Vad tror du att de här dagarna får för betydelse för EFS i framtiden?

Åsa Farmery, lärare, Hagabergs folkhögsskola, Södertälje
– Det måste betyda mycket. Det är så många över hela landet som har varit här som har fått med sig saker härifrån. Jag tror att det kommer märkas på olika sätt, det skulle vara konstigt om allt bara var som vanligt när alla kom hem.

Dieter Pettersson, fastighetsskötare och vaktmästare på Kornhill, Halmstad
– Jag åt lunch med några etiopiska äldstebröder och vi började genast prata strategier, planering och visioner. Där tror jag vi har mycket att lära av varandra, de är väldigt målmedvetna. Framförallt i mottagandet av de som kommer till oss från andra länder – det är en ökad förståelse.

Jens Peterson, församlingsherde, Norra Gotlands pastorat
– Gud har varit väldigt närvarande. Andligt vitalt! Bönen kommer att få uppsving, längtan efter bön. Bibeln, det kommer vara mer intensitet och intresse att läsa ordet och samtidigt har vi fått höra vittnesbörd som är tagna rätt ur apostlagärningarna. Så folk blir nog hungriga.

Eric Voelz, Pastor i Piteå
– Tacksamheten över vad Gud har gjort och att samtidigt inte stanna kvar i det utan att se att det är samma Gud i Sverige som har gjort stora under i Etiopien och som längtar efter att göra fantastiska saker i Sverige.

Vad bär du med dig från medarbetardagarna i Addis Abeba?

Mikael Rastas, konsulent, betlehemskyrkan och mittsverige
– Det jag blivit mest tagen av är deras naturliga sätt att be och tala om Bibeln och att tala om sin tro. Där har vi mycket att lära oss – det är någonting som jag tar med mig. Det här med att prioritera bönelivet är någonting som kommer att få en konsekvens för mig.

Oscar Oders, ungdomsledare, lutherska missionskyrkan, Borås
– Det har varit mycket tal om missionshistoria. Det är bra att veta varför EFS är som det är och hur det har kommit till den punkt där vi är i dag. Annars vet vi inte varifrån vi grundar vår framtida utveckling.

Julia Franzén, distriktskonsulent, Västsverige
– Inspirerande, välsignat (Gud har varit väldigt konkret i konferensen) och helt galet.  Bara det att vi har tagit oss hit är helt galet! En känsla av samhörighet på ett annat sätt med de som är här och med de som jag jobbar tillsammans med.

Maria Smeds, utvecklingskonsulent, Uppsala
– Mötet med School of Jazz Music. Ledarens beslutsamhet i att utbilda musiker med ett hjärta för Jesus i musiken. Det är en dimension av att de tillber när de spelar. I Sverige behöver vi förstå att musicerande i kyrkan är inför Gud och att sångledaren är en ledare inför Gud som ska leda människor till ett Gudsmöte.

Jonas Nordén, missionär, Addis Abeba
– Det har varit fantastiskt att få se alla 275 svenska deltagare på plats i Addis Abeba och höra att andligheten i Mekane Yesus-kyrkan redan gjort avtryck i deras liv. Jag var lite ängslig innan över att svenskarna skulle reagera mer på att saker och ting inte fungerade som där hemma. Men jag har inte märkt någonting av det. Det har överraskat mig.

EFS skriver ny historia i Etiopien

För två år sedan föddes en, då till synes, galen idé. Erik Johansson, EFS missionssekreterare kom med förslaget att hålla medarbetardagar i Addis Abeba i Etiopien. I början på november blev idén till verklighet för 275 av EFS och Salts anställda. Det har varit ett digert program med historiska inslag och livsförvandlande upplevelser.

Fortbildningsdagarna, som äger rum vart femte år, ger de anställda en unik möjlighet att mötas, samtala och inspireras. Den här gången blev det även förvandlande möten med systerkyrkan Mekane Yesus.

