För tre år sedan fick Ulrica Stigberg för första gången frågan om att leda ett seminarium om ungdomar och pornografi. Till vardags är hon anställd av EFS Mittsverige som präst i Fryshuskyrkan, Fryshuset i Stockholm. Prästkollegan i telefonens andra ände nämnde porrsajten som hennes konfirmander kollat på under lunchrasterna i skolan. Ulrica, som bestämt sig för att vänligt men bestämt tacka nej, hajade förskräckt till. Trots att hennes inre gjorde påtagligt motstånd valde hon att googla fram sidan som konfirmanderna hittat och klicka på en av alla dess filmer.

– Efter sju minuter är jag förtvivlad. Och heligt förbannad! Vad är det för värld vi lever i? Vem är hon, den utsatta tjejen med hjälpsökande ögon, på filmen? Vad har hon varit med om tidigare? Vem finns där för henne efteråt? Och de nakna männen, hur kan en grupp vuxna bete sig så grymt och förnedrande mot en ensam och utlämnad tjej? Var finns mänskligheten? Vem tillåter detta och vem i all världen tittar på denna grymma våldtäkt? Jag förstod ingenting, berättar Ulrica. 

Trots hennes då 17 år som präst i Sveriges största allaktivitetshus för ungdomar, kände hon att hon missat något högst väsentligt. Inom henne väcktes övertygelsen: Jag måste förstå, lära mig mer och höra ungdomarna berätta.

Med detta inleds en resa som kommit att prägla mycket av Ulricas arbete de senaste åren. Inför det efterfrågade seminariet började hon samtala med barn och unga om deras upplevelser av pornografi – och gensvaret överraskade.

– Jag sökte kontakt med fyra ungdomar som kunde tänka sig att under detta seminarium berätta för de vuxna i stiftet om pornografi och hur vanligt det är. Efter seminariet frågade jag om jag fick göra en personlig intervju med var och en av dem, alla svarade ja. De sa att vi måste prata om detta, för det är det ingen som gör i dag.

Mest överraskad av det hon fick höra blev hon av att de flesta ungdomarna mött pornografi för första gången i skolan, från klasskamrater eller via skolans datorer. Dess­utom visade det sig att noll procent bland barn och unga pratar med en vuxen om detta.

Efter en tid mötte hon sin medförfattare och hösten 2016 gavs »Visuell drog« ut. Sedan dess har samtalet om pornografi stått högt upp på agendan. Utifrån frågorna »när mötte du porr första gången?« och: »vad hände sedan?« flödade ungdomarnas berättelser. Ofta räcker det att se rubrikerna på en sida med pornografi för att förstå vad det verkar handla om, och Ulrica avråder alla från att titta på pornografi för att öka sin medvetenhet.

– Kunskapen om vad de unga möter går att få på andra sätt. Jag har märkt att dessa bilder tenderar att fastna i huvudet, det påverkar oss och jag måste göra ett val – hur mycket pornografi vill jag ha i hjärnan?

Hon märker en förändring i samhället där gränserna allt mer påverkas av porrindustrin.

– Vi möter det varje dag, gränserna flyttas och det som tidigare ansågs vara pornografi kan i dag visas i en vanlig spelfilm. 

Ulrica poängterar vikten av att härbärgera sina egna känslor och den förfäran som pornografi kan väcka inom en själv, särskilt i mötet med barn och unga.

– Det är viktigt att inte skambelägga. Barn och unga rår inte för att sex är spännande eller att hela deras mobil är full av pornografi. Att vara nyfiken är naturligt. Vi vuxna behöver däremot rusta dem att fatta kloka beslut, både genom praktiska åtgärder som filter och genom samtal om varför du inte tycker att pornografi är bra för dem.

