Författare: Jonatan Knutes

Levande och verksamt

Hanna arbetade fram en mycket innehållsrik resursbank och drog förtjänstfullt upp riktlinjerna för Bibelåret. Vi har genom hennes arbete kunnat ta del av bibelläsningsplaner, introduktionstexter och frågeställningar till Bibelns alla böcker. Vi har nu en fantastisk skatt på bibel.efs.nu. Jag rekommenderar verkligen ett besök på sidan för förnyad inspiration i bibelbruket.

Men det är inte bara på webben vi fått inspiration under Salts och EFS Bibelår. I varje nummer av Budbäraren har vi under året kunnat läsa artiklar som på olika sätt visat att Guds ord är levande och verksamt. Vi har kunnat läsa om hur man som barnfamilj kan läsa Bibeln tillsammans och därtill fått konkreta förslag på hur man kan göra. Man kan till exempel använda sig av rolläsning och rollspel, av babymassageberättelser eller göra en ”egen” bibel, en slags minnesbok. Tipsen för förnyad och fördjupad bibelläsning har verkligen varit många under året som gått. Men vi har också fått del av gripande berättelser om hur människors hela liv förändrats av att läsa Bibeln. I början av hösten kunde vi läsa om Sami vars kamp mot ångesten tog en positiv vändning i och med bibelläsningen och hur han började läkas inuti. Guds ord är i sanning levande och verksamt.

Från Norrängskyrkan i Lycksele läser vi att de i 15 års tid inbjudit skolbarn till bibelvandringar. Mikael som jobbar där berättar hur vandringarna gör att barnen får tillfälle att fortsätta prata om ”de stora frågorna”, om skuld, förlåtelse och hur man är en bra människa. Vi kan bara ana vad 15 år av bibelvandringar kan ha fått betyda för en lång rad barn.

I det senaste numret av Budbäraren kunde vi läsa hur även ”tekniknördar” kan få sin beskärda del av bibelläsningstips detta Bibelns år. Kanske behöver man i och för sig inte vara särskilt ”nördig” för att använda en app i dessa dagar. Men nu finns i alla fall Bibelstund, en app som erbjuder bibelläsningsplaner och väldigt, väldigt mycket mer – för den som är lagd åt ovan nämnda håll.

Det är med stor glädje jag nu summerar upp Bibelåret 2015. Men precis som med böneåret som vi hade 2014 har vi förstås inte för avsikt att vare sig sluta be eller läsa Bibeln bara för att vi passerar nyår, eller hur? Låt oss fortsätta göra alla år till böne- och Bibelår, vid våra köksbord och i våra gemensamma sammanhang!

Till sist, ett härligt citat från Anna-Maria som jobbar på EFS Västerbotten:

– Det har känts som en förmån att en gång i veckan få hänga upp bibelläsningsplanen på anslagstavlan. Gladast har jag varit de gånger som jag sett att de ex jag hängt upp försvunnit på ett par dagar och att jag då fått skriva ut fler. Jag har sett att Bibelåret och bibelläsningsplanen har fått betyda något för människor i min närhet och jag tror att denna satsning har bidragit till att väcka en längtan hos människor efter att läsa Bibeln.”

”Vi får inte bli immuna”

Temat är oro och frid. Ett spänningsfält mellan vardagliga orosmoment som ekonomi, ansvar och nära relationer kontra de stora frågorna som terrorhot, medmänniskor på flykt och ansträngda samhällsstrukturer. Dagsljuset har sedan länge lagt sig när vi samlas. Panelen består av socionomen Ellinor Malmqvist som hela sitt liv arbetat med flyktingar:

– I det här läget skulle jag önska en ny Nelson Mandela, någon pedagogisk ledare som kan förklara för oss att vi lever i den rikaste av världar och det kommer kosta oss på riktigt att hjälpa människor.

Tillsammans med pensionären Hans Lindholm, småbarnsföräldern Maria Stenman och missionsföreståndare Stefan Holmström träffar hon Budbäraren för ett samtal om Sverige i dag.

– Jag tror risken för dödligt våld på våra gator inte är större nu än vad det var för några år sedan, säger Hans Lindholm, men att orosnivån numera är mer påtaglig är de alla överens om.

Hans LindholmHans Lindholm
Maria StenmanMaria Stenman
Ellinor MalmqvistEllinor Malmqvist
10_2015_samtal410_2015_samtal4

De beskriver Sverige som ett land med välfungerande samhällssystem där individualism och materialism är två tongivande element. Vår trygghet är nära förknippad med samhällets ordning.

– Ibland sägs det att vi är själviska i vår kultur, men de flesta svenskar skulle nog känna sig orättvist behandlade då många bryr sig om fler än bara sig själva. De flesta tänker på sin familj, sitt jobb, sina vänner men jag tror många har en ganska begränsad omvärld, fortsätter Hans.

– Att miljontals människor just nu svälter i Etiopien tränger liksom inte igenom. På ett sätt är det förståeligt men också fullständigt obegripligt! Vi blir så upptagna av vårt eget, säger Stefan.

– Finns det inte en överlevnadsstrategi i att man inte kan rå om och känna för så många fler än dem som står en allra närmast? undrar Maria då.

Kanske blir behovet av att begränsa vårt känslomässiga engagemang viktigare när omvärlden kommer allt närmre genom sociala medier och ny kunskap ständigt finns tillgänglig. Vissa nyheter når oss samtidigt som mycket faller mellan stolarna i dagens mediebrus. Det går trender i de budskap som basuneras ut och dagsläget ser definitivt inte endast mörkt ut.

– Det finns en tydligt positiv linje där fler engagerar sig. Viljan att ge någonting till sina medmänniskor skulle jag säga är större än någonsin, berättar Ellinor.

