I utkanten av Piteå, en trappa upp, bor Elin Sharew och sonen Esaias. Hennes vardag ser på många sätt ut som den gör för de flesta småbarnsfamiljer. I mixen mellan jobb och treåringens förskola ska det lagas mat, umgås, tvättas. Så vissa dagar slår saknaden till. Hela tiden är det en person som fattas, Tariku, pappan och maken som sedan december 2015 inte längre finns kvar hos dem.
Medan de ännu bodde i Shiromeda, en stadsdel nära Entottoberget i Etiopiens huvudstad Addis Abeba, fick Tariku diagnosen kronisk leukemi. Det var endast någon vecka innan deras bröllop, hösten 2012. Två månader av extrem trötthet och infektioner som antibiotikan inte rådde bot på fick så sin förklaring. Han började behandlingen och mådde till en början bättre. Under våren bestämde de sig för att flytta till Sverige och landade i Piteå, nära den plats där Elin har växt upp. Nyinflyttade i lägenheten, gravida och glada över de självklarheter som kommer av att bo i Sverige, gjorde de sig hemmastadda.
– Vi kunde dela fascinationen över Sverige, frisk luft, färska bär och varma element. Det var skönt att komma hit. Vi var väldigt klara med Etiopien, vilket egentligen var konstigt. Bara ett tag tidigare hade det känts som att vi skulle bo där resten av livet, säger Elin.
Mycket hände på samma gång. När Esaias hade hunnit bli två månader kom plötsligt beskedet att Tariku inte svarade på sin dåvarande medicinering. Alla potentiella läkemedel testades, utan önskvärda resultat. Han förbereddes för en stamcellstransplantation och på deras tvååriga bröllopsdag lades han in på hematologen vid Umeå Universitetssjukhus.
Det är en av de första sensommardagarna och vi dricker etiopiskt kaffe, sittandes vid deras köksbord på Mörtgatan. Genom den öppna balkongdörren hörs det hur vinden blåser. Det är en bättre dag. Numera beskriver Elin sorgen så, att den kommer och går, med vissa lättare och andra tyngre dagar.
– En sak vissa utgick ifrån precis när Tariku gått bort, var att »det går väl mycket upp och ner«, men för mig var det fortfarande väldigt konstant, som att jag harvade på och det var tungt hela tiden. Det tog ungefär ett år innan jag började se mer variation. Egentligen är det ganska svårt att säga vad som är normalläget. Det är stor skillnad från en vecka när jag är helt slut, Esaias somnar inte på kvällarna och jag känner mig ensam, till de veckor då jag är glad och tacksam, vill hitta på saker och träffa folk.
Livet i sorg och saknad tar på krafterna.
– Jag tänker på honom varje dag, det är inte ens nära att jag inte skulle göra det, men det är det sorgen innebär – att gång på gång inse att han inte kommer tillbaka. Ofta är det väldigt praktiskt, som att jag har möblerat om eller träffat en intressant person och vill ha hans åsikt, men jag kan inte fråga honom. Det tar väldigt lång tid att förstå även om det egentligen är simpelt, Tariku kommer inte tillbaka.
Att det numera är någon som fattas är en ständigt närvarande sanning. För Elin märks det även i mötet med människor omkring dem – hon blir ett påtagligt bevis på det oundvikliga. Vi ska alla en gång dö.
– Ibland känner jag mig som en vandrande påminnelse om att döden finns, att det liv som vi lever här har ett slut. Det blir så tydligt när jag och Esaias kommer gående hand i hand, att det är en familjemedlem som fattas.
Att fråga »hur går det med sorgen?« är sällan ett vanligt och lättsamt samtalsämne. Vissa tror hon blir obekväma och osäkra av ovissheten i mötet med dem – hur bemöter vi sjukdom och sorg? Hon känner igen sig och minns att hon själv varit i situationer där hon inte vågat fråga.
– Jag förstår att människor inte vill störa eller riva upp något, men jag tänker ju på honom hela tiden. Det är inte som att en fråga gör mig ledsen, snarare tvärtom eftersom jag älskar att prata om honom.
Vårt samtal präglas av en stor värme. Tillsammans fick Elin och Tariku uppleva och dela mycket som bär henne än i dag.