Hon är noga med att poängtera att detta är ett hälsoproblem och inte en fråga om moralism eller att vara bakåtsträvande. Hon vill inte hamna i en diskussion om bruk kontra missbruk eller att definiera vad som är pornografi. För vissa vuxna är det enklare att intervjua ungdomar i kyrkan än att exempelvis prata med sin egen respektive om pornografi.

– Det kan kännas jobbigt och alltför personligt, det man får höra. Vissa likställer porrkonsumtion med övriga intressen, att jag samlar frimärken medan du kollar porr, och för andra ses det som att vara otrogen.

Alla samtal och intervjuer har gett Ulrica ett rikligt förråd av exempel. I ett möte med en 17-årig kille berättar Ulrica att hon går sönder av att se de saker som hon vet att han har sett. Hon undrar: »Vad händer i dig?« och han svarar:

– Jag är ledsen att säga det, men det händer ingenting. Jag har sett det så oerhört många gånger så jag berörs inte av det.

Pornografin påverkar genom att forma förväntningar på relationer, sex och samliv – något som kan få förödande följder. Ulrica tänker på en tjugoårig kille som mötte pornografin för första gången som nioåring och i en intervju berättade han:

– Många killar som kollar på porr gör det för att de vill veta hur man gör om någon vill ha sex med en. Man är osäker. Sedan kan det bli problematiskt om man i porren ser något som inte alls stämmer överens med verkligheten, så att när man har sex på riktigt tänker man: »Vad händer? Hon ligger ju inte här och skriker? Jag kanske ska strypa henne lite, det tycker hon nog om.«

Samtalet om pornografi måste börja redan när barnen går i fjärde eller femte klass, menar Ulrica, men då utifrån den nivå där barnet självt befinner sig. 

– Det handlar om att våga fråga: »Har du mött något du tyckte var konstigt i din telefon, något som kändes otäckt?« Om man börjar i tid kan det lägga en ovärderlig grund för ett riktigt bra samtal när de blir äldre.

Hon berättar om en mamma som efter en föreläsning gått hem till sin fjortonåriga dotter. Ett samtal som kom att beröra sådant som de aldrig tidigare pratat om och dottern sa avslutningsvis: »Tack mamma för att du tog upp detta, jag har velat men inte vågat.« I de flesta fall är det kvinnor som efter de föredrag Ulrica blivit ombedd att hålla reagerar med en vilja att bidra. Männen, menar Ulrica, är mer frånvarande och hon undrar: »Var finns alla de kloka och engagerade pappor som skyndar hem för att ta samtalen med sina barn?«

– En pappa som jag samtalade med en gång, avbröt mig och sa: »Ulrica, jag kan inte fokusera på vårt samtal och det du berättar om nioåringar som tittar – det enda jag tänker på är om du förstår hur mycket porr jag har tittat på.«

Varför många pappor väljer att stoppa huvudet i sanden och hoppas att problemet ska lösa sig vet inte Ulrica. Däremot vet hon att papporna behövs, i dag mer än någonsin tidigare.

– Det är hög tid att papporna i EFS blir bäst i Sverige på att prata porr med sina barn, sina fotbollskompisar och kolleger. Det finns så mycket att prata om.

Utifrån den kunskap som Ulrica samlat på sig anser hon sig ha ett ansvar att sprida dessa ungdomars berättelser vidare.

– För vissa handlar det om att ta itu med sitt eget porrberoende, för någon att prata med sina barn och för andra något annat. När jag föreläser så ser jag hur andra upptäcker sitt ansvar, de ser att de behöver sätta sig in i frågan och föra kunskapen vidare.

Ulrica Stigberg

Ålder: 49 år

Ort: Nykvarn, utanför Södertälje

Yrke: Präst i Fryshuskyrkan/Fryshuset i Stockholm. Har skrivit tre andaktsböcker för ungdomar och en bok om barn och livets frågor utifrån Världshälsoorganisationens åtta kriterier för barns hälsa.

Aktuell: En av författarna till boken »Visuell drog – om barn, unga och nätporr«.

• Della
• Twittra