Låt oss ge en god ingång i samhället

När jag var ung funderade jag ett tag på att bli lågstadielärare. Kanske var det fascinationen över att se mina fröknar i aktion, eller min egen mor för den delen, som bidrog till det. Så blev det nu inte, men de senaste snart 15 åren har jag fått arbeta med utbildning fast i en vuxenkontext. Det är jag mycket tacksam för.

Utbildning har alltid varit en central del för EFS. Ibland har jag fått höra kommentarer i stil med ”Hur kan en så liten rörelse som EFS ta på sig ansvaret att driva åtta folkhögskolor?” Dessutom driver EFS en teologisk högskola som erbjuder utbildning på mycket hög akademisk nivå. Svaret kan nog bara härledas till att utbildning värderats högt för EFS i sin önskan att få nå ut med evangeliet om Jesus Kristus, och att människor skall ha en god grund att stå på för hela livet.

Under det år som ligger bakom oss i styrelsen har vi fått arbeta med rekrytering av en ny rektor till Johannelunds teologiska högskola. Jag var orolig hur det skulle gå när vi mottog uppsägningen från förre rektorn Tomas Nygren. Alla skall veta att det går att hitta betydligt mer lukrativa anställningar på andra håll i den akademiska världen än att söka sig till Johannelund. Det måste betyda att männi­skor drivs av annat än att vara välbetald, när de söker sig dit.

Jag vill passa på att rikta ett stort tack till Tomas Nygren, som arbetat som rektor för Johannelund sedan 2009. Det har varit en stundtals mödosam uppgift med många utmaningar. Nu har styrelsen glädjande kunnat anställa både rektor och direktor, och vi är tacksamma för den lösningen. Jag tror det kommer att bidra till att Johannelund ytterligare stärker sin ställning, både som teologisk utbildare och att utveckla uppdragsutbildningar knutna till skolan.

Men frågan jag mött i folkhögskolevärlden hänger kvar. Ansvaret att driva en skola måste bygga på ett engagemang från människor, både bland de anställda och i skolans styrelse och huvudman. Styrelserna väljs som regel bland huvudmannens medlemmar, därför börjar det där. Att ha stabila huvudmän är en angelägen fokusfråga för EFS, om den skall kunna fortsätta att värdera utbildning högt. När skolorna startade, var det med många eldsjälar bakom. Men uppdraget att tända människors hjärtan för utbildning är inte slutfört. På folkhögskolorna får vi bidra till att upprätta människors självkänsla och ge dem en utbildning som håller för nästa steg. Flera av skolorna erbjuder bibellinjer och ledarutbildningar för tjänst i Guds rike. Just nu står västvärlden inför sin största utmaning sedan andra världskriget, med alla flyktingar som behöver skydd. Vi möter flyktingar från Syrien, Eritrea och and­ra krigshärjade länder och känner att vi gör en verkligt viktig uppgift att ge dem en god ingång i samhället.

Välkommen att engagera dig för våra skolor!

Att hålla fokus

Vi brukar sammanfatta vår vision och mission i frasen: att göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd. Men med detta självklara påstående följer dock frågorna när, var, hur och för vem? Det enkla svaret på sista frågan är att Jesus är till för alla, här hemma i Sverige och ute på våra internationella missionsfält. Det förutsätter att vi lever i vår vision och att vi håller fokus på den. Och det är det där sista – att hålla fokus – som är något vi kristna i allmänhet, och kanske i synnerhet vi svenskkyrkliga, har lite svårt för lite till mans …

Om vi till exempel tittar på idrottsvärlden är fokus extremt viktigt. De som populärt kallas för vinnarskallar har gemensamt att de är extremt fokuserade på målet. Samma sak kommer igen i näringslivet och i stort sett alla livets områden. Vår förmåga att hålla fokus har en enormt stor betydelse för resultatet av vårt arbete och för hur våra liv utvecklas. Paulus är inne på samma spår när han skriver: ”Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas.” (1 Kor 9:26)

Många av de utmaningar som vi möter, både i kristenheten i stort och i vår kyrka med EFS, bottnar i ett förlorat eller otydligt fokus. Inte minst de senaste turerna kring S:ta Clara och deras matutdelning vittnar om detta. Likaså den pågående debatten om flyktingmottagandet och om vi som kristna verkligen är kallade till att hjälpa alla. När man med Bibeln som grund försöker begränsa vem som ”är din nästa” har inte bara fokus förlorats, utan ett helt felaktigt fokus har intagits. Också den ganska förvirrade debatten om Jesus verkligen är enda vägen, sanningen och livet – eller om det finns parallella vägar till Gud – vittnar om ett otydligt fokus.

I evangelierna läser vi om hur Jesu lärjungar ofta tappade sitt fokus och i värsta fall förlorade sig i destruktiva debatter. Jesu sätt att återge dem rätt fokus är genialt och lika aktuellt i dag som när det hände första gången:

”Och när han var hemma igen frågade han dem: ’Vad var det ni talade om på vägen?’ De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av dem som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: ’Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.’ Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: ’Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig.’” (Mark 9:33b–37)

Kan det vara så enkelt?

Därför är S:ta Claras matutdelning viktig, inte bara för dem som blir mättade, utan för EFS, och för vår kyrka. Därför är frågan om hur vi tar emot flyktingar mycket viktig, inte bara för oss som kristna utan för hela vårt land. Om vi håller fokus på att göra honom som är vägen, sanningen och livet – känd, trodd, älskad och efterföljd.

