Jag sitter över en kopp kaffe med en av våra präster, låt oss kalla honom Bertil. Flera gånger tidigare har vi talat om detta: svaghet, beroende, missbruk, porr och sexualitet – ämnen vi tror att speciellt vi män talar för lite om. Därför är det nu en intervjusituation och av hänsyn till sin fru och sina barn vill »Bertil« vara anonym. Detta är inget lätt ämne att tala om, än mindre i offentligheten – för få områden i livet är så skamfyllda som de som berörs av vår sexualitet.

Bertil inleder med att berätta om sin barndom, hur hans lynniga och känslomässigt instabila pappa skapade osäkerhet och emotionella sår, även om han aldrig var fysiskt våldsam.

– Jag var fjorton år när jag skaffade min första egna porrtidning och någon gång då blev porr och onani min väg till kontroll och välbefinnande. Man kan tala om det i rent kemiska termer, de känslor som frigörandet av dopamin i vår hjärna skapar. Jag vet inte när, men någonstans på väg mot vuxenlivet blev jag beroende. 

Att bruket plötsligt övergått till ett missbruk var ingen självklar insikt. Det var först efter att ha levt några år som gift problematiken blev ett faktum.

– I min enfald trodde jag att äktenskapet skulle lösa mina problem med pornografi. Jag tänkte inte att pornografin och onanin hade någon kontakt med mitt känsloliv utan jag såg det som saker jag kämpade med, inte något allvarligare. Jag till och med berättade för min blivande fru kvällen innan jag friade att jag kollat på porr då och då, men så 2009 fick jag en ingivelse – jag vet faktiskt inte riktigt varför – att berätta för henne att jag fortfarande och regelbundet konsumerade stora mängder porr. Det kom som en total chock för henne. Som tur var hade vi kontakt med ett par där vi visste att mannen hade kämpat med ett sexmissbruk så jag ringde upp honom. När han beskrev problematiken så insåg jag att detta handlade om mig och att jag var beroende.

Hur då?

– Det typiska för ett missbruk är att man väver in det i ett nät av lögner, både inför andra och sig själv, men att det också handlar om flera lager där det är mycket svårt att berätta om olika saker och man måste jobba sig ner, ungefär som när man skalar en lök.

Bertil beskriver hur hans fru tog mycket illa vid sig. Det tog honom flera dagar innan han kunde ge henne den fulla bilden av sitt missbruk. Porrberoendet var som de flesta beroenden progressivt och han hade gått från bilder och filmer till att sex-chatta med olika individer.

– Hon drabbades av en känsla av otillräcklighet och det faktum att jag haft sexuella kontakter med andra, om än över nätet, sårade henne djupt. I efterhand inser jag att hon inte borde varit den första jag berättade det för. Jag skulle ha väntat tills jag hade fått verktyg att hantera min problematik även i relation till mina närmaste. Det här handlade aldrig om henne eller vår relation – den har alltid varit och är bra – även sexuellt.

Som ett steg i att ta konsekvenserna av sitt missbruk valde Bertil att berätta för styrelsen  i den församling där han arbetade om sina problem. De bekräftade sitt förtroende för honom men uppmanade honom att omgående söka hjälp. 

– Jag sökte mig till SLAA som står för »Sex and Love Addicts Anonymus« och som arbetar utifrån tolvstegsmodellen. Jag insåg att jag hade en »Gollum-problematik« – jag älskade mitt missbruk samtidigt som det förstörde mig. Där fick jag hjälp att konfrontera mina rädslor, som till exempel vad människor ska tycka och tänka om mig. Jag insåg att jag var mycket mer otrygg än vad min självbild hade sagt mig. I SLAA:s samtalsgrupp fick jag det stöd som jag behövde för att våga öppna mig och konfrontera mina rädslor.

I SLAA lär de att se »att sex är en konsekvens av långvariga och hållbara kärleksrelationer«. För Bertil var den målbilden redan en självklarhet, men han fick nu verktyg att hantera sitt beroende.

– Nyckeln till att leva friskt med en missbruksproblematik är öppenhet och transparens, men frågan är mot vem. Det viktigaste är att kunna vara helt ärlig mot sin sponsor om man är i tolvstegsprogrammet, men det kan lika gärna var den eller dem man valt att leva i öppenhet med.

Gäller det även själavårdare?

– Ja, men det finns en skillnad: alla själavårdare är inte alltid kapabla att hantera missbruksproblematiken. De kan förmedla syndernas förlåtelse, och det behövs verkligen, men min sponsor ställer oftast de svåra frågorna: Var finns din rädsla, vad är det du flyr ifrån? För att försöka förklara – jag har bett Jesus tusentals gånger att ta bort min vilja att titta på porr, men det är inte viljan som ytterst är mitt problem utan min oförmåga att hantera mitt trassliga känsloliv. Så länge som jag inte tar tag i det problemet så kommer det alltid att leda till någon form av osunt bruk för att döva känslorna. Jag tror mer på att söka helande för ursprungsproblemet än att hela tiden behandla symptomen. Jag har själv utvecklats mycket i min roll som själavårdare, särskilt i mötet med män som brottas med sin sexualitet och då inte minst pornografi. 

Man behöver definiera om det är ett missbruk eller inte. Även för dem som inte har ett missbruk kan porren vara ett stort problem och skapa negativa livsmönster. Till exempel om man regelbundet tar del av porr när man är ensam. Det kan räcka med att bjuda hem en vän, ta bort vissa kanaler från teven eller installera ett så kallat porr-filter på datorn. För de allra flesta är det tillräckligt. Om det inte är det – då måste man fråga sig om det  är kvalificerad hjälp som behövs.

Hur ser din verklighet ut i dag?

– Jag tror på helande fast jag är lika sjuk som för tjugo år sedan. Skillnaden är att jag i dag har mött system och fått verktyg för att bjuda in Gud att hjälpa mig i mitt beroende.   Det finns utmaningar som att förtroendet mellan mig och min fru är skadat och att hon ofta behöver konfrontera mig för att försäkra sig om att jag inte tagit ett återfall. Till skillnad från de flesta andra beroenden så märks inte sexberoendet – det luktar inte, det är inte personlighetsförändrande, det kostar i praktiken ingenting. Själva konsumtionen sker ju i dag oftast via datorn eller mobiltelefonen, prylar som vi tillbringar mycket tid med. För mig betyder det elfte steget i Anonyma Alkolisters stora bok mycket. Det har hjälpt mig att få en morgonrutin där jag bjuder in Gud att vara med i vardagen så att varje utmaning under dagen i första hand leder till bön. Det lyder:

»Vi sökte genom bön och meditation att förbättra vår medvetna kontakt med Gud, så som vi uppfattade Gud, varvid vi endast bad om insikt om Guds vilja med oss och styrka att utföra den.«

• Della
• Twittra