Författare: Jonatan Knutes

Carl-Erik Sahlberg lägger i ny växel

Solens strålar har trängt igenom molnen och värmer Stockholm denna höstdag. Det råder full aktivitet inne i S:ta Clara kyrka, trots att det är en vanlig torsdagsförmiddag. Carl-Erik Sahlberg är bara på besök i Sverige, men det syns att han känner sig hemma här. Han tar oss till det lilla caféet i kyrkan, och på vägen hinner vi bli avbrutna flera gånger av människor som vill hälsa eller säga något. Han är älskad. Det märks. Och det är kanske inte så konstigt. Det här var ju hans andra hem i närmare 25 år. Det var här det bara var tre gudstjänstbesökare när han först kom hit och man funderade på om kyrkan skulle göras om till badhus istället. Det var här som han och hans medarbetare började be på allvar och människor började strömma in. Det var här han såg till att diakonala verksamheter, såsom den på prostitutionstäta Malmskillnadsgatan och på den stökiga Plattan, gick från ord till handling. Det var här den makalösa historien om en av Sveriges mest omtalade kyrkor tog sin början. Historien där Carl-Erik Sahlberg har haft nyckelrollen.

– Jag vill verkligen säga det till den yngre generationen: vandra med Gud. Det håller, ända in i kaklet!– Jag vill verkligen säga det till den yngre generationen: vandra med Gud. Det håller, ända in i kaklet!
Nytt bönenätverk. Under ledning av prästen Hans Lundahl är Carl-Erik Sahlberg med och startar ett nytt bönenätverk för att motverka medlemstappet i Svenska kyrkan.Nytt bönenätverk. Under ledning av prästen Hans Lundahl är Carl-Erik Sahlberg med och startar ett nytt bönenätverk för att motverka medlemstappet i Svenska kyrkan.
– För mig fanns det inte på kartan att avskedspredika och sedan inte göra något mer. Nej, när du är i den här åldern, lägg inte av! säger Carl-Erik Sahlberg som släpper en ny bok på sin 70-årsdag.– För mig fanns det inte på kartan att avskedspredika och sedan inte göra något mer. Nej, när du är i den här åldern, lägg inte av! säger Carl-Erik Sahlberg som släpper en ny bok på sin 70-årsdag.

– Det känns som en stor gåva, en stor bonus när jag tänker på det, säger Carl-Erik och fyller en papperskopp med svart kaffe. Det är nästan som att jag känner mig ovärdig att få vara med om det som hände här i S:ta Clara, säger han och fortsätter:

– Det är inte många präster som får uppleva att gå från en tom kyrka till en fullsatt. Att gå från en traditionell diakoni med dagledigverksamhet till att betjäna hundratals eller tusentals människor. Att jag, lilla Jämtlandspojken, fick vara med om det är stort. Jättestort. Jag är så djupt, djupt tacksam till Gud. Sedan har jag naturligtvis haft jättebra medarbetare.

Han kallar det ”Miraklet S:ta Clara”, och nu, precis på hans 70-årsdag i slutet av oktober, släpper han en bok med samma titel.

– Vi har väldigt mycket studiebesök i S:ta Clara. Ofta är det någon som vittnar om vad de varit med om här, och jag tror det där griper tag i en. Prästerna tänker nog att det är bra att exempelvis en grupp konfirmander får se en kyrka som gör någonting, där människor blir befriade och får sina liv förvandlade tack vare Jesus. Det är levande vittnesbörd.

Miraklet S:ta Clara, som ges ut av Semnos förlag, är en praktisk bok för församlingsbyggare där Carl-Erik ger nycklar för en växande kyrka.

– Idén kom upp när diakonerna och prästen Nils Lindskog uttryckte att de grupper som kommer hit gärna vill ha med sig något material. Då tänkte jag att jag kunde skriva ner det medan jag ändå har det ganska levande.

Det är snart tre år sedan Carl-Erik avtackades och gick i pension. Vad har du tagit med dig från tiden här i S:ta Clara? undrar jag.

– Att det går att vända en trend. Det går! Stockholm är kanske världens mest sekulariserade huvudstad och S:ta Clara ligger mitt i den. Det skulle vara helt omöjligt. Men det gick och det går!

Sedan tre år bor han tillsammans med sin fru Overa i Tanzania. En dröm och plan de hade haft sedan många år.

– För mig fanns det inte på kartan att avskedspredika och sedan inte göra något mer. Nej, när du är i den här åldern, lägg inte av! säger han och skakar på huvudet, och fortsätter:

– Jag upplevde, och upplever fortfarande. Jämfört med när jag var nybliven präst, har jag nu jättemycket mer erfarenhet, kontakter och plattformar. Livs­erfarenhet. Och förhoppningsvis lite kunskap om ekonomi och annat som är bra att kunna. Att då bara sätta sig ner, nästan som att gräva ner sitt pund … Nej.

Paret Sahlberg byggde hus i Tanzania i ett område de fick köpa förmånligt av Overas pappa. Tillsammans driver de nu en verksamhet för föräldralösa barn.

– Vi visste att det fanns många föräldralösa barn i Tanzania. Från början tänkte vi oss ett traditionellt barnhem med runt femtio barn. Men flera röster som vi mötte på vägen, och vårt inre vittnesbörd, sa att vi istället ska bygga familjer.

