Författare: aidooadmin

Vem är jag att vara Guds missionär?

Som unga får vi ofta frågan vad vi gör nu efter studenten. Mitt standard­svar är att jag har jobbat och rest, som många andra. När jag berättar att jag har varit volontär i Irak är ofta responsen: »Va! Irak!? Är det inte farligt där? Jag skulle aldrig våga … Jag är inte så modig. Jag …«

Ja, jag har varit i norra Irak. Under tre veckor var jag utsänd av Salt som volontär och missionär från Sandvikengårdens kommunitet. Jag arbetade med två olika hjälporganisationer, bland annat Capni som EFS stöttar. När jag berättar om min resa och möts av frågor som »Är det inte krig där?«, är det lätt att för ett ögonblick dras med och bli rädd och osäker. Visst finns det ett mått av fara i en sådan resa – hur vågar jag det? Vem är jag att vara Guds missionär? När jag:et blir utgångspunkten för vår värld skapas en rädsla och distans till det som står utanför vår verklighet.

Jag tror inte Gud vill att vi ska tänka så utan han ger oss ett nytt perspektiv – vi får se världen med hans ögon. Där är inte jag i cent­rum, utan ett vi. Våra syskon i Irak är lika mycket en del av oss som våra svenska vänner. Som mannen i flyktinglägret som försöker kommunicera med enstaka ord och ett stort leende, pojken som saknar sitt hem i Mosul som familjen tvingades att fly från eller flickan som har varit slav hos IS och inte längre känner igen sina syskon. Alla är de en del av oss, en del av det »vi« som Gud skapat.

Många unga kristna i Sverige som jag möter grubblar och är osäkra på sin kallelse. Jag tror Gud ledde mig till Irak, men främst eftersträvar jag att leva i kallelsen att »gå ut och göra alla folk till lärjungar« (Matt 28:19). Det säger Jesus till var och en av oss. Kyrkan har i alla tider levt ut denna kallelse, inte minst EFS internationella och nationella arbete som grundar sig i den kallelsen. Är vi ungdomar med och lever enligt Guds vilja? Eller har vi fastnat i våra självcentrerade tankar?

När jag:et och våra känslor är i centrum hindrar det oss från att utföra Guds vilja, vi missar målet. Tänk om vi alla kan leva i Guds kallelse? Det innebär inte nödvändigtvis att åka till Irak eller andra »farliga« platser. »Alla folk« innefattar alla folk. Förändringen från jag till vi sker när vi söker Gud, i Ordet och bönen. »Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja« (Rom 12:2). I Guds närvaro får vi låta oss förvandlas och formas av vår Skapare.

Psalm 67 får hjälpa oss be om Guds vilja utifrån oss och inte utifrån mig. Att alla folk ska lära känna Jesus är trots allt Guds vilja, som Ordet lär oss. »Gud visa oss nåd och välsigna oss, låt ditt ansikte lysa mot oss, så att hela jorden lär känna vad du gör och alla folk får veta att du hjälper« (Ps 67:1–2).

Cecilia Harvey

Saltvolontär

Den förlorade miljonen

Det är utmanande tider för EFS ekonomi. Anslaget från Svenska kyrkan minskar i år med en miljon kronor, trots att EFS ansökte i nivå med tidigare års anslag. Anledningen är att Svenska kyrkan har dragit tillbaka det uppdrag som Johannelunds teologiska högskola haft – att ge den ettåriga pastorala utbildningen till studenter som ska bli präster i Svenska kyrkan. Kostnaden för utbildningen kvarstår emellertid, eftersom den fortfarande ges till studenter som ska bli präster inom EFS. Framför allt påverkas Johannelund av det minskade anslaget, men eftersom högskolan ingår som en del i EFS ekonomi påverkas den totala ekonomin.

– Johannelund utbildar varje år många präster som kommer att ha tjänst i Svenska kyrkan eller i EFS. Det är en viktig utbildningsplats för EFS, men också för svensk kristenhet, säger Kerstin Oderhem, missionsföreståndare för EFS, och hon fortsätter:

– Vår kallelse har alltid varit att dela berättelsen om Jesus med människor. Det gör vi bland annat genom att utbilda präster, sända missionärer och att vara med i olika missionsprojekt. Allt det kostar pengar.

Nyligen sändes in- samlingsgalan »Se Be Ge« med fokus att återställa det egna kapitalet. Trots det når EFS inte upp till det budgeterade insamlingsmålet.

– Det är viktigt att EFS har kapital för att kunna ta ansvar för de anställda både i Sverige och utomlands, för underhållet av fastigheter, samt inte minst för de långsiktiga åtaganden vi har gentemot våra internationella samarbetspartners, säger Annika Gunnarsson, EFS ekonomi- och personalchef.

– Balansen mellan att satsa och att ansvarsfullt ta hand om det vi har behövs. Vi har ansvar för många människor och då måste vi också ha en ekonomi som skapar trygga
förutsättningar, säger Kerstin.

