Andra religioner och Kristus – vad säger Luther?

Luther kände till åtminstone något om andra religioner. Judiska bekännare bodde i Tyskland. Muslimska bekännare, turkar, fanns på Balkan och i trupper som stod utanför Wien och hotade det tysk-romerska kejsardömet. Kanske något oväntat arbetade Luther för att Koranen skulle översättas till latin för att man skulle få en förstahandskunskap om vad den egentligen sa. Han visste även något om romersk och grekisk religion från Nya testamentets omvärld.

Hur såg han då på andra religioner? Luther menade med Romarbrevet 1 att det finns en naturlig kunskap om Gud som alla människor har tillgång till. Alla anar någonstans i djupet av sina samveten att det finns en Gud. Dessutom kan människan förstå att man kan ropa till denne Gud när man befinner sig i nöd. Guds existens och något om Guds egenskaper kan alla ana. Romarbrevet talar även om att människan gått sin egen väg. Det medför enligt Luther att människans egna försök att tillämpa denna teoretiska kunskap om Gud inte kan annat än leda fel. Dessutom är djävulen verksam och hans mål är att förvilla och leda vilse.

Ska man kort sammanfatta hur Luther ser på andra religioner består de enligt honom av tre ingredienser: Guds allmänna uppenbarelse, människans felvända religiositet och djävulens förvillelse. I praktiken blir det därför inget annat än avgudadyrkan vi möter utanför den uppenbarelse som Kristus ger. Människan är sedan syndafallet inkrökt i sig själv vilket innebär att hon är lagisk och vill upprätta sin egen meritlista (rättfärdighet) som ska rädda henne. Alla andra religioner är goda råd – vad människan ska göra – medan budskapet om Kristus är goda nyheter – vad Gud har gjort.

Detta utesluter inte för Luther att det finns saker att lära av människor av annan tro. Han berömmer exempelvis turkarna (muslimerna) för deras goda lagar för samhället och säger att de är hederliga och förnuftiga människor som lever på ett mycket bättre sätt än de »ofta vilda tyskarna«.

Men nu är det inte etiken, lagen och gärningarna som öppnar vägen till Gud. För Luther är det vad Kristus gjort. Därför är det en avgörande skillnad mellan att veta något om vem Gud är samt vad han vill, och att verkligen personligen känna denne Gud. Det sistnämnda kan människan bara göra genom Jesus Kristus och det han gjort.

För Luther finns den naturliga religionens fara även för den kristne och kyrkan. Samma ingredienser kan hela tiden blandas in även i kyrkans liv och lära. Också där kommer människans egen felvända religiositet och djävulens förvillelser att hota. När kyrkans budskap blir en förkunnelse om vad männi-skan ska göra för att bli frälst, när Kristi kors skyms, blir den kristna kyrkans budskap lika förvillande som andra religioners. Luther kan anklaga sin egen påve i den samtida kyrkan för att vara en antikrist just för att han ser att detta sker.

Kyrkan behöver därför befinna sig i ständig reformation. Det betyder inte att hitta på nya läror, som vi ibland i vår tid tolkat det, utan att ständigt återvända till budskapet om Kristus och det han gjort och låta det forma våra liv och trosgemenskaper.

Sammanfattningsvis kan den lagiska religiositetens förvillelse finnas överallt enligt Luther. Därför behöver budskapet om Kristus predikas för alla, både i den kristna kyrkan, och utanför kyrkan – även för dem som tillhör andra religioner. Bara i Jesus Kristus finns en frälsande gudsrelationen.

Hej missionär!

Det är med stor glädje vi nu firar 150 år av EFS internationella mission och vi får stanna upp inför årskonferensens tema, Sänd.

Vi är sända av Honom med stort J, Jesus, som älskat oss in i döden. Han som givit oss Hjälparen, den Helige Anden, som rustar oss för vårt uppdrag. Älskad och rustad har varit teman de två senaste årskonferenserna och de är avgörande för att vi ska kunna sändas av Honom.

Du och jag är verkligen missionärer, vilket är latinets ord för utsända. Vi får inspireras och glädjas över de som gått före i mission, inte minst våra utlandsmissionärer! De flesta av oss är sända till de människor som vi möter i vår vardag, i vårt missionsland Sverige. Våra familjer, grannar, vänner, studie- och arbetskamrater behöver få ett möte med Jesus och få sina liv förvandlade av Honom. Vi måste lyssna till Jesus när Han sänder ut oss, både som individer och som gemenskaper. Du och jag är Jesu missionärer i Sverige. Jag längtar efter att vi ska våga ta den uppgiften på allvar!

Vi kristna i Sverige har tappat mycket av denna identitet som utsända och behöver återupptäcka detta. Vi måste hålla oss nära sanningen, Jesus själv, och låta formerna och uttryckssätten för att nå människor vara nytänkande, kreativa och ibland annorlunda från det vi är vana vid. Vi behöver nya sätt att vara kyrka och nya församlingsplantor i Sveriges trädgård.

Min dotter håller precis på att lära sig gå. När jag ser hur hon står och tvekar, försöker ta ett steg och sedan ramlar så lyfter jag upp henne och säger, »försök igen!« Det ligger hos barn och unga att vilja lära, våga prova nytt och vilja förändra. Det blir inte alltid rätt men ur försöken föds kreativa lösningar och nya vägar framåt. Jag hoppas att vi i EFS ska våga vara modiga och låta Saltare och unga EFS:are sändas för att vara kyrka på nya sätt i Sverige. Jag vill ropa till alla i EFS – vi behöver föräldrar som går med, ber för, tror på och lyfter upp oss och säger, »försök igen!«.

Med en större vision i sikte

När Victor Forssman gick gymnasiet var han övertygad om en framtid som ingenjör och hoppade därför över historiekurserna. Som student på Johannelund är detta något han nu får ta tag i men denna gång känns historieböckerna betydligt mer lockande.

– Vårt ursprung är viktigt, det berättar varifrån vi kommer och ger mig större kunskap om varför vi är där vi är i dag, berättar han.

25-årige Victor har alltid haft ett intresse för väckelse och stora kyrkor som vågar vara kyrka på ett nytt sätt. Sin hemstad Helsingborg beskriver han som full av ent-reprenörsanda och innovation, något han tycker kyrkan haft svårt att hänga med i. Efter att ha gått Hillsongs ledarutbildning i Australien kom Victor hem, betydligt mer svartvit i sitt tankesätt, men också med en stor övertygelse om att allt är möjligt för Gud.

– Det har hänt mycket åren efter bibelskolan och jag har fått lära mig att allting är betydligt större än jag tidigare anat, det finns väldigt många sätt att jobba på, säger Victor, som just nu studerar den nystartade tvååriga utbildningen Församlingsutveckling och entreprenörskap på Johannelund.

Rollen som präst har Victor svårt att identifiera sig med, trots att han burit en stark längtan att få jobba i kyrkan. Tidigare hade han en tydlig bild av prästrollen som förvaltare av samma gamla mönster, av det som alltid varit, vilket krockade med hans tro på en växande kyrka som inte växer fast utan snarare strävar efter att ständigt nå vidare. Sedan EFS årskonferens i Hässleholm 2014 har dock bilden förändrats.

– Ofta har jag haft idéer som jag velat genomföra men tvivlat starkt på om de verkligen kan få plats inom EFS, eftersom de inte känts »EFS-iga« nog, men i Halmstad insåg jag för första gången hur pionjär vår rörelse faktiskt är och på senaste tiden har jag mer och mer fått uppleva hur det finns en stor öppenhet, mina idéer är okej.

För Victor har det varit viktigt att hans idéer och erfarenheter tas till vara.

– Som visionär kan man lätt känna att det inte finns någon som lyssnar. Är det fallet tror jag att många väljer att gå någon annanstans och göra sin grej där istället. Om vi som rörelse inte lyssnar till och tar vara på dem som kommer finns risken att det inte finns kvar några som vill och vågar lyfta nya idéer.

Själv känner han allt mer att han ryms inom EFS och får, bland annat genom sin utbildning, möjlighet att lära sig mer om evangelisation, ledarskap och teologi.

– Jag är väldigt glad för den här utbildningen, att både Johannelund och EFS fått upp ögonen för vikten och behovet av att tänka nytt. Vi får en väldigt bra blandning av kurser där en aha-upplevelse hittills har varit vad det kan innebära att vara en missionell kyrka.

Vad längtar du efter utifrån den utbildning du nu läser?

– Just nyplantering är något jag varit inne på länge och där känns utbildningen utrustande. Jag längtar efter att få bygga kyrka på ett nytt sätt och det tror jag är framtiden för EFS också – att bygga kyrkor som inte är rädda för att skicka ut ledare och starta nytt.

Lejons resa

Han kunde ha blivit jurist, eller yrkesmilitär. Men för Kjell O Lejon var det ingen tvekan om att det var teologi han skulle ägna sig åt. Även om han från början inte visste vart det skulle leda. I dag, många år senare, har han en gedigen meritlista som inkluderar titlar som professor i religionsvetenskap med inriktning mot historisk teologi, präst, domkyrkokaplan, föreläsare på flera universitet i USA, reservofficer, författare till ett 15–20-tal böcker (hittills), ersättare i riksdagen och rektor. För att nämna några. Ja, att Kjell O Lejon kan beskrivas med adjektiv som driven, ambitiös och erfaren råder det nog ingen tvekan om.

– Jag tror att jag har lätt för att bli intresserad av väldigt många saker. Det finns dem som ägnar sig åt en specialitet hela sitt liv, men jag är för nyfiken för det, säger Kjell O Lejon leende när vi ses en vårlig förmiddag i Uppsala.

Han växte upp i Horda, en liten ort mellan Växjö och Värnamo, som tillhör ett starkt frikyrkobälte. Han döptes och konfirmerades i Svenska kyrkan, men kom tidigt med i Sven-ska Alliansmissionen, inte minst tack vare deras starka barn- och ungdomsverksamhet. I samband med en väckelsekampanj tog han i 15-årsåldern det avgörande beslutet att följa Kristus.

– Beslutet att pröva detta var väldigt tydligt och personligt för mig. Nu i efterhand förstår jag att det jag fick från hemmet, söndagsskolan, scouterna och det starka ungdomsgänget i kyrkan, låg som en grund för det.

Svenska Alliansmissionen blev hans andliga hem tills han senare kom att prästvigas.

– Såsom jag ser det har Alliansmissionen flera likheter med EFS. Bland annat missionsarbetet och det bibelcentrerande, att det är en självklarhet att lita på Guds ord. Det har jag burit med mig.

Det verkar som att han är en person som är både driftig och trägen, men också har lätt för sig, vad han än tar sig för. Under gymnasietiden fanns tanken att gå i sin bror fotspår och studera juridik. När han blev inkallad till värnplikt fick han erbjudande om att gå en officersutbildning, vilket han antog och utexaminerades senare som kapten i Kungliga Hallandsregementet (– att han senare blev ordförande för teologstudentkåren när han studerade teologi, blev filosofie doktor i USA, och en tid verkade som fartygspräst på Hans Majestäts Skepp Carlskrona, är alltså knappast något som förvånar).

Men av alla valmöjligheter låg teologin varmast om hjärtat.

– Det var ett intellektuellt och andligt intresse av Guds vilja med livet, och även mitt liv förstås, som lockade.

Trots att tanken om att bli präst fanns där, hade han inte helt blivit klar med den. Tills han, då han efter sin teol. kand. blivit forskarstuderande, fick bekräftelse från Gud.

– Jag var på Tallnäs Stiftsgård och fick ett mycket personligt tilltal av Jesus Kristus. Det är svårt att beskriva med ord, men denna upplevelse gjorde att det blev helt solklart att det var präst jag skulle bli.

En viktig tid som präglat Kjell O Lejon mycket är den i USA. En tid som tog sin början då han fick Lunds universitets Californiastipendium, som nybliven doktorand i kyrkohistoria. När han sedan fick erbjudande om att stanna kvar bestämde han sig för att kombinera sitt militära och teologiska intresse genom att skriva om militärpräster som verkade under Vietnamkriget. Samtidigt fick han, utan att han hade sökt det, en kallelse av biskopen om att gå pastoralinstitutet, vilket han tog som ett tecken. Han prästvigdes i Växjö, men fick dispens för att fullfölja arbetet om religion och politik i USA. Det blev även en doktorsexamen i teologi i Lund, där han är docent. Han återkom senare till USA, då tillsammans med sin fru och sina tre söner, och verkade som gästprofessor i tre år. Båda dessa perioder resulterade i flera böcker.

– I USA har man alltid skilt mellan stat och kyrka, men man har aldrig skilt mellan religion och politik. Och just den kombinationen har jag skrivit flera böcker om. Sedan har jag även skrivit om abortfrågan. Den kristna argumentationen och retoriken från världens främsta politiska ledare är totalt annorlunda i exempelvis Frankrike och Sverige. Den tonen har alltid fascinerat mig.

Efter fem år som präst i Värnamo blev han domkyrkokaplan i Uppsala. En period som han ser tillbaka på med blandade känslor.

– De första åren var fantastiska. Sedan fick jag uppleva sådant som inte alls är Kristuslikt, utan precis tvärtom. Förtal och liknande när jag sa att jag inte kan välsigna samkönade par. Jag har tyvärr väldigt dåliga erfarenheter av hur kyrkan hanterade det.

När man står för någonting, får man ibland ta stryk, men Kjell O Lejon är en person som aldrig varit rädd för att sticka ut hakan i vad han tror är rätt.

– Min kristna tro har fått till konsekvenser att jag engagerat mig i i olika sammanhang, som i styrelsen för Ja till Livet och Pro Vita, i Svenska Evangeliska Alliansen och Claphaminstitutet, men även i politiska och kyrkopolitiska sammanhang. Kjell har bland annat varit ersättare i riksdagen för Kristdemokraterna, suttit i styrelsen för den kristdemokratiska tankesmedjan Civitas och stiftsordförande för Frimodig kyrka i Linköpings stift.

– Jag är nog en utpräglat social människa, tycker om engagemang och att ha en bredd i det.

Men efter en rätt tuff period öppnades ett fönster. Mot Linköpings universitet. Kjell och hans fru, som precis avslutat sina lärarstudier, och barnen flyttade ner till universitetet där han är professor i religionsvetenskap med inriktning mot historisk teologi. När han förra året fick erbjudande om att ta över rektorstjänsten på Johannelunds teologiska högskola såg han det som en fin kombination. Sedan augusti pendlar han mellan sina två tjänster.

Vad drömmer du om för Johannelunds framtid?

– Johannelund ska akademiskt vara en attraktiv och högkvalitativ högskola, men samtidigt relevant för kristenheten. Där tänker jag att jag har en uppgift, med erfarenheterna från Linköping och USA. Vi är en liten högskola, men vi ska vara mycket proffsiga och samtidigt behålla det fromma stråket, så att vi kan vara en resurs, en tillgång för kristenheten. Inte bara för EFS, utan också bredare.

Finns det fördelar i din tjänst med en professorstitel och den akademiska bakgrunden du har?

– Jag tror det. Förutom att jag har goda kontakter inom mitt område, inom och utom landet, så kommer jag med ett litet utifrånperspektiv. Förhoppningsvis kan jag tillföra något för att bygga Johannelund till ett kvalitativt, akademiskt centrum som syns, avslutar han, innan det är dags att avrunda.

Trots att det har gått över en timme, känns det bara som att vårt samtal har börjat. Något som säger rätt mycket om Kjell O Lejon. Att hans liv är fullt av erfarenheter, upplevelser och händelser. Och förmodligen har han bara kommit till halvlek.

Folkhögskoledagar som förenar

Vartannat år anordnas EFS folkhögskoledagar och värd för årets upplaga var Åredalens folkhögskola. Denna mötesplats syftar till att ge inspiration och erfarenhetsutbyte mellan skolornas anställda samt en möjlighet för EFS att föra en dialog med folkhögskolorna. Det tas inga avgörande beslut under dessa dagar, utan konferensen är till för att uppmuntra.

– Jag fascineras av att skolorna prioriterar att åka så långt med så många, men det är väldigt gott att möta andra som jobbar med liknande saker som jag själv. Jag tar med mig mycket glädje från årets dagar. Det bubblade ordentligt i erfarenhetsutbytet. Dessutom fick vi många viktiga samtal om hur det märks att vi är EFS-skolor samt hur kopplingen mellan EFS och skolorna skulle kunna se ut, berättar Ingemar Forss, rektor på Åredalens folkhögskola och samordnare av konferensen.

Kopplingen till EFS skiljer sig från skola till skola.

– Hos oss i Åredalen märks det exempelvis genom vissa linjer med tydlig koppling till tro och bibel och därmed också EFS. Folkhögskolornas verksamhet ska ju också ses som en del i EFS diakonala verksamhet, så när vi jobbar med goda läromiljöer och exempelvis ger möjlighet att läsa upp betyg finns EFS med som del i det även om inte alla kanske vet om det, säger Ingemar.

Folkhögskolorna har en särskild plats i samhället. Deras bidrag är i mångt och mycket diakonalt och förtroendet växer.

– I dag har folkhögskolorna ett stort förtroendekapital gentemot det svenska samhället. Staten vill lägga fler uppdrag, särskilt när det gäller integration och att hjälpa människor i utanförskap, på just våra skolor eftersom folkhögskolan erbjuder en integrerande miljö av helhetslärande som är väldigt i ropet nu, säger Ingemar.

Studiemotiverande kurser, placering av ensamkommande, fler platser på allmänna kurser är bara några exempel på uppdrag som folkhögskolorna allt mer får arbeta med.

EFS folkhögskolor

Bra blandning av inspiration, kreativa uttryck, lärande och gemenskap. Folkhögskolan har en särskild ställning i dagens samhälle, här får du ett kort glimt av mångfalden bland EFS åtta folkhögskolor:

Åredalens folkhögskola

Ort: Hålland, Undersåker
Antal deltagare: ca 150
Startår: 1938
»Vi tror att alla mår som bäst när kroppen, själen och anden är i balans – därför fokuserar våra utbildningar på livsåskådning, solidaritet, natur, friluftsliv, friskvård, skapande och miljö.«

Solviks Folkhögskola

Ort: Frostkåge, norr om Skellefteå
Antal deltagare: ca 170
Startår: 1920, i Umeå, sedan flyttades skolan till nuvarande plats i Frostkåge år 1933.
»Vårt stora utbud av kurser och att vi aktivt arbetar för att ge vuxna med funktionsnedsättning möjlighet till förbättrad livssituation är två av Solviks höjdpunkter.«

Mellansels folkhögskola

Kallas även Musik-makarna
Ort: Mellansel, Örnsköldsvik
Antal deltagare: ca 250 heltidsstuderande
Startår: 1934
»För oss är ekvationen enkel, norrländsk natur + studiero = goda studieresultat och trivsel!«

Hagabergs folkhögskola

Ort: Södertälje
Antal deltagare: ca 300
Startår: 1910 grundades bibelinstitutet av Johannes och Elin Rinman.
»Vi ser Hagaberg som en mötesplats präglad av Södertälje – staden vi verkar i, med alla sina kyrkor och olika kulturer.«