Bibelläsning hjälpte i Samis kamp mot ångest

Sami kände sig helt förstörd inombords. Efter en traumatisk upplevelse för några år sedan led han av social fobi och ångest. Han behövde hitta ett sätt att lindra ångesten på och började intressera sig för det ockulta. Något som resulterade i att han prövade olika sorters meditation och yoga. Och visst upplevde han en förbättring, men den var bara kortvarig. Så snart Sami mötte andra människor kom ångesten tillbaka.

Sami fortsatte sitt sökande efter något som kunde hjälpa honom med ångesten. En av dem som han pratade med var Emilio, en vän från högstadiet som börjat följa Jesus några månader tidigare.

– Jag har alltid sökt en mening med livet och intresserat mig för frågor som varför vi finns till eller om det finns liv efter detta. Och Jesus som person har alltid intresserat mig, säger Sami.

Sami berättade för Emilio att han kände ångest inför tanken på att närma sig Gud, kan han verkligen göra det? Emilio svarade då att Jesus har öppnat vägen till Gud genom sin död och uppståndelse och att om Sami ville skulle han skulle ta emot honom. De bad tillsammans och Sami blev en lärjunge till Jesus.

Under de två följande veckorna läste Sami hela Nya Testament många gånger.

– Jag ville bygga en grund och tillit till Gud. Och jag märkte att jag förändrades när jag läste Bibeln. Man är så vilsen i den här världen men Bibeln är vägledning till Gud. Vilka fantastiska gärningar som Jesus och apostlarna gjorde, säger Sami.

På vilket sätt har du förändrats av att läsa Bibeln?

– Jag har varit en lärjunge i några veckor bara, men har mycket mindre ångest och social fobi nu. Jag märkte ännu större skillnad i mitt liv när jag hade läst
Bibeln i tre veckor än av att meditera i flera månader.

Sami berättar vidare att han tycker att det är något speciellt att man kan förstå bibeltexten, inte bara med sitt eget förstånd utan att Anden kan visa saker i texten.

– När jag läste fattade jag inte alltid först vad det betydde. Men när jag bad till Jesus och frågade honom om hjälp att förstå svarade han mig.

Bibeln har blivit en väldigt viktig bok för dig. Vad skulle du vilja säga till de som kan tycka att det är svårt att motivera sig till att läsa Bibeln?

– Be att den Helige Ande ska uppenbara svaren på livets frågor i Bibeln för dig. Oavsett vilka problem du har, be om hjälp att se vad Bibeln säger om det du brottas med.

När privatmoralen blir offentlig angelägenhet

Uppmärksammade luncher, syskonsvek, hatkampanjer, skilsmässa och förälskelse i en kvinna som i sin tur håller på att skilja sig från en i toppen för Sverigedemokraterna.

Från att varit omfamnad av kristenheten, haft fullsatta kyrkoturnéer och blivit flitigt anlitad som krönikör och bloggare av kristna tidningar till att nu blivit uppsagd från de flesta uppdrag och inbokade besök. Budbäraren stämde träff med Marcus Birro för att höra hur han ser på saken.

Hur kommer det sig att du släpper en bok om ditt turbulenta år?

– Jag ville ge min version av det, och ju längre året gick, desto viktigare blev det. Att skriva är en fristad för mig. Sedan var det ett medvetet val av förlaget att sålla bort mycket av de arga delarna i manuset. Jag är stolt över att Joakim på Semnos förlag vågade fullfölja boksläppet när allt började braka lös.

Hur mår du i dag?

– Det går upp och ner. Jag har börjat ta tag i saker den senaste tiden. Jag har min terapeut och Michaela (Kinnunen, Marcus nya kvinna, reds anm) som stöd.
Sedan är det mycket som är tufft med skilsmässan och att få ihop allt.

Du kom som en röst som säkert många kristna bett och längtat efter, och var ett språkrör utåt i en av Sveriges största
tidningar. Hur var det?

– Det var fantastiskt, så klart. Det var de krönikor som i särklass länkades mest. Det kom som en överraskning för Expressen också.

Kristenheten omfamnade dig och du blev fort uppbokad, både av kyrkor och kristen media. Kan du känna nu i efterhand att det kanske gick lite för snabbt?

– Jag tänkte inte så då. Men jag minns att Ulf Ekman (Livets Ords grundare, reds anm) sa när vi sågs en gång förra året, att det nog har gått lite för fort, att det kanske är dags att tona ner lite så att det inte blir att man känner att man har för mycket att leva upp till. Jag hade inte ens tänkt så. Klart han hade rätt.

Har du känt krav på hur du ska leva?

– Jag blev mest förvånad över att det var en del i kristenheten som satte sig på så höga hästar. Jag är naiv, jag borde kanske ha insett att det är på det sättet. Jag förstod ju att en del skulle tycka en massa saker, och det har jag inga problem med. Men jag förstod inte att jag skulle få sparken från tidningar på grund av att jag skiljer mig.

– Jag har heller inga problem med att kyrkor tycker att det är problematiskt, det är så mycket på mitt minuskonto så kommer det en liten fjäder till väger det för mycket, de orkar inte. Men det hade varit bättre att bjuda in istället för att bara säga att jag inte får komma. De hade kunnat säga: ”Kom och berätta vad som har hänt, så kan vi berätta varför vi tycker att det är fel.”

Hur känns det när ens privata livsval blir omdiskuterade i det offentliga?

– Där får jag ju skylla mig själv. Jag har varit öppen med mycket när jag skriver. När det har gått bra också. Jag har skrivit om min familj, barn och hela den kristna drömmen. Då får jag också vara beredd på att bli granskad när allt faller. Jag har inga problem med det. Det är mer det konkreta, att få sparken för att man gör vissa val i livet. Det är en annan sak, tycker jag.