De kallar det familjehem där barnen får bo i familjer.

– Vi använder vanliga familjer som är villiga att ta emot barn. Det är unikt.

Verksamheten startades 2006 och nu i oktober har de 23 familjehem som tagit emot de runt 200 barn som hittills fått hjälp.

– Vi fokuserar på riktigt föräldralösa barn. En hittade vi på en soptipp, någon annan i skogen och två låg i en svinstia, vilket fick byordföranden att vädja om att vi skulle ta hand om dem. De är alltså inte bara fattiga barn, utan de är väldigt fattiga.

Familjerna de placerar barnen i är noga utvalda.

– Varenda familj vi utser till familjehem besöker vi innan. Ofta är det kanske en evangelist i den lutherska kyrkan som säger att han möter så många fattiga och föräldralösa barn att han skulle vilja starta ett familjehem i sitt eget hem. Då åker vi dit och tittar att det ser bra ut och har en bra standard med tanzaniska mått mätt. Vi vill inte att det ska finnas sprit i hemmet, till exempel. Sedan hjälper vi dem ekonomiskt, med våningssängar och liknande.

För Carl-Erik och Overa är det viktigt att verksamheten vilar på kristen grund.

– Även om vi tar emot muslimska barn vill vi att de ska veta att de kommer till ett kristet sammanhang där morgonbön, aftonbön, söndagsskola och liknande är en självklarhet, säger han och tillägger:

– Vi är också måna om att de som driver ett familjehem ska kunna försörja sig själva, men också tro stort om Gud.

Han berättar att det är en stor fördel att Overa är från Tanzania.

– Vi är en svensk och en tanzanier som driver det här. Det är en oerhörd styrka att Overa kan språket och kulturen och jag kan bidra med min erfarenhet. En annan viktig sak är att vi inte tigger om pengar. Vi skickar inte in skrivelser hit och dit för att få pengar. Det kommer in pengar på något sätt ändå. Det är oerhört befriande. Det gör att vi inte heller behöver känna att någon styr oss eller att någon lägger sig i. Gud är trofast, Han bär.

Både Overa och Carl-Erik undervisar också i den lutherska kyrkan som de bor åtta kilometer ifrån.

– Jag undervisar i kyrkohistoria och Overa i blandade ämnen. Jag har också blivit ombedd att undervisa i den lutherska kyrkans universitet, där jag bland annat undervisar i världshistoria och i syd­afrikansk historia.

Han berättar att kristenheten i Tanzania skiljer sig mycket från den svenska.

– Om Tanzania spelar i Division 1 i kristen tro i världen spelar Sverige i Korpserien. Ibland tycker jag att de som företräder svensk kristenhet nästan kan se ner på de som spelar i Division 1, trots att de spelar i Korpserien, säger han och fortsätter:

– Den lutherska kyrkan i Tanzania är en av världens största lutherska kyrkor. Där är kyrkorna fullsatta, Gud är verklig och det finns till och med bussar som har kristna namn. Det är lite av en annan värld.

Han tycker att Svenska kyrkan genomgår en kris. Vad saknas? frågar jag.

– Tilltron till Ordet, säger Carl-Erik snabbt och bestämt. Vi har ändå lovat vid ett altare en gång att vi ska vara trogna Guds ord och våra bekännelseskrifter.

Hans oro för Svenska kyrkan har gjort att han nu tillsammans med prästen Hans Lundaahl ligger bakom ett nytt böne-nätverk.

– Vi har mött så många som är uppgivna. Det är Hans Lundaahl som leder detta som kommer att heta ”Vägen” och är öppet för alla, både lågkyrklig och högkyrklig ämbetssyn. Det här kommer bli något stort, tror jag. Vi måste vända en trend i Svenska kyrkan. Vi måste få ett slut på medlemstappet, att det finns församlingar som inte är gudstjänstfirande och komma tillbaka till Ordet. Vi behöver en bibel-väckelse.

Den 25 oktober fyller Carl-Erik 70 år. Dagen innan ska han ta emot ett pris, som ännu är hemligt, i Uppsala. På födelsedagen predikar han i S:ta Clara kyrka och kommer att firas med kaffe efteråt. Men att han fyller 70 år innebär inte att han trappar ner.

– Jag tror att jag har mycket kvar att ge. Jag har två drömmar: att utveckla barnarbetet i Tanzania, som jag tyvärr tror kommer att expandera då ännu fler barn behöver hjälp. Sedan skulle jag vilja vara med att vända Sverige och se något nytt i Svenska kyrkan. Det är en stor dröm och det kan vara en hel del uppförsbacke.

Vi promenerar ner mot folkvimlet längs Klarabergsviadukten. Trodde han, eller drömde han, att det var så här hans liv skulle bli när han var ung? frågar jag honom avslutningsvis.

