mobiltelefonen, prylar som vi tillbringar mycket tid med. För mig betyder det elfte steget i Anonyma Alkolisters stora bok mycket. Det har hjälpt mig att få en morgonrutin där jag bjuder in Gud att vara med i vardagen så att varje utmaning under dagen i första hand leder till bön. Det lyder:

»Vi sökte genom bön och meditation att förbättra vår medvetna kontakt med Gud, så som vi uppfattade Gud, varvid vi endast bad om insikt om Guds vilja med oss och styrka att utföra den.«