– Mitt i allt gäller det att hitta någon kärna i sig själv. I bön, och i skrivandet, så klart.

Men kan du förstå kristna ledare, exempelvis i media och i kyrkor, ändå tycker att det är viktigt att visa på en ståndpunkt?

– Absolut. De får gärna säga att ”vår medarbetare har gjort något vi tycker är fel”, men jag tycker fortfarande att det är märkligt att sparka någon på grund av att den skiljer sig. Det var ingen som frågade mig om jag tyckte det var fel att skilja mig, utan de baserar det på något de läst i veckotidningar och skvallerpress.

Vad tycker du om det själv?

– Det är ett nederlag. Stort nederlag. Vi kämpade länge. Men jag tror man bör vara försiktig med att sätta sig till doms över människors kärleksliv, vare sig de är offentliga eller inte. Till och med mitt som jag varit så öppen med. Det finns så oerhört mycket man inte vet någonting om. Börjar du döma, framför allt när det gäller andras kärleksliv, blir det automatiskt att du säger att du själv aldrig kommer att hamna där.

Kan du känna igen dig i det där? Du själv har ju varit lite av en moralist, har du en gång sagt.

– Ja, och då blir fallet större. Sedan får folk tycka att jag är en hycklare och det har jag förståelse för. Men jag fick ju inte ens förklara. Det var redan kört från början.

Vad betyder din tro för dig?

– Den är livsavgörande. Att gå i kyrkan och be har inget med saker som vissa kristna gör.

Har tron stärkt dig under det här året?

– Tron är konstant. Men jag har fått svårare att lita på kristna, om jag ska vara helt ärlig. Sedan har jag fått mycket stöd av många kristna också, som hör av sig och ber. Det är ju fantastiskt.

För drygt ett år sedan sa du att du skulle gå ur Svenska kyrkan och bli katolik. Hur går det med det?

– Jag började gå en kurs hos prästerna i Katolska kyrkan. Sedan hände allt det här, och det är ju inte så populärt där. Men det är jag som backar. De säger bara: ”Ju mer du har att komma till Jesus med, kom till oss och prata om det.”

Katolska kyrkan har ju tydliga sakrament, inte minst när det gäller äktenskap, ändå är det där du känner dig hemma…

– Ja, jag gör ju det. Och det går ju inte riktigt ihop. Jag förstår många som tycker att jag har gjort fel, att det är fel att skiljas.

Vad tilltalar dig i Katolska kyrkan?

– Det är något där inne. Även i kyrkorna i Rom. Där är det mer på riktigt, på något sätt. Michaela är katolik. Vi var i Peterskyrkan i somras och det var fantastiskt. Att få vara med någon som inte har varit där tidigare var häftigt. Hade det inte varit för barnen hade jag flyttat till Rom för längesen.

Går du till någon kyrka nu?

– Jag går till Högalidskyrkan i Stockholm ibland, kollar på Livets ords-sändningarna och går till katolska kyrkan.

Du har gjort flera kyrkoturnéer, är det något du skulle vilja fortsätta med?

– Ja, jag tycker att det är jättekul. Om inte annat för att prata om det här. Jag var i Svenska kyrkan i Skepplanda utanför Göteborg nyligen. Det var helt fantastiskt! Det var så mycket värme och kärlek. Det var bland det bästa jag har varit med om.

Hur ser du tillbaka på ditt år i dag?

– Jag har lärt mig mycket av detta. Jag har haft en storslagen dröm om att alla ska tycka om mig, men det kanske får skava lite ett tag.

Finns det något du lärt dig när det gäller relationer?

– Ja. O, ja. Att vara ärlig från början. Inte bara när det gäller de stora sakerna, utan också de små, och inte börja bygga ett torn av små lögner.

Har du andliga personer i din omgivning som du kunnat vända dig till under det här året?

– Ja, det finns några människor som alltid är villiga att ställa upp, som alltid finns där. Oavsett vad de tycker i frågan.

Till sist, hur ser du på framtiden?

– Just nu ser det bedrövligt ut. Jag vet inte alls vad som händer. Jag förlorade alla jobb i den sekulära världen, och nu kommer jag även förlora de sista jobb jag har. Så det är klart att det är lite problematiskt. Min dröm är att kunna få fortsätta skriva och gå runt på det.

Berättar om sitt liv med musik

Budbäraren träffade Baraka Paulo när han var på besök i Uppsala tillsammans med Ulf Ekängen. För Baraka, som i dag är 27 år, var resan till Sverige en så stor och spännande upplevelse att den redan fått sin egen sång. Instrumentet han väljer att framföra den på är ilimba, en tumorgel, typisk för gogo-folkets traditionella musik. Ilimban är gjord av ett urgröpt trästycke som bildar resonanslådan. Locket på lådan limmas fast under press med växtsav. Lamellerna, eller pinnarna du spelar på, är tunna och platta metallpinnar. Tidigare gjordes de av metall från däck till klassiska cyklar från Kina. Dessförinnan var de förmodligen gjorda av trä. På pinnarna sitter tunna metallplåtar lindade för att stämma instrumentet. Dessa är vanligen gjorda av det yttre metallhöljet från standardbatterier, ibland med den tryckta sidan ut, vilket gör att det går att se vilket märke batterierna var av. De instrument som Baraka spelar på i dag tillverkar han själv, om han inte använder den ilimba han fått i arv. Ulf berättar att Baraka inför sitt Sverigebesök gjorde ett stort antal instrument att ta med och ge bort till vänner.

Den sång Baraka enligt Ulf ofta sjunger handlar om hur han och syskonen som barn blev förskjutna av pappans nya fru efter att deras mamma hade dött. Baraka hade åtta syskon, den yngste brodern som lämnade hemmet var endast tre år när han tvingades bort. Baraka, som redan då var för sjuk, stannade kvar. Hemma fick han dock ingen annan omvårdnad än de besök hans far i smyg gjorde hos medicinmannen. Baraka brukar säga att det är många tuppar som fått sätta livet till för hans skull, berättar Ulf och beskriver hur medicinmannen slaktade tuppar och lät dess blod droppa på Barakas sjuka kropp. Ibland lät han små möss springa omkring på Baraka för att lapa i sig tuppens blod. Dessa besök kanske gav lite hopp, men var inte till stor hjälp och Baraka blev sjukare och sjukare. En dag tog styvmodern ut honom till vägen och lät honom ligga där för att dö i diket. Med musikens hjälp bearbetar han nu sina upplevelser.

– Han har lagt in smärtan i sin kropp, besöken hos medicinmannen och bristen på kärlek från sin styvmamma i sin musik. Likaså hur det var när han låg i diket, skrek av smärta och när vår evangelist i byn hörde skriket. Evangelisten som såg till att han kom hem till mig, säger Ulf.

Baraka har många sånger i sin repertoar som handlar om olika livsöden, upplevelser och äventyr.

– Men det var inte förrän häromdagen som jag fick veta att den sång han oftast sjunger handlar om hans tidiga barndom, om hur han kom till mig och fick hjälp, säger Ulf. Han har inte skrivit ner några sånger, så texten kan variera från gång till gång. Det sitter inte i skallen, inte i minnet, utan i fingrarna.

– Den sången handlar om mitt liv, hur det var när jag var liten och sjuk, hur jag kom till Ulf och hur jag blev frisk, berättar Baraka.

Det var en stor blåssten, nio centimeter lång, som gjorde Baraka så sjuk. På grund av att han dessutom hade olika infektioner i kroppen kunde han inte opereras på en gång. På sjukhuset fick han antibiotika och dagliga morfinsprutor för att lindra den svåra smärtan. Inte förrän en månad senare, när infektionerna äntligen hade lagt sig, kunde Baraka opereras och bli av med blåsstenen, eller i alla fall slippa ha den inne i kroppen. Stenen har han sparat som ett minne. Men Baraka vill inte bara berätta om sin sjukdom, utan sjunger hellre om den. Han har också mycket annat att berätta, som alla nya intryck han fått under resan till Sverige.

– Jag tackar Gud för att jag fått vara med om den här resan, säger Baraka. Det är också en livshistoria. Hur jag fick flyga och komma till Europa. Min bakgrund och min historia har varit svår, men om jag inte hade kommit till Ulf hade jag dött. Så jag tackar även Ulf för hans hjälp och för att han hjälpt mig hela vägen hit till Europa.

När Baraka hade blivit frisk efter operationen började han och Ulf leta efter de andra syskonen.

– I dag vet vi var sex av de åtta barnen är, berättar Ulf. Två vet vi inget om, det kan vara så att de är döda.

En dag när Baraka och Ulf var på blindskolan i Dodoma för att besöka Moses Petro, en annan av Ulfs fostersöner, känner Baraka igen en av pojkarna på skolan och misstänker att han måste vara från samma by. Ulf uppmanar Baraka att gå fram och prata med honom.

– Det visar sig att det var Barakas lillebror, han som var tre år när styvmamman körde bort honom, säger Ulf. Den här lille pojken hade gått i fem mil tills han kom till en annan by. Där blev han omhändertagen av katolska nunnor. Hur han blev blind vet vi inte, men vi fann alltså en av hans bröder på denna blindskola.

Musiken är något som går i arv hos gogo-folket. Pojkarna lär sig tidigt att spela och de brukar sitta utanför hyddan för att spela för sin mor medan hon lagar mat, för att visa att de längtar efter den.

– Det var när jag blivit frisk hemma hos Ulf som jag började spela, berättar Baraka, som innan dess varit för sjuk för att spela.

Instrumentet han då spelade på hade han fått av Ulf. När Baraka blev äldre och giftaslysten kanske Ulf ångrade sin gåva lite.

– Du spelade hela tiden och plågade oss därhemma med din musik när du skulle fria, säger Ulf till Baraka och skrattar.

– När man friar, när valet av flicka är klart, då ska man spela, förklarar Ulf för oss. Det är ett sätt att visa att du är upptagen.

– Det är viktigt att spela mycket, säger Baraka och ler. Gör du det bra så älskar hon dig och du får gifta dig med henne gratis.

Baraka är i dag gift med Anna Bakari och tillsammans har de dottern Lisa, 3,5 år. Om dem finns det säkert också många sånger i Barakas hjärta. Baraka är bonde i dag, men för att försöka få en extrainkomst har han fått en egen kvarn och kan på så sätt även arbeta som mjölnare.

– Det räcker egentligen inte långt med en kvarn, säger Ulf. Men vi siktar på att han ska få ännu en som han kan ha i nästa by. Då får de en inkomst så att de klarar sig bra.

– Ett år som detta är det jättesvårt, fortsätter Ulf. Det kom inget regn och då blir det ingen som får någon skörd. Det är så hemskt torrt. De visade på tv hur flodhästar och krokodiler har dött i uttorkade floder, i Ruahafloden! Och finns det inget vatten i floden så får vi inte heller någon ström. Strömransoneringen har aldrig börjat så tidigt som i år.

