Om konsten att inte drunkna i bokfloden

Just nu är bokens tid. Så här års översvämmas tidningar och tidskrifter av hundratals bokanmälningar, recensioner och – snart – julklappstips. Om du inte sett dem redan i år så kommer rubrikerna inom kort: ”Vi tar ett dopp i bokfloden”, ”Bokfloden sinar aldrig”, ”Vi gör en djupdykning i den kristna bokfloden”.

Blir du lika stressad som jag?

Visserligen har jag under många år som förläggare och förlagschef på Libris förlag starkt bidragit till, ursäkta uttrycket, tryckvågorna, men det hjälps inte.  Jag blir stressad ändå, och jag vet varför.

Förra året kom det ut mer än 10 812 nya böcker i Sverige – broschyrer och småskrifter oräknade. 10 812 nya boktitlar. Ser du dem framför dig? Omslagen, färgerna, de tusen och åter tusen bladen av romaner, recept, kalla fakta eller livsöden som rinner neråt i en aldrig sinande ström.  Det blir djupt, det rinner snabbt. Och det tar aldrig slut. Snart kommer nya böcker som någon säger att du ”måste” läsa.

Så ja, jag tror att bokfloden är farlig.  Man kan drunkna eller dö av stress.

Men om du är som jag, och faktiskt älskar att läsa, och vet att 178 eller 320 sidor riktigt bra berättelse kan påverka dig och ditt liv enormt mycket mer än 140 twitter-tecken eller tusen klick på skojiga ”Du kan aldrig ana vad som hände sen”-länkar – vad gör du då?

Jag har svaret: Drunkna inte i bokfloden, men drunkna gärna i en bok.

Att drunkna i en bok är aldrig farligt. Visst … du måste kanske hålla för näsan när du stiger ner i den värld som finns inuti. Du behöver med säkerhet hålla ögonen öppna för att uppfatta allt som händer därnere.  Troligen känns allt ovanför ytan väldigt avlägset och dämpat. Men det blöta du känner på huden kan vara tårar, av skratt eller vemod.

Jag ber några människor i min omgivning och på Facebook berätta om sina bästa läsupplevelser. De säger till exempel Sagan om ringen, Anne på Grönkulla, Ben Hur, Narnia, Vargskinnet, Ödehuset, Kulla-Gulla, Det, Utvandrarna, Jag heter inte Miriam eller ”en bok min farmor tecknade och rimmade åt mig för fyrtio år sen”. Svaren blir fler än människorna jag frågar.

Men det mest spännande är hur de berättar om sina läsupplevelser. ”Jag sveptes in i en annan värld mer magisk och förtrollande än min egen.”

”Jag läste sakta för att den inte skulle ta slut för fort.”

En kvinna skriver om boken hon en gång för länge sen köpte och bar hem till sitt dragiga hyresrum i Skottland:

”Jag stängde in mig på rummet, sjönk ner vid elementet med täckjacka och vantar (för det var ohyggligt kallt och alla vindar löpte genom fönstren) och började läsa. Och timmarna tills mitt nästa skift bara försvann. Helt magiskt: jag märkte inte kylan, märkte inte att fötterna värkte eller att jag var hungrig… Jag bara läste, helt fångad av berättelsen.”

När jag hör om sådant blir jag lycklig. Jag bryr mig inte längre om bokfloden. Jag vill bara drunkna i en bok.

Bibelvandring

Petrus möter barnen när de kommer och han berättar att de nu ska få följa med och se hur hans liv ser ut. De träffar strax på några av Petrus vänner som, precis som Petrus själv, är fiskare. De går vidare och möter en annan av Petrus vänner – Jesus! Det är en speciell tid barnen kliver in i och de hinner uppleva båda hur Jesus tillfångatas, dödas och uppstår. Barnen är aktiva i allt det som händer, de ställer frågor och försvarar Jesus när han tillfångatas.

När Petrus har förnekat Jesus får barnen se hur nedslagen och uppgiven han känner sig. Petrus berättar för barnen om känslan av att ha svikit en vän och hur tungt det känns. Tillsammans går de ner till stranden vid Umeälven. Där har någon tänt en eld och vid elden sitter det en man. Vem är det? När de kommer närmare ser de att det är Jesus. Han är inte död längre! Jesus och Petrus möts där vid stranden och barnen får vara med och se Petrus bli upprättad och förlåten av den vän han har svikit.

Detta var ett smakprov på en av många bibelvandringar som man har genomfört i Lycksele, med Mikael Stenlund som en nyckelperson till satsningen. En bibelvandring är en form av levande teater där publiken intar en aktiv roll och tillsammans med skådespelarna går in i berättelsen. Barnen som är med får möjlighet att både ställa frågor, interagera med skådespelarna och uppleva bibelberättelsen med flera sinnen. Mikael Stenlund, ungdomskonsulent i Norrängskyrkan, berättar om arbetet.

