Just nu är bokens tid. Så här års översvämmas tidningar och tidskrifter av hundratals bokanmälningar, recensioner och – snart – julklappstips. Om du inte sett dem redan i år så kommer rubrikerna inom kort: ”Vi tar ett dopp i bokfloden”, ”Bokfloden sinar aldrig”, ”Vi gör en djupdykning i den kristna bokfloden”.
Blir du lika stressad som jag?
Visserligen har jag under många år som förläggare och förlagschef på Libris förlag starkt bidragit till, ursäkta uttrycket, tryckvågorna, men det hjälps inte. Jag blir stressad ändå, och jag vet varför.
Förra året kom det ut mer än 10 812 nya böcker i Sverige – broschyrer och småskrifter oräknade. 10 812 nya boktitlar. Ser du dem framför dig? Omslagen, färgerna, de tusen och åter tusen bladen av romaner, recept, kalla fakta eller livsöden som rinner neråt i en aldrig sinande ström. Det blir djupt, det rinner snabbt. Och det tar aldrig slut. Snart kommer nya böcker som någon säger att du ”måste” läsa.
Så ja, jag tror att bokfloden är farlig. Man kan drunkna eller dö av stress.
Men om du är som jag, och faktiskt älskar att läsa, och vet att 178 eller 320 sidor riktigt bra berättelse kan påverka dig och ditt liv enormt mycket mer än 140 twitter-tecken eller tusen klick på skojiga ”Du kan aldrig ana vad som hände sen”-länkar – vad gör du då?
Jag har svaret: Drunkna inte i bokfloden, men drunkna gärna i en bok.
Att drunkna i en bok är aldrig farligt. Visst … du måste kanske hålla för näsan när du stiger ner i den värld som finns inuti. Du behöver med säkerhet hålla ögonen öppna för att uppfatta allt som händer därnere. Troligen känns allt ovanför ytan väldigt avlägset och dämpat. Men det blöta du känner på huden kan vara tårar, av skratt eller vemod.
Jag ber några människor i min omgivning och på Facebook berätta om sina bästa läsupplevelser. De säger till exempel Sagan om ringen, Anne på Grönkulla, Ben Hur, Narnia, Vargskinnet, Ödehuset, Kulla-Gulla, Det, Utvandrarna, Jag heter inte Miriam eller ”en bok min farmor tecknade och rimmade åt mig för fyrtio år sen”. Svaren blir fler än människorna jag frågar.
Men det mest spännande är hur de berättar om sina läsupplevelser. ”Jag sveptes in i en annan värld mer magisk och förtrollande än min egen.”
”Jag läste sakta för att den inte skulle ta slut för fort.”
En kvinna skriver om boken hon en gång för länge sen köpte och bar hem till sitt dragiga hyresrum i Skottland:
”Jag stängde in mig på rummet, sjönk ner vid elementet med täckjacka och vantar (för det var ohyggligt kallt och alla vindar löpte genom fönstren) och började läsa. Och timmarna tills mitt nästa skift bara försvann. Helt magiskt: jag märkte inte kylan, märkte inte att fötterna värkte eller att jag var hungrig… Jag bara läste, helt fångad av berättelsen.”
När jag hör om sådant blir jag lycklig. Jag bryr mig inte längre om bokfloden. Jag vill bara drunkna i en bok.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet