Hallå där Johanna och Stefan

Den 5–8 maj 2016 möts vi i Södertälje under temat Älskad, Rustad, Sänd med betoning på Sänd. Budbäraren frågade Salts generalsekreterare och EFS missionsföreståndare hur du kan förbereda dig för inför möteshelgen?

Stefan Holmström, EFS missionsföreståndare:
– Det är viktigt att tänka igenom vilka EFS-föreningen eller EFS-gruppen nominerar som ombud så att vi får en bra representation på årsmötet. Jag hoppas att nya EFS-sammanhang tar vara på möjligheten att skicka ombud. Bland ombuden ser jag gärna både fler ungdomar och fler nysvenskar för det skapar en bra mångfald och bygger ett EFS för framtiden. Sedan är det också viktigt att föreningen samtalar om frågor som kommer upp på årsmötet och på så vis förbereder sina ombud.

Johanna Björklund, generalsekreterare Salt:
– Jag hoppas att var och en ska be om en förväntan på konferensen. Jag längtar efter att visa unga vuxna, oavsett om de studerar, är småbarnsföräldrar eller mitt i karriären, att Salt och EFS är relevanta för deras liv och att det finns så mycket gott att hämta.

– Konferensens fokus är på Sänd, utifrån Älskad, Rustad, Sänd och jag tror att vi har en spännande konferens framför oss när vi får söka Guds ansikte, fundera kring vår kallelse och också sända varandra ut i världen. Min förhoppning är att vi under konferensen ska kunna erbjuda relevanta verktyg för det kristna lärjungaskapet oavsett hur livet ser ut eftersom de två måste få hänga ihop. Kort och gott – jag tror det kommer bli riktigt bra!

EFS vill se missionsarbetet växa

Ett av målen för EFS internationella mission är att inom två år ha ökat antalet utlandsmissionärer till 20 stycken. För EFS Sverigemission under samma tidsperiod är ett av målen att verka för att minst fem nya gudstjänstfirande gemenskaper i Sverige startas.

Att EFS är en missionsrörelse går inte att ta miste på. Hela tiden finns ett fokus på att nå fler människor med evangeliet och hjälpa dem att erfara Guds kärlek på bästa sätt. Detta görs genom evangelisation, utbildningar av olika slag och diakonala insatser.

Tin Mörk och Erik Johansson är EFS två missionssekreterare och ansvarar för EFS missionsarbete nationellt respektive internationellt. De menar att det finns en längtan inom rörelsen efter ett växande missionsarbete. För att möjliggöra det behövs mer resurser. Detta är en av anledningarna till att EFS nu erbjuder människor att bli, vad de kallar, Missionsbärare.

Att bli Missionsbärare innebär att regelbundet be för EFS mission och  och att varje månad ge ett valfritt belopp.

– Att vara månadsgivare är i sig inte nytt, den möjligheten har funnits länge. Skillnaden nu är att återkopplingen blir tydligare och mer frekvent, säger Erik Johansson.

I gengäld och som ett tack får varje missionsbärare samtliga nummer av Budbäraren, återkommande bönemejl och nyhetsmejl samt en tackgåva lagom till jul. Dessutom får de förmånliga rese­erbjudanden till de platser där EFS arbetar för att se med egna ögon hur gåvorna används.

Vad är poängen med att bli Missionsbärare?

– Vi vill att människor ska känna att de blir mer delaktiga i missionsuppdraget, både i bön, i givande och i konkret kontakt med det som görs.. Vi vill knyta dem närmare verksamheten så att de förstår att de gör skillnad i människors liv. Vår önskan är att de verkligen ska vara vad namnet pekar på: Missionsbärare.

EFS båda missionssekreterare hoppas att erbjudandet om att bli missionsbärare ska ge förutsättningar för ett växande missionsarbete, även bland människor utanför EFS.

– Det finns många som brinner för mission och vi vill visa dem att genom att stödja EFS så stödjer de ett missionsarbete som är grundat på lång erfarenhet, stor kunskap och en kärlek till Guds ord och till människor, säger Erik Johansson.