– I Lycksele har vi genomfört bibelvandringar för skolbarn i 15 år. Det har alltid varit ett ekumeniskt projekt där församlingarna på orten har samarbetat. En föreställning kan visas 80 gånger på en vecka och då når vi 900 barn!

Ni har ordnat bibelvandringar i 15 år nu. Vad driver dig och er att fortsätta?

– Med bibelvandringarna kan vi slå ett slag för Bibeln och lyfta Bibelns berättelser! Och efter en vandring får barnen med sig samtalsfrågor till skolan. Det kan bli en öppning att få prata om ”de stora frågorna” som till exempel skuld, förlåtelse och hur man är en bra medmänni­ska. Och det ekumeniska arbetet som sker kring bibelvandringen är väldigt positivt. Nya vänskapsband har formats.

Hur har ert samarbete med skolan fungerat?

– Vi har ett gott samarbete med skolan, berättar Mikael. Vi har varit tydliga med vad vi vill med bibelvandringarna för att skapa trygga ramar. Och vi vet att sättet bibelvandringarna är upplagda på ryms inom läroplanen. Det har självklart krävts en del samtal med skolorna men eftersmaken har bara varit god.

Har du några tips för den/dem som vill ordna en bibelvandring?

– Börja med att samla en liten grupp, helst ekumenisk, som kan skapa ramar för vandringen och ”grovtänka”. Fundera över vad ni vill förmedla, vad barn i dag behöver höra och vilka bibelberättelser som kan användas utifrån detta. Läs Bibeln tillsammans och anteckna idéer. Utgå från vad som finns tillgängligt i omgivningen och lokalerna. En källare kan användas som fängelsehåla och till exempel korsfästelsen kan iscensättas som ett skuggspel. När ett manus har vuxit fram – med stationer och bibeltexter – är det dags att hitta ideella som vill agera skådespelare, hjälpa till med dekor eller ordna kläder.

– Det har varit roligt att se hur flera av de ideella som först var tveksamma till om eller hur de kunde bidra sedan verkligen har hittat sin plats och uppskattat gemenskapen, säger Mikael.

Anglikanska kyrkan inspirerar till mission i Sverige

Under två dagar träffas drygt 60 präster, diakoner och andra kyrkligt engagerade från hela landet för att uppmuntras av bland annat Tim Lea, från Fresh Expressions of Church i England och av ärkebiskop emeritus Anders Wejryd.

– Min erfarenhet är att många av dem som driver frågorna om mission i Sverige är för mycket i kyrkan för att missionen ska kunna ta fart, säger Wejryd i konferensens inledning.

Han menar att även om många vill att församlingen ska vara ett befriat område, så säger all erfarenhet att levande och sunda församlingar behöver dialektiken med livet i övrigt.

– Och det handlar om att hjälpa varandra att se hela livet i trons perspektiv. Mission är inte främst att dra människor från världen, utan att vi ger varandra redskap för att vara i världen, utan att bli av världen. För vi kristna behövs ju i världen och världen behöver människor burna av evangelium, säger han.

Mycket av inspirationen under konferensen kommer från anglikanska kyrkans arbete med Fresh Expressions of Church i England. Tim Lea förklarade att grundtanken med Fresh Expressions är en form av kyrka för vår föränderliga kultur, som i första hand startats till gagn för våra medmänniskor.

– Det är en utvecklande resa, som behöver tas i olika steg, säger han.

Strategin är att först lyssna in sin omgivning, sedan älska och tjäna. Därefter kan man börja bygga en gemenskap där ett lärjungaskap kan utforskas. Efter detta kan en kyrka formas för att sedan låta processen börja om. Allt detta ska enligt grundtankarna understödjas av bön, lyssnande och i relation med den världsvida kyrkan.

– Vi måste vara drivna av sammanhanget, då kan vi överbrygga klyftor.

EFS missionssekreterare Tin Mörk är ordförande i nätverket för Nya sätt att vara kyrka, den svenska varianten av Fresh Expressions. Hon poängterar att det egentligen inte handlar om nya uttryckssätt, utan om ett nytt förhållningssätt.

– Det handlar om en kyrka som främst är inriktad på de människor som inte är med i en församlingsgemenskap eller relaterar till kyrkan, säger hon. Det får oss att fundera på till exempel hur vår gudstjänst skulle se ut och hur vår musik skulle låta om vi i första hand utformade allt efter dem som inte nu är med?

Under konferensen blir deltagarna fortsatt uppmuntrade att fundera kring vad en kyrka är, hur detta kan landa i respektive församling och det lyfts även fram många goda exempel från svenska sammanhang som satsar på att hitta nya sätt att vara kyrka.

EFS utsträckta händer

På Sveriges sydspets finns EFS i Betaniakyrkan där Elise Sahrling arbetar som diakoniansvarig.