– Upplever du att fler faktiskt engagerar sig? Blir det inte lätt något vi pratar om när vi äter middag eller visar stort engagemang på Facebook utan att ha tiden för konkret handling? Även om vi inte är någon exceptionell familj så har inte vi ändrat prioriteringarna efter det här, funderar Maria.

– Ja, det som oroar mig mest i dagsläget är att jag som ändå ser mig som en ganska engagerad person kan leva vidare och har fullt upp att göra ändå, säger Hans.

Tid är vår hårda valuta, det är de eniga om. Ellinor ser nya människor som valt att hjälpa till. De har tröttnat på materialismen och upptäckt en inre tillfredsställelse av att finnas till för någon annan. För henne finns inget roligare än att möta människor. Fascinationen över det unika med varje människoöde fyller hennes blick och övriga instämmer i det fantastiska att få umgås och dela någons livsberättelse – fast är mötet mellan människor alltid så odelat positivt?

– Om man ska rannsaka sig själv lite inför en sådan fråga, så, jag jobbar mycket och har vissa utmaningar vid sidan av det vilket gör att jag värjer mig lite grann för att ge mig in i ett samtal med någon som är nyare svensk än jag. Egentligen skulle det kunna vara ett äventyr, men jag vet inte om jag har tid för det, bekänner Stefan.

Funderingarna fortsätter, kring prioriteringar och fulla kalendrar, tills Ellinor utbrister:

– Det är väl inte meningen att vi ska räcka till jämt? Jag tänker att det finns vissa saker som jag brinner för – då gör jag dem. Sedan måste jag vila mig, för annars orkar jag inte.

Dagens oro ser de både som en personlighetsfråga och en fråga om miljö. Oron växer sig större i sammanhang där osäkerheten ges näring. När det vi ser som vår trygghet börjar skaka ökar sökandet efter något stabilt.

– Vissa personer är duktiga på att skapa frid, även i en kaossituation, medan and­ra kan ha nära till sina känslor och människors hjärtan på ett sätt som är en gåva från Gud. De blir kanske lättare bedrövade och oroliga utan att det nödvändigtvis är något negativt i det, säger Maria.

Hans, som har engagemang för EU-migranternas situation, ser en Gudagiven uppgift hos dem som sitter längs gator och trottoarer:

– De är sända med uppdrag att visa att människor som har det svårt inte finns så långt borta, utan här.

– Vi får inte bli immuna, utan vi måste vara besvärade av nöden. Det finns en risk att bli likgiltig, det kan låta heroiskt och fel, men som kristen finns en kallelse att delta i lidandet, säger Stefan.

– Vi blir uppskrämda av ett ”Sverige i kris” men frågan är hur länge folk kommer orka engagera sig? Jag kan känna mig rädd med ett system där människor ska vänta i två år på ett första beslut som kanske dessutom blir tillfälligt. Hur ska man orka fortsätta ingjuta hopp när allt bara blir ett väntrum på att livet ska börja? frågar sig Ellinor.

För att kunna inge hopp måste vi känna det själva. I Bibeln sätter Gud gång på gång ord på det hopp han vill ge oss människor. Maria berättar om de småbarnsföräldrar hon möter som bär på stor oro. I mötet med dem får hennes tro en särskild bäring, att världen kommer att skaka är inget okänt i Bibeln:

– Min verklighet är inte just nu alla flyktingar. De oroliga jag möter frågar sig ”duger jag?” och ”är detta tillräckligt bra?”. Som kristen har jag löften att stå på när allt annat är osäkert.

– En övning som utmanar mig i detta är frågan om jag i praktiken tror att Gud har all makt? Räknar jag med det rent konkret, och vågar lita på Guds kraft, eller stannar det vid bara orden? frågar Stefan.

– För mig är ett väldigt viktigt ord att ”nya himlar och en ny jord väntar oss där hans rättfärdighet bor” och tror jag verkligen på det så vet jag vem som slutligen kommer att segra, säger Hans avslutningsvis.

Utan korset ingen kristendom

Under hösten har jag några gånger haft möjlighet att besöka olika gudstjänster i Uppsala och Stockholm. Jag har jämfört dem med det jag är van vid från Finland. Mycket har jag upplevt som positiv utveckling, men en del har jag också saknat. Det har föranlett mig att på ett mer generellt plan fundera över risken att tappa bort något viktigt då vi söker nya former. Det är vår uppgift som kyrka att hitta relevanta uttryckssätt för varje omgivning och tidsepok, kontextualisera som det så vackert heter, men vi måste vara observanta så vi inte ändrar själva budskapet.

Under det halvsekel jag följt budskapet i kyrkliga sammanhang, tycker jag att det stegvis har förändrats och vissa centrala delar har tappats bort eller åtminstone kraftigt tonats ner. Först tonades talet om djävulen, helvetet och domen ner och det fanns säkert skäl till det. I kölvattnet åkte också himlen ut och en ganska naturlig följd är att talet om synden också ändrade inriktning. Människan uppmanas inte längre att ångra sig utan istället acceptera sig själv – Gud är ju kärlek och älskar alla. Och det är ju sant – Gud älskar verkligen alla, men han älskar inte allt och han är ingen ”curlingpappa”.

När synden avvecklats behövs inte någon försoning och att predika Kristus som korsfäst är inte längre viktigt, som för Paulus. Istället predikas mestadels Gud som skapare med omsorg om sin skapelse. Med rätta lyfts skapelsen fram. Människan som en total varelse har varit för mycket i skymundan tidigare. Jag upplever ändå att på sina håll betonas skapelsen och Guds kärlek så mycket att det börjar likna allmän religion snarare än kristendom. Den första trosartikeln kan omfattas av många men det är den andra och den tredje som gör oss till kristna.