– Nej, jag trodde nog att jag skulle bli biskop eller domprost. Fast jag tycker nästan att det här blev bättre. Jag fick en bredare plattform på det här viset, säger han och fortsätter:

– När jag bekände mig som kristen var jag 16 år. Vi hade vi det ganska fattigt, mina föräldrar var skilda och mamma hade tre olika jobb för att få ihop allt. Kort efter min bekännelse fick jag ett kuvert med pengar från en anonym givare. Det blev på något sätt ett tecken för mig hur det är att gå med Gud. För så tycker jag att det har varit. Visst, en del utmaningar och motgångar också, men antingen har berget gett sig eller så har jag hittat en väg runt det, säger han, stannar upp ett slag och avslutar:

– Jag vill verkligen säga det till den yngre generationen: vandra med Gud, det har välsignelse med sig. Det håller, ända in i kaklet!

Möte med biskopen utan kyrka

Den rödskäggige syrisk-ortodoxa ärkebiskopen av Mosul, Nicodemus Daoud Matti Sharaf blev världskänd över en natt. Inte i första hand för att hans stad intagits av IS eller för att alla kristna i staden inklusive hans församlingsmedlemmar fördrivits eller marterats. Utan för att när han berättade om detta i en TV-intervju så började han gråta. Så enkelt och självklart. För i hans katedral, tillägnad S:t Ephrem, hade gudstjänst firats utan avbrott i över 1000 år – tills nu.

Budbärarens medarbetare träffade honom i våras nere i norra Irak där han samlar sin församling i en tältkyrka i Erbil. Om det mötet stod att läsa i majnumret och på efsplay.nu hittar du både en påskmässa och en längre intervju som filmades då.

Nyligen så besökte han Sverige. Inget stort officiellt mottagande, inget nedslag på kyrkomötet, ingen mediabevakning att tala om. Vi åkte till Södertälje och S:t Tomaskyrkan för att möta honom inför hans föreläsning om martyrskap.

Det är omskakande att möta en kyrkoledare i exil, en man som upplevt IS fasor handgripligen och som besöker vårt land för att bland annat dela med sig av sina erfarenheter av förföljelse, lidande och martyrskap.

Vårt samtal börjar med att han berättar att S:t Ephrem-katedralen nu är omvandlad till Al-Mujahidin-mosken. Han berättar att han sände IS ett budskap via media: ”Vad är det för sorts gud ni tillber? En gud som accepterar böner och lovprisning från en stulen helgedom? Er gud måste vara en alldeles speciell gud som älskar blod, mord, våld och övergrepp. Jag vet bara en som gillar sådant och det är Satan, han som kallas denna världens furste i Bibeln.”

Det är starka ord, med en utgångspunkt i en verklighet långt ifrån vår trygga vardag. Jag kan inte undgå att reflektera över vår svenska debatt om man ska täcka över korsen i kyrkan och rita en pil i golvet i riktning mot Mecka. Samtalet kommer in på den pågående flyktingkrisen i Europa och han konstaterar att de absolut flesta som kommer till Europa nu är muslimer. För honom finns det en viss vila i det, för han ser helst inte att de kristna flyr ut från Mellanöstern. Han vill inte att regionen och det som är den kristna trons ursprungsländer helt töms på kristna, trots ämnet för kvällens möte i S:t Tomaskyrkan.

Vår fråga blir till slut – vad kan vi göra? Hans svarar med att räkna upp tre saker som han ser som viktigast:

”För det första: vi måste arbeta för verklig enhet, när vi kristna blir ett blir vi också starka. Men vi måste be, Gud är mäktig att ta detta lidande från oss. Vi måste komma närmare Gud och närmare varandra.

För det andra: vi måste hjälpa dem i nöd, för det behövs det pengar. Det är inte bara till akut nödhjälp och mat, det behövs också pengar till långsiktiga projekt, sjukvård, utbildning och värdigare boende.

För det tredje: ni måste vara vår röst i världen, ni måste berätta om oss för alla, västvärlden och framför allt kyrkan får inte blunda inför det som händer oss.”

Han avslutar samtalet med att betona hur tacksam han är för vår hjälp, och med att slå fast att om vi måste fly – hur osannolikt det nu än låter – så kommer de att ta emot oss.

Jag lämnar mötet med en förvissning om att vi måste göra allt vi kan för att fortsätta hjälpa flyktingarna i Mellanöstern samtidigt som vi hjälper dem som tar sig genom Europa och kommer till oss. Två olika fokus samtidigt – det måste vi klara. För om vi bär varandras bördor uppfyller vi Kristi lag. (Galaterbrevet 6:2)

Missionsinspiration på bästa sändningstid

I Stockaryd har den nedlagda Pingstkyrkan förvandlats till ett mediahus. Där finns en professionell tevestudio med i stort sett allt vad det innebär: Teknik, scen, kulisser, publikläktare och kunniga tekniker. På så sätt kan evangeliet fortsätta spridas från kyrkan, genom bland annat TV 2020:s program Vardagstro.

Hela dagen är det full kareta för att allt ska vara klart innan sändning. Genrep med musiker och gäster, övergångar mellan inslag och studio, sistaminuten-check av grafik och eftertexter, sminkning av alla som ska synas i sändning och för att alla ska orka med: mat och fika. Dagen är planerad in i minsta detalj, kanske mer som ett rättesnöre än något annat.