– Jag vill tro att vi som kyrka kan bidra med något och att det är livsnödvändigt för oss att möta människor, oavsett våra olikheter, berättar Elise.

Betaniakyrkan har valt att inte starta något eget initiativ för att hjälpa de flyktingar som befinner sig på Malmö centralstation, utan stöttar det som redan görs. Organisationen Hela människan i Malmö grundades av medlemmar från olika kyrkor i staden och de samarbetar kring diakonala frågor. Tillsammans med Hela människan i Malmö har EFS Betania under de senaste tolv åren vandrat på stan och bjudit in till öppen kyrka med andakt och enkelt fika två gånger per vecka. Det är ett arbete de planerar att fortsätta med.

– Vi gör det lilla vi kan och vill vara trogna i det. Vi hoppas att alltfler ska bli välsignade genom det, säger Elise avslutningsvis.

Tillsammans med Svenska kyrkan har EFS-föreningen i Boliden respektive Jörn, utanför Skellefteå, sedan länge arbetat med att möta nykomlingar. År 2002 fylldes de tomma lägenheterna i Boliden och Jörn av omkring 650 asylsökande och nyanlända flyktingar.

– Det började med att tonårsgruppen gick från cirka 15 till 50 ungdomar över en natt. Då började vi fundera på vad vi kunde göra och hur vi kunde hitta något som håller i längden, berättar Anita Lundqvist, präst i Svenska kyrkan och EFS, som varit med sedan starten för 13 år sedan.

Tankarna landade bland annat i en öppen kyrka mellan klockan 18.00–20.30 varje tisdag, som nu blivit tradition. Det har blivit en mötesplats för dem som nyligen anlänt till Sverige. Mycket handlar om att skapa en kontaktyta så att de som kommer hit får kontakt med varandra. Det är också en koppling till det nya samhället.

– Förutom tisdagarna deltar de nyanlända i vår vanliga verksamhet. Det är vårt mål att inte ha för många specialsamlingar för då blir det omöjligt att integreras, säger Anita. Hon tror att flyktingsituationen kommer att fortsätta och behöver ett långsiktigt arbetssätt.

– Även om vi kan tycka att det vi gör inte är så mycket så får vi ta emot stor tacksamhet och glädje från dem som kommer hit. Dessa möten är något jag inte skulle vilja vara utan. Fast jag skulle förstås önska att orsaken bakom såg annorlunda ut, fortsätter hon.

Utanför Partille, utifrån Furulundskyrkan, finns en sedan tre år tillbaka nyplanterad EFS-grupp i Öjersjö där Anders-Petter Sjödin är verksam. Det finns i nuläget ingen flyktingförläggning i närheten. Området är i stort sett monokulturellt men för EFS-gruppen ses inte det som en anledning att inte agera. Hos dem finns en längtan att vara en utsträckt hjälpande hand.

– Vi tänker att Partille precis som and­ra kommuner måste ta sitt ansvar. När det kommer hit människor på flykt kan vi åtminstone vara känslomässigt förberedda, säger Anders-Petter Sjödin. Han berättar om det mänskliga engagemang som finns och den resurs som kyrkan med alla sina tillgångar utgör.

– Överlag är kyrkan i Sverige en väldig resurs. Där finns människor som bryr sig och som har evangeliet i sina hjärtan. Det är inget konstigt att man stäcker ut en hand. Jag tänker att vi kan vara en del i lösningen på många av de problem som finns i samhället, berättar Anders-Petter.

Salt + EFS = Framtiden

Jag har bestämt träff med Johanna Björkman, 27 år, Salts generalsekreterare och Charlotte Erdtman, 29 år, ordförande i Salts riksstyrelse. Jag vill veta hur de ser på sig själva som rörelse, hur de tänker om framtiden och kopplingen till EFS. Och jag vill veta hur det kommer sig att det råder oklarheter om vad Salt är.

– Det viktigaste folk behöver veta är att Salt är EFS barn- och ungdomsorganisation. Den bildades 2005 av flera skäl, bland annat ekonomiska och att ungdomarna inom EFS ville göra sin röst hörd.  Salt är för unga av unga, berättar Johanna.

Charlotte flikar in att visionen är att unga ska lära känna, komma till tro på och följa Jesus. Nu har vi funnits i 10 år och har börjat forma vår identitet.

Är det en modfälld eller optimistisk 10-åring? 

– Positiv! Definitivt en positiv 10-åring med aptit på livet, utbrister Johanna. Det har varit häftiga år! Vi har på ett tydligt sätt upplevt hur Gud kallat oss till att vara pionjärer och bära med oss det goda arvet från EFS. Samtidigt bryter vi ny mark och går våra egna vägar.

Det är med entusiasm och tryck i den norrländska rösten hon berättar om Salt. Jag hör och känner hennes brinnande iver, inte i första hand för Salt, utan för barn och ungdomar – att de ska få möta en levande Kristusgestalt.

Bryta ny mark, hur då?

– Vi har till exempel tagit in material från Norge i syfte att erbjuda verktyg för mission för barn i Sverige. Dels är det söndagsskolematerialet Skatten för 3–10 åringar och så är det körkonceptet Soul Children för 10–14 åringar. Soul Children är speciellt för det står på tre ben; musikaliskt, andligt och socialt. Det är alltså inte bara en vanlig kör utan här vill man gå djupare och även bygga på vad som är viktigt i den åldern, menar Johanna. Både Skatten och Soul Children når också en bred ekumenisk spridning.

Hur förklarar ni relationen mellan Salt och EFS?

– Jag skulle säga att relationen ser olika ut på olika nivåer. På riksnivå har vi en väldigt god relation. Det funkar bra och vi jobbar nära men olika. Vi upplever att vi har mycket stöd från EFS som bollplank, både med administration och när vi hamnar i svåra situationer, säger Johanna.

– Som bäst fungerar relationen när vi lyssnar till och inspirerar varandra och tar det vi säger på allvar. Jag har sett så fina exempel då unga sagt vad de tycker, det kan låta helt annorlunda än hur en EFS:are skulle ha uttryckt sig – men det tas emot väl och det blir så fina samtal, berättar Charlotte. Hon fortsätter; Jag vet att Salt behöver EFS och jag kan inte tänka mig EFS utan Salt!

Relationen kan se olika ut beroende på var man är i landet. Charlotte tror att otydligheten i många fall beror på bristande kunskap. Att Salt och EFS är separata organisationer går många förbi.

Hur kommer det sig att skillnaden mellan Salt och EFS blir otydlig? 

– Vi är två olika organisationer inom samma rörelse och vi står varandra väldigt nära. Det krånglar till det lite att vi inte, utom i Sydsverige, har egna distriktsorganisationer såsom EFS har. Det gör att man inte hittar Salt så tydligt i alla nivåer i den struktur man är van vid från EFS. Framförallt jobbar vi med lokalföreningar och en riksnivå. På riksnivå är Salt väldigt tydligt sin egen organisation. Vi har vår egen identitet, vårt eget arbete, egna anställda och en egen styrelse, säger Johanna.

På lokal nivå har man visserligen Saltföreningar men vad som är EFS verksamhet respektive Salts verksamhet flyter ihop. Johanna fortsätter:

– Ofta är det EFS:are som är ledare i Salt-grupperna och då blir Salt lätt en produkt på pappret. Där vill de hjälpa sina medlemmar så att Salt blir någonting levande och att de känner att de är Salt:are.

Hur vill ni att Salt ska fungera?

– Det är viktigt att barn och ungdomar får ha sin egen organisation, att det finns möjlighet för ungdomar att forma sitt eget, sin egen kultur. Tidigare upplevde ungdomarna att de inte kunde göra sin röst hörd i EFS-sammanhang. Det fanns så många föreningsproffs som tog plats.

Eftersom vi är EFS barn- och ungdomsorganisation vill vi ha en nära koppling till EFS och att det ska kännas naturligt för Salt:are att gå med i EFS. Vi vill inte att unga tappar bort tron och den kristna gemenskapen när de lämnar tonåren. Där tycker jag att man inom både Salt och EFS har en utmaning att fånga upp och skapa goda förutsättningar för unga vuxna att fortsätta vara en del av den kristna gemenskapen, uttrycker Johanna.

– Barn och unga är inte bara framtiden, de är även nutiden!, säger Charlotte.

Är ni rustade för framtiden rent ekonomiskt?

– Det här med ekonomi är svårt. Vi är EFS barn- och ungdomsarbete men bärs inte av EFS ekonomiskt utan vi bärs till största del av statsbidrag och av en halv rikskollekt som vi får av Svenska kyrkan. Statsbidraget har dessutom sjunkit rejält under senare år, konstaterar Johanna.

– Jämför man EFS på nationell nivå så samlar de in runt 25 miljoner per år och Salt får in cirka 500 000 kronor. Det blir svårt att pedagogiskt att förhålla sig till det när man hela tiden får höra att barn och unga är det viktigaste vi har, tillsammans med utlandsmissionen.

– Många givare tror nog att om de ger gåvor till EFS så kommer det Salt till del, men det stämmer ju inte. Vi står på egna ben och vi är helt beroende av egna gåvor. Vi skulle behöva minst 500 000 till varje år för att vara i ett bra utgångsläge så att vi kan stötta de lokala sammanhangen, jobba pionjärt och med utvecklingsarbete. Som det är nu går vi mycket back både på Skatten och på Soul Children, säger Johanna.

Hur ser ni på statsbidraget?