”Dagarna har varit fantastiska. Otaliga deltagare har bekräftat att det vi haft som målsättning och böneämne har blivit verklighet. Vi har fått ny kunskap, inspiration och kallelse att delta i Guds mission. Möten med företrädare för och medlemmar i Mekane Yesu-kyrkan på teologiska seminarier och kyrkorna i Addis Abeba, föredrag och seminarier om kyrkans strategiska ungdomsarbete, karismatiska andliga liv och besök i olika diakonala projekt har gett oss både fördjupade insikter och relationer”, skriver missionsföreståndare Stefan Holmström på sin blogg.

Intrycken har avlöst varandra. Etiopierna tackar oss gång på gång över att vi är här och de berättar att våra förfäder är anledningen till att de fått möta Jesus.

Glädje, hopp och längtan florerar hela tiden i luften på gudstjänster och i samtal och möten mellan andra EFS och Salt-kollegor från hela Sverige. Det råder en tacksamhet över att dela ”samma upplevelser”.

Det är fascinerande att möta vår systerkyrka, Mekane Yesus, som är världens största lutherska kyrka med över 7 miljoner medlemmar och att veta att den bland annat startades av våra missionärer för snart 100 år sedan. Kyrkan är präglad av bön, bibelläsning och evangelisation.

– Vi har mycket att lära av deras hängivenhet, uthållighet och målmedvetenhet. Det är en tankeställare och att de kan åstadkomma så  mycket med små resurser är fascinerande, säger EFS kommunikationschef Johan Ericson i tidningen Dagen.

En av veckans höjdpunkter som också fick historiskt värde var den ceremoni på Svenska ambassaden som alla 275 medarbetare var bjudna till. Det var en festlig tillställning med körsång, tal av speciellt inbjudna gäster som avslutades med middag i ambassadörens trädgård.

– Det här är med säkerhet den största svenska delegationen i Etiopien någonsin, sa Sveriges ambassadör Jan Sadek, mäkta berörd av kvällens program.

Mot slutet av veckan hade vi festmiddagsgudstjänst i en närbelägen lokal. På väg tillbaka till hotellet fick var och en varsin fackla och vi gick i led och var ljus längs hela Meskel square, revolutionstorget. Vi sjöng psalmer till Guds ära ända tills polisen förbjöd oss att fortsätta och släcka facklorna.

– Det är häftigt att vi är flera från samma sammanhang som fått dela den här upplevelsen och nu åker vi tillbaka till våra jobb och bär förhoppningsvis med oss frön som inte bara skall vara vackra att titta på utan verkligen ha landat hos oss och börjar växa och gro och brinna i våra hjärtan för mission i Sverige. Gud har gett oss utmaningen att Sverige är ett missionsland, säger Barbro Jonsson, volontär, EFS personalnämnd. ν

Ungdomsalpha – ett verktyg för mission bland ungdomar i Hortlax

I Hortlax är Ungdomsalpha ett verktyg för att möta ungdomar utanför kyrkan som vill prata om existentiella frågor. Stefan Wennberg är en av de drivande i projektet. Jag ringde upp honom för att höra lite om deras arbete.

– Vi startade upp i januari-februari med en första Ungdomsalphakurs, berättar Stefan entusiastiskt. Det var ett gäng ungdomar som börjat hänga hemma hos ett par som gått en vanlig Alphakurs här i församlingen. Vi förstod att här fanns ett behov som vi kunde möta.

Konceptet Ungdomsalpha är mycket likt vanlig Alpha för vuxna. Samlingen börjar med middag och lek direkt när ungdomarna kommer med skolbussen. Sedan följer sång, föredrag och samtalsgrupper. Hösten 2014 var Stefan, tillsammans med två ungdomar från föreningen, på en internationell konferens om just Alpha för ungdomar i Holy Trinity Bromton Church i London.

– Det var en inspirationskonferens och lansering av nytt material för Youth Alpha. Det finns en Alpha-app, filmer och massa gratis resurser att tillgå – både på engelska och nu även lite på svenska, fortsätter han.

Filmerna använder Stefan både för att själv få inspiration till föredragen och för att kunna visa för ungdomarna på samlingarna. Totalt har det i församlingshemmet i Hortlax samlats en grupp på upp till 20 ungdomar under våren. Många fortsatte även på höstens kurs och några nya personer tillkom också. Tillsammas med ett litet ledarteam med både vuxna och ungdomar har de två Alphaomgångarna varit en fantastisk inspiration för Stefan.

– De tänker ju inte riktigt på samma sätt som jag gör själv, konstaterar han. Många är inte alls uppvuxna i kristna hem och det är roligt och intressant att få inblick i hur deras tankar går.

Initiativet till Ungdomsalphagruppen har tagits väl emot av både församling och förening. Även om många av ungdomarna kanske hellre gör annat på helgerna händer det att de dyker upp på både gudstjänster och ungdomssamlingar.

– Vi är glada att vi har tid och möjlighet att satsa på Ungdomsalpha. Det handlar bara om prioritering. Man får ta bort något möte eller något som är mind­re viktigt, menar Stefan.

För det här är mission på riktigt. Och en inspirerande sådan!

Vem tolererar vad?

Tolerans har blivit ett modeord i västvärlden. Men få känner till ordets bakgrund, det vill säga de bakomliggande tankarna och deras historiska rötter.  Det är förmodligen därför det är så märkligt få som kopplar samman västerlandets kristna kulturarv med just toleransbegreppet. Inte sällan har detta arv under senare tid tvärtom utpekats som en av världshistoriens främsta bärare av intolerans. Problemet är att kritikerna till det kristna arvet samtidigt ofta förtiger eller förtränger något de tycks ta helt för självklart, nämligen att de lever i en tradition i vilken de har möjlighet att yttra sig fritt. Men det är ingen slump att det är i samhällen med kristen tradition de har möjlighet att fritt uttrycka sig och skriva sina debattinlägg – eller rentav anklaga kristendomen.

Kristendomsbilden förvrängs tyvärr inte sällan medvetet i vissa kretsar. I än fler verkar det närmast uppfattas som kontradiktoriskt att värna om tolerans samtidigt som man förespråkar en klassisk kristendomssyn. Uppfattningarna tycks dels ha sin grund i att de kristna rötterna till toleransbegreppet klippts av eller att grundläggande idétraditioner negligerats, dels i en vanställd kristendomsbild. Många kristna står rådvilla inför kritiken. Men det är de facto i den kristna tradition, inte i någon annan, som den moderna demokratin tagit form och som mänskliga rättigheter utformats och anammats. Det har skett tack vare en kristen tradition, inte till följd av att man lämnat det kristna arvet bakom sig, som ibland hävdas.

I det fortsatta arbetet med nedmonteringen av resterande kristna värderingar i vårt samhälle, med påföljande sekulär-liberal värderelativism, ser vi konsekvenser, till exempel i form av ökad psykisk ohälsa, som inte minst drabbar unga. Många är rådvilla och rådlösa. Här har vi ett uppdrag att fortsatt stödja, bygga och ge hopp.

Samtidigt som vi ser en tilltagande individualism, med påföljande åsiktsrelativism, ser vi ironiskt nog en rad tecken på en typ av tillväxande ”åsiktstyranni”, en tyckandets tyranni. Det gäller att hålla med om den nya ”toleranta” majoritetens åsikter. Annars kan man råka illa ut. I såväl samhälle som i kyrka finns det åsiktskontrollanter, som i toleransens namn snabbt är villiga att bruka likriktningspiskan. Vi ser inte sällan kristna som i åsiktsintoleransens namn råkar illa ut, inte minst om de hänvisar till Bibeln. Sällan görs skillnad på traditionell tro och ren och skär sekterism.