Se Be Ge:s ”husband” Markus Jönsson och Maria Smeds bjöd på härlig musik under sändningen.Se Be Ge:s ”husband” Markus Jönsson och Maria Smeds bjöd på härlig musik under sändningen.
Sändningen förgylldes av studiopubliken som bestod av ett härligt gäng från Gusum.Sändningen förgylldes av studiopubliken som bestod av ett härligt gäng från Gusum.
Elias Tranefeldt, Stefan Holmström och Erik Johansson samtalade om mission under ledning av programledare Paulina Hedman.Elias Tranefeldt, Stefan Holmström och Erik Johansson samtalade om mission under ledning av programledare Paulina Hedman.
Se Be Ge sändes från Mediahusets studio i Stockaryd, Småland.Se Be Ge sändes från Mediahusets studio i Stockaryd, Småland.

– En minut till sändning, hörs studioman Anders Wisth ropa.

Alla sitter på sina platser, med full koncentration. Nu är det äntligen dags.

– 3, 2, 1.

Trailern kör igång. På skärmarna i taket går det att ha full koll på tiden och Maria Smeds och Markus Jönsson vet precis när de ska börja spela. ”Se jag vill bära ditt budskap, Herre”. Kan det finnas en bättre jingel till ett program som detta?

Sedan tar programledare Paulina Hedman över. Hon välkomnar och leder tittaren med briljans genom den dryga timmen som programmet håller på. Och innan vi vet ordet av, efter vad som känns som några minuter, är sändningen slut. Och vilken sändning det blev. En härlig blandning, utan att spreta, med fantastiska möten med studiogäster och gripande inslag. Bland annat fick vi höra lite om det arbete som sker bland flyktingar som kommer till Gusum. Ragnar Karlsson redogör för hur det startade och Aberash från Etiopien och Shirle från Peru ger oss en bild om vad det betyder för dem. Elias Tranefeldt, en av EFS missionärer i Etiopien, berättar om varför han är missionär och om orsaken till att familjen för närvarande är hemma i Sverige. EFS missionsföreståndare Stefan Holmström och Erik Johansson, EFS internationelle missionssekreterare, berättar om vad som pågår inom EFS mission och redogjorde även för vad som hänt efter fjolårets Se Be Ge. Mycket spännande.

Insamlingen till Se Be Ge går till EFS mission – där det bäst behövs. Det var dock inte helt självklart att det skulle bli så. Precis när informationskampanjen inför Se Be Ge skulle komma i gång efter sommaren började flyktingsituationen i Europa bli mer akut. Som missionsorganisation finns ett ansvar att möta akuta behov. Inte alla förstås, men så gott det går. Därför förekom en diskussion om EFS skulle rikta om Se Be Ge-insamlingen till flyktingströmmarna, liksom fjolårets kampanj riktades om till de utsatta i Mellanöstern och andra delar av världen. Men då det fortfarande finns behov i alla EFS projekt beslutades det att fortsätta enligt ursprungsplanen och låta gåvorna till Se Be Ge gå till EFS mission – där det bäst behövs.

– Se Be Ge ska vara något som stärker hela EFS missionsuppdrag, både i Sverige och internationellt, säger Erik Johansson under sändningen.

För fortfarande behövs stöd till flyktingläger i Kurdistan, till föräldralösa barn i Rama i norra Etiopien, till utbildning och kristendomsundervisning för massajer i Tanzania, till diakonalt arbete i Sverige. Och allt annat som EFS gör.

Men vikten av att bistå alla männi­skor på flykt med akut hjälp ligger fortfarande på EFS hjärta. Detta gör att gåvor som kommer till nödhjälpskontot riktas till flyktingsituationen i Sverige, och då det ingår i helheten, går även delar av Se Be Ge till detta. Samtidigt uppmuntrar EFS de lokala sammanhangen till att engagera sig för dessa människor och de EFS-föreningar som bestämmer sig för att satsa på flyktingverksamhet kan få anslag till detta.

Har du inte sett sändningen kan du gå in på http://efsplay.nu och se den i sin helhet eller enstaka klipp. Fortsätt be med oss och ge av det du kan för att stötta EFS arbete i Sverige och internationellt.

Är EFS Salts värsta fiende?

EFS har en barn- och ungdomsorganisation, Salt. Jag är stolt och tacksam för det. EFS folk, och vänner till EFS, håller med i allt väsentligt. Salt har under sina tio år visat mod och initiativkraft, som med söndagsskolmaterialet Skatten och körsatsningen Soul Children. Lägerverksamheten för ungdomar, unga ledare och unga vuxna har varit strategisk och välsignad. Just nu känner dock Saltledningen en stor utmaning då årets sommarläger Brännpunkt måste ställas in. Här behöver vi be!

Salt är en självständig organisation vilket har för- och nackdelar. Till fördelarna hör stort ansvarstagande och frihet till initiativ, och ett par miljoner stort statsbidrag som täcker ett par nyckeltjänster men också går ut lokalt. Salts Jesuscentrerade profil är attraktiv för ungdomsgrupper också i Svenska kyrkan. Men ansvaret kan bli tungt för unga anställda och en ung styrelse. Det krävs också att EFS-före­ningarna organiserar Saltföreningar som en bas för Salt.