– Vi vet att pressen på kristna ökar och kraven att särskilja religiösa organisationer från myndigheter ökar. Vi kan fortsätta leva så här en tid men vi måste ha beredskap för att staten inte längre kommer att ge oss pengar och då måste vi ha ett bärarlag som på riktigt förser oss så att vi kan fortsätta vår verksamhet, konstaterar Johanna.

Vad är den största utmaningen just nu?

– Att bygga en känsla för Salt på lokal nivå i hela landet. Jag skulle också säga att det är att hitta vägar framåt för ungdomssidan nu när vi märker att de traditionsenliga  rikslägren inte lockar deltagare på samma sätt som tidigare. Där behöver vi tänka helt pionjärt. Vi behöver lyssna in andra barn- och ungdomsorganisationer som står i samma frågeställning, resonerar Johanna.

– Att få EFS:arna att förstå vad Salt är, vad Salt gör och vad vi vill – det är viktigt!

problematiken blev tydlig för Charlotte under årets årskonferens i Umeå:

– Vi delade ut vår jubileumsbok om vad som hänt under våra 10 år. Samtidigt delade vi också ut 1500 givarkort för autogiro eller engångsgåvor. Vi hoppades på att människor inom EFS skulle känna att det här är någonting jag vill vara med och bära. Resultatet blev att vi bara fick tillbaka ynka fem blanketter och tre av dem var ifyllda av Salts egna styrelsemedlemmar. När jag först fick höra det blev jag väldigt arg men också väldigt ledsen, säger Charlotte med sorg och allvar i rösten.

– Det är ju ett symptom på någonting annat. Jag tror inte att EFS:aren har dåligt med pengar. Kanske är det brist på förtroende eller okunskap kring vad Salt är och gör.

Hur ser framtiden ut för Salt?

– Vi vill verkligen att barn i Sverige ska få möta Jesus och växa i sin tro. Skatten är ett viktigt redskap där. Det har fått ett genomslag vi inte hade väntat oss och det kostar oss mycket pengar – pengar vi inte har. Så är det även med Soul Children. Det här är material vi verkligen har lyckats med så vi vill verkligen inte sluta med det utan vi vill satsa och det gör vi. Frågan är hur länge till det går? Hittills har Gud på märkliga vägar skjutit till pengar. Och det behövs, menar Johanna.

– Tweens (10–14 år) är en av de målgrupper vi lätt tappar i kyrkan. Det är en av de svåraste grupperna att nå och behålla. Soul Children har fått större genomslag än vi trodde. Vi är nästan lite handfallna. Vi undrar hur vi ska kunna tillgodose den enorma längtan som finns ute i landet. Hittills har vi valt att ta av Salts eget kapital för att kunna möta behoven, vi går back ekonomiskt. Vi kanske kan fortsätta som vi gör nu i max 2–3 år till innan vi går i konkurs – om inte det ekonomiska läget ändras för oss. Då har vi tömt hela vår sparbössa, säger Charlotte och Johanna, och nickar uppgivet mot varandra.

– Vi går in med inställningen att vi ber och så tror vi att Gud förser i det som Han kallar oss till att göra. Samtidigt, ur ett styrelseperspektiv är det svårt att lägga budget och tänka framåt när det är många osäkra moment, menar Charlotte.

Hur ser ett drömscenario för framtida Salt och EFS ut?

Johanna och Charlotte ser på varandra med drömmande blick och intensiteten i samtalet väcks till liv igen.

– I en drömvärld så vill jag dels ha ett större kansli där vi kan ha fler evangelister, visionärer, inspiratörer och entreprenörer som kan åka ut och inspirera och hjälpa till på lokal nivå. Och att de barn som vuxit upp med Skatten och Soul Children har blivit rotade i sin tro så att de fortsätter vara lärjungar och går med Jesus i vardagen. Tänk er en ung våg av lärjungar som kommer och inspirerar, får vara till glädje och betjäna äldre generationer inom EFS.  Att vi är en rörelse med liv i, betonar Johanna.

Charlotte flikar in att det är viktigt att ta tillvara nyfikenheten i alla led. Att de som tillhört Salt i 10 år naturligt kliver in och blir EFS:are som både föryngrar och tror på EFS idé och vision. Vi vill vara idé- och visionsbärare där, samtidigt som vi hoppas att de unga går in i, bygger på och för vidare det goda som är EFS.

– Samtidigt som EFS:are uppmuntrar sina barn att engagera sig i Salt så att de blir utrustade och får utrymme att växa i sin tro, tillägger Johanna.

Vad betyder EFS och Salt för varandra idag?

– EFS ger oss våra rötter. Det är där vi är förankrade och det ger oss en teologisk och ideologisk grund. Salt får vara en plattform för unga och EFS har gett oss ett mandat och sagt att ”Vi tror på er och ber för er och vill stötta er. Ni är viktiga för oss”.