Om EFS inte kan ersätta miljonen från Svenska kyrkan med någon annan intäkt kommer verksamheten att behöva skäras ned i motsvarande omfattning.

– Vårt mål är att samla in den extra miljonen genom gåvor under 2017, säger Kerstin.

Prisbelönt skolmatsprojekt

Som en del av kampanjen Afrika svälter finansierar EFS en satsning att dela ut mat till elever i fyra områden i Tigray-regionen i norra Etiopien som drabbats av torkan. Projektet syftar i första hand till att rädda liv, men har även bidragit till att minska antalet elever som hoppar av skolan, öka antalet inskrivningar samt förbättra elevernas resultat.

Totalt berörs 20 skolor i olika byar, vilket omfattar omkring 11 450 elever. Skolmatsprojektet genomförs i partnerskap med Mekane Yesus-kyrkans hjälporganisation DASSC, Development and Social Service Commission.

Genomförandet av projektet har vunnit pris för bästa implementeringen av skolmatsprojekt från den statliga »utbildningsbyrån« i regionen och DASSC har blivit utvalt att dela med sig av sina erfarenheter till andra icke-statliga organisationer som arbetar inom liknande områden.

Samtal om fördjupat samarbete mellan EFS och United

I början av oktober beslutade pingstförsamlingen Öresundskyrkan United i Malmö att inleda samtal med EFS och Pingst FFS för att undersöka möjligheterna att bli dubbelanslutna till Pingst FFS och EFS. Bland annat innebär det att församlingen avser att, när processen är klar, fatta beslut om att bilda en EFS-förening. Magnus Persson som är huvudpastor konstaterar att detta är en logisk konsekvens av de senaste årens utveckling i församlingen:

– United har sedan flera år upptäckt skatterna i det lutherska och rosenianska arvet och vi är på en resa mot ett kyrkans reformatoriska centrum. Det handlar egentligen bara om att bli mer av vad vi i praktiken redan är. Som en konsekvens söker vi ett närmare samarbete med EFS som redan har en tradition av samarbetskyrkor, både med Svenska kyrkan och frikyrkor. Vi vill inte förskingra vårt pentekostala arv och vår avsikt är inte att lämna pingstgemenskapen utan i stället att bredda församlingen, då inte minst de diakonala och missionala möjligheter som kan öppnas lokalt genom ett samarbete med EFS.

Ett samtal om reformation mellan Johan Ericson, Christoffer Abrahamsson, Magnus Persson och Daniel Ringdahl i Betlehemskyrkan, i Stockholm.Ett samtal om reformation mellan Johan Ericson, Christoffer Abrahamsson, Magnus Persson och Daniel Ringdahl i Betlehemskyrkan, i Stockholm.

Det är en unik process som inleds främst utifrån en teologisk samsyn men som förhoppningsvis leder in ett fördjupat ekumeniskt samarbete. EFS distriktsföreståndare i Sydsverige, Jonas Hallabro, är positiv till samtalen:

– Vi har följt den teologiska upptäcktsresa som församlingen United har gjort och gläds över fördjupade samtal och relationer. Att närma sig ett samarbete är en naturlig följd, genom det kan vi låta styrkan i våra respektive väckelsearv berika helheten, säger han.

På det lokala planen finns redan i nuläget goda relationer.

– Under mitt första år i Betaniakyrkan i Malmö började jag lära känna församlingsledningen i United och vi finner varandra i en allt djupare teologisk samsyn. Dessutom delar vi ivern att som kyrka få förmedla ett tydligt evangelium om Jesus Kristus till Malmö. Jag personligen och styrelsen för Betaniakyrkan följer med stor glädje och spänning denna intressanta utveckling, säger Jonas Nordén, präst i EFS Betania.

EFS åter på bokmässan

Det blev ett varmt välkomnande från både bokbransch och privatpersoner. Två helt nya böcker presenterades vid olika tillfällen: Den ena var Ezra Gebremedhins »Må detta nå monsieur Stjärne« som är en utgivning av brevväxlingen mellan EFS missionär Per Stjärne och den etiopiske kejsaren Haile Selassie. Den andra var Magnus Perssons debutbok i serien Re:formera, »Kristi kyrka – om kyrkans kännetecken«. Inte minst den senare väckte stor uppmärksamhet, bland andra närvarade ärkebiskop Antje Jackelén vid den välbesökta bokpresentationen.

Mittemot EFS fanns ELM Bibeltrogna vänner med sitt förlags monter, där Daniel Ringdahl presenterade sin debutbok »Inte så bara« som handlar om reformationen. Han konstaterade:

– Det är glädjande att EFS ger ut böcker på nytt. För båda våra organisationer är Carl Olof Rosenius, »den lille reformatorn«, viktig, och han utövade en stor del av sitt ledarskap genom tidningen Pietisten. Med de senaste böckerna från såväl EFS Budbäraren som BV-förlag revitaliserar vi det lutherska arvet och försöker peka på vad som fortfarande har bäring i vår tid. Där står vi på gemensam mark och kan båda lära av och uppmuntra varandra.