Tid att utmana vår bekvämlighet

Miljontals människor flyr i dag undan krig, politiskt och religiöst förtryck. På väg mot en okänd framtid. Som människa och kristen i vårt land har du ett ansvar att ställa de resurser du fått som gåva till förfogande för människor i nöd.
Det som händer i vår värld just nu passerar inte obemärkt förbi. Om alla dessa människor som är på flykt ska kunna erbjudas en fristad är det oundvikligt att ditt och mitt vardagsliv kommer att påverkas. Vi som bor i Sverige har under många år varit välsignade med en materiell välfärd långt utöver vad vi kan säga att vi själva har förtjänat, det är tidigare generationer som har byggt vårt välstånd. Dessutom har vi varit förskonade från krig och konflikter på ett sätt som gör oss oerhört privilegierade. Därmed har du som männi­ska och som kristen i vårt land ett ansvar att ställa de resurser du fått som gåva till förfogande för dem som är i nöd.

Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt i världen. På den tiden behövdes att Europa bjöd till för att härbärgera den utmaningen. Ännu har vi inte sett de riktigt stora flyktingskarorna nå vårt eget land, men vi kan se tecken på att det kan vara nära förestående, och då behöver vi ha en beredskap för det.

Då kommer det inte längre räcka med att bara ge en gåva eller göra en punktinsats och sedan återvända till sin trygga ”Svenssonbubbla”. Om vi ska kunna erbjuda en fristad åt dem som behöver det är det inte längre rimligt att slå vakt om vår egen bekvämlighet, vårt eget privatliv på det sätt som vi hittills har vant oss vid. Kanske kommer detta att gälla för lång tid framöver. Kanske behöver vi vara beredda på att sänka vår levnadsstandard något för att fler behöver få dela på de gemensamma resurserna?

I klimatdebatten talas det ofta om att vi i den rika delen av världen lever med en levnadsstandard som är oförsvarlig ur resursfördelningssynpunkt. Kanske kan detta nu vara vår möjlighet att i någon mån justera ner vår egen levnadsstandard till en mer hållbar nivå, en nivå som gör det möjligt för fler att få det bättre.

De senaste decennierna har Sverige utvecklats till ett mångkulturellt land. Detta kommer att förstärkas ytterligare under kommande år. Sverige förvandlas, men Kristus är densamme igår och i dag och i evighet. Vi har därför inget att frukta, förutom vår egen rädsla.

Vad är du beredd att avstå i bekvämlighet och ekonomi för att ta emot dem som flyr för sina liv? Nu är det inte bara av vårt överflöd vi behöver ge, utan också av det som vi egentligen tycker oss behöva, men som vi kan avstå från ändå.

”Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen” skriver profeten Jesaja (Jes 58:7)

I din EFS-förening, hur många flyktingar är ni beredda att ta er an? Med hur många kan ni utöka den vardagliga måltidsgemenskapen? Hur många tänker ni bjuda på middag? Hur många ensamkommande barn tänker ni erbjuda läxhjälp och en skön tevesoffa? Hur många kan ni hysa i bönhuset eller kyrkan? Och kan ni mobilisera fler människor i närområdet att dela på ansvarsuppgifterna så att
kraften blir större?

Samtidigt som vi höjer beredskapen här i Sverige för att ta emot fler männi­skor in i vårt samhälle så fortsätter EFS också med sina insatser bland dem som är kvar i sina hemländer i Mellanöstern. Genom våra samarbetspartners Capni och Operation Mercy bidrar vi till att lindra nöden bland de hundratusentals männi­skor som bor i flyktingläger i norra Irak. Genom Sat-7 bidrar vi till skolundervisning via satellitteve och att ge uppmuntran och hopp genom den stora variation av teveprogram på arabiska, persiska och turkiska, som sänds av Sat-7.

Senaste beskedet från Sat-7 är att skolprogrammen för barn i flyktingläger fyller en stor och viktig funktion, men behöver förnyade ekonomiska resurser.

Gåvorna sinar och behoven är fortsatt enorma i flyktinglägren i Mellanöstern. Din gåva behövs och gör stor skillnad!

Vidare i Jesaja 58 finns löften kopplade till vår hjälp till dem som har det svårt:

”Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg. Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: Här är jag. […] Herren skall alltid leda dig, han mättar dig i ödemarken och ger styrka åt benen i din kropp. Du skall bli som en vattenrik trädgård, en oas där vattnet aldrig sinar. Dina uråldriga ruiner skall byggas upp, gångna släktens grunder skall du sätta i stånd.” (Jes 58:8–12)

Ideell hjälp möter flyktingar i Malmö

Grupper av trötta syriska och afghanska män i olika åldrar sitter på bänkar och golv inne på Malmö central.

– Jag kom till Malmö med tåg från Köpenhamn för en timme sedan och ska nu resa vidare till släktingar i Stockholm, säger 44-årige Muhammed från Aleppo
i Syrien.

Han är en av hundratals flyktingar som har anlänt till Malmö central
sedan 6 september. Ytterligare tiotusentals är på väg genom Europa mot Skandinavien. Majoriteten kommer från Syrien där inbördeskriget, som bröt ut 2011, har tvingat 12–14 miljoner människor att fly sina hem. Fyra miljoner har tagit sig vidare till grannländerna.

– IS (Islamiska Staten) hade tagit över vår stadsdel i Aleppo. Samtidigt som IS mördar folk på gatorna blir vi bombade av Assad (den syriske presidenten). Det finns inget normalt liv. Barnen går inte i skolan. Jag och min fru har inte arbetat på flera år, säger Muhammed.

Han vill inte uppge sitt efternamn eller vara med på bild.

– Min fru och mina tre barn är kvar i Aleppo. Får IS veta att jag har flytt och pratar om dem kanske de dödar min familj, säger han.

Muhammeds flykt till Sverige började för tre månader sedan. Hans upplevelser är dessvärre inte unika.