Nu har vi nått den punkt där vissa ifrågasätter allt i Bibeln som inte passar in i ”modern kristendom”. Luther kallar i stora katekesen frågan ”skulle Gud hava Sagt” för den verkliga ursynden. Det är inte längre Bibeln som styr kyrkan och kyrkan som är samhällets etiska samvete – det är samhället som talar om vilka delar i kyrkans lära som är anstötliga och måste ändras. Det som strider mot dagens uppfattning kan ju Gud inte ha sagt och de delarna av Bibeln måste följaktligen bara vara den tidiga kyrkans tidsbundna uppfattningar och tolkningar.

Vi skall naturligtvis tala på ett sätt som berör människorna. I världen omkring oss är synden inte en aktuell fråga medan meningen med livet är det. Vi behöver nalkas människor ur andra synvinklar än förut. Det får i alla fall inte medföra att vi helt tonar ner viktiga grundpelare i kristendomen.

Jag hade förmånen att under EFS medarbetardagar få ha gemenskap med 274 and­ra EFS-anställda. Tydligt är att inom EFS är både Kristus och Anden, den andra och den tredje trosartikeln levande. Jag ser det som att EFS och Johannelunds teologiska högskolas uppgift är att både utveckla – hitta nya former, nya uttryckssätt och infallsvinklar i att vara kyrka, men samtidigt vaka över att vi inte avvecklar det centrala i budskapet. Där kan vi vara kyrkans salt. Den lutherska principen sola scriptura, skriften allena, bär fortfarande. Frågan ”skulle Gud hava sagt” är i själva verket inget annat än att lyfta oss själva över Gud och ge oss rätten att avgöra vad som gäller och inte gäller. Guds replik på det är den han ger till Job (kap 38 och 39: Var var du när jag lade jordens grund … Är det din vishet som får höken att flyga …  

2016 – ett år med många utmaningar

Vi står inför ett 2016 som kommer att medföra förändringar som vi för något år sedan inte kunnat föreställa oss.

Det är jobbigt när världen förändras till det sämre och skeenden långt borta plötsligt och mycket påtagligt påverkar vår vardag. I tider av utmaningar och svårigheter, vare sig det gäller den stora omvärlden eller mitt privata liv, så är det viktigt att hålla huvudet kallt. Att hålla fokus. Och att ha ett sunt krismedvetande.

Det är en mänsklig reflex att vilja sticka huvudet i sanden och förneka verkligheten. Eller att bli nostalgisk och drömma sig tillbaka till en bättre dåtid.  Det är också mycket lätt att gripas av fruktan. Just fruktan är nästan reflexmässig i det mänskliga psyket och dikterar tyvärr ofta både åsikter och handlingar.

Men fruktan är alltid en dålig rådgivare. Gång på gång återkommer frasen ”var inte rädda” eller ”frukta inte” i Bibeln.

Vi som Kristi efterföljare är inte kallade till fruktan utan till att älska, och leva i en förtröstan på att universums Herre har allt under kontroll. Vi måste våga stå fasta i en värld som skakar och vi måste våga gå emot strömmen när tidsandan blir uppfylld av fruktan och hat.

Vi måste stå upp för att det svenska biståndet till de allra fattigaste inte ska användas till våra egna åtaganden på hemmaplan. Vi måste våga sträcka oss ut till vår medmänniska när statens resurser och initiativ inte längre räcker. Vi måste klara av att vara generösa och ge fast vårt eget överflöd naggas i kanten. Vi måste stå upp för dem som förföljs för sin tro och vara deras röst i en bortvänd värld. Vi måste fortsätta berätta om Jesus för alla som vill höra. Fria från fruktan.

”Jag fattig, syndig människa …”

Bestämningen av människan som syndare kan uppfattas som en total nollning: värdelös och utan möjlighet att göra det goda. Att dessutom tala om arvsynd på det sätt som lutheraner gör uppfattas som en katastrofalt orättvis och mörk människosyn. Vi skulle alltså ärva både värdelöshet och total oförmåga?

Men vi tar det från början. Arvsynd – vad är det? Det är inte ett uttryck för att Gud är orättvis, utan en krass beskrivning av de villkor en människa föds in i (Rom 5:12–21; Ef 2:1–3). Arvsyndsläran säger att alla människor föds in i en värld som har brutit med Gud.

För övrigt är ordet ”arvsynd” inte särskilt lyckat. Det för tankarna till en biologiskt överförd genetisk defekt. Ordet ”ursynd” vore bättre.

Arvsynden handlar inte om något biologiskt, psykologiskt eller ens etiskt, utan om en bruten gudsrelation; att människan föds utan tro och förtröstan på Gud. Arvsyndsläran innebär dock inte ett påstående att människan skulle vara utan förmåga att göra gott för sina medmänni­skor; som skapad av Gud bär hon visst en förmåga att göra gott. Men till följd av den brutna gudsrelationen bär människan också på impulser att göra det onda. Därmed är en människas relation till sina medmänniskor, till skapelsen och till sig själv dubbel med både gott och ont. De onda handlingar en människa utför och som drabbar andra är en följd av arvsynden.

Luther menade att arvsynden förlåts i dopet, men att den ändå finns kvar även efteråt. Här finns en skillnad mot romersk-katolsk tro som menar att dopet tar bort arvsynden så när som på en liten rest. Denna rest gör att människans begär kan få fäste och blomma ut till synd. Ytterligare en skillnad är att synden i luthersk teologi inte främst kopplas till de kroppsliga begären utan till hennes andliga strävanden. Luther menade att det även efter dopet finns otro och gudsförnekelse parallellt med tron, till och med hos den frommaste kristne.

Arvsyndsläran innebär att människan inför Gud inte kan bidra med något för att rädda sig själv, inte heller efter dopet. Frälsningen är helt Guds gåva och ges åt människan genom dopet och tron. Den kristne beskrivs därför som samtidigt rättfärdig och syndare – simul iustus et peccator. Det får inte tolkas som att människan är 50% syndare och 50% rättfärdig, utan hon är 100% av vardera!

Några tillämpningar av arvsyndsläran för en kristen:

• Den innebär en hållbar och realistisk syn på människan. Hon bär på en dubbelhet som gör att hon gör både goda och onda gärningar. Inte ens en kristen människa kan eller ska räkna med att hon inte har problem med synden. De som utlovar total syndfrihet i detta liv ljuger.

• Den innebär att egna gärningar inte kan rädda. Problemet ligger djupare än så. Kristus måste stå för hela frälsningen. Det öppnar i sin tur för trygghet i frågan om frälsningen.

• Den innebär en ödmjukhet i mötet med icke-kristna. Skillnaden mellan den som inte är kristen och den som är kristen är inte att den senare klättrat högre och blivit bättre utan att Kristus har förlåtit. Detta utesluter givetvis inte en växtprocess i en kristen människas liv. Men den innebär att också en kristen måste fortsätta att leva med onda impulser; de försvinner inte bara för att man blir kristen.

Varm evangeliserande gemenskap

Det känns som att Jesus är i centrum. Evangeliet tas på allvar här och omsätts i vardagspraktik, vilket är både påfyllande och utmanande. Man behöver komma hit, hela tiden, varje söndag – för det är en färskvara som ständigt behöver fyllas på, säger Agneta Albertsson, som varit medlem i EFS-kyrkan Ängelholm i 25 år.

Tillsammans med styrelsens ordförande Oscar Hedman, prästen Magnus Lennartsson och Victor Forssman, som arbetar med vision och församlingsutveckling, deltar hon i samtalet om deras EFS-förening.

Vad beror den här värmen på?
– Det är som ett DNA brukar vi säga, men det måste också underhållas, säger Agneta och Magnus fortsätter:

– Precis, det kan inte kan tas för givet, även om vi smittas av varandra. När vi har medlemssamtal med nya medlemmar så är detta en av de viktigaste uppgifterna du kan gå in i – att vara med och se andra människor.

I föreningen tycker Victor sig se en vilja och en strävan att vara familj, trots att föreningen växt och i nuläget har över 200 medlemmar:

– Man känner inte alla längre men strävan att vara en familj ligger fortfarande kvar.

Angelholm_EFS_konsert
Angelholm_EFS_samtal
Angelholm_EFS_sondagskola

Runt omkring oss förbereder ett gäng ungdomar inför helgen och under en vecka hinner det hända mycket i kyrkan.

– Söndagsgudstjänsten är navet, och där är barnen väldigt centrala. Sedan växlar det alltifrån tre scouter som grillar till trehundra ungdomar vissa kvällar, berättar Oscar.

Caféer, kvinnoträffar, morgonbön och bibelsamtal återkommer regelbundet men all verksamhet sker inte i kyrkan. Det finns hemgrupper och allra viktigast, enligt Magnus, är den verksamhet som sker på arbetsplatser, skolor, fritidsaktiviteter och hem:

– Jag kan inte nog trycka på det, vi är inte bara kyrka här utan vi är kyrka varthelst vi är.

Det finns också ett stort fokus på barn och unga, bland annat är söndagsskolan ytterst viktig, och Magnus menar:

– Nischar man sig mot barnen möter man på något sätt hela familjen också.

Vem är EFS-kyrkan i Ängelholm till för?
– Väldigt bra fråga, för vi vill ju att den ska vara för alla som bor i Ängelholm, med omnejd, svarar Agneta. Oscar fortsätter:

– Precis. Kritiken är ju den att de flesta som hittar hit kör bil, och oftast har råd att ha en kombi, men det blir fler cyklar och fler som åker buss. Det är till slut alltid människoöden när man kommer in­nanför väggarna.

– En utmaning för oss, och alla kyrkor, är väl samhällsläget som det ser ut just nu med flyktingsituationen. Det är klart att det påverkar oss och hur vi ska se på diakonala behov, säger Oscar.

Ombyggnationerna av kyrksalen på Metallgatan ägde rum 2006.

– När vi byggde så var det viktigt att det inte var en satsning för oss själva, för våra barn eller för att få det bekvämare utan vi bygger för fler människor. Det finns fortfarande kvar djupt rotat, vi vill bli fler, berättar Magnus.

I föreningen finns många med stort engagemang. De beskriver sig som en projektkyrka som både har uthållighet i det kontinuerliga samtidigt som det satsas rejält så snart något händer.

– Är man många som gör väldigt mycket och växer väldigt snabbt som vi gör finns risken att kyrkan blir en samling grupper som gör olika saker utan att veta om vad andra gör. Då kan man tappa den generella gemensamma riktningen, säger Victor medan Magnus fyller i:

– Det kan komma många som säger att NI gör så bra ungdomsarbete, men varje medlem ska kunna säga VI gör så bra ungdomsarbete, UG, även om personen aldrig varit på UG. Den känslan tror jag man kan underhålla och förstärka.

Som svar på frågan om EFS-kyrkans styrkor svarar Victor:

– I vår kyrka finns en styrka att många hämtar inspiration från olika kyrkor runt om i världen och anpassar den efter vårt sammanhang. När inspirationen blir relevant för oss här kan andra komma hit och i sin tur ta det vidare.

– Jag tror faktiskt alla sammanhang har något att bidra med och därför kan vi frimodigt, men inte sturskt, säga att vi har jättemycket att ge vidare, säger Magnus.

Att vara två EFS-föreningar i samma stad ser de inte som något problem. Delningen gjordes som en offensiv satsning för att vardera föreningen skulle växa sig större än vad en förening skulle ha gjort.

– Vi hittade goda lösningar innan det behövde leda till några slitningar. Visst kändes det tomt att fira gudstjänst i början, men vi visste ju varför, berättar Agneta.

I dag handlar det om sammanlagt cirka 400 gudstjänstfirare i de båda före­ningarna.

– Det är två väldigt olika församlingar, så vi kompletterar ju varandra på det sättet och tilltalar olika människor, säger Victor.

Magnus menar att det skulle kunna rymmas minst ett sammanhang till som kan stavas E-F-S i deras stad.

– I nuläget vet vi inte hur eller om det är rätt väg att gå, men, jag tror det är viktigt att våga lyfta fram EFS-perspektivet och inte bara EFS-kyrkan. Det finns ett behov av att vi betonar EFS, som rörelse, här i Ängelholm, säger Magnus.

Värdefulla värdgrupper

På veckorna är här stor genomströmning av människor, det kommer många som deltar i vår barnverksamhet, sjunger i kör eller vill lyssna på de föreläsningar och temakvällar som finns, säger Cecilia Reuter som arbetat i S:t Mikael ända sedan kyrkan byggdes 1997.

Många av dem som kommer till samarbetskyrkan S:t Mikael som ligger en bit utanför Ängelholms stadskärna beskriver miljön som välkomnande och varm.

– Jag bor inte i församlingens område, det har jag aldrig gjort, utan det är ett aktivt val som min fru och jag har gjort att söka oss hit. Här finns en speciell känsla. Det är som en familj där vi känner oss välkomna men också som att vi behövs och kan hjälpa till, berättar Trygve.

Den känslan är han inte ensam om. En stor fördel är kyrkans arkitektur. Allt finns under samma tak och det är inte långt att gå mellan tjoande lekrum, ett pratglatt fikabord och själva kyrksalen. Ett exempel är den öppna förskolan som ett par gånger per termin har vardagsgudstjänst i kyrksalen som ligger precis intill deras ordinarie lokaler.

– Det är så lätt att kombinera vardagsverksamhet och kyrka, enkla andakter med allt annat, anser Cecilia.

– Föreningen har växt mycket under de senaste åren. När vi bildades 2001 var vi omkring femtio medlemmar medan vi nu är uppemot 150 personer, berättar nuvarande ordförande Anna Johansson.

Angelholm_StMikaelAngelholm_StMikael
Ängelholm StMikael gospelÄngelholm StMikael gospel

Att vara en samarbetskyrka ser de som en mix av det bästa från Svenska kyrkan och EFS. För föreningen i S:t Mikael innebär det att fasta kostnader, såsom löner och fastighet, täcks av församlingen me­dan föreningen har i uppdrag att utveckla och bibehålla lekmannaengagemanget.

– I vår värdgrupp brukar vi säga att vi inte är här för att koka kaffe eller kratta gården, vi är här för att tjäna Gud, säger Trygve.

– Vi har värdgrupper vilket är något som inte finns motsvarighet till hos övriga församlingar, berättar Anna och Cecilia fortsätter:

– Värdgruppen är ett bra sätt att slussas in i en gemenskap, man träffas och det finns en uppgift för alla utan att det behöver bli betungande. Som samarbetskyrka kan vi ta det bästa från vardera håll. EFS med stort frivilligengagemang, en tydligt personlig prägel samt ett språk som känns nära och relevant förenas med öppenheten och hela det kontaktnät som finns inom Svenska kyrkan.

Samarbetskyrkans starka sidor, all musik och sångverksamhet samt de barn och föräldrar som varje vecka återkommer ser alla tre som positiva inslag i kyrkan. Dock finns det en utmaning i att få dem som deltar i veckoverksamheten att också bli del i föreningen. Något de också brottas med är den stigande medelåldern.

– Vi kan väl vara en medelålderskyrka var det någon som sa, det är väl bra det? berättar Cecilia och fortsätter:

– Om barn och familjer går till EFS-kyrkan på Metallgatan så får väl vi vara något annat och kommer det kontinuerligt ny-pensionärer hit går det ju bra. Ibland får man tänka att de barn och föräldrar som rör sig här har sin gudstjänst under veckan, även om det vore roligt att se dem här på söndagar.

– Jag är nöjd med den tillströmning vi har, jag tror vi är ganska unika där och det är aldrig bara en handfull på våra samlingar, berättar Trygve.

Trots att det ibland kan vara frestande att se den barn- och ungdomsverksamhet som finns i EFS-kyrkan som ligger endast ett stenkast från S:t Mikael finns det ingen rivalitet mellan föreningarna. Trygve beskriver relationen likt ett syskonskap:

– Vi är två syskon i samma familj. Vi kommer från samma bakgrund, med samma värderingar, vi respekterar och tycker om varandra men vi leker på olika gårdar.

– Det är ingen konkurrenssituation utan vi gör det vi vill och är bra på. Föreningarna har väldigt olika förutsättningar och om man ser på hur olika vi är i dagsläget hade det nog varit svårt att samsas, säger Anna.

– Man kan mycket väl vara två före­ningar på samma ställe. Det är positivt att det finns olika inriktningar och att man kan känna sig hemma på olika håll. Att våra föreningar växt så mycket är nog till stor del tack vare delningen, summerar Cecilia.

Fokus ligger på Jesus – inte kristendom

I Mansourieh, i utkanterna av Libanons huvudstad Beirut, ligger Arab Baptist Theological Seminary (ABTS) där Institutet för Mellanösternstudier (IMES) huserar. Dess mål är att skapa en positiv transformering i tanke och praktik mellan kristna och muslimer. Målet kanske ter sig vara svårt att uppnå med tanke på IS (Islamiska Staten) och andra radikala islamistgruppers förföljelse av religiösa minoriteter i Mellanöstern och Nordafrika.

– Jag gillar inte begreppet ”kristen minoritet”. IS och andra grupper som vill köra sin religion i halsen på andra är en ”minoritet”. ”Majoriteten” i Mellanöstern utgörs av kristna och muslimer som lever tillsammans efter religionens budskap om kärlek, fred, samexistens och tolerans. Det är denna majoritetsreligion som jag tillhör, ingen kristen minoritet, säger professor Martin Accad, chef på IMES.

ABTS_Beirut
ABTS_MartinAccad
ABTS_Beirut_moske

Under historiens lopp har kristendomen i Mellanöstern och Nordafrika mist alltmer mark.

– Många kristna samfund har försvunnit i länder som Iran, Syrien, Egypten och nu även i Mosul, de assyrisk-kristnas och kaldéernas huvudort i Irak. Det är denna typ av kristendom som drabbas i Mellanöstern, men jag tror att det är Gud som handlar på ett nytt sätt. Alltfler muslimer inser vem Jesus är och blir hans lärjungar. Detta är ett faktum, även i Libanon, säger Martin.

Martin menar att när grupper som IS begår avskyvärda handlingar i Islams namn söker en del muslimer efter något nytt. Han exemplifierar med konverteringar bland iranska muslimer efter den islamiska revolutionen i Iran 1979 och bland berber under inbördeskriget mellan islamistgrupper och regeringen i Algeriet på 1990-talet.

– Jag tror att vi bevittnar vad som beskrivs i Apostlagärningarna. I dag har Jesus fler följeslagare med icke-kristen bakgrund än med kristen bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika. Denna utveckling har skett under de senaste 30 åren, säger Martin.

Han hävdar att hans påstående är baserat på fakta och studier.

– Denna utveckling beror främst på att det är Guds verk, men även på politisk oro, globalisering och medier. I dag har sociala medier rivit ned alla murar, säger Martin.

Han betonar att det inte handlar om någon masskonvertering till kristendomen, men att alltfler upptäcker och tar åt sig Jesus kärlek.

– Jag ser inte världen som en strid mellan religioner och vill inte vara en del av en sådan värld, men jag vill att människor ska ta del av Jesus kärlek, andlighet och lära. På IMES försöker vi inte vinna konvertiteter från en religion till en annan. Vårt fokus ligger på Jesus – inte kristendomen – och att transformera Jesus kraft. Kristendomen må mista mark i Mellanöstern, men jag tror att Jesus omvänder alltfler här oavsett deras religion, säger Martin.

Sedan 2004 anordnar IMES årligen seminarier med olika teman. Bland IMES program och kurser finns bland annat ett religionsmasterprogram. Man har även ungdomsprogram.

– Det sammanför unga människor med olika religioner – shiiter, sunnimuslimer, maroniter med flera – som pratar om sin tro. Men vi har stränga regler om samtalen. De ska inte försöka konvertera varandra. De ska lära av varandra, säger Martin.

I Libanon, som har 18 olika kristna och muslimska samfund, håller man på att skapa ett nätverk av kyrkor och moskéer.

– Kärngruppen i nätverket är religiösa ledare från olika sekter i Libanon som tillsammans ska organisera besök i moskéer på fredagar och i kyrkor på söndagar. Det blir ett nätverk som arbetar med interreligiös ”förståelse av kärlek” som varumärke. Projektet är på gräsrotsnivå, inte på akademisk nivå och symbolen kommer att vara en ”bro”, säger Martin.

Med en schweizisk mamma och en libanesisk pappa ser även Martin sig som en bro mellan två kulturer. På IMES hemsida presenterar han sig som ett språkrör som förklarar komplexiteten i arabvärlden/Mellanöstern för västerlänningar och vice versa.

– De största missförstånden mellan väst och Mellanöstern beror på brist på interaktion. Vi känner inte och förstår inte varandra. Det leder till fördomar som lätt blir konflikter. Konflikterna blir ett självändamål, säger han.

Detta är något han menar att vi i Europa bör ha i åtanke när hundratusentals muslimska flyktingar från framförallt Syrien söker sig hit.

– Det är förståeligt att en del i Europa känner viss oro. Attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 och 7/7-bombningarna i London 2005 utfördes av personer som var en del av det europeiska samhället, säger Martin.

Han betonar dock att flyktingarna från Syrien inte söker sig till Europa av ekonomiska skäl eller för att sprida sunnitisk islam.

– Det är framförallt sunnimuslimska flyktingar som flyr undan andra sunnimuslimers terror.

De vandrar över Alperna och drunknar i Medelhavet – de riskerar sina liv för att komma till Europa. Det kommer de att fortsätta att göra. Frågan är inte hur flyktingströmmen kan stoppas utan vad vi kan göra för att leva tillsammans på bästa sätt, säger Martin.

Martin säger att han gläds åt att européer välkomnar flyktingar på tågstationer och öppnar upp sina hem för dem.

– Men det finns även européer som demonstrerar mot flyktingarna. Denna rädsla och oro går inte att bygga vidare på, men en positiv attityd är ett bra fundament inför framtiden. De som välkomnas med öppna armar kommer aldrig att låta sig rekryteras av grupper som IS i framtiden, hävdar Martin.

Många flyktingar lider av trauman efter sina upplevelser. Martin menar att här kan kyrkorna i Europa spela en viktig roll.

– De kan bidra med själslig vård. I Europa är det tabu att prata om religion, men jag lovar att nästan alla syrier vill prata om religion eftersom vi gör det hela tiden i Mellanöstern. Istället för att dra sig undan borde kyrkorna i Europa prata med flyktingar som behöver själavård om den helige Andes bot och att Gud hjälper oss. De ska inte vara rädda för att prata med muslimer om detta, säger han.

Jorden tillhör Gud och därmed är alla människor flyktingar eller migranter, menar Martin.

Argument om att den syriska flyktingströmmen till Europa riskerar att förstöra den kristna kulturen har Martin inget till övers för.

– Det är fel att prata om en kristen kultur. När kristendomen kom omvandlade den kulturer som redan existerade. Även om kristna har samma kärnvärderingar, som till exempel att älska sin nästa, går det inte att påstå att det finns en gemensam kristen kultur, säger Martin.

Farhågor om att Europa snart kommer att lyda under Sharia-lagar skakar han också på huvudet åt. Sharia är ett begrepp som avser texter i religiösa urkunder vilka ligger till grund för islamsk rätt. Tolkningarna (fiqh) av sharia är oräkneliga. Det finns med andra ord ingen universell islamsk lag.

– Varken kristna som skriker ”nej till sharia” eller muslimer som skriker ”ja till sharia” vet vad de pratar om, säger han.

I Libanon ligger all familjelagstiftning i händerna på de olika kristna och muslimska samfundens religiösa domstolar.

– Vi har alltså sharia-domstolar, men ingen av dem hugger av huvuden eller händer på folk, säger Martin.

Mycket av det som västerlänningar tillskriver, eller ser som konsekvenser av Islam, är i själva verket är kulturella yttringar som delas av såväl muslimer som kristna i Mellanöstern, menar Martin.

– Folk i Mellanöstern är mycket religiösa. I Libanon kan man fängslas om man smädar religion. Böcker eller tidningar som gör det förbjuds. Nyligen blev kristna i Libanon ursinniga på en kristen libanesisk kille som smädade Jesus på YouTube. Hade den killen haft en ambassad hade den med största sannolikhet bränts ned, säger Martin.

Han syftar på protesterna runtom i Mellanöstern efter Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna 2005 då bland annat den danska ambassaden i Beirut sattes i brand.

– Reaktionen handlade inte om religiösa skillnader, utan om kulturella. De danska karikatyrtecknarna är minst lika konservativa som radikala muslimer, men deras värderingar skiljer sig åt. I Danmark är grundvärderingen att få uttrycka sig som man vill. Yttrande- och uttrycksfriheten har blivit en avgud som vissa är beredda att döda för, säger Martin.

Inom Islam är profeten Muhammed okränkbar.

– Dessa olika grundvärderingar är kärnan i konflikten. Om båda sidor kunde inse detta skulle de kunna ingå en social pakt av respekt, det vill säga ”om inte du kränker det jag håller heligt så kränker inte jag vad du håller heligt”, avslutar Martin.

Historisk prästvigning visar på en förnyad kyrka

Två av de som ska vigas är lite äldre. Prästfruarna L S Khakha från Tumsar och Elizabeth Prasad från Jabalpur. Elizabeth har gått bibelskolan i Shahpur 1974-1975. Hon stannade sedan kvar till 1978 som lärare. Hon har utbildat sig vidare på olika sätt och när hennes make avled tog hon hand om kyrkan i Jaipur. Hon har städat den, haft barn- och ungdomsgrupper och gudstjänster utan att vara prästvigd. En präst i grannförsamlingen har haft de kyrkliga handlingarna.

Prastvigning_Indien_kandidater
Prastvigning_Indien_procession

– Nu ser jag fram emot att kunna hålla en full gudstjänst, säger Elizabeth.

Men det står ju i beslutet att ni första året ska gå under en annan präst och därefter får ni bara ha de kyrkliga handlingarna om det inte finns någon präst?

– Ja, men i vår församling finns det ingen annan, så jag kommer att få sköta det fullt ut på en gång.

Hur tror du det känns för dig efter morgondagens vigning? Är du densamma?
– Jag vill att alla som kommer till gudstjänst ska få andlig vägledning, lyssna till Guds ord och få be tillsammans. När jag har haft en gudstjänst känner jag att det jag gjort är Guds verk.

L S Khakha har en fyraårig utbildning i Raipur.

– Det var undervisning på hindi och jag lärde mig så mycket. Vi läste 27 olika ämnen, några varje år.

Vad säger församlingsborna om att ni ska bli präster?
– De är glada, särskilt kvinnorna. Men inte alla är glada. Men kommer det problem vill vi lösa dem. Naturligtvis ger vigningen oss lite mer makt. Efter morgondagen får vi döpa, viga, begrava och dela nattvarden. Det är glädjefullt, vi är förväntansfulla över Guds gåvor.

Isha Smitha från Sagar och Sundeepa Martin från Guna är yngre än sina kollegor och har två små barn. Ishsa, som har sin 9 månaders baby med sig, har gått fyra år på Gossner teologiska skola och de var sex kvinnor på kursen. De hade bland annat en kvinnlig teologiprofessor som lärare. Mrs Sandeepa Martin har gått en teologisk utbildning i Allahabad.

Hur känns det inför morgondagen?

– Vi är lite rädda, säger Sundeepa. Men det ska bli roligt att arbeta i församlingen, med alla barn, unga och vuxna. Som kvinnor är vi vana att vara ute och evangelisera, och om vi gör ett bra arbete kommer andra att följa efter. Bed för oss, säger Sundeepa och ler där hon håller sitt barn som är tre månader.

Till prästvigningen har det kommit flera kvinnliga präster i andra lutherska kyrkor. I Jaipur Evangelical Lutheran Church var den första prästvigningen av kvinnor 1992, och i Andra Evangelical Lutheran Church 1999.

– Det är en stor ära för oss att få vara gäster här och vi tackar Gud för beslutet. Genom att vara goda präster, goda exempel kan vi vara föredömen så fler vill bli präster säger prästerna Mrs Sathuri och Angela Veronica.

Det är söndag morgon och den stora dagen är inne. Klockan 8:30 samlas alla kyrkans präster, de tillresta gästerna och de tolv prästerna som ska vigas. Processionen startar vid den gamla  nyrenoverade kyrkan i Chhindwara. EFS bidrag med nya kragar till prästskjortorna blir till stor glädje. Efter bön tar Biskop Emmanuel Panchoo upp en indisk sång och alla följer den korsmärkta flaggan mot den nya kyrkan Sankt John. Redan här är fotograferna många och även den lokala pressen både fotar och filmar. Processionen går runt hela kyrkan innan man träder in i den fullsatta kyrkan.

Utöver de fyra män och fyra kvinnor som ska vigas för Evangelical lutheran Church i Madhya Pradesh är det fyra präster från missionsorganisationen National Missionary Society of India (NMSI)

Biskopen ber alla i kyrkan att ta av sig skorna inför denna heliga stund. Det märks att det är något alldeles extra denna söndag. En stor förväntan i luften. Fram inför altaret träder de tolv kandidaterna och bakom dem alla kyrkans präster. Flera av gästerna har fått sina platser innanför altarringen. Stefan Holmström och Senitha Olsson från EFS, Franklin Ishida från den Lutherska kyrkan i Amerika, Augustin G Jayakumar från nationella indiska kyrkan, Chandran Paul Martin från Lutherska världsförbundet och generalsekreteraren S Rajan från NMSI.

Biskop Panchoo nämner alla vid namn. De svarar i korus på biskopens frågor och böjer knä för vigning och förbön. Vid utdelandet av stolor, biblar och kyrkohandböcker ber biskopen alla gäster att biträda.

Fotograferna trängs på båda sidor om altaret och även vid fönstren intill altaret. Liturgin är bekant, men ändå annorlunda. En del sånger är bekanta men sjungs på annat sätt och det är även många nya sånger. Nu vidtar dop av två barn och Sundeepa Martin, som just vigts, går tillsammans med sin make och släkt fram till dopfunten.

– Ni nya präster, ta ett djupt andetag. Det kan vara sista dagen på länge som ni får vila, börjar Franklin Ishida från USA sin predikan. Han anknyter till att det är reformationsdagen. Martin Luther tog fram olika frågor i ljuset och det är en utmaning för kyrkan även i dag att leva ut evangeliet. Ordinationen i dag är för kyrkan, att ni ska vara ledare i reformationens kyrka. Vigningen av kvinnliga präster visar på en förnyad kyrka. En kyrka som finner nya vägar, som på reformationens tid.

Efter predikan kallas alla gäster fram igen och det blir utdelning av blomstergirlanger och minnestavlor och tillfälle till tal. Stefan Holmström hälsar från EFS och även från ärkebiskop Antje Jackelén. Hennes brev blir tolkat till hindi. EFS gåva är en engelsk studiebibel. Andra gäster ger prästskjortor och stolor. Det är särskilt tal till de kvinnliga prästerna och de manliga gratuleras till att fått vigas med dem denna historiska dag.

De nyvigda får tjänstgöra vid nattvarden och så även alla övriga präster och gäster. De byter av varandra vid altarringen. Efter 5,5 timme tar biskopen med sin kraftiga stämma upp den sista sången. Därefter vill många fotografera de nyvigda.

Jag frågar Elizabeth Prasad till sist, vad som var bäst i dag?

– Ordinationen, den var bäst, den återkommer aldrig. Dela ut nattvarden, det kan jag få göra ofta framöver.

Mekane Yesus hälsning till Sverige

Det är ett högtidligt tillfälle. Runt 350 inbjudna personer vandrar sakta framåt i en fackelupplyst gång i ambassadörsresidenset. Var och en hälsas personligen välkommen av Sveriges ambassadör Jan Sadek och hans kollega. Så ser jag mannen jag så gärna vill träffa, presidenten för Mekane Yesus-kyrkan, Reverent Dr Wakseyoum Idosa. Vi drar oss undan trängseln och söker lustigt nog skydd bakom EFS utställningsmontrar om våra rötter och vår missionshistoria i Afrika. Det är en andäktig upplevelse att se historiens vingslag i ögonvrån och samtidigt få tala framtid och vad EFS mission betytt för Etiopien med honom.

Han säger att relationen mellan Mekane Yesus och EFS är viktig för den tar oss tillbaka till rötterna och dagarna när missionen först kom till Etiopien och hur det har påverkat landet.

I dag uppmanar han oss i Sverige att titta tillbaka hur engagerade och hängivna de första missionärerna var att sprida budskapet om Gud, de lämnade tryggheten för att nå andra. De var verkligen angelägna att dela budskapet om människors frälsning och att göra Jesus till Herre i sitt liv.

– Att göra nyfrälsta till bibelförankrade lärjungar är oerhört viktigt för tillväxt. Förr värderade de bibelundervisningen och Bibelns auktoritet och talade djärvt om sin tro. I dag möts även vi av era problem med globalisering och att det är så mycket annat som stjäl tid från Gud, säger Wakseyoum.

Han sammanfattar det med att vi behöver väckelse. En sådan väckelse som våra förfäder, Rosenius och Lundborg levde i. Vi saknar såna som dem. Fortsätt var trogen i bön och undervisning, uppmanar han.

Som avslutning hänvisar han till Paulus och den vision han fick att någon ropade: Kom över och hjälp oss!

– Nu är det dags att vi kommer till er! En gång kom ni till oss – nu ber vi att Sveriges andliga ledarskap ska våga fortsätta vittna om Gud till hela samhället och speciellt till den unga generationen, avslutar Waskeyoum Idosa.