Ärkebiskop Antje Jackelén gästade Budbäraren.Ärkebiskop Antje Jackelén gästade Budbäraren.
Magnus Perssons, till vänster, bokdebut firades i EFS monter med en kort intervju av EFS kommunika­tionschef Johan Ericson.Magnus Perssons, till vänster, bokdebut firades i EFS monter med en kort intervju av EFS kommunika­tionschef Johan Ericson.
Ezra Gebremedhin och Martin Nilsson mötte släkt till Per Stjärne under bokmässan.Ezra Gebremedhin och Martin Nilsson mötte släkt till Per Stjärne under bokmässan.

Bokmässan dominerades som vanligt av de största förlagen men även av Svenska kyrkan som i år hade två scener och ett mycket omfattande program, inte minst utifrån reformationsjubileet. EFS-veteranen Martin Nilsson var på plats under mässan och uttryckte sin glädje över att bokutgivning upptas igen.

– För EFS är det bra att vara här nu när det börjat ges ut fler böcker. Det hade varit roligt om vi kunnat få vara med på Svenska kyrkans torg och kanske fått någon tid på deras scen. Sedan har det kanske större betydelse i nuläget att visa upp sig för andra förlag och branschfolk än just de vanliga mässbesökarna där majoriteten kommer från närområdet.

EFS Budbärarens senaste titlar

  • Kristi kyrka – om kyrkans kännetecken
    Magnus Persson
  • Tillbaka till friheten – att tänka lutherskt i dag
    Tomas Nygren
  • Må detta nå Monsieur Stjärne!
    Ezra Gebremedhin
  • Bortom bergen – med glädjebud till Oromofolket i Etiopien
    Gamachu Danu & Eskil Forslund
  • Mission i omvandling – EFS arbete i Tanzania
    Klas Lundström
  • Det stora uppdraget – EFS mission 1866–2016

Vad är det vi firar?

Svaret kan verka enkelt: Detta år firar vi 500-årsminnet av reformationens födelse, dagen då Martin Luther fäste upp sina 95 teser om avlatens kraft på slottskyrkans dörr i Wittenberg. Det är sant. I hela den evangeliska världen har man firat denna händelse. Det började redan 1621 (med undantag för Sverige, som kom i takt med de andra länderna först 1817). Initiativet kom från Luthers hemland Kursachsen men också från reformert håll. De reformerta furstarna hoppades därmed kunna åtnjuta något av det skydd som religionsfreden i Augsburg 1555 gav åt anhängarna av Augsburgska bekännelsen. Även Luther själv verkar ha högtidlighållit minnet av händelsen, så varför skulle inte vi göra det?

När man läser teserna, kan man emellertid konstatera att de är mindre radikala än väntat. Visst finns där sprängstoff som till exempel i tes 62, där det talas om »kyrkans sanna skatt«. Vanligen avsåg man därmed en skatt av överskjutande förtjänster som Kristus och helgonen skulle ha förvärvat och som kyrkan nu förfogade över samt kunde fördela i avlatssystemet som nedskrivning eller avskrivning av de timliga syndastraffen, vilka annars måste genomlidas under jordelivet eller i skärselden. I Luthers ögon är kyrkans sanna skatt »evangeliet om Guds härlighet och nåd«, alltså något att berätta, ropa ut och dela ut. Luther offentliggör sina teser just för att avlatsförsäljarna vilseledde människor, så att de fäste sin tillit till den papperslapp de inköpt i stället för till Guds villkorslösa nåd.

Luther reagerar alltså som den präst och själasörjare han var sedan 1507. Det förklarar hans brev i ärendet till den som hade det högsta ansvaret för avlatshandeln i närområdet, ärkebiskop Albrecht av Mainz. Att hans kritik också tog sig uttryck i teser var konsekvent med tanke på att han, utöver att vara präst, sedan 1512 var professor i bibelteologi. För en sådan var det självklart att i svåra frågor, som ännu inte blivit förpliktande lära, författa teser som underlag för en disputation. Inget av det som Luther gjorde under detta år medförde således med nödvändighet, att han skulle upphöra med att vara kyrkans lydige son. Visst satte hans handlande saker i rullning, som väl ingen kunde förutse just då, men som snart nog skulle bli uppenbara. Detta berodde inte minst på det maktspråk han möttes av redan genom den påvlige nuntien Cajetan i Augsburg 1518. Här var det inte tal om någon diskussion, utan Luther ställdes helt enkelt inför kravet att återkalla det som han skrivit. Luthers reaktion blir början på ett ifrågasättande av makten i kyrkan som sedan skulle utvecklas vidare under disputationen i Leipzig 1519. Här närmar vi oss den punkt efter vilken det inte längre gavs någon återvändo. Är det inte en lämpligare tidpunkt att hålla i minnet – men kanske inte fira?