Stefan Swärd i Rosenius fotspår

Stefan Swärd är en upptagen man och han är engagerad i hela svenska kristenheten. Är det en debatt på gång som rör kristna frågor är Stefan sällan långt borta. I sin blogg ventilerar han frågor om allt mellan himmel och jord. Hans senaste bok, ”Inte utan korset” är på många sätt en fortsättning på hans förra bok ”Efter detta” där Stefan brottades med hela frågan om himmel, helvete och Guds dom.

När han skrivit färdigt den boken upplevde han att han behövde skriva en bok till för att komma till punkt.

– Jag kände att jag behövde skriva om korset, säger Stefan. Det är ju andra sidan av myntet.

De två böckerna berör några av fundamenten i den kristna tron. På vägen upptäckte han att det finns tendenser i västvärldens kyrka att göra förkunnelsen tidsanpassad. Många förkunnare är rädda att tala om frågor som Guds dom och synden. Det i sin tur får väldiga konsekvenser både för församlingslivet och för enskilda människors liv.

– Ett urvattnat kors leder ju till en urvattnad kristendom som blir både ointressant och inte förmedlar något befriande budskap till människor. Plockar man bort att vi är syndare som behöver frälsning, nåd och befrielse – då blir det inget evangelium kvar i slutändan.

Istället för att förkunna om synd och behovet av försoning, väljer många att beskriva Gud som som bara allmänt kärleksfull och förlåtande. Men det är något helt annat att vara tolerant och se mellan fingrarna än att som Gud hata synden så mycket att det var värt att betala med Jesus död på korset.

– Värsta våldtäkten mot kvinnor i mänsklighetens historia har nog skett i Kongo. Om du tänker dig en Gud som är likgiltig för detta, som inte visar vrede över synden, över våldtäktsmännens handlingar – det är ju ingen Gud som älskar.

Stefan tycker att det finns en obefogad ängslan att tala om det svarta och de lite mörka sidorna i evangeliet. Själv har han inget riktigt bra svar på varför många förkunnare tonar ner betydelsen av synden och Jesus försoningsverk.

Kyrkan har i hög grad anpassat sitt budskap till rådande tidsanda, men faktum är att världen utanför kyrkväggarna inte alls är främmande för synd och skuld. Exempelvis bygger kvällstidningarna, för att inte tala om granskande TV-program, mycket av sin verksamhet på att avslöja människor som misslyckats och gjort fel – men det finns ju ingen nåd i deras budskap. Det handlar bara om att avslöja och hänga ut syndabockar. Men evangeliet avslöjar inte bara det onda utan erbjuder också nåden och befrielsen. Hur stor syndare man än är finns det nåd, befrielse och frälsning i Kristus Jesus.

– Domedagsförkunnelsen har i dag tagits över av miljörörelsen och av helt sekulära rörelser som pekar på att dagens livsstil gör att det kan gå helt åt pipan med jorden. Det ligger något i det. Ett kristet budskap kan också peka på det negativa men ändå förmedla hopp, framtid och tro – och dessutom visa på Guds lösning. Det är den stora skillnaden, poängterar Stefan.

På många sätt är Stefan Swärds bok en återgång och ett erkännande av klassisk luthersk teologi. EFS-teologen Agne Nordlanders gamla bok från 80-talet, Korsets mysterium, har varit lite av en inspirations­källa för Stefan. Och själv säger han att gamla EFS:are som har Rosenius och Luther som sina stora teologiska förebilder älskar hans bok. En släkting med EFS-anknytning påstår med bestämdhet att Rosenius skulle gilla boken skarpt.

Boken vänder sig till vanliga kristna. Men Stefan har också fått positiv respons från Alphakursdeltagare som ännu inte är bekännande kristna men som är nyfikna på kristen tro.

– Boken går ganska djupt in i olika bibeltexter men jag försöker ändå vara enkel och pedagogisk. Därför tror jag att den funkar som fördjupningsmaterial till Alphakurser och som utgångspunkt i predikoserier.

Stefan försöker sprida boken i alla möjliga sammanhang. Han har till och med gett ett exemplar till statsminister Stefan Löfvén, som har lovat att läsa den.