– Det finns så mycket gott att hämta från det EFS gjort och gör och vi inspireras verkligen av dem. Vår önskan är också att vi får inspirera EFS. Ibland räcker det med att få se barn och unga för att inte tappa hoppet om en framtid för rörelsen. Men vår förhoppning är att EFS:arna ska göra mer än bara titta på oss, säger Johanna.

– Vi vill att EFS:aren ska känna glädje, tillit och samhörighet med Salt. Att vi går i samma riktning som en rörelse fast som två olika organisationer, avslutar Charlotte.

Sat-7 satsar på utbildningsprogram

Det plingar åter till i Enaam H. Abou Khalils dator på kontoret i den kristna satellitkanalen Sat-7:s splittnya byggnad i utkanterna av Libanons huvudstad Beirut. Ytterligare ett mejl från någon av kanalens cirka 10 miljoner tittare i Mellanöstern, Nordafrika och USA har nått hennes inbox.

– Vi får många mail från våra tittare i Irak och Syrien. De vill prata om sin hårda vardag, sin smärta och sina behov. En del ber om råd hur de ska handskas med sina traumatiserade barn, andra vill berätta om familjemedlemmar som har kidnappats, säger Enaam som är chef för Sat-7:s tittarrelationer.

I Syrien har cirka 12 miljoner flytt sina hem sedan inbördeskriget bröt ut 2011. Över fyra miljoner har tagit sig till grannländerna varav 1,2–1,8 miljoner till Libanon. I Irak finns minst 3,2 miljoner internflyktingar. Områden som intagits av islamistiska extremistgrupper som IS (Islamiska Staten) och Nusra-fronten är i princip ”rensade” på kristna och andra etnoreligiösa minoriteter. För de kristna som finns kvar i Syrien och Irak är oron ständigt närvarande.

– En del av dem kontaktar oss för att berätta att de fortfarande har hopp och tilltro till Gud, men de blir allt färre. De flesta hör av sig för att uttrycka ångest och förtvivlan, säger Enaam.

Sat-7 sänder från både Kairo och Beirut. De strävar efter att ha ett så brett programutbud som möjligt med ett kristet perspektiv.

– Vi har allt ifrån kyrkliga program och bönestunder till skolundervisnings- och barnprogram, men vi har även underhållningsprogram. De som lever i krig behöver mer än böner och undervisning, de behöver också få tillfälle att titta på något avkopplande, säger Enaam.

Det är dock utbildningsprogram som Sat-7 i Libanon satsar mest på nu. Det berättar Maroun Bou Rached som är produktionschef på Sat-7. Drygt 35 procent av de syriska flyktingarna i Libanon är barn i skolåldern.

– 80 procent av dem går inte i skolan. Om 10–15 år riskerar vi att ha en hel generation syrier som är analfabeter. I flera hundra år var kyrkorna ledande i att öppna skolor i Mellanöstern för att alla skulle få bra utbildning. Vi måste sträva efter det målet igen,  säger Maroun.

För cirka ett år sedan började därför Sat-7 att sända programmet ”Min skola” i en och en halv timme dagligen.

– Det riktar sig till syriska flyktingbarn och är uppdelat i 30-minuterslektioner där lärare undervisar i matte, engelska och arabiska. Undervisningen följer det syriska skolschemat. Responsen har varit överväldigande. Vi förolämpar inga muslimer i skolprogrammen eftersom vi inte visar några kristna symboler eller pratar om religion, säger Maroun.

De har nyss avslutat första säsongen och ska börja spela in nästa.

– Nu planerar vi även att ha undervisning i naturvetenskap och animerade lektioner, säger Maroun.

Det är förbjudet att anlägga officiella flyktingläger i Libanon. Flyktingarna bor därför utspridda varhelst de kan finna plats, framförallt i informella skjulläger, men även i slumområden. Långt ifrån alla har tillgång till teve.

– Därför planerar vi att sätta upp stora tält med parabolantenner och satellitmottagare i de informella lägren så att fler barn kan titta på våra skolprogram. Då kan vi även besöka dem och göra utvärderingar, säger Maroun.

Många barn och ungdomar har suttit sysslolösa i lägren i över fyra år. Det kan lätt leda till att de radikaliseras och lockas till militanta jihadist-grupper.

– Mer bistånd till utbildning kommer att hindra många från att bli mujahedin (heliga krigare) i framtiden. Bra utbildning får dem att inse att det finns andra kulturer än jihad (heligt krig eller kamp) och att det går att leva i fred och ömsesidig acceptans med andra, säger Maroun.

Nu överväger Sat-7 att starta en kanal med enbart utbildningsprogram i arabvärlden.

– Den kommer inte att ha någon dold kristen agenda. Allt fokus kommer att ligga på att ge bra utbildning till alla. Utbildning styr unga människors riktning i det fortsatta livet, säger han.

Han pekar på att IS och andra extremistgrupper börjar ”undervisa” barn i tidig ålder.