Om jag själv fick välja en händelse att verkligen fira, så skulle jag självklart stanna vid det som brukar kallas Luthers reformatoriska genombrott. Det handlar om både en avgörande upptäckt och en genomgripande upplevelse. Han berättar själv om händelsen som en brottning med uttrycket »Guds rättfärdighet« i Romarbrevet 1:17. I Vulgata, den auktoritativa, latinska bibelutgåvan, löd texten iustita dei, och detta kunde Luther inte förstå annat än som ett tal om den Gud som i sin rättfärdighets vrede straffar syndaren. Luther är nära förtvivlan, när Gud äntligen förbarmar sig över honom, och han blir uppmärksam på sammanhanget: »Då började jag förstå Guds rättfärdighet som en sådan, varigenom den rättfärdige lever såsom genom Guds gåva, nämligen av tron.«

Hur kommer han fram till detta? Förklaringen ligger enligt min mening i det som han säger inledningsvis i denna självbiografiska notis. Han säger att han än en gång »återvänt till psalmernas bok«. Luther hade ju redan i sin ungdom lärt sig av humanisterna, att man kan upptäcka nya saker i Skriften om man läser den på originalspråk. Psaltaren talar ofta om Guds rättfärdighet och det hebreiska ordet för rättfärdighet är sedaka. Detta ord är ingen juridisk term, vilket latinets iustitia kan få oss att tro, utan en gemenskapsterm. Guds rättfärdighet är Guds gemenskapsstiftande gärning i Jesus Kristus. Kristus blir min rättfärdighet. Och detta fröjdefulla byte äger rum, när vi samlas till möte med levande Gud i gudstjänsten, där nåden delas ut i ord och sakrament och väcker en överflödande tacksamhet. Gudstjänsten är orten för rättfärdiggörelsen av nåd allena genom tron.

Luthers upptäckt och upplevelse fick honom att se bibeln i ett helt nytt ljus. Han letar efter liknande uttryck: Guds kraft är den kraft med vilken Gud gör oss starka, Guds visdom är den visdom med vilken Gud gör oss visa och så vidare. Författaren Lars Ahlin, som berättar att han haft en liknande upplevelse som Luther, har kanske uttryckt det allra vackrast, när han konstaterar: »För mig har Bibeln börjat sjunga.«

Detta vore väl värt att fira – problemet med denna händelse är bara att vi inte vet tidpunkten. Här är forskarna oense. Kanske var den inte heller så plötslig som Luther i efterhand beskriver den. Saker och ting brukar ju inte komma oförberett i historien, men vi kan kanske se problemet som en möjlighet? Vår villrådighet beträffande den exakta tidpunkten kan väl få medföra, att vi påminner oss om den reformatoriska upptäckten allt som oftast – varför inte söndagligen?

Herre, samla oss nu alla…

Vad är det att vara en kristen gemenskap? Och vad är det som förenar oss och våra samlingar? I det nya kyrkohandboksförslaget delas gudstjänsten in i tre till fyra grupper. Här fokuserar Johan Holmgren på »Samlingen«.

Gudstjänsten är tänkt att följa Bibelns mönster. Vi börjar i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Sedan påminns vi om syndafallet i bönen om förlåtelse. Därefter kommer Guds tilltal till sitt folk i Ordet. I nattvarden får vi del av Jesu liv, död och uppståndelse. Till sist sänds vi med den Helige Ande ut i världen. Allt detta sammanfattas i det nya kyrkohandboksförslaget med tre eller fyra rubriker, som blir det sammanhållande för alla gudstjänster: »Samling«, »Ordet«, [»Måltiden«] och »Sändning«. Vi börjar i detta nummer med att reflektera kring något av innehållet i Samlingen.

Ordet »samling« uttrycker något grundläggande. Gudstjänsten är en gemenskap. Det handlar alltså inte främst om att jag ska samla mig. Då är vi kvar i ett individualistiskt tänkesätt, som är främmande för gudstjänstens väsen. Ett av målen med att samlas är att forma en gemenskap, Guds folk. Ett folk som inte binds samman av sina likheter utan av Kristus.

Få aktiviteter uttrycker bättre gemenskapens idé än att sjunga tillsammans. Att placera lovsången tidigt i gudstjänsten är inget nypåkommet. David skriver: »Nu kommer ditt festtåg, o Gud, min Guds och konungs festtåg i helgedomen. Främst går sångare, sedan musikanter …« (Ps 68:25–26).

Vad är det då som gör något till lovsång? I Bibelns lovsångsbok Psaltaren är samtliga 150 psalmer riktade till Gud. Det som gör något till lovsång i Psaltaren är inte formen, ja, inte ens innehållet. (Somliga av psaltarpsalmerna skulle vi knappast våga läsa högt i gudstjänsten.) Det är riktningen som är det avgörande. Ändå fastnar vi så lätt i en viss form och musikstil när vi talar om lovsång. Det främjar knappast tillväxten i Guds rike. Paulus påminner om vikten av att låta olika stilar berika varandra när han skriver: »Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan« (Kol 3:16). Fritt översatt till dagens förhållanden kanske han skulle ha skrivit: »Lär och vägled varandra med psalmboken, körsång och nyare lovsånger via Power point …« Vi kan möjligen tillägga, med Bengt Pleijels ord, att det vilar en doft av död i ordet lik-riktning.

Paulus ord påminner också om sångens goda förmåga att fastna i vårt minne. De är få som har dött med en predikan på sina läppar – men de är inte så få som haft med sig en sång, bland det sista de kunnat uttala i livet. Därför är det så viktigt att våra sånger rymmer god teologi, som talar mer om Jesus än om mig.

Till rubriken »Samling« hör också bön om förlåtelse (den kan också placeras senare i gudstjänsten, före Måltiden). Det är en naturlig följd av mötet med den Helige. När Jesaja får se Herren i templet och höra änglarnas »helig, helig, helig« så blir reaktionen omedelbar: »Jag sade: Ve mig, jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar« (Jes 6:5).

Syndabekännelsen är en av gudstjänstens mer kontroversiella delar. Somliga vill stryka den helt. Kanhända är det för att det individualistiska tänkandet gjort den obegriplig och missförstådd. Syndabekännelsen handlar nämligen inte främst om mig, utan om oss. Det är inte fråga om bikt. En sådan kräver en människa som lyssnar, kan ge råd och personligt tillsäga syndernas förlåtelse. I stället är denna bön om förlåtelse en viktig del gudstjänstens mål att forma ett folk. Vad vi bekänner är vårt gemensamma utgångsläge, vår syndighet. Vi är en gemenskap som tillsammans deklarerar att vi sitter i samma båt. Eller som det har sagts: I kyrkan är vi alla patienter på samma sjukhus – syndarnas sjukhus. Alla är vi delaktiga i syndafallet och dess konsekvenser. Utan syndabekännelsen riskerar vi att gudstjänsten blir en fortsättning på samhällets ständiga jämförande och rangordnande. Här samlas en annorlunda gemenskap, där ingen är bättre – eller
sämre – än någon
annan. Vi har alla
samma behov av Guds nåd. När vi är överens om det kan gudstjänstens gemenskap fortsätta att byggas.

Sedan kommer Kyrie eleison, »Herre, förbarma dig«, som vi ropar med tiggaren utanför Jeriko. Detta är inte en ny syndabekännelse, som man lätt kan tro. Här är fokus inte på vår synd utan på vår utsatthet i livet som männi­ska. I ropet »Herre, förbarma dig«, lyfter vi fram allt det som kan drabba oss i livet. Krav, rädslor, sjukdom, trasighet – allt det tar vi med oss in i gudstjänsten.

Så händer något. Änglahälsningen ljuder: »Ära åt Gud i höjden«, Gloria. Vi reser oss och lovsjunger Gud, den treenige. Inte som en flykt undan det svåra utan som en övning i att se hur den Gud som har skapat oss, har blivit ett med vår vardag i Jesus Kristus och vill med sin Helige Ande hjälpa oss att leva. Det är något att tacka för, mitt i allt. Kyrie och Gloria, klagan och tacksamhet, existerar sida vid sida i våra liv. En gemenskap som vill andas ärlighet behöver låta dem finnas sida vid sida även i gudstjänsten. Ibland orkar man bara »Herre, förbarma dig«. Då får andra bära min lovsång till Gud. Vilken rikedom att vara en gemenskap!

»Det spelar ingen roll vem som skyddar oss« – om behovet av trygghet för de förföljda i Irak

Orden »O, ni korsets slavar. Ni har ingen plats i det islamiska landet. Antingen försvinner ni eller så dödar vi er« står skrivna på tyska på en vägg i den vandaliserade Mar Quryaqus-kyrkan i staden Batnaya på den övervägande kristna Nineveslätten i nordvästra Irak. De kladdades dit efter att Islamiska Staten (IS) intog området i början av augusti 2014. Alla kristna flydde, framför allt till de kurdiska områdena i nordöstra Irak (Kurdistans regionala regering, förkortat KRG). Nu har IS besegrats i nordvästra Irak av en USA-ledd allians bestående av KRG:s peshmerga-armé och allierade miliser. Batnaya befriades i oktober 2016.

– Inga civila har återvänt och ingen återuppbyggnad har påbörjats. Det finns ingen el, inga generatorer och inget vatten. Först när rehabiliteringen inleds kommer folk att återvända, säger Khaled Sappoo från den assyriskkristna milisen Dwekh Nawsha (De frivilliga).

Förutom några väpnade män från Dwekh Nawsha syns inte en människa till bland de kulhålsperforerade husruinerna. Khlaled tror att Dwekh Nawsha kommer att upplösas nu när IS är besegrade och att peshmerga kommer att ta över försvaret av Nineveslätten.

– Men det kommer att finnas kristna enheter inom peshmerga som försvarar Nineve­slätten i framtiden, säger Khaled.