– Jag flydde till Turkiet med målet att ta mig vidare till Skandinavien och väl här försöka få hit min familj, säger han.

Han anlitade flyktingsmugglare för att ta sig över Medelhavet till Grekland. Båtresan, som kostade 1 400 euro, slutade med att han var nära att bli ytterligare en siffra i statistiken över de cirka 6 000 flyktingar som drunknat eller försvunnit i Medelhavet på väg till Europa sedan 2014.

– Vi var 20–30 flyktingar i en liten båt. När vi hade kommit ut på öppet hav började det storma och båten kapsejsade. Jag kämpade för att hålla mig vid liv bland höga vågor i tre timmar innan jag blev räddad. Nio andra flyktingar drunknade, säger han upprört.

Åter i Turkiet hamnade han i ett läger. Efter sjutton dagar tog han sig landvägen till Grekland och därefter vidare till Ungern som dagligen tar emot tusentals flyktingar, men som får skarp kritik av FN för sin oförmåga att hantera situationen.

– Ungersk polis förde oss till ett läger där bemötandet och förhållandena var mycket dåliga, säger Muhammed.

Efter fem dagar tog han sig med tåg till Tyskland och sedan med färja till Rödby i Danmark där polis försökte tvinga flyktingarna att registrera sig. Enligt Dublinförordningen måste asylsökande prövas i det första EU-land där de registreras. I Danmark, som har mycket stramare flyktingpolitik än Sverige, riskerar de som inte söker asyl att skickas tillbaka till Tyskland.

– Ingen ville stanna i Danmark, men polisen stoppade oss från att fortsätta vidare mot Sverige. De sköt bland annat med sina vapen i luften, men jag lyckades hitta en taxi som körde mig till Köpenhamn. Därifrån tog jag tåg till Malmö, berättar Muhammed.

På Malmö Central blev han mottagen av frivilliga från ”Vi Som Finns På Centralen Malmö” som gav honom mat och en biljett till Stockholm.

– Det var ett fantastiskt välkomnande. Mitt första intryck av Sverige är mycket bra. Jag hoppas att få stanna här och kunna ta hit min familj, säger Muhammed.

”Vi Som Finns På Centralen Malmö” har mobiliserats via Facebook och varit på plats sedan den sjunde september. Verksamheten finansieras genom donationer.

– Vi är vanliga människor som hjälper andra människor. De flesta flyktingarna mår väldigt dåligt när de kommer hit, men vi hjälper dem med mat, att få boende på Migrationsverket eller hos privatpersoner och med tågbiljetter att åka vidare, säger Hussein Abadi som är en av volontärerna.

Enligt Migrationsverket har man tillräckligt med platser på mottagningsboenden för de 66 000–80 000 flyktingar som förväntas söka asyl i Sverige under året.

– Huvudscenariot är 74 000. Myndigheten arbetar utifrån ett nationellt perspektiv och asylsökande blir erbjudna platser där dessa finns tillgängliga. Alla som sökt asyl har erbjudits en plats, en del väljer att ordna ett eget boende, säger Pierre Karatzian vid Migrationsverkets presstjänst.

Han betonar att hjälp från det civila samhället är viktigt.

– Både när det gäller att fungera som stöd för asylsökande men även för de som fått uppehållstillstånd. Om man som privatperson vill engagera sig är det bra om man kontaktar Migrationsverket eller redan etablerade frivilligorganisationer för att se vilka behov som finns och hur man gör detta på bästa sätt. Vi får till exempel in väldigt mycket kläder från privatpersoner och har svårt att hantera detta, avslutar Pierre.

S:ta Clara vädjar om ny lokal för matutdelning

Elisabeth Gill är i full gång med förberedelserna inför dagens matutdelning. Hon är en av de tiotal volontärer som är engagerade i det stora partytältet utanför S:ta Clara kyrka i Stockholm. Hon är en glad och energisk kvinna och det syns att hon älskar att vara här.

– Det har varit en dröm sedan min ungdom att få vara med i en sådan här kyrka. Vi känner Guds närvaro varje dag och det är underbart att få se människor blomma ut. Precis som Kavian, säger hon med ett leende samtidigt som hon tittar på en kille i 40-årsåldern som kommer mot oss.

Kavian Ferdowsi flydde från Iran till Sverige för sju år sedan efter att ha konverterat från islam. Han levde då som hemlös men har nu kommit på fötter, driver föreningen hemlösa.se och är volontär i S:ta Clara kyrka.

– Elisabeth är som en mor för mig, säger han med en tacksamhet i rösten. Hon förklarar Bibeln och kristendomen. Hon visar vägen – som ett ljus.

– Vill du prata med någon i kön? frågar Kavian energiskt och visar oss till en man som gladeligen pratar med oss.

Han heter Stephen Okebaram och kom med sina båda barn från Nigeria för två år sedan. Men fortfarande har han inget fast boende. Just nu huserar de i en lägenhet på Kungsholmen, men det är bara under en månad till. Sedan vet han inte. Efter matutdelningen ska han gå till biblioteket för att använda dator där till att söka jobb.

Vad känner du för S:ta Clara kyrkas verksamhet?

– De här människorna, det de gör … Gud välsigne dem. Jag har till och med fått pengar för att kunna åka till migrationsverket, säger Stephen.

Kavian flikar in och berättar att Stephen brukar hjälpa till som volontär under matutdelningarna.

– Jag får gratis mat, så varför ska jag inte hjälpa? säger han.

Som Budbäraren tidigare berättat brukar det vara hundratals personer som kommer till S:ta Clara kyrka varje förmiddag. Många är hemlösa, en del har ett hem men saknar pengar till mat, andra är bara ensamma och kommer för att få prata över en kopp kaffe.

Just den här dagen, den 31 augusti, är det mycket färre – cirka 70 stycken, som står i kön. Det har gått ett rykte om att det inte är någon matutdelning i dag. Anledningen kan vara det besked som kom under föregående vecka; att tältet inte får vara kvar efter 31 augusti. Bygglovet de hade går ut i dag och i och med att domkyrkoförsamlingen inte ville att tältet ska vara kvar kan inte heller stadsbyggnadskontoret bevilja nytt bygglov. Detta är även anledningen till att S:ta Clara kyrka kallat till presskonferens i dag. Men innan helgen vände domkyrkoförsamlingen och sa att tältet får vara kvar.

Allt började för ett år sedan då församlingen beslutade att tältet skulle rivas. Föreningen S:ta Clara kyrka fick då inbjudan om att komma med ett alternativ och i maj 2015 la de fram ett förslag om att bygga en modulbyggnad. Detta skulle skapa ett ännu bättre väderskydd och dessutom bli låsbart och bättre skyddat från förstörelse. Föreningen fick dock avslag på förslaget med hänvisning till att det i Stockholms stift planerades en ”Mötesplats Stockholm”. En utredning pågår om S:ta Clara kyrka ska vara platsen för detta.

– Detta skulle kunna bli en samverkan med Stockholms stift. De har större resurser och kan hjälpa oss med lokaler – vilket är ett stort behov. Vi är ordentligt trångbodda, säger Iwan Giertz, direktor i S:ta Clara kyrka.

Efter avslaget ansökte föreningen om dispens så tältet kunde stå kvar tills ett nytt alternativ hittats, men fick även avslag på denna.

– Då kände vi oss trängda och började fundera på om vi kunde ta in matutdelningen i kyrkan, förklarar han.

Men eftersom det pågår mycket verksamhet i kyrkan och det dessutom skulle innebära ett stort slitage på kyrkorummet såg de inte detta som någon bra lösning. Matutdelningen är en så viktig del i kyrkans verksamhet så den kommer inte att upphöra. Men om de inte hittar någon lösning får S:ta Clara återigen hålla matutdelningen utomhus.

– Det betyder att volontärerna och de som kommer för att få mat får stå ute i regn och snö och det tycker vi inte är värdigt, säger Iwan. Vi lever i ett av världens rikaste länder, vi måste kunna lösa det här på ett bra sätt!

Men i sista stund vände alltså domkyrkoförsamlingen. Något som gör att frågan i skrivande stund ligger hos stadsbyggnadskontoret.

– Vi blev väldigt förvånade att de backade eftersom vi lämnat in dispensansökan tre gånger utan resultat, berättar Iwan.

Han betonar återigen frågan om hjälp med lokal.

– Vi vill vädja till stockholmarna: finns det någon som har en lokal häromkring som vi skulle kunna använda till detta? Då skulle vi kunna lösa det här på ett väldigt bra sätt.

Det bästa enligt föreningen S:ta Clara är alltså att sätta upp en modulbyggnad.

– Det går väldigt snabbt att sätta upp den och om Mötesplats Stockholm behöver platsen i framtiden tar vi naturligtvis ner den.

På presskonferensen syntes journalister från både kristen och profan media. Bland annat fanns Dagens Nyheter, Sveriges Television och Sveriges Radio på plats. En ganska ovanlig syn när det gäller kyrkliga sammanhang.

Joakim Lundgren är journalist på tidningen Dagen. Att det är ett sådant allmänintresse för S:ta Clara tror han bland annat beror på att deras arbete är välkänt utanför kyrkans kretsar. Inte minst
arbetet på Sergels torg och Malmskillnadsgatan.

En annan orsak som han tror bidrar till uppbådet är att det handlar om ett socialt sammanhang.

– När socialt arbete blir hotat blir det alltid medial uppmärksamhet, säger han. Medier intar lätt den svages situation. När den svage larmar skapas intresse.

Joakim menar att media brukar vara försiktiga med att ta enskilda personer i försvar men när det handlar om samhällsinsatser som hotas är det skillnad.

– Hade det bara varit en inomkyrklig strid hade det inte varit lika stort intresse.

 

Tweenstätt på Soul Children-festival

Det är förväntan i luften denna lördagsmorgon och sensommarvärmen har lagt sig över Stockholm. 250 svenska tweens med sina 60 ledare och föräldrar köar till registreringen i Betlehemskyrkans entré. Detta är dubbelt så många som vid förra årets premiärfestival i Sverige. Även i år har Oslo Soul Children och Soul Teens kommit hit med ledare och föräldrar under ledning av Soul Childrens grundare, Ragnhild Hiis Aanestad. Lördagen fylls av sångövningar under ledning av Ragnhild, Linda Lindéh och gästande Dee Jones från USA.

– Vilken låt tycker du bäst om? frågar körledaren en 11-åring i sin kör.

– Alla! blir svaret.

Dans och rörelseövningar blandas med sånger och tankar om texternas innehåll. Det är hög stämning och glädjen är påtaglig. Liksom värmen. Körsångarna uppmanas att dricka vatten i pauserna.

Efter lunch träffas ledarna för en samling. Nytt för i år är att ledardeltagarna består av både ledare som redan är med i Soul Children-familjen och ledare som kommit för att få reda på mer om konceptet. De flesta av ledarna är från Svenska kyrkan, men stora delar av ekumeniken finns där. Vi möts därför först i helgrupp en timme. Därefter får Soul Children-körledare coachning av norska Soul Children-konsulenten medan Maria Smeds träffar de andra.