– Genom tevesänd skolundervisning får mindre lyckligt lottade barn en andra chans och lär sig skilja mellan vad som är rätt eller fel när de gör sina livsval, säger han.

Sat-7 har även utbildningar för personal som arbetar med syriska flyktingbarn i Syrien, Libanon, Jordanien och Irak i hur de ska upptäcka om ett barn är traumatiserat samt hur de kan handskas med det. I slutet av september hade de dessutom en tiodagarskurs, i samarbete med frivilligorganisationer, för rektorer på tio kristna libanesiska skolor som har tagit emot syriska flyktingbarn om problem som kan uppstå och pedagogiska metoder att lösa dem. Rektorerna ska nu vidareförmedla kunskaperna till lärarna.

– Vi kommer snart att lägga ut filmsnuttar från utbildningen så att andra lärare kan lära sig av den, säger Maroun.

Flyktingströmmen har lett till att var fjärde person i Libanon i dag är syrisk flykting. Det har slagit hårt mot alla samhällssektorer. Konkurrensen om låglönejobb är stenhård. Samtidigt har FN skurit ned sitt bistånd. Libanon har infört hårda visumkrav för syriska medborgare och gjort det svårare för dem att stanna. Många försöker nu ta sig vidare till väst.  Det finns ingen statistik över hur många av flyktingarna i Libanon som är kristna, men nästan inga bor i läger.

– En del kristna syrier hade det gott ställt före kriget och kan fortfarande leva på besparingar. Andra får hjälp av kyrkor med boende och förnödenheter, säger Maroun.

I princip alla kristna flyktingars mål är att ta sig vidare till väst. Många befarar att Syrien och Irak kommer att tömmas på kristna. Fram tills för några år sedan hade Sat-7 en programserie med syftet att övertyga kristna araber att stanna i Mellanöstern.

– Men det var innan grupper som IS dök upp. Nu är det inte logiskt att försöka få människor att stanna i områden där de riskerar att dödas för sin tro, säger Maroun.

Maroun menar att lösningen framförallt ligger i att omvärlden på allvar försöker få ett stopp på IS framfart och krigen i Syrien och Irak, men även ett ökat stöd till lokala kristna kyrkor, institutioner och organisationer i Mellanöstern. Även i Libanon, där 30–35 procent av befolkningen är kristna, överväger många kristna att emigrera.

– Men när folk såg att vi byggde vår nya byggnad var det många som blev lugnade och sa ”om kyrkan spenderar pengar på detta så är det troligen tryggt att stanna”, säger Maroun.

Behoven är stora bland flyktingarna när det gäller det mesta, inte bara utbildning. Maroun säger att alla former av bistånd är viktigt.

– Genom att låta flyktingbiståndet gå genom lokala kristna organisationer, institutioner och kyrkor, istället för via andra kanaler, stärker man dem. Det hjälper oss att stanna och tjäna människor i nöd, säger han.

Maroun säger att gåvorna till Sat-7 har minskat på senare år vilket gör det svårt att sätta tidsramar för – och förverkliga – sin planering. I mars flyttade de till en stor ny byggnad med tre våningar. Stora delar är ännu inte inredda eftersom de saknar pengar.

– Syftet med flytten är att förbättra kvaliteten på våra program samtidigt som vi försöker dra in pengar på att hyra ut studios och kontor till andra. Därmed skulle vi bli mindre beroende av ekonomiskt stöd i framtiden, avslutar Maroun.

Hallå där Mia Ström

Vem är du Mia?

– Jag är gift och har två barn, en dotter och en son. Jag har också två katter. Jag bor i Spånga och jag jobbar fram till årskiftet kvar som präst i Lidingö.

Vad känner du inför ditt nya uppdrag?

– Det blir både roligt och spännande. EFS har en viktig roll i Svenska kyrkan och det blir spänannde och utmanande att hitta nya sätt att ta tillvara på den rollen.

Vad tror du blir största utmaningen?

– Att distriktet är så stort geografiskt. Det är stor variation på hur det är i föreningarna i distriktet.

Vad ser du fram emot?

– Jag ser mest fram emot att utveckla EFS och få möta människorna i distriktet i den situation och på den plats de är. Årskonferensen är en utmaning i sig, men det blir jätteroligt att träffa alla på ett ställe. Jag tror det är viktigt för EFS i Sverige och för distiktet att få mötas en gång varje år.

”Bättre än jag vågat tro!”

Tillväxt- och Nyplanteringsakademin, TNA, är en lärandegemenskap där ledargrupper från församlingar och föreningar får hjälp med att söka Gud för framtiden, formulera sin vision, sina mål och delmål. Hittills har 25 mindre och större före­ningar deltagit i denna process i Uppsala. Nu inleds en satsning även på nordligare breddgrader. Dels handlar det om inspiration, att se möjligheterna med den tid vi lever i men också att utrustas med konkreta verktyg för hur man kan komma vidare i sina EFS-sammanhang.