Vardagslivet som andlig övning

I dag finns det en stor längtan hos många efter att få fördjupa sig i andliga övningar. ”Spiritualitet” har blivit ett mycket positivt laddat ord. De råd vi får i artiklar och böcker handlar ofta om att söka stillhet och åka på retreat, att göra pilgrimsvandringar, att söka regelbundenheten genom exempelvis tidegärdens bönetradition och så vidare. Goda och nyttiga råd som vi i vår splittrade tid behöver! Men det finns en baksida, samma baksida som den som hade uppkommit i kyrkan vid reformationstiden. De andliga övningarna som ansågs leda tron vidare var av det slaget att de inte var möjliga att få in i vardagslivet för en vanlig människa. Skulle man verkligen kunna odla sin gudsrelation var man hänvisad till att bli munk, nunna eller präst. Vanligt liv med familj och arbete blev hinder för den kristnes utveckling. Var man gift och hade ett vanligt yrke hänvisades man till en B-lagskristendom.

Här är en av de punkter där reformatorerna vände på saken. Helgelsens övningsrum var först och främst vardagens olika uppgifter, de sysslor alla vanliga människor måste uträtta. I sina vardagssysslor tjänade en kristen Gud genom det hon gjorde för sina medmänniskor. Luther tog det latinska ordet vocatio (kall/kallelse) som användes för andliga övningar av det slag som munkar och nunnor utförde och använde det för vardagslivets sysslor. Vardagsbestyr blev avslöjade som andliga övningar. Luther sade vid ett tillfälle om hushållsarbetet: ”Även om de inte förefaller heliga är just dessa hushållssysslor mer värda än alla munkars och nunnors plikter.” Gudstjänsten fanns också i vardagen för den som hade fått sina ögon öppnade för detta perspektiv. En kristen kallas i en bemärkelse inte ut ur världen för att leva sitt kristna liv; hon kallas in i världen. Detta är raka motsatsen till sekularisering. Gud har med allt i livet att göra. Hjärtats bön hindras exempelvis inte av vardagens sysslor utan främjas av dem. Vardagen är full av böneämnen.

Här kommer därför några praktiska följder av Luthers kallelselära för oss kristna:

• Våra vardagssysslor är i detta ljus inget hinder för gudsrelationen. De ska istället ses som de andliga övningar de egentligen är, där vi får tjäna vår medmänniska i tacksamhet över det goda Gud gett oss genom tron. Vi får genom vardagens sysslor vara Guds medskapare och använda den kreativitet Gud lagt ner i oss. När vi möter inre eller yttre motstånd och svårigheter får vi också bära vårt kors och träna vårt beroende av honom som i allt delat våra liv. Det finns ur detta perspektiv inget sekulärt.

• Vi behöver inte förtvivla över alla goda råd i spritualitetslitteraturen som vi helt enkelt inte har möjlighet att förverkliga. Vi kanske varken har tid eller råd att åka på retreater eller pilgrimsvandringar. Det kan vara hur välsignat som helst med en retreat, men Gud använder även vardagslivets utmaningar för att forma en kristen när hon ser på sin vardag genom trons ögon.

• Livets mening är varken det arbete vi har att utföra som anställd eller det roliga vi kan göra på fritiden. Livets mening finns i vår relation med Gud. För att utveckla den vill Gud använda både söndag och vardag, arbete och fritid. Allt vi möter i våra liv kan få vara en del i Guds nådefulla formande av oss.

Svensk advent i London

Utanför kyrkan passerar en aldrig sinande ström av bilar tillsammans med de typiska röda Londonbussarna.

Just den här dagen är trafikstockningen värre än vanligt för ett hus har rasat och blockerar en huvudled några kilometer bort. Trafiken är ett återkommande samtalsämne i London – så också i dag. Vägarna är underdimensionerade och sårbara.

Sju modiga körsångare är de första på plats denna lördagseftermiddag i första adventshelgen. De har anmält sig utan att egentligen veta vad de kommer till – eftersom detta är första gången EFS London arrangerar något liknande. Efter en presentation och lite uppsjungning slappnar alla av och sångglädjen och julstämningen är påtaglig. Vi övar Stilla natt och lyckas även få till Dotter Sion i fyra stämmor.

Efter körövningen kommer barnen som ska vara med i luciatåget.

Jag uppmanar dem att härma mig i sången Nu tändas tusen juleljus. De svenska jul- och luciasångerna är nya för barnen, men inte för föräldrarna. Mammor och pappor nynnar med och uttrycker sin glädje över att deras barn får möjlighet att odla den tradition som de själva vuxit upp med.