Därefter är det dags att förflytta sig från Betlehemskyrkan i city till konserten på Medborgarplatsen på Södermalm. Där pågår Gospelfestivalens maratonkonsert och Soul Children-festivalens närmare 300 tweens håller en bejublad konsert för ett fullsatt torg i sensommarvärmen. Kvällen bjuder också på Saturday night live i Betlehemskyrkan, en konsert med Oslo Soul Teens och Oslo family choir.

Soul Children-rörelsen arbetar mycket med att involvera föräldrar och familjer, och den här dagen får vi svenskar möjlighet att verkligen se Oslo-föräldrarnas engagemang och uppriktiga glädje över att få vara med och se Soul Children etableras i Sverige. Någon av föräldrarna är med trots att hans dotter har slutat i kören på grund av studier. Ett annat inslag i konserten är tweenskören Onepiece från Immanuelskyrkan i Örebro som nyligen gett ut skivan ”Nu sprider vi ljuset” och deltar i festivalen. Vi får höra två innehållsrika sånger med dem.

Maria Nordenback Kress, musiker i Betlehemskyrkan och en känd gospelprofil i Sverige, delar berörande och personligt om hur sångerna kommit till. Att ingenting är omöjligt för Gud. Rikskända syskonduon Emmy och Ella, som själva är tweens och länge varit en del av Soul Children-familjen i Norge, är med oss under hela festivalen i år.

Söndagen startar med Soul Church och avslutas med konsert av Oslo Soul Children på Kägelbanan/Södra Teatern.

Efter två lyckade festivaler med sångare från hela Sverige ser vi med glädje hur Soul Children-familjen attraherar allt fler i landetw. Samtidigt står Salt inför stora utmaningar resursmässigt för att fortsätta bära Soul Children vidare. Men det råder ingen tvekan om att Gud använder sången och musiken genom Soul Children för att nå en ny generation med sin kärlek.

Är sekulariseringen Luthers fel?

Från ”Jesus” … till ”Gud”. Från ”Gud” … till ”det heliga”. Från ”evangeliet” … till ”kristna värderingar”. Så skriver Magnus Malm i sin viktiga och intressanta bok Som om Gud inte finns. Den ger många avslöjande och skarpa iakttagelser om en kristenhet som sekulariserats och bidrar till samhällets sekularisering. Speciellt kritisk blir tonen när Malm talar om Luther och lutherdomen (s 180-186).

Bland annat säger Malm att när Luther gör rättfärdiggörelseläran till det centrala leder det i praktiken ”till en sekularisering av det mänskliga” som lämnas utanför kristet inflytande. Misstänksamheten mot laggärningar skapar dessutom motvilja till radikal efterföljelse. Luthers individualism, framställningen av människan som helt förmörkad av synd, hans tvåregementslära, rädslan för Guds dom, hans betoningar på endast Skriften, endast nåden, endast tron… Alla dessa saker och ett antal andra brister som Malm finner hos Luther och i luthersk tro har, menar han, starkt bidragit till att de lutherska delarna av världen tillhör de mest sekulariserade.

Om Malm har rätt i sin beskrivning av luthersk teologi och av dess följder borde vi som tillhör luthersk tradition egentligen försöka lämna den. Det skulle inte vara ansvarigt att odla en sådan destruktiv teologi vidare. Frågan är dock hur rätt Malm har på dessa punkter?

Visst finns det varianter av luthersk teologi som stämmer väl in på Malms beskrivningar, men jag skulle ändå vilja påstå att mycket av det Malm skissar på i sin beskrivning av luthersk teologi blir karikatyrer.

Några antydningar om varför du kan fortsätta att vara lutheran utan att skämmas:

1. Luthersk teologi kan inte reduceras till enbart rättfärdiggörelseläran. En annan central del i teologin är kallelseläran som talar om goda gärningarnas plats i vardagen. Kallelseläran upphöjde vardagslivet till en del av människans gudstjänst. Det handlar inte om att det mänskliga lämnas utanför kristet inflytande utan tvärt om.

2. För Luther var det viktigaste inte det individuella – han tänkte fortsatt kollektivt precis som de flesta på den tiden – men däremot var det viktigt att den för kyrkan gemensamma tron även fick bli personlig: ”… för mig utgiven …”.

3. Luthers beskrivning av människan som totalt förmörkad av synd är begränsad till männi­skan inför Gud, och visar att frälsningen måste vara en Guds goda gåva och inget annat. Det är inte en beskrivning av människans förmåga på det mellanmänskliga planet. Där kan vi göra både gott och ont. Frälsningen är inget samarbete – då skulle den med säkerhet inte hålla, precis som allt annat vi människor är med och bygger. Om frälsningen är Guds är den ett fundament som ger trygghet att leva hela sitt liv på.

Sekulariseringen är en betydligt mer komplicerad process än att vara Luthers fel. En stor ”bov”, menar flera sociologer, är moderniteten – det moderna samhällets framväxt med sina rötter i upplysningstidens tankar, sammankopplat med bland annat industrialismens och teknikens utveckling, för att nämna några av de viktigare faktorerna. Genom dessa faktorer har det gamla samhället med sin sociala kontroll och sin självklara överföring av värderingar ersatts av ett annat där kyrkan och tron har fått en allt skarpare konkurrens.

Det finns stora utmaningar för oss som kristna i detta. En förutsättning för att kunna kommunicera om Jesus Kristus och leva ut den kristna tron och dess värderingar i vår tid är att vi själva är hemmastadda i vår tro. Därför startar från nästa nummer av Budbäraren serien ”Lär dig tala lutherska”, där vi går igenom viktiga punkter i reformationens tro och tillämpar dem in i liv och vardag.