Glimåkra folkhögskola

Ort: Glimåkra
Antal deltagare: ca 150 på plats, samt en del filialer och SFI kurser
Startår: 1959
»Att erbjuda en miljö för lärande, kreativitet och nya möjligheter är något vi på Glimåkra värderar högt. Vi präglas av mångfald och många goda möten kring livets frågor.«

Hjälmared folkhögskola

Ort: Alingsås, utanför Göteborg
Antal deltagare: ca 170
Startår: 1957
»Gemenskap, utbildning, växande, framtidstro är viktiga ord för oss och den som söker sig till Hjälmared finner, i naturskön miljö, kurser och studier som berör livet.«

Sundsgården folkhögskola

Ort: Helsingborg
Antal deltagare: ca 300
Startår: 1938
»På Sundsgården vill vi ge möjlighet att växa, utmanas och inspireras för framtida studier, för arbete, för din passion och ett samhällsengagemang.«

Hjälpen når fram!

Barnen är särskilt drabbade av torkan och en följd är att de drabbats av sjukdomar på grund av näringsbrist och att de blivit för svaga för att orka gå till skolan.

Den 7 mars påbörjade EFS tillsammans med Mekane Yesus-kyrkans utvecklingsarbete DASSC ett nödhjälpsprojekt i Tigray, norra Etiopien. 10 000 barn i 20 skolor får nu ett mål näringsgröt, så kallad Faffa eller Famix, om dagen. Familjer, ideella och anställda vid det lokala kontoret jobbar för att effektivisera nödhjälpen.

Girma Aseffa, skoldirektör på Majalemskolan vittnar om det positiva resultatet.

– Innan vi påbörjade projektet var det många barn som var frånvarande, på grund av att de helt enkelt inte orkade komma. Nu kommer alla, fulla av energi, och deltar aktivt i undervisningen.

Desta Hadare, direktor på DASSC i Tigray, vittnar också om det goda resultatet från projektet. Han ser dessutom att barn nu har gått upp i vikt och tillfrisknat från sjukdomar som kommit av undernäringen.

– Behovet av extra mat kommer att finnas ända fram till nästa skördeperiod i december 2016. Fram till dess har inte bönderna något nytt att äta.

Ditt fortsatta stöd behövs!

Konflikter och skadedjur förvärrar läget

Längs en väg i Hintalo-Wajirat-distriktet i Tigray-regionen i norra Etiopien går 13-åriga Bri Kyros med sina två småsystrar. De bär knyten med torra grenar på sina ryggar.

– Tidigare köpte vi ved och kol till matlagningen. Det har vi inte råd med längre. Pappa har inte kunnat odla något för att marken är torr, säger Bri.

Solens heta strålar bränner över det torra landskapet. Till följd av klimatfenomenets El Niños styrka har det inte regnat på över ett år vilket har lett till den värsta torkan på 50 år. Bri berättar att familjen får mat av släktingar. De är inte ensamma om att behöva hjälp. Enligt FN är 10,2 miljoner etiopier i akut behov av matbistånd. Siffrorna har emellertid inte uppdaterats sedan slutet av 2015 och uppskattas vara högre nu. Ytterligare cirka 8 miljoner etiopier täcks av ett nationellt säkerhetsprogram vars livsmedelsförråd snart beräknas vara slut. Samtidigt har torkan inneburit att uppemot tre miljoner barn har hoppat av skolan. Vissa för att de tvingats fly till områden där det finns vatten och mat, andra för att skolorna har stängt. Många för att de måste hjälpa sina familjer att överleva. Allteftersom att brunnar, floder och andra vattenresurser sinar måste barnen söka sig allt längre bort för att hitta vatten eller betesmarker till boskapen.

– Vi går i skolan på eftermiddagarna, men det är svårt att hinna läsa läxor eftersom vi måste leta efter ved och vatten före och efter skolan. Jag försöker ta igen läxläsningen på helgerna, säger Bri.

