Vi brukar sammanfatta vår vision och mission i frasen: att göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd. Men med detta självklara påstående följer dock frågorna när, var, hur och för vem? Det enkla svaret på sista frågan är att Jesus är till för alla, här hemma i Sverige och ute på våra internationella missionsfält. Det förutsätter att vi lever i vår vision och att vi håller fokus på den. Och det är det där sista – att hålla fokus – som är något vi kristna i allmänhet, och kanske i synnerhet vi svenskkyrkliga, har lite svårt för lite till mans …

Om vi till exempel tittar på idrottsvärlden är fokus extremt viktigt. De som populärt kallas för vinnarskallar har gemensamt att de är extremt fokuserade på målet. Samma sak kommer igen i näringslivet och i stort sett alla livets områden. Vår förmåga att hålla fokus har en enormt stor betydelse för resultatet av vårt arbete och för hur våra liv utvecklas. Paulus är inne på samma spår när han skriver: ”Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas.” (1 Kor 9:26)

Många av de utmaningar som vi möter, både i kristenheten i stort och i vår kyrka med EFS, bottnar i ett förlorat eller otydligt fokus. Inte minst de senaste turerna kring S:ta Clara och deras matutdelning vittnar om detta. Likaså den pågående debatten om flyktingmottagandet och om vi som kristna verkligen är kallade till att hjälpa alla. När man med Bibeln som grund försöker begränsa vem som ”är din nästa” har inte bara fokus förlorats, utan ett helt felaktigt fokus har intagits. Också den ganska förvirrade debatten om Jesus verkligen är enda vägen, sanningen och livet – eller om det finns parallella vägar till Gud – vittnar om ett otydligt fokus.

I evangelierna läser vi om hur Jesu lärjungar ofta tappade sitt fokus och i värsta fall förlorade sig i destruktiva debatter. Jesu sätt att återge dem rätt fokus är genialt och lika aktuellt i dag som när det hände första gången:

”Och när han var hemma igen frågade han dem: ’Vad var det ni talade om på vägen?’ De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av dem som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: ’Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.’ Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: ’Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig.’” (Mark 9:33b–37)

Kan det vara så enkelt?

Därför är S:ta Claras matutdelning viktig, inte bara för dem som blir mättade, utan för EFS, och för vår kyrka. Därför är frågan om hur vi tar emot flyktingar mycket viktig, inte bara för oss som kristna utan för hela vårt land. Om vi håller fokus på att göra honom som är vägen, sanningen och livet – känd, trodd, älskad och efterföljd.

• Della
• Twittra