Nineveslättens framtid är oviss. Det ett av flera områden som KRG och den irakiska regeringen tvistar om. Nu kontrolleras det av KRG. Den 25 september hölls en folkomröstning om självständighet i KRG. Över 90 procent röstade »ja«. Resultatet är dock inte bindande utan kommer att användas som slagträ i fortsatta förhandlingar mellan KRG och Bagdadregeringen. Även invånarna på Nineveslätten röstade om de ville tillhöra Irak eller KRG.  I Batnayas grannstad, Teleskuf, har en del invånare återvänt. Däribland 24-åriga Rita Rostam. Hon vill inte att Nineveslätten blir en del av KRG.

Trots tre år på flykt kommer inte 59-åriga Najiba Abudi att återvända förrän Batnaya är tryggt och de får hjälp att återuppbygga sina hem.Trots tre år på flykt kommer inte 59-åriga Najiba Abudi att återvända förrän Batnaya är tryggt och de får hjälp att återuppbygga sina hem.
Muayed Gandalawi, bredvid Khaled Sappoo, från den assyriskkristna milisen Dwekh Nawsha visar upp en hemmagjord sprängladdning som IS har konstruerat.Muayed Gandalawi, bredvid Khaled Sappoo, från den assyriskkristna milisen Dwekh Nawsha visar upp en hemmagjord sprängladdning som IS har konstruerat.
24-åriga Rita Rostam har återvänt till den kristna staden Teleskuf och fått arbete på ett center för barn och ungdomar som stöds av EFS.24-åriga Rita Rostam har återvänt till den kristna staden Teleskuf och fått arbete på ett center för barn och ungdomar som stöds av EFS.

– Nej, jag litar mer på den irakiska armén än på peshmerga. Glöm inte att det var peshmerga som ledde hit IS, säger hon.

Hon syftar på att peshmerga retirerade när IS attackerade Nineveslätten 2014. En del kristna vill att Nineveslätten får autonomi med egen armé och internationellt beskydd.

– Tanken på en kristen stat är god, men jag tror inte att våra kristna ledare är kapabla att bilda regering eftersom de har olika åsikter. Risken finns att de börjar slåss mot varandra, säger Rita.

När IS intog Nineveslätten flydde Rita med sin familj till Libanon. De återvände i april i år. Rita jobbar på en barnvänlig plats, som stöds av EFS, där cirka 100 barn i åldrarna 4–12 år får informell undervisning.

– Vi får dagligen säga nej till nya barn som vill börja här. Det är ett tecken på att allt fler familjer kommer hit, men många av dem är från byar i närheten som är helt förstörda. De väntar på att de ska återuppbyggas, säger hon.

El fås via generatorer. Mycket bebyggelse är förstörd, men skolan och en del hus håller på att återuppbyggas. Några butiker har öppnat, men många invånare har lämnat Irak. Rita tror inte att de återvänder. Även hon vill lämna Irak trots att IS besegrades i sitt största irakiska fäste, provinshuvudstaden Mosul, den nionde juli.

– Även om IS är borta, så är deras ideologi djupt rotad i många muslimer. Den är svårare att besegra, säger Rita.

I staden Dohuk, i KRG, säger fader Emanuel Youkhana, chef för EFS partnerorganisation Capni att den mest realistiska lösningen för Nineveslätten är att den hamnar inom ett självständigt KRG:s gränser. Han tror att peshmerga kan försvara området.

– Peshmergas reträtt 2014 handlade om en kollaps. IS hade besegrat den irakiska armén som hade modernare vapen än peshmerga. Peshmerga kunde inte ensamma hålla stånd mot IS, säger han.

Nu har peshmerga fått militär utbildning och modernare vapen. Dessutom påpekar fader Emanuel att utkastet till den kurdiska konstitutionen stipulerar autonomi för kristna i områden där de utgör majoritet.

– Hellre 200 000 kristna bland 4,5 miljoner invånare i ett självständigt Kurdistan med öppen kultur och konstitution än 250 000 kristna i ett islamiskt Irak med 35 miljoner invånare, säger han.

Fader Emanuel deltog i en konferens i Bryssel i juni 2017 om de kristnas framtid i Irak. Den arrangerades av EU-parlamentarikern Lars Adaktusson från KD. Med fanns representanter från sju av de tio irakiska kristna partierna, från KRG:s regering, EU-kommissionen, amerikanska utrikesdepartementet samt från Iraks ambassad i Bryssel. Man enades om ett slutdokument som betonar vikten av återuppbyggnad av Nineveslätten, av att kristna flyktingar återvänder och av en långsiktig politisk lösning. En internationell givarkonferens är nu planerad.

– Jag oroar mig över att återuppbyggnaden av Mosul ska ske på bekostnad av Nineve­slätten, säger fader Emanuel.

Tre av de kristna partierna bojkottade konferensen, bland annat Bnay Nahrain-partiet (Mesopotamiens Söner). Srood Maqdasi är ledamot för partiet i KRG:s parlament. Han är kritisk till att inga VIP-personer från Iraks regering var med på konferensen, men att det fanns en överrepresentation från KRG. Han ser det som ett tyst samtycke till att Nineveslätten hamnar inom KRG:s gränser. Srood tycker att det var fel tidpunkt för invånarna på Nineve­slätten att rösta om de ville tillhöra Irak eller KRG.