– I och med den långa sjukdomstiden fick jag se hur Tariku tacklade svårigheter, vilket har varit en enorm hjälp i min egen sorgeprocess. Han basunerade inte ut sina principer, men jag fick på nära håll se hans tapperhet och tro. Jag kan ärligt säga att hans liv har påverkat mig mer än hans död.
Det var under året på Viebäcks folkhögskola som Elins klass reste till Uganda för en missions- och biståndskurs där Tariku var en av deltagarna. Erfarenheten väckte en ny känsla hos nittonåriga Elin, som samma vår valdes in i Salts riksstyrelse och gjorde sig redo för kommande universitetsstudier i Uppsala.
– I efterhand är det lite pinsamt vilken »rädda-världen-stämning« jag bar på då, min enda tanke efteråt var att jag måste tillbaka till Etiopien där vi hade gjort vår avslutande praktik.
När hon ser tillbaka på den tiden minns hon tydligt sin längtan och känslan av att leta sig fram i den nya staden, att försöka hitta till det första styrelsemötet i Lötenkyrkan.
– Jag var nog ganska förvirrad, även om jag inte kände mig som det då, men jag tror det var först senare som jag insåg vad styrelseuppdraget egentligen innebar. Från början var det mest bara en självklarhet att tacka ja när någon frågar.
Efter ett år valdes hon till vice ordförande och de två följande åren till ordförande. Med uppgifterna växte och väcktes allt större engagemang. Genom sitt ledaruppdrag fick hon del av den nyfikenhet som hon beskriver präglade Salt. Delaktigheten och en gemensam vision har sedan dess varit en av drivkrafterna i de ledaruppdrag som Elin stått i – visionen har funnits närvarande i allt från ordförandeskapet, hjärtat för kvinnorna i gatuprostitution och den lilla kristna gemenskapen hon var engagerad i under studietiden. Med åren har hennes tro fått uttryck genom olika typer av engagemang.
– Det händer mycket mellan 20- och 30-årsåldern, oavsett hur livet ser ut. Jag minns att jag ibland kunde störa mig på dem som plötsligt försvann från ett sammanhang, för att de exempelvis fick familj. Med tiden har jag insett att det också handlar om ett ledarskap. Det är bara det att fokus flyttas från min kontext till en annan.
Fascinationen för Etiopien växte allt starkare och när hon under våren 2011 skulle skriva sin kandidatuppsats gjorde hon det i Addis Abeba, en termin som kom att bli en av hennes bästa. Den avslutades med ett erbjudande om att komma tillbaka – hon kunde få jobba för organisationen Win Souls for God, WSG, och deras arbete med prostituerade kvinnor. Alltsedan Ugandaresan hade hon och Tariku varit vänner, men den hösten hade något förändrats. För Elin var tanken främmande, men hon blev återkommande påmind om Tarikus uppenbara förälskelse.
– Vi hade en gemensam vän, Randy från USA, som tyckte att jag borde överväga min och Tarikus gemensamma framtid. Jag hade knappt ens tänkt tanken.
I samma veva kom en predikant med uttalad profetisk gåva till kontoret med tilltalet att det fanns en man förberedd åt henne. Bitarna föll på plats, en efter en, och därefter gick det snabbt. Elins känslor växte och de förlovade sig i mars året därpå.
– Tariku och jag hade alltid mycket tid tillsammans eftersom vi också jobbade ihop. Det jag oftast tänker tillbaka på är vår tid som nygifta, när vi bodde i Etiopien. Då pratade vi jättemycket om vad vi längtade efter och vilka planer Gud verkade ha för de hemlösa i Addis Abeba.
Detta med Guds ledning är något Elin har funderat mycket kring under de gångna åren.
– Jag har märkt att ofta när människor i kyrkan pratar har vi lätt för att rata framgångsteologi, men det som uttrycks i praktiken är oftast tvärt om. Där ser vi det som går bra och blir lyckat som Guds ledning och välsignelse, medan Gud anses frånvarande när det går snett eller blir svårt.
Perspektivet menar hon skiljer sig mellan Sverige och Etiopien. Den etiopiska världsbilden beskriver hon som mer rotad i att Gud finns och är god, det handlar hela tiden om honom som är skaparen. Västerländsk kultur tenderar att fokusera på människan.