Vi har samlats tillsammans med föräldrarna längst fram i kyrkan och barnen tittar storögt på mig och sjunger lite trevande. Efter en stund har vi övat in fyra luciasånger och lyckan är stor när de får öva i mikrofonerna. Om möjligt är lyckan ännu större när de får ta på sig sina lucialinnen och ljuskronor. Tre lucior och en pepparkaksgubbe blir årets startfält.

Klockan fyra öppnas portarna och folk börjar droppa in i den vackert adventspyntade kyrkan. Glögg och pepparkakor bjuds i nedre delen av kyrksalen som används som kyrktorg med fikaservering. Det känns som om vi befinner oss i Sverige. Barn, föräldrar och även några morföräldrar har hittat hit och de flesta pratar svenska. AnnaHelena och två personer från Holy Trinity Barnes arbetslag, tillsammans med flera ideella engelsmän från församlingen, är med och servar hela eftermiddagen. Jag ser att de ler lite med jämna mellanrum då de blir tilltalade på svenska av besökarna.

Jag möter enskilda, par och familjer som har bott i London i allt ifrån åtta månader till åtta år. Någon har aldrig bott i Sverige men har svenska föräldrar. Jobb, utbildningar eller kärleken verkar vara de främsta orsakerna till flytt till London. Samtalen kretsar lite kring jämförelser mellan svenska och engelska förhållanden. Jag förstår av samtalen att Sverige är unikt fördelaktigt under småbarnsåren. Alla dagis i England är privata och en dag på dagis i England kostar en månadsavgift i Sverige. Jag förstår också för första gången hur stort London är, lika stort som ett område utgörande flera städer i Sverige.

Gudstjänsten har förberetts av AnnaHelena Lindberg, Erik Engberg från Skellefteå och Lena Harris, som senast bodde i Uppsala och var linjeföreståndare för bibelskolan på Johannelunds teologiska högskola. De är alla EFS:are som bor i England.

När man bor utomlands blir svenskheten en påtagligt förenande faktor och svensk kultur och svenska traditioner viktiga och uppskattade. Både Lucia och advent är sådana traditioner som inte firas i England. Även om advent uppmärksammas i kyrkan i England är den inte lik den svenska. Därför vill EFS möta det behovet och samtidigt erbjuda kyrkan som en mötesplats och gemenskap att återkomma till även mellan högtider som advent och midsommar. I gudstjänsten bjuder AnnaHelena fram en svensk tjej från området som varmt rekommenderar kyrkans Alpha-kurs. En mamma talade även varmt om det Öppet hus som varje torsdag arrangeras för föräldrar med barn.

Ett sextiotal personer delar den uppskattade adventsgudstjänsten med inslag av luciatåg och många har inte varit i kontakt med EFS London tidigare. Fikastunden och samtalen efteråt varar länge och stämningen är varm och hemtrevlig.

– Nästa år ska jag vara med i kören, säger någon.

Det finns alltså redan en förväntan på att mötas till adventsgudstjänst nästa år igen – även om EFS London inte planerat så långt ännu.

Med sikte på svenskar i London

Under 2015 startade EFS en nyplantering i Barnes i sydvästra London. Det är en stadsdel med ett stort antal svenskar och här finns även den svenska skolan. När AnnaHelena Lindberg flyttade till London i januari 2015 var det fortfarande ovisst var EFS London skulle hålla till och hur verksamheten skulle se ut. De fick då kontakt med Holy Trinity Barnes, HTBarnes, en relativt nyplanterad anglikansk kyrka. Ledningen i kyrkan tyckte att EFS vision lät spännande och då de också sett det stora antalet svenskar i området men inte haft så stora möjligheter att nå dem välkomnade de nu öppningen i detta. Ett samarbete inleddes.

Under våren knöts kontakter utlandssvenskar och i juni bjöd EFS-föreningen in till ett midsommarfirande. Inbjudandet skedde via Facebook och handaffischer som delades ut vid nationaldagsfirandet på Svenska skolan.

150 personer som kyrkan tidigare inte haft någon kontakt med kom till midsommarfirandet.

Till höstterminen startades verksamheten mer på riktigt och nu har man Öppet hus varje torsdag förmiddag då föräldrar, barn och au pairer dyker upp.

AnnaHelena berättar;

– Vi fikar, pratar och sjunger lite sånger tillsammans. Det är en grupp som ständigt återkommer och de uttrycker en väldig tacksamhet över att vi ordnar det här och att vi finns.

Utöver Öppet hus driver AnnaHelena en svensk samtalsgrupp i HTBarnes Alphaverksamhet samt andra mer sporadiska mötesplatser. Varje vecka är det runt 20 personer som kommer på de olika svenska träffar som EFS London bedriver. Och längtan är stor efter mer verksamhet men AnnaHelena jobbar som ensam svensk på plats i Barnes. Hon uttrycker tacksamhet för ett gott samarbete med det engelska kollegiet och den svenska ledningsgruppen men inser också att det behövs några fler personer på plats för att kunna växa i takt med efterfrågan.

– Vi är just nu inne i en böneprocess då vi lyssnar och funderar över nästa steg och hur det ska se ut. Det jag önskar rent konkret är ett team av människor som vill vara EFS London och som vill driva det tillsammans med oss. Det är min längtan, säger hon.

Allt började med att AnnaHelena Lindberg, då anställd på EFS Västerbottens kansli i Umeå, talade med sin chef, Kristoffer Hedman om sin längtan. Han bekräftade att det var något han sett att hon haft på hjärtat länge.

– Jag har bott utomlands i flera omgångar och har haft målgruppen utlandssvenskar framför mig. Det är en stor målgrupp som finns i hela världen. Jag har märkt att som utlandssvensk får man ofta andra typer av relationer med svenskar än vad man kanske får hemma. Det är lätt att komma väldigt nära varandra snabbt. Du är utsatt och långt ifrån ditt sociala nätverk – så ni har mer behov av varandra. Det har jag märkt när jag själv har varit utlandssvensk också, minns AnnaHelena.

Kristoffer tyckte att förslaget var konkret och blev sugen på att se om idén gick att ta vidare så han kontaktade EFS Sverigeavdelning och Internationella avdelning för att få deras reaktion på det hela. De var modiga och hakade snabbt på idén.

– Vi är glada över EFS London och ser med glädje och förväntan fram emot fler nya missionsinitiativ. Vi tror att Gud utmanar oss att vara skördearbetare och vi får våga fråga oss vilket missionsområde Gud lagt på mitt eller våra hjärtan. Det kan vara   både en specifik målgrupp som här, svenskar i London, men det kan också vara mitt villakvarter, säger Tin Mörk, nationell missionssekreterare.

Det AnnaHelena tycker är det häftigaste med den här resan hittills är att hon så tydligt kände en kallelse till att starta något i London och att hon upplevde att det är nu det gäller. När alla klartecken stod färdiga var det bara att gå. Precis så upplevde den anglikanska kyrkan det också. Guds timing var rätt för dem båda. Mötet med svenskarna på plats upplevs väldigt öppet, möjlighetsbaserat och positivt. Svenskarna signalerar ingen skepsis över att det är en kyrka de samlas i, utan visar tacksamhet och förväntan över att hitta en trygg mötesplats.

– Det här är mission i Sverige, utomlands för svenskar, som jag hoppas kan ge ringar på vattnet. Både att folk flyttar hem och att det kanske till och med blir en plantering i Sverige härifrån så småningom. Men också att det finns människor i Sverige som bär en vision och inser att ”jag har ju en grupp på mitt hjärta som vi inte når just nu. Hur kan jag göra nåt?” Att vi kan se att det här som verkar lite knäppt eller lite udda, som vi inte har gjort förut, inte är så konstigt. Att det kan inspirera någon annan att gå vidare i sin vision, det hoppas jag på, säger AnnaHelena.

Hallå där Erik Johansson

EFS laddar för jubileumsår 2016. Vad är det vi ska fira?
– Vi firar EFS internationella mission och 150-årsminnet av att EFS första missionärer landsteg i Massawa, Eritrea. EFS blev därmed det första svenska missionssällskap som sände ut egna missionärer.

Hur uppmärksammas jubileumsåret?
– Vi ska uppmärksamma det på olika sätt under året, både nationellt och internationellt. Den 15 mars kommer det märkas på lokalplan för då hoppas vi att det är många EFS-föreningar som vill fira 150-årsdagen av missionärernas ankomst till Eritrea. Vi kommer även märka av det i EFS årskonferens i maj, där vi har fler internationella gäster än vanligt.

Är det någon EFS-personlighet du själv vill uppmärksamma lite extra under året?
– Ja, en central person är Onesimos Nesib. Han var den förste att bli döpt av EFS missionärer. Han översatte sedan Bibeln till sitt eget språk, oromospråket. Det anses fortfarande i dag, bland oromo, som en viktig milstolpe i att uppvärdera oromospråket. Det ligger också till grund för hela den moderna skolutbildningen i Etiopien. Den bibelöversättningen som blev färdig 1899 fick stor betydelse!

Varför är det viktigt fira jubiléet?
– Det är alltid bra att vara medveten om sin egen historia. Att veta var man kommer ifrån och vem man är. I det här fallet är det också en fantastisk berättelse om vad Gud har gjort genom historien och någonting som vi kan hämta inspiration ur för framtiden. Vi kan få känna glädje och tacksamhet över vad Gud har gjort och få känna stolthet över att vara EFS:are.

Svälten i Afrika

Väderfenomenet ”el Niño” som både orsakar svår torka och översvämningar hotar att i östra Afrika skapa den svåraste torkan sedan 1984. Vissa, som UNHCRs experter, förutsäger till och med att den hotande svälten kan bli värre än under katastrofåren i mitten på 80-talet. Deras bedömning är att överlevnaden för så många som 50 miljoner, varav 11 miljoner är barn, helt kommer att bero på om hjälp utifrån når fram. Bara i Etiopien berörs redan i dag 8,5 miljoner människor och de siffrorna väntas öka till 15 miljoner tidigt 2016.

Tyvärr ligger katastrofen i mediaskugga här hemma i Sverige men BBC World har redan i flera reportage visat hur gamla, svaga och små barn dör i sviterna av den tilltagande undernäringen. Den för nomaderna och landsortsbefolkningen så viktiga boskapen dör också i allt större antal, redan vid årsskiftet beräknas 450 000 djur ha dukat under. Detta trots att både regeringen och flera hjälporganisationer redan kör ut vatten i tankbilar till de svårast drabbade områdena. Närmare två miljoner – bara i Etiopien – beräknas vara beroende av dagliga leveranser av vatten inom någon månad. Trots detta så graderar Etiopiens regering katastrofen i dagsläget bara till en ”trea” på en femgradig skala. De har också väntat med att gå ut med informationen tills för några veckor sedan. Detta i kombination med nyhetsmedias fokus på den växande flyktingkrisen i Europa gör att många organisationer, UNHCR inräknade, har svårt att samla in pengar och förbereda en insats.

Om inte torkan mirakulöst upphör så måste EFS, tillsammans med Mekane Yesus-kyrkan och övriga samarbetspartner, ta vårt ansvar. Framför allt måste tystnaden i media brytas – den flyktingkatastrof som hotar i Afrika kommer att överträffa den i Mellanöstern och Europa både i antal, men främst i dödlighet.

Be för situationen och håll utkik efter mer information, både i kristen och profan media.

Hundra år av evangelium

Det levande vittnesbördet från våra syskon som kommit med evangeliet från andra länder är något jag tar med mig från den här konferensen. Deras initiativ har gett oss mycket och fört oss dit vi är i dag, berättar Zerihun Gebre, president för Mekane Yesus arbete bland universitetsstudenter.

Tillsammans med omkring 400 andra har han deltagit i den festliga konferensen där ämnen såsom mission ur ett helhetsperspektiv gällande ande, själ och kropp, enheten i Kristus samt inspiration från den första församlingens pionjära satsningar stått på agendan.

Att uppmärksamma kyrkans födelse har varit en process av många idéer. Funderingarna gick från att bygga ett studiecenter till den missionskonferens som nu ägde rum i mitten av november. Med utgångspunkt i historien finns förhoppningen att kunna blicka framåt och dra lärdom av det som skett genom åren. Presidenten för den västra synoden, Ephrem Fikru Gemta, är glad över konferensen men allra mest gläds han åt de effekter som nu syns av missionärernas arbete. Han hoppas att följderna av det arbetet ska fortsätta utmana Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus, EECMY, till att vara en pionjär rörelse även fortsättningsvis. Under vårt samtal listar han tre tydliga områden; internationell mission, ungdomsinriktat arbete samt en mer organiserad diakonal verksamhet – dessa ser han som nyckelområden för EECMY:s framtida arbete.

Enheten i Kristus berördes också återkommande under konferensen. Bland annat uppmanade Ezra Gebremedhin, född i Eritrea men numera Uppsalabo, i sin undervisning att EECMY inte får låta alla olika folkgrupper komma mellan enheten i Kristi kropp och kyrka. Det fanns fler representanter från EFS, såsom Agne Nordlander, närvarande under konferensen. Ett gäng på resa i EFS missionsspår stannade till och bjöd på sång.

– Vi har fått minnas och blicka tillbaka på saker som hänt och personer som betytt mycket, för att på så sätt få hjälp att avgöra var vi ska gå och hur vi ska prioritera i framtiden, berättar missionären Jonas Nordén som arbetat på EECMY:s huvudkontor de senaste tre åren.

En ny generation kallade

Fredag kväll i Cupolen, Linköping. Det intensiva, glada och ljuvliga sorlet som hörs i möteslokalen tystnar nätt och jämt när Olof Ed­singer, bibellärare, äntrar scenen för att välkomna oss till helgens första möte. Många med mig har rest i timmar för att kunna vara med under helgen, och det märks att jag inte är ensam om att känna av hur kroppen närmar sig att gå in i viloläge. Jag vill så gärna vara på hugget, men känner att mina förväntningar är låga och tänker att min viktigaste uppgift ikväll kommer att handla om att hålla mig vaken. Men så händer det något. Lovsångsteamet uppmanar samtliga att resa på sig och stämma in i kvällens första lovsång; Vi tror.

Och någonstans vid kvällens första ackord, och i den gemensamma proklamationen av vår tro på Jesus Kristus som Herre i våra liv, så kapitulerar jag för det faktum att Gud har förväntningar på den här helgen. Carin Dernulf, generalsekreterare i Equmenia, inleder konferensen med att tala om det livsviktiga beslutet att följa Jesus. Att vi mitt i den tid och det samhälle som premierar effektivitet och aktivitet, måste välja att stilla oss vid Jesu fötter och vilja lära känna honom

Love is an act of will, det handlar om ett aktivt val, uppmanar Carin.

När hon avslutningsvis bjuder in till förbön med orden: ”Låt Jesus få tvätta dina trötta fötter den här helgen”, så är det många ledare med mig som torkar tårarna.

Under lördagen hölls 22 seminarier utifrån spåren mission, ledarskap och resurser i Guds rike. Allt från konflikthantering till församlingsplantering bearbetades med hjälp av många goda förkunnare och ledare ifrån de olika organisationerna. På kvällen predikade Andreas Nielsen om att vi måste våga drömma stort och lita på att Gud vill använda oss. Guds ord gick som en projektil rakt in i våra hjärtan och Gud fick upprätta många av Sveriges unga kyrkoledare den här kvällen.

Mikael Celinder, generalsekreterare på SAU, knöt under söndagens förmiddagsgudstjänst ihop säcken. Han uppmuntrade och utmanade mig och de andra församlade att våga vara en ”gamechanger”. Om vi vill se någonting börja hända i Sverige så måste vi våga vara spelförande. Vi måste in i matchen igen och sätta tempot, som ett vinnande lag gör. Som avslutning på konferensen fick vi ta emot Herrens välsignelse och återigen bli utsända.

Sveriges kristenhet står i dag inför många olika slags utmaningar, en av de kanske största i vår tid är hur vi ska vinna en ny generation för Kristus. Bibeln talar om att skörden är stor, men att arbetarna är få. Från Kallad tar jag med mig många guldkorn, men det viktigaste jag tar med mig hem är hopp och iver. Hopp för Guds församling i Sverige, hopp om att Gud ska kalla och utrusta ännu fler ledare och iver över att få fortsätta bygga Guds rike i Sverige.