Bruket av så kallad intolerant tolerans visar sig på en rad sätt. Ett flertal metoder brukas för att nå målet om åsiktslikriktning i aktuella frågor. Men den sunda kritiken av den intoleranta toleransen måste framhållas för att såväl samhälls- som kyrkoklimatet skall kunna bevaras hälsosamt. Det är något som blivit fel om man i samhälle och kyrka tolererar allt utom de som inte tolererar allt, trots om de senare har uppfattningar som står på traditionellt sett goda kristna grunder, till exempel i trosbekännelsens form.

Vidare kan det ju uppfattas intolerant att i en mångreligiös samhällsmiljö fullt ut acceptera Jesu egna sanningsanspråk. Men det är väl knappast kyrkans sak att ändra på dessa anspråk eller att lägga andra ord i Jesu mun? Vi är väl satta att förvalta och oförvanskat föra vidare budskapet vi fått oss anförtrott – som gåva. Det är enligt kristen tro också så att Jesus inte endast är sann människa, utan även sann Gud, och som därmed är utgångspunkten i byggandet av ett genuint gott samhälle, som bär oss i detta, men även igenom död hem till sig. Det är inte intolerant att säga detta, utan sant. Det är heller inte en udda, individuellt och känslomässigt präglad uppfattning, utan den världsvida Kyrkans bekännelse. Kristna har genom kyrka, skola och sjukhus – dessa den kristna missionens trefaldiga kännetecken – fört detta budskap vidare i en strävan att bygga goda samhällen. Dessutom är det ju så att missionens Herre, Jesus, är Kyrkans huvud, vilken förutan Kyrkan, kroppen, dör. Att i någon förment välvilja förminska Jesus eller jämställa Honom med Muhammed, Konfucius eller Buddha kan kanske tyckas tolerant, men Kyrkan har endast ett huvud, den uppståndne Jesus. Att inte erkänna detta är att göra kyrkan huvudlös – och någon huvudlös kyrka befrämjar ingen – och ingen behöver henne i det långa loppet.

En genuin tolerans kan inget annat än att visa på att också den traditionella hållningen att ”Jesus är Herre” inte endast är en acceptabel, utan även intellektuellt respektabel hållning – även i ett sekulariserat Sverige.

Gustaf Adolfskyrkan i Hamburg öppnas igen

Kyrkan har genomgått en omfattande renovering. Fönster, el- och vattenledningar har bytts ut. Nödutgångar har öppnats. Lägenheter har renoverats och byggts till och hela kyrkan har handikappanpassats. Tack vare den nya hissen kan Rudolf Störch som är rullstolsbunden följa sin fru Maria till Svenska kyrkan.

– Det känns gott. Det är som om hjärtat gör ett hopp, säger han.

Trots att mycket rustats upp, återstår en hel del arbete. Bland annat skall väggbalkarna bytas. Under Tacksägelsedagens invigningsmässa använder komminister Nils Renman renoveringen som en metafor för den sårbarhet som är nödvändig.

– Det är bra att kyrkan är trasig. Den är precis som vi. I sprickorna blir anden synlig och nytt liv kommer fram.

Kyrkoherde Lena Brolin, Berlin, predikar om samariern som tackade Jesus och om konsten att tacka.

– Utanförskapet har haft olika namn genom historien. I dag heter det rom, flykting eller hemlös.

Redan 1883 startade EFS sin sjömansmission i Hamburg. 1907 invigdes kyrkan. Här kunde sjömän och svenskar läsa tidningar, övernatta och ringa hem. Här hölls också gudstjänster och undervisning i den svenska skolan.

Kyrkan var en av få byggnader i hamnområdet som stod kvar efter de allierades bombningar i andra världskrigets slutskede. Då delade kyrkan ut mat och kläder som skickades från Sverige.