– Vi ser att det finns ett behov av detta. Sverige är ett avlångt land och vi har sett så goda resultat i Uppsala så då tänker vi att detta kan få serva EFS i Norrbotten, Västerbotten och Mittnorrland, berättar utvecklingskonsulent Ingrid Lundström, initiativtagare till satsningen.

Sjulnäs, Norrbotten, samarbetskyrkan i Sörböle i Skellefteå, Vasakyrkan i Umeå och EFS Gullänget i Örnsköldsvik skickade representanter från sina föreningar. Dessa har under helgen fått både undervisning och tid för bearbetning och gruppsamtal. Åsa Backlund från EFS Gullänget beskriver upptakten som över förväntan.

– Det blev mycket bättre än jag hade vågat tro. Det är ju så att när man befinner sig i sitt sammanhang så blir hindren, utmaningarna och problemen stora – det blir lätt att man pratar om de utmaningar man står inför utan att komma någonstans. Men nu fick vi inspiration att komma vidare i våra funderingar, berättar Åsa.

– Jag vet inte hur det kom sig, men när vi satte oss och började jobba med våra möjligheter så lossnade det. Vi fick gott om tid att diskutera tillsammans. Det är sällan man tar sig den tiden, men här var det bara en punkt på dagordningen att lyfta och det var vilka utmaningar vi står inför och hur vi ska arbeta med det, fortsätter hon.

TNA är en process med fem träffar utspridda över en längre tid än de inspirationsdagar som Växtkraft är. Det fungerar som en fristående fortsättning och finns tillgängligt även för dem som inte deltagit i Växtkraft. Under dagarna ges det egna sammanhanget stort utrymme.

– En förening vill börja jobba mer med bön, en annan tyckte att de saknade visionstänk och vill fördjupa sig där medan ett gäng vill satsa på ungdomsarbetet och få igång det, berättar Ingrid, som gläds åt mångfalden och de individuella processerna som helgen startat.

EFS i Gullänget har länge burit på tanken att ta del av något liknande och när de fick höra om TNA väcktes intresset på nytt.

– Först tyckte jag utmaningarna kändes oöverstigliga men när vi kom igång och började prata så lossnade det, det kändes rent magiskt! Vi hoppas nu kunna inspirera de övriga i föreningen och berätta om den handlingsplan som vi fått i uppgift att utforma, jag tror att det kommer bli mycket positivt, säger Åsa avslutningsvis.

Vi får välsigna barn i tre länder

Salts arbete med söndagskolematerialet Skatten – på äventyr med Gud är ett samarbete med organisationen Søndagsskolen Norge.

Det mesta av materialet produceras på kontoret i Oslo och översätts sedan till svenska för utgivning i Sverige och Svenskfinland. Samarbetet innebär bland annat att två dagar varje termin möter medarbetare från Salt norska kollegor och går genom kommande termins texter.

– Tillsammans letar vi i texterna, i bönen och i fantasin efter verktyg som kan hjälpa barnen att upptäcka och lära känna Gud mer, säger Rakel Brandt, Skatten-redaktör på Salt. Kanske blir jultexten mer levande om alla barn får en ballong att ha innanför tröjan så att magen blir som Marias?

Redaktionsrådet träffades i Uppsala i september. Under en paus utbrister Karin K Manvik, Søndasskolen Norges programutvecklare:

– Tänk att det vi sitter här tillsammans och jobbar fram till slut kommer ut till många tusen barn i både Sverige, Norge och Finland!

På plats i missionsland

I början av november åker drygt 275 anställda på medarbetardagar till Addis Abeba i Etiopien. Medarbetardagarna är en fortbildning för alla EFS cirka 400 medarbetare som görs vart femte år. Förra gången var i januari 2011 på Pite havsbad. Utbildningen är för alla med en tjänst på över 50% eller mer.

I början av 2014 startade planeringen för årets medarbetardagar och tankarna om Etiopien dök upp som ett förslag.

– Vi i arbetsgruppen tittade på flera olika alternativ i Sverige för att se om vi kunde få till ett billigare alternativ men i slutändan visade det sig att man hamnade på samma summa vare sig man var i Sverige eller i Etiopien, säger Annika W Gunnarsson, ekonomi- och personalchef.

Medarbetardagarnas syfte är att skapa arbetsglädje, inspiration, hopp och att hjälpa oss att arbeta i samma riktning: för Kristi rikes tillväxt både i Sverige och internationellt.

– Nu får de anställda bekanta sig med en viktig del av EFS identitet, arbete och kallelse direkt på plats i ett missionsland tillsammans med den lokala kyrkan i Etiopien. Kan det bli bättre, avslutar Erik Johansson, internationell missionssekreterare.

Medarbetardagarna finansieras genom årliga avsättningar, samt en retroaktiv återbetalning på vår försäkring i Folksam.