Kalal Behre, 25 år, och Meresa Weldu, 26, kommer förbi. De berättar att näringsbristen breder ut sig. Det bekräftas av FN. Över två miljoner etiopier lider av undernäring, varav 435 000 av svår sådan.

– Vi vuxna kan än så länge hantera det. Det är värre för barn under fem år. Många barn förlorar mycket i vikt, säger Kalal.

I Hintalo-Wajirat och flera andra distrikt går torkan hand i hand med en annan farsot, närmare bestämt koschenillsköldlöss. Lössen, som parasiterar på kaktusar, odlas för framställning av färgmedel till livsmedel och kosmetika på många håll i världen. Tigray är rikt på kaktusar och i början av 2000-talet planterades lössen in på några platser. Tanken var att det skulle ge regionen en välbehövlig ekonomisk injektion, men lössen spred sig som en löpeld och sög näringen ur kaktusarna. Med det försvann invånarnas livsmedelstrygghet.

– Kaktusfrukterna var vår huvudföda mellan skördarna. Vi tjänade pengar på att sälja dem på marknader och vi fodrade även våra kreatur med dem. Nu när torkan har slagit ut vårt lantbruk har vi inget som kan stilla vår hunger, säger Kalal.

I slutet av mars hade lite mer än hälften av Etiopiens totala biståndsbehov på 1,4 miljoner dollar för 2016 kommit in. Det når långt ifrån alla behövande. Nästan alla som Kalal och Meresa känner väntar på bistånd.

– Om torkan fortsätter och om folk inte får hjälp kan ingen leva här, säger Meresa.

– Många försöker redan ta sig illegalt till arabiska halvön för att arbeta. Jag har hört fruktansvärda historier om etiopier som har rånats, kidnappats eller blivit skjutna på vägen dit, säger Kalal.

I Tigrays största stad Makele är Desta Hadera regional utvecklingschef på DASSC, utvecklingssektionen i EFS systerkyrka Mekane Yesus-kyrkan. Han berättar att koschenillsköldlössen fortsätter att sprida sig samtidigt som torkan håller i sig.

– Där det fanns torka fanns det kaktusar. Kaktusfrukterna var invånarnas livsmedelstrygghet, säger han.

I en del distrikt är kaktusfrukterna helt borta, på andra platser bär de numera endast frukt i två månader per år gentemot sex månader tidigare. Lokala försök att bekämpa lössen och hindra att de sprider sig har varit verkningslösa. Desta efterlyser hjälp från utländska forskare inom agronomi och entomologi för att lösa problemet snabbt. Folk står på randen av svält.

– Ett stort antal åldringar och barn lider av undernäring på grund av torkan. I de värst drabbade områdena i Tigray har FN:s livsmedelsprogram, WFP, och USAID levererat mat, men det är inte tillräckligt, säger han.

Tack vare stöd från EFS får nu 10 200 barn i 20 skolor i Tigray näringsrik gröt varje dag i två månader.

– Och 60 extremt fattiga kvinnor som är ensamma försörjare i staden Rama får matbistånd, säger Desta.

Behoven är dock enorma. Desta säger att regeringen har matbiståndsprogram i skolorna för att barnen inte ska avbryta sin skolgång.

– Men de har endast lyckats nå ut till en tredjedel av barnen i torkdrabbade områden. Den rådande torkan överstiger de lokala kommunernas kapacitet. Jordbruksproduktionen har minskat alltför mycket. Många lider av brist på mat, vatten och foder till sina kreatur. Konsekvenserna förväntas fortsätta fram tills nästa skörd i höst, säger han.

Ungefär 5,8 miljoner människor är i behov av rent vatten. Hundratusentals har flytt från torkdrabbade områden, framförallt i landets östra delar, men även i Tigray. Uppemot en miljon boskap kan ha svultit eller törstat ihjäl.

– Många bönder förflyttar sig till platser där det finns bete för deras boskap, säger Desta.

Den lilla