– Det är jag som är i centrum och Gud blir bara relevant när han kan göra livet bra för mig. Jag längtar bort från det tankesättet och har blivit utmanad av synen att Gud är grunden, sedan kan fantastiska och fruktansvärda saker hända utan att det rubbas. Min lycka eller olycka är inte ett mått på hur god Gud är, han borde rimligtvis vara densamme oavsett min livssituation. Och paradoxalt nog har jag fått upp ögonen för hur han visar sin godhet även när det är som jobbigast.
Tillsammans levde Elin och Tariku med ett framtidsperspektiv som bar dem även genom deras svåraste tider.
– Under året på sjukhuset pendlade vi mellan kort och lång framförhållning. Mitt i väntan på provsvar och ett ständigt »tänk om han får komma hem nästa månad«, behöll vi samtidigt fokus på visionen. Då tänkte vi tio år framåt och gjorde upp planer för ett arbete i Etiopien igen. Även om det var ett slags verklighetsflykt, underlättade det i all ovisshet.
Efter transplantationen mådde Tariku något bättre, men läget ändrades snabbt. Efter en vecka hemma blev han återigen inlagd och familjen Sharews vardag fortsatte att utspela sig på sjukhuset. Esaias tillbringade mycket tid med sin mormor och morfar. Elin pendlade längs norrlandskusten och gjorde allt för att hålla sig frisk då varje tillstymmelse till sjukdom innebar besöksförbud hos Tariku.
– Har man väl tänkt en tanke är det lätt att tänka den igen, som att det görs vägar i hjärnan. Några veckor efter transplantationen var Tariku nära att dö och det ärrade mitt tankesätt. Efter det var det som att den rädslan fanns betydligt närmare till hands.
Elin beskriver sin Tariku som en trygg person med stor kärlek till Gud och sina medmänniskor. Som en av grundarna till WSG levde han med visionen att omsätta bibelordet i praktiken och att finnas nära de fattiga. I Addis kom han att kallas sanningssägaren. Han var inte rädd för människors tyckanden, utan bar en stor villighet att prata med ensamma gatubarn, alkoholister som låg avtuppade i diken eller taxichaufförer som kämpade för att få ihop livet.
– Tariku lämnade efter sig ett fantastiskt arv, inte bestående av pengar, men av ett fokus i livet. Även medan han var frisk hade han himlen som ett tydligt mål och om jag sa att vi hade det bra kunde han kontra med »tänk då hur det blir i himlen«. Både hans liv och hans bortgång har lärt mig att det är evigheten, som allt egentligen handlar om, att vi har ett hopp som är starkare än sjukdom och död.
Under de svåraste stunderna har Elin trots allt fått bäras av Gud och genom andras böner.
– Jag har upplevt Guds kärlek som mer påtaglig än tidigare. Jag har förlorat den som stod mig närmast och i det tomrummet har jag fått en helt annan relation till Gud. Gud är livsviktig nu, det blir honom jag vänder mig till.
Med tiden har hon lärt sig att bättre hantera sorgen och de tyngre dagarna. Erfarenheten har lärt henne att försöka tänka ett steg i taget. Inte skrämmas av att framtiden upplevs mer oviss än vanligt, även om vardagen tillsammans med någon är minst lika osäker.
– När något sånt här händer blir det så uppenbart att man inte vet. Jag försöker att inte tänka för långt framåt, då går jag ju händelserna i förväg.
Hon berättar hur tankarna ibland rusar iväg. Frågorna hopar sig, som hur ska jag klara av att vara ensamstående förälder, hur kommer det att bli och ska vi bo här jämt? Ska det fortsätta så här år efter år?
– Istället försöker jag tänka på i dag. Har Gud försett oss med det som vi behövt den här dagen, både när det gäller vänner, materiella ting och andligt sett? Ja, det har han.
Ytterligare ett knep som visat sig fungera bra för Elin har varit att öva sig i tacksamhet och tacka Gud för det hon, mitt i saknaden, trots allt ändå har.
– Det är klyschigt, men det gör skillnad och får mig att se annat än svårigheterna. Jag får upp ögonen för andra saker även de gånger jag bara tackar helt mekaniskt, säger hon och fortsätter:
– Det kommer dagar och tider som är bättre, till och med riktigt bra, och då kan de jobbiga stunderna få passera utan att jag behöver analysera det så mycket. Jag vet att det kommer andra dagar.
