I dag finns det en stor längtan hos många efter att få fördjupa sig i andliga övningar. ”Spiritualitet” har blivit ett mycket positivt laddat ord. De råd vi får i artiklar och böcker handlar ofta om att söka stillhet och åka på retreat, att göra pilgrimsvandringar, att söka regelbundenheten genom exempelvis tidegärdens bönetradition och så vidare. Goda och nyttiga råd som vi i vår splittrade tid behöver! Men det finns en baksida, samma baksida som den som hade uppkommit i kyrkan vid reformationstiden. De andliga övningarna som ansågs leda tron vidare var av det slaget att de inte var möjliga att få in i vardagslivet för en vanlig människa. Skulle man verkligen kunna odla sin gudsrelation var man hänvisad till att bli munk, nunna eller präst. Vanligt liv med familj och arbete blev hinder för den kristnes utveckling. Var man gift och hade ett vanligt yrke hänvisades man till en B-lagskristendom.

Här är en av de punkter där reformatorerna vände på saken. Helgelsens övningsrum var först och främst vardagens olika uppgifter, de sysslor alla vanliga människor måste uträtta. I sina vardagssysslor tjänade en kristen Gud genom det hon gjorde för sina medmänniskor. Luther tog det latinska ordet vocatio (kall/kallelse) som användes för andliga övningar av det slag som munkar och nunnor utförde och använde det för vardagslivets sysslor. Vardagsbestyr blev avslöjade som andliga övningar. Luther sade vid ett tillfälle om hushållsarbetet: ”Även om de inte förefaller heliga är just dessa hushållssysslor mer värda än alla munkars och nunnors plikter.” Gudstjänsten fanns också i vardagen för den som hade fått sina ögon öppnade för detta perspektiv. En kristen kallas i en bemärkelse inte ut ur världen för att leva sitt kristna liv; hon kallas in i världen. Detta är raka motsatsen till sekularisering. Gud har med allt i livet att göra. Hjärtats bön hindras exempelvis inte av vardagens sysslor utan främjas av dem. Vardagen är full av böneämnen.

Här kommer därför några praktiska följder av Luthers kallelselära för oss kristna:

• Våra vardagssysslor är i detta ljus inget hinder för gudsrelationen. De ska istället ses som de andliga övningar de egentligen är, där vi får tjäna vår medmänniska i tacksamhet över det goda Gud gett oss genom tron. Vi får genom vardagens sysslor vara Guds medskapare och använda den kreativitet Gud lagt ner i oss. När vi möter inre eller yttre motstånd och svårigheter får vi också bära vårt kors och träna vårt beroende av honom som i allt delat våra liv. Det finns ur detta perspektiv inget sekulärt.

• Vi behöver inte förtvivla över alla goda råd i spritualitetslitteraturen som vi helt enkelt inte har möjlighet att förverkliga. Vi kanske varken har tid eller råd att åka på retreater eller pilgrimsvandringar. Det kan vara hur välsignat som helst med en retreat, men Gud använder även vardagslivets utmaningar för att forma en kristen när hon ser på sin vardag genom trons ögon.

• Livets mening är varken det arbete vi har att utföra som anställd eller det roliga vi kan göra på fritiden. Livets mening finns i vår relation med Gud. För att utveckla den vill Gud använda både söndag och vardag, arbete och fritid. Allt vi möter i våra liv kan få vara en del i Guds nådefulla formande av oss.

• Della
• Twittra