– De flesta minoriteterna från nordvästra
Irak lever som fattiga flyktingar i KRG. Prioritet borde läggas på att återuppbygga området så folk kan återvända dit, säger han när vi träffas på parlamentet i KRG:s huvudort Erbil.

Han är även kritisk till att ordet »autonomi« används om Nineveslättens framtid.

– I Irak är det en icke-konstitutionell benämning. Inom den irakiska konstitutionen finns det däremot möjlighet för områden att bli provinser, säger han.

Alla de kristna partierna i Irak vill att Nineveslätten får självständighet inom den irakiska konstitutionens ramar. Bnay Nahrain vill även att granndistrikten Sinjar, där yazidierna är i majoritet, och övervägande turkmenska Tal Afar får det. Tanken är att de sedan slås samman till en region under internationellt beskydd. Srood oroar sig även för att nya konflikter ska blossa upp. Irak är nedlusat av olika miliser.

– Risken för konflikter mellan dem är stor. Om de som nu återvänder till Nineveslätten för att börja om på nytt tvingas fly kommer de aldrig att återvända igen, säger han.

Innan diktatorn Saddam Hussein störtades av USA 2003 fanns det över 1,5 miljoner kristna i Irak. Sedan dess har förföljelsen ökat. Endast omkring 250 000 tros finnas kvar.

– Om Europa vill att vi kristna irakier ska överleva, så måste de pressa Iraks och KRG:s regeringar att ge oss bättre beskydd. I annat fall måste EU öppna dörren och ta emot oss, säger Srood.

I utkanterna av Dohuk bor 59-åriga Najiba Abudi från Batnaya med sin man i ett kristet barackläger. Hon har inte sett sitt hem i Batnaya på tre år men vet att det är raserat. De har mist allt och väntar på hjälp att återvända. Hon bryr sig inte om inom vilka gränser Nineveslätten hamnar.

– Så länge vi kan känna oss trygga så spelar det ingen roll vem som skyddar oss, avslutar hon.

Kommunikation över kulturgränser

Ordet »kommunikation« betyder »ömsesidigt utbyte« eller i dagligt tal »överföring av information« – som till exempel tankar, budskap, fakta, känslor, åsikter, värderingar. Kommunikation kan vara verbal, men också föras via ansiktsuttryck, gester och kroppsspråk. I dagens samhälle möter vi inte bara främmande verbala språk, utan även ny icke-verbal kommunikation. Något som kan leda både till missförstånd och skratt. EFS integrationssamordnare Lotta Okkonen bjuder här på några exempel där de muslimska kulturerna möter den svenska.

  • Hälsa i hand och håll kvar handslaget längre än bekvämt om du hälsar på någon av samma kön. Detta är ett tecken på innerlighet och respekt. Undvik dock att hälsa på någon av det motsatta könet på samma sätt.
  • Fråga gärna och ingående om en persons familj och släkt, men aldrig om hans partner eftersom det lätt uppfattas som påfluget och ett intrång på äktenskapet som ofta hålls mycket privat.
  • När ni äter, ät med höger hand och använd också höger hand när du räcker fram någonting. Den vänstra handen ses som toalett­handen.
  • Erbjud alltid platsen längst bort från dörren då detta anses som ett tecken på respekt. Jämför gärna med Lukas 14:10 där samma princip är synlig.
  • När du bjuder någon till ditt hem, undvik helst att spela musik då det i vissa muslimska kulturer inte enbart förkastas, utan rent av kan anses vara omoraliskt.
    Lottas tips: Läs av hur andra gör, fråga ofta och skratta mycket.Lottas tips: Läs av hur andra gör, fråga ofta och skratta mycket.
  • Gällande toalett, undvik helst att be om att få låna toaletten i ett muslimskt hem. Att använda toaletten är något privat och något som anses hota renheten.
  • Peka helst inte alls, men absolut inte på en annan person, detta ses som respektlöst och nedlåtande.
  • Att vända sko­sulan eller undersidan av strumporna mot en person (till exempel genom att obetänksamt lägga ena benet över det andra eller sitta skräddare) är förolämpande.
  • När det gäller att samtala: Under måltiden äter man oftast under tystnad, och tro eller andra viktiga ämnen diskuteras inte i närheten av badrum eller hall.
  • Var noga med att plocka bort hundmatsskålar och tillbehör, och lås helst in din hund, när du bjuder hem någon. Hunden är »haram« och därmed ett orent djur.

Lottas tips: Läs av hur andra gör, fråga ofta och skratta mycket.

Att möta en annan människa med den respekt som denne känner igen sedan tidigare är enormt värdefullt. Därför kan det betyda väldigt mycket att försöka använda den korrekta om än oskrivna kommunikationen i våra möten. På samma sätt kan utredda missförstånd och olikheter leda till många skratt och genom detta en mer avslappnad relation till varandra.