– Än i dag har Sverige ett högst anseende i norra Tyskland, menar Nils Renman. Många i Hamburg känner till kyrkan.

Varje år arrangerar Gustaf Adolfskyrkan julbasarer med 22–24 000 besökare. För överskottet kan man göra ytterligare hjälpinsatser. Överskottet räcker till minst 200 hemlösa och andra som har akuta behov.

– Det finns ett enormt socialt engagemang här, säger Nils. Jag tror att det måste komma till Sverige också.

Under invigningsgudstjänsten får församlingen en hälsning från Anders Bergkvist, chef för Svenska kyrkan i utlandet, SKUT.  Paret Leif och Berna Enblom från Månsarp, Jönköping överlämnar ljusstakar. Deras församling har stöttat kyrkan ekonomiskt. Leif minns när han som 16-årig sjöman julen 1958 besökte Gustaf-Adolfskyrkan.

– Än i dag minns jag att jag fick sockar som en syföreningsdam i Boden hade stickat.

”Vi tackar dig” sjunger kören i slutet av invigningsmässan. Solen skiner in genom de nymålade fönstren. Efteråt serverar husmor Carina Bolte fika. ”Välkommen hem i utlandet” står det på hennes förkläde.

– Så är det. Många svenskar besöker oss – allt från fikasugna turister till männi­skor som supit upp sina pengar. Man kan vara långt hemifrån. Men så kommer man till ett kök där det står någon med nybakade bullar. Då känns inte hemlandet långt borta, säger hon.

Forskning om EFS mission i Indien

Rektor David Udayakumar för Gurukul Lutheran Theological College and Research Institute, Chennai har besökt EFS kansli för samtal om EFS historiska arkiv. En av hans teologistudenter, Nirmal Soren, kommer från den Evangelisk Lutherska kyrkan i Madhya Pradesh. Nirmal vill studera EFS tidiga missionshistoria i Indien, fram till 1923 då kyrkan bildades. Han vill forska i hur man förkunnade, hur man bedrev det sociala arbetet och hur man involverade indierna i evangelisationsarbetet. Nirmal vill även se om eller hur man anpassade evangeliet till den indiska kulturen.

Eftersom det mesta av grundmaterialet är på svenska behöver då ett urval av brev, protokoll och tidningstexter översättas till engelska, något som EFS arkivprojekt har som mål att kunna förverkliga.

Missionärer avtackas

Efter fem år som koordinator i Iringa, Tanzania, avtackades missionär Rune Persson tillsammans med sin hustru Ann-Katrin den 15 oktober. Ann-Katrin slutade sin tjänst redan förra året. Rune arbetade som koordinator för TEE-programmet i södra Tanzania. De många resorna mellan de tio stiften har även gett många och djupa relationer. Det blev tydligt i den avtackning som stiftsmedarbetarna i Iringa bjöd på.

Nu väntar ett liv som pensionärer för paret Persson. Det finns i dagsläget inga planer på någon efterträdare till Rune Persson. ELCT, Evangelical Lutheran Church in Tanzania, har i samråd med EFS konstaterat att ELCT bör kunna klara samordningen av TEE-programmet utan någon EFS-missionär. Det ekonomiska stödet kommer dock att fortsätta.

EFS tackar Gud för Ann-Katrin och Rune Persson och önskar dem lycka och välsignelse i dagar som kommer.

Hallå där David Castor

Under hösten har vi kunnat följa tre präster och en pastor i SVT’s Tro, hopp & kärlek. EFS-prästen David Castor var en av de medverkande, du kan läsa ett porträtt om honom i Budbäraren från september 2015. Sista delen i serien gick i mitten på oktober och då avslöjades att det som började med hopp slutade i kärlek för Davids del. Nu har vi träffat honom igen får några frågor:

Blev det som du tänkt dig?
– Nej, inte riktigt. Jag tycker att man i programmet klippte ihop för lite på djupet.  Det blev lite för likt ett vanligt dejtingprogram.