Samtidigt är Salt och EFS tätt sammanvävda, mest på gott! Salt ska och vill inte segla iväg. Barn- och ungdomsarbetet lokalt drivs ju i stor utsträckning av EFS på platsen, genom ledar- och ekonomiinsatser – och det kan inte vara annorlunda. På distriktsnivån finns barn- och ungdomskonsulenter anställda av distrikten. För Salt innebär det utmaningar vad gäller samordning och genomförande, kopplingen mellan lokalplan och riksplan kan bli för svag. Vi har med detta när vi tittar på hur en ny organisation för EFS – och Salt – skulle kunna förbättras.

Men finns det en missuppfattning kring hur EFS och Salts ekonomi hänger ihop? De är separata!  EFS hjälper endast till att förmedla gåvor till Salt, vilket är rätt små summor. Det är INTE så att den gåva man ger till EFS automatiskt delas med Salt. Om det är så vi tror, så kanske EFS riskerar att bli Salts fiende! Eftersom Salt är självständigt så behöver även Salt få gåvor från föreningar och enskilda. För närvarande behöver Salt varje år ta en halv miljon från sitt sparkapital för satsningar som Skatten och Soul Children. Här riktar jag en utmaning till dig. Ta med en Saltpost i ditt givande! Ge ett anslag till Salt från EFS-föreningen om gåvorna fortsätter att öka. Salt är EFS framtid. Och kanske en del Salt-föreningar ska bli nyplanteringar i EFS för evangeliets skull.

Salt behöver dig. Som förebedjare. Som ledare. Som givare. Som styrelseledamot. Vad säger Gud till dig?

Linnea är inte den som ger upp

Det är en vacker höstkväll då vi möts i skymningen på Söder i Stockholm. Linnea är liten och späd till det yttre, men bär en oerhörd styrka och uthållighet i sin person.  Jag undrar om jag får fråga om hennes ålder och när hon svarar att hon är 42 ångrar jag nästan att jag frågat. Hennes åldersgener är få förunnade. Hon ser så ung och oförstörd ut och det är en sådan kontrast till vad vårt samtal ska komma att handla om.

Linnea är dokumentärfilmaren som gått en lång väg för att komma dit hon är i dag. Hon har jobbat med film i olika former i drygt 20 år.

Linnea

– Det har varit en jättelång väg fram till där jag är i dag. Det handlar om att vara så dum att man inte ger upp och skaffar sig ett lättare liv. Så är det faktiskt, säger Linnea och tonläget förändras. Med sorg och allvar i rösten berättar hon att många av hennes kollegor har slutat för att det är så jobbigt. Och det handlar om att stå ut med att det är jobbigt!

Just nu är Linnea aktuell med sin film Never give up son som hade Sverigepremiär i våras. Och precis som titeln antyder så handlar den också om tre killar som inte ger upp trots en lång och svår väg.  De har alla varit kriminella sedan barnsben och det har format deras identitet. Det är den enda väg de känner till. En av filmens huvudpersoner, Naiel, får ett påtagligt möte med Jesus och det förändrar honom radikalt. De andra killarna i filmen, Uldis och Khole blir också troende och genom det får de energi att bryta sig ur sina negativa mönster.

– Även om det blir en ögonblicklig förändring för killarna så är det en livslång process att leva ett nytt liv och att förändra sin gamla identitet, säger Linnea. För om man så tidigt har blivit kriminell så är det i princip allt som ska suddas ut. Man får börja om från början med att ta reda på vem man är.

Linnea menar att man ska förändra sina värderingar, hur man ser på pengar och materiella saker, vad som är viktigt. Synen på människor, på kvinnor – allt är nytt!

Allt det där var väldigt spännande. Hur gör man det, ändrar identitet? Det är ett stort arbete som inte så många skulle klara av.

Filmen lanserades på Lettlands största biograf i Riga i november förra året och i våras gick den på lettisk teve. Nu är den lettiska frivården intresserad av att visa den för sin personal. De tycker filmen visar på en annan syn på kriminella än den traditionella.

– Min dröm är att filmen även ska visas i svenska fängelser, då skulle jag bli så nöjd, säger Linnea med längtan i rösten.

I Sverige finns filmen som hyrfilm på SF Anytime och det går även att hyra den att visa för grupper till exempel i kyrkor, skolor eller fängelser. Då hyrs den via Filmcentrum som distribuerar filmer för grupper. De medverkande kan även komma till gruppen så att man kan samtala om filmen.

Från början tänkte sig Linnea Widén en bana som stillbildsfotograf och gick fotoskola i USA. När hon kom tillbaka till Sverige frilansade hon på olika film- och teveinspelningar, vilket hon även gjorde innan USA-vistelsen. Skillnaden nu var att den rörliga bilden blev mer intressant och samtidigt visste hon att hon inte ville jobba som fotograf.

– Jag ville jobba med regi för då jobbar du med bild, med skådespelarna, koreografin, musiken – allt – och det är jättesvårt av det skälet, berättar hon.

Vägen dit bestod av att hon erbjöd sina tjänster gratis för att komma in i branschen. Så småningom fick hon betalt och jobbade som regiassistent under flera år och såg till att jobba med många olika regissörer för att lära sig så mycket som möjligt innan hon själv vågade ta egna steg. Det var först när hon kom till Stockholms stadsteater som hon upplevde att hon lärde sig på riktigt. Där fanns tid att analysera och värka fram språket och rörelserna. Tid som sällan finns vid film- och teveproduktioner.

– Att jobba med dokumentärfilm gör mig lycklig men det är inget man ska göra om man vill bli rik, konstaterar Linnea.

Hon berättar att det alltid är svårt att få finansiering och många ger upp av den anledningen.

I dag jobbar Linnea som inslagsproducent på UR (Utbildningsradion) i olika projekt. Hon har just avslutat ett nio månader långt projekt om mobbning. Det är också så starkt förknippat med filmen Never give up son. Många kriminella har blivit mobbade i barndomen. Nästa projekt är en serie om läsförståelse hos just intagna.

– När jag fick frågan kände jag direkt i hjärtat att det här vill jag göra. Det blev också en naturlig fortsättning efter Never give up son, berättar Linnea och värmen hörs i rösten när hon berättar om det nya hon ska göra.

I caféet där vi sitter staplas stolar på borden. Skymningen har blivit kompakt mörker och vi förstår att de väntar sig att vi ska lämna lokalen.  Jag är ändå avslutningsvis nyfiken att höra vad Linnea tänker om framtiden och vad som ligger henne varmt om hjärtat. Hon berättar att hon vill fortsätta fördjupa sig i ämnet kriminalitet, att det är där tankarna finns.

– Jag tror inte jag är färdig med kriminaliteten. Jag är med om ett unikt uppdrag nu där jag får vara en av de få som får förtroende att kliva in i våra svenska fängelser. Jag ser det som ett stort förtroende och får erfarenheter som är få förunnade.

Och i framtiden hoppas jag ju att det kommer någonting som är lite lättsammare med humor eller så som omväxling, säger hon med ett klingande skratt.

Rättfärdiggörelse av nåd genom tron

Det hela handlar om hur vi ska få det rätt ställt med Gud. Utgångspunkten är att det finns ett grundläggande problem i relationen mellan Gud och människa: synden. Människan beskrivs i Bibeln som ett offer. Men hon är också en av ondskans aktörer, vilket hör ihop med att hon är syndare.

Vid funderingar på hur människans gudsrelation kan återupprättas uppstår frågan varför Gud inte bara kan vara tolerant och se mellan fingrarna.

För det första kan inte Gud vara tolerant mot det onda! Gud beskrivs i Bibeln som helig och rättfärdig, med andra ord extremt allergisk mot all ondska och orättfärdighet. Sig själv kan Gud inte förneka. Därför är inte toleransens väg öppen för Gud. Det onda kan inte bara få passera.

För det andra är toleransen inte alls lika radikal som nåden. Tolerans är bra, men även om den flyttar ut gränserna för det acceptabla så har den alltid sina gränser. Någonstans slår även den tolerante näven i bordet: ”Detta kan jag inte längre tolerera.” För det som finns utanför toleransens gränser finns inget hopp. Tolerans kan dessutom ha något av överseende i sin karaktär. ”Det där var inte rätt, men jag ser mellan fingrarna …” Det är stor skillnad på att vara tolererad och att vara älskad.

Bakom rättfärdiggörelsen ligger att Gud själv i Kristi korsdöd tar på sig sin egen reaktion mot all orättfärdighet. I människans ställe tar Kristus kostnaden. Därför kan Gud vara nådig. Det som är fel är fortfarande fel. Guds nåd tar inte bort gränserna, men den går över alla gränser. Det som är fel kan bli förlåtet. Det som är dött kan få liv. Guds nåd är inte i första hand kraft. Den är förlåtelsens och upprättelsens gåva till människan som tar emot i tro. Kristus har betalat kostnaden.

Observera att tro inte betyder att Gud säger: ”Ja, här har jag en människa som presterar tro. Då kan jag ge henne nåd som belöning.” Tro används som ett uttryck som står i motsats till alla prestationer. Det är inte på grund av tro som vi får nåden, utan genom tron.

Exempel på praktiska följder av den lutherska rättfärdiggörelseläran:

1. Vad jag än gjort finns det hopp. Gud är inte tolerant; Gud är nådig. Förlåtelsens väg är alltid öppen.

2. Jag är inte vad jag gör. Jag är djupast sett vad Gud förklarar mig vara för Kristi skull: rättfärdig (Rom 4:22–25). Detta är balsam för en prestationsupptagen människa som hela tiden kämpar med att duga inför sig själv och andra.

3. Jag får lägga bort alla andliga mindervärdeskomplex. Gud har för frälsningen fått det han behöver i Kristus. Andliga övningar och karismatiska upplevelser kan vara bra, men de ger mig inte större tillträde till Gud. Deras poäng är att rusta mig för att tjäna medmänniskan.

Precis som en buljongtärning ger smak åt en hel soppa, ger den lutherska rättfärdiggörelseläran smak åt hela livet för en kristen.

Rektor och direktor inympas i gemenskapen

Johannelunds teologiska högskolas morgonmässa den 8 september var festligare än vanligt. Då välkomnades rektor Kjell O Lejon och direktor Hans Boije officiellt till Johannelunds gemenskap. Stunden bjöd på varma skratt, Studentkåren gav bort ett evigt kaffekort till studenternas förmiddagsfika och missionsföreståndare Stefan Holmström påminde om roten som bär, utifrån Romarbrevet 11:18.

– Ni får bäras av roten, av allt det som redan nu finns här på Johannelund och inympas som nya skott i grenverket för att bära frukt, sa han.

Unikt resursmaterial för Tweens-ledare

Tweens (10-16 år) har länge varit en åldersgrupp som befunnits lite mitt emellan i den vanliga kyrkliga verksamheten. Ordet tweens kommer just från engelskans between (mellan). Men flera satsningar de senaste åren har fokuserat just på denna åldersgrupp. Hela körkonceptet Soul Children riktar sig till denna grupp och som ett verktyg för Soul Children-ledare och andra som arbetar med tweens lanserar nu Salt tillsammans med Bibeln idag ett nytt resursmaterial: Btweens.

– Jag har försökt hitta ett material för tweensandakter och hittade inget i Sverige, säger Maria Smeds, nu tjänstledig samordnare för Soul Children. Därför översatte vi ett från Norge.

I vårt grannland är Btweens utgivet av Bibelleseringen, den norska motsvarigheten till Sveriges Bibeln idag. Därför var ett samarbete med Bibeln idag här i Sverige en självklarhet.

– Tillsammans har vi översatt och på sina håll kulturanpassat innehållet i resurshäftet med syfte att det ska fungera i hela den svenska kristenheten.

Resurshäftet består av 15 samlingar där varje samling har tre moduler. Först en bibeltext/andakt, möjlighet till fördjupning i texten och sist en aktivitet. Modulerna är lite olika långa för de olika samlingarna men kan kombineras fritt för att fungera i olika typer av grupper och situationer. Målgruppen för just detta material är grupper med 10–13-åringar.

– ”Tweens” är varken barn eller tonåringar och det kan därför vara svårt att ”placera” dem. Men det är en härlig och resursstark grupp som har mycket att ge. Det är därför viktigt att ta vara på dem. Vi hoppas att detta häfte kan inspirera till att förmedla Bibelns budskap på ett kreativt sätt till åldersgruppen, säger Olof Brandt på Bibeln idag.

Materialet finns att beställa på www.salt.efs.nu/webbutik för omgående leverans.

En välsignad konfirmationssommar

Förra hösten drömde Salts styrelse i Borås om att få göra två konfirmationsläger. Men trots många anmälda och lång kölista var det svårt att våga tro att två läger var möjligt att genomföra.

– Men nu står vi här, sommaren är över och vi har på Sommargården Ekhagen i Borås fått förmånen att ha haft två konfirmationsläger. Sammanlagt fick vi konfirmera 44 konfirmander, säger Elin Lindvert genom konfirmationsledarna i Lutherska missionskyrkan Borås.

Utöver konfirmanderna har tio faddrar (före detta konfirmander på Ekhagen) varit involverade, fått fungera som hjälpledare samt fått undervisning och växa i sin tro.
Lägren var tre veckor långa och har haft innehåll som morgonbön, lektioner, smågrupper, bönegrupper, äventyrsaktiviteter, kvällsaktiviteter och aftonbön. Konfirmanderna har bott ihop, delat livet, diskuterat livsfrågor och trosfrågor samt vuxit som individer, både genom undervisning och praktiska övningar som höghöjdsbana och äventyrshajk.
– Vi konfirmandledare har fått bevittna hur många ungdomar kommit till tro och hur deras föräldrar har fått ta del av det kristna budskapet. Vi hoppas, tror och ber för att sommarens konfirmander och deras föräldrar fortsätter att finnas i vår församling i vårt framtida arbete. Det får ni gärna vara med oss och be för.

David dejtar på bästa sändningstid

David möter mig med ett varmt och öppet leende, vilket också ofta syns i programmet.

Hur kom du med i Tro, hopp och kärlek?

– Det började med att en kvinna som hade hand om castingen mejlade mig och presenterade programidén. Först trodde jag nog att det var ett bluffmejl, men jag ringde upp produktionsbolaget och ja, det var på riktigt. De berättade att det var ett program som ville visa prästers vardag, men som också innehöll ett dejtingmoment.

– Min förhoppning är att programmet ska väcka ett intresse och öppna för samtal, inte bara om tron utan även om en kristen livsstil, säger David Castor.– Min förhoppning är att programmet ska väcka ett intresse och öppna för samtal, inte bara om tron utan även om en kristen livsstil, säger David Castor.

Vad fick dig att tacka ja?

– Först och främst var jag nyfiken på själva produktionen, inte tjejerna i första hand, utan faktiskt själva program­idén. Det är spännande att få vara med om ett äventyr, och att få tillfälle att presentera den kristna tron – det var viktigare än att presentera prästyrket. Men att vara präst och ju så klart också att vara kristen och vill SVT ge utrymme åt mig att tala om min tro på bästa sändningstid, då är jag inte sen att tacka ja. Det är en väldig bredd på prästerna inom vår kyrka, och ibland är det de präster som tolkar den kristna tron lite annorlunda än vad jag gör som får det största mediautrymmet. Så i bakhuvudet hade jag också att det här var min chans att balansera mediabilden av en präst en smula.