Frestas du att ge upp?

Frestelser. Varför skrivs det och predikas det så lite om detta? Det är trots allt ett genomgående tema i såväl Gamla som Nya testamentet och framför allt är det något vi upplever. När jag börjar söka i Bibeln hittar jag ordet ett knappt 50-tal gånger i olika former, till exempel i berättelserna om hur Josef lockas av Potifars hustru (och flyr för att undgå frestelsen) samt hur Jesus själv frestas av frestaren (och övervinner genom Skriftens ord). Den språkhistoriska betydelsen av att fresta är att pröva eller försöka – då med undertonen att bringa i fara. Att bli frestad är att bli testad. Vi återfinner också ordet i exempelvis påfrestning, och i de nyare översättningarna har ordfamiljen frestelse ofta bytts ut mot tankesläktingen prövning. Så är det i Herrens bön. Det tidigare »inled oss icke i frestelse« läses numera »utsätt oss inte för prövning.« Frågan är hur jag består provet när testet kommer.

När de första kristna bad bönen Vår fader undrade de kanske om det är Gud som testar. Kanske var det därför Jakob var så tydlig: nej, det är inte Gud som testar (Jak 1:13). Det är inte testet i sig som får oss att växa, utan Guds nåd som ges i prövningens stund (2 Kor 12:9). Gud är med oss och ser oss mitt i allt (1 Kor 10:13), och det behöver vi bli medvetna om: »Vaka och be att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt«, som Jesus uttrycker det i Getsemane (Matt 26:41, SFB).

Att vår sexualitet kan ställa till det skriver Paulus klarsynt om (1 Kor 7:5). Lösningen är inte att maxa utsattheten för att, så att säga, pumpa upp våra själsliga muskler till att bättre »stå emot«. I stället säger Paulus åt äkta makar att inte hålla sig ifrån varandra: »Annars kan satan fresta er.« Där­emot ska vi inte se lite på en pornografisk film, »bara en gång«, för att få ett hum om vad »våra ungdomar« utsätts för. Också här är Jakob tydlig: »Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död. Låt inte bedra er, mina kära« (Jak 1:14–16). Det är som om han vill säga: »Lek inte med elden!«

Frestelser handlar inte bara om sex. Något jag har behövt inse är att ett test för mig är frestelsen att ge upp och misströsta; något jag förstått genom Rosenius undervisning om att inte förtvivla under syndens storhet. För någon annan kan det handla om att drunka i sin skam, att du – efter att du fallit för frestelsen och syndat – utsätts för ett andra test, där frågan är vad du gör med syndens skuld. Många brottas med synden, faller, brottas med skammen, faller – i ett ont ekorrhjul. Skammen blir en faktor som undergräver frimodigheten att tro på Guds nåd: »Hur skulle Gud kunna hjälpa någon som är så usel som jag?«

Däremot kan skammen inte hålla dig kvar om du går med den till Jesus. Sanningen är ju att han vet hur usel du är och det var därför han kom för att hjälpa. Vilken befrielse – insikten att jag kan lösa skammens problem lika lite som syndens. Vi får säga med de andra: »Jag är en stor syndare, men Jesus är en större Frälsare.« Så infrias löftet: »Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar från all orättfärdighet«
(1 Joh 1:9).

Skillnaden för oss, sedan vi kommit till tro, är inte att frestelserna och synden lämnar oss i fred. Tvärtom har vi blivit mer medvetna om synden, eftersom den flyttat in från våra lemmar och blivit en fråga om hjärtat (Matt 5:27–28). Skillnaden är att vi inte längre kan lämna synden därhän, utan att den Helige Ande manar oss till omvändelse – att börja om. På så vis frälser han oss också från att falla för frestelsen att »skämmas ihjäl« i stället för att efter misslyckandet vända om till Jesus. Han frälser oss från att förtvivla i vår egen inkrökthet och hjälper oss att vända oss utåt – uppåt – till Hjälten på Golgata kors. När vi inser vår svaghet, och erkänner att vi inte klarar detta i egen kraft, då erkänner vi också syndens allvar.

På frågan hur vi övervinner frestelsen – till synd, skam eller att ge upp – finns svaret: Genom ett annat beroende, inte av den billiga nåden, utan av den korsmärkta nåden. Detta känner vi igen från en välkänd dialog mellan Paulus och Herren: »Tre gånger har jag bett Herren att [prövningen] skall lämna mig i fred. Men han svarade: ’Min nåd är allt du behöver.’ Ja, i svagheten blir kraften störst« (2 Kor 12:9).

Frestelse eller prövning?

Ovanstående svenska ord är båda en översättning av samma ord på grekiska, vars grundbetydelse är »försök« eller »prövande«. Att försöka eller pröva något kan då ske både i positiv och negativ mening, även om det i Nya testamentet ofta handlar om något negativt: att förleda, locka till synd eller pröva någons tålamod. I positiv mening används det för att pröva äkthet och värde.