På det privata planet då, blev det som du tänkt dig?
– Jag hade inte tänkt mig så mycket. Jag gjorde inte upp så stora förhoppningar. Det var två veckors intensiv inspelning – så det var ingen förväntan men det fanns en försiktig förhoppning.

Hur känns det nu när du väl hittat din kärlek?
– Det är jätteroligt och känns både spännande och härligt. Vi är lite trevande och gör planer samtidigt som vi lär känna varandra. Vi är ett par och planerar för framtiden och giftermål.

Finns det någonting du hade velat göra annorlunda?
– Nej, egentligen inte. Jag är nöjd med tonen i programmet och hur de har presenterat oss. Det blev varmt och fint överlag. Någon blev kanske för ensidigt presenterad men det var ju så kort inspelningstid, så det berodde nog på det.

Skulle du göra det igen nu när du vet hur en tevesåpa fungerar?
– Jag skulle överväga det men det beror helt på syftet – vad man vill med programmet. Jag var med i Tro, hopp & kärlek för att få presentera prästrollen, kyrkan och tron. Den betoningen blev svagare än SVT hade sagt. Samtidigt har jag fått mycket respons från folk som säger att de tycker tron blev fint presenterad.

Sträck på er EFS:are!

När du läser detta har över tvåhundrafemtio EFS och Saltmedarbetare just återkommit från några intensiva och förmodligen omtumlande dagar i Addis Abeba. De har fått möta en liten del av det som är EFS internationella mission. De har fått en glimt av vår historia och EFS unika bidrag i Jesu uppdrag till sina lärjungar att ”gå ut i hela världen”.

I etthundrafemtio år har EFS skickat missionärer och gåvor till olika platser och sammanhang, framför allt i östra Afrika och centrala Indien. Det rör sig om flera hundra missionärer genom åren och stora ekonomiska summor som satsats på missionsuppdraget, att medverka till Kristi rikes tillväxt. Trots att det i många fall har varit ganska vanliga människor och oansenliga insatser så har frukten inte uteblivit. Det är ett fantastiskt resultat vi ser i dag. De människor som tack vare EFS missionsinsatser fått ett nytt liv i Jesus Kristus kan räknas i miljoner.

Sträck därför på er EFS:are och tacka Gud för att han har använt oss på ett sådant fantastiskt sätt genom åren!

Vi har varit med och byggt upp verksamheter och institutioner som i dag hjälper tiotusentals människor till en drägligare tillvaro och samtidigt sysselsätter tusentals människor med arbete! Vi har etablerat verksamheter (exempelvis skolor, högskolor och sjukhus) som vi sedan överlåtit åt andra att driva vidare till att bli självbärande.

Vi har naturligtvis också gjort misstag och misslyckats i en del fall, men sammantaget är EFS en stor framgångsberättelse. Det är en berättelse som genom åren byggt på människors hängivna engagemang, trofasta böner och osjälviska givande.

EFS prioriteringar och inriktning har präglats av dristighet, frimodighet och tillit till att Gud har allt i sin hand. Det har inom EFS funnits en angelägenhet att fler människor, både i Sverige och internationellt, skulle få lära känna den levande och uppståndne Herren, så att också de skulle få del av nådens gåva. Alla dessa kvaliteter har på olika sätt kännetecknat EFS genom historien.

Men uppdraget är inte slutfört. Det finns fortfarande miljontals människor över hela vår jord som varken hört om Jesus eller mött något av hans kärlek i praktisk handling. Gud är densamme i dag. Och han kallar på EFS, både till trofasthet att stanna kvar och till mod att gå vidare. Och han vill välsigna också dagens missionsarbete, så att det kan bära frukt i framtiden.

Han som ger uppdraget förser också med den kraft och de resurser som behövs. Frågan är om vi vågar och vill ställa oss till hans förfogande, med både ekonomiska gåvor och i form av nya missionärer.