Hur har kvinnorna som du dejtar valts ut till programmet?

– De fick skriva ett brev där de presenterade sig i text och bild, och berättade vem de vill dejta utifrån presentationen av oss som SVT sände i våras. Sedan fick jag helt enkelt välja ut vilka jag ville träffa. En reflektion är att de flesta som skriver ett sådant brev berättar vad de jobbar med, vad de tycker om att göra på fritiden och vad de tycker är roligt i största allmänhet – det blir en väldigt aktivitetsinriktad presentation. Givetvis skriver alla om sin tro och sin gudsrelation, för de frågorna betonade jag starkt i presentationsprogrammet. Men det som är svårt att skriva är hur du är som person. Det är svårt att exempelvis skriva ”jag är världens mest ödmjuka person” – även om så skulle vara fallet. Det fungerar helt enkelt inte så. Och det är ju lite av ett dilemma eftersom det är ju hur en människa är som är det viktiga, det är där attraktionen uppstår.

Är du nöjd med produktionen, blev det vad du förväntat dig?

– Så här långt är jag väldigt nöjd. Nu har ju produktionsbolaget spelat in en massa material som de kan klippa ihop på många olika sätt. Skulle de vilja göra något som mer liknar ”Bonde söker fru” är det fullt möjligt och skulle de vilja göra ett rent ”livsfrågeprogram” så är det också möjligt. Nu är tanken att landa någonstans mittemellan och det tycker jag att de verkligen har lyckas med.

Vad är dina tankar efter att ha sett första avsnitten?

– De första programmen innehåller ju naturligtvis väldigt mycket presentationer, så man lär känna alla deltagarna. Men det blev också några djupdykningar i de samtal de visade och jag hoppas att det blir mer av den varan i de kommande programmen.

Känner du igen dig själv i hur du skildras?

– Ja, jag känner igen mycket av mig själv, men de har också renodlat min personlighet. Ett exempel är att jag skrattar väldigt ofta i programmet, riktigt så mycket skrattar jag inte i vardagen.

Du skrattar mycket, men blir det någon gråt i programmet?

– Ja, såklart blir det även gråt, men jag tänker inte avslöja om det blir jag som gråter.

Vilken del av din vardag har de filmat?

– De har spelat in en gudstjänst i Västerkyrkan, en samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan i Hässleholm. De har även skildrat lite av ansvarsgruppens fikaförberedelser och själva kyrkfikat. De har även varit med på en hajk i Röke med Salt-scouterna där det är många barn och ungdomar som hoppas att de inte klipps bort. I övrigt har de filmat mina möten med kvinnorna, själva dejtingmomentet, både ute och i mitt hem, när jag kommenterar händelserna och träffar Mark (Levengood, programledaren, reds anm).

Upplever du att programmakarna har förstått dig som präst och troende?

– Ja, rent generellt, även om det finns tillfällen då de inte förstått fullt ut, om man säger så. Men det var ett mycket lyhört produktionsbolag, många av dem som jobbade där hade god förståelse av den kristna tron och var förankrade i kyrkan personligen eller via släkt och vänner. Några i produktionsteamet var till och med engagerade i olika frikyrkor.

Hur upplevde du respekten för den kristna synen på samlevnad och äktenskap?

– Stor, verkligen. Det blir ett tema i programserien där vi delar vår syn på samlevnad och de praktiska frågorna, som hur långt kan man gå i den fysiska intimiteten i ett tidigt skede och så vidare. Här skiljer vi fyra präster och pastorer oss åt, precis som de vi dejtar. Men vi är alla utifrån lite olika infallsvinklar förankrade i vår kristna tro även på det området.

Med full förståelse för att du inte kan berätta hur det går, men har din medverkan i programmet påverkat dig på ett personligt plan?

– Jag tycker det är svårt att utvärdera det så här tidigt. Till skillnad från fakta eller sakfrågor är jag långsam att lära mig när det gäller livsfrågor. Det tar ett tag innan jag ser vad, och på vilket sätt, det har påverkat mig. Det som har hänt så här långt är att vi har spelat in programmet under några veckor, vilket har varit en intensiv och på många sätt omtumlande period. Nu, när serien börjat sändas, går vi in i ett nytt skede, vilket kanske kommer att påverka mig mer. För nu börjar jag synas i teverutan, det kan tänkas att folk känner igen mig på stan. Det kan bli så att jag får fler förfrågningar att komma att predika och att hålla förrättningar.

– Min förhoppning är att programmet ska väcka ett intresse och öppna för samtal, inte bara om tron utan även om en kristen livsstil. Om det blir fler tillfällen att dela tron på för både mig och andra så är det en stor vinst. När jag träffade de and­ra medverkande fick jag en stark känsla av att det är det vi har gemensamt – vi är inte med för att vi i första hand desperat söker en partner, utan för att vi vill visa på vår tro.

När jag avslutar intervjun med att fråga hur det går med kärleken så vet vi båda att det ör en fråga David inte får svara på, men han ler sitt vanliga leende och säger:

– Ni får helt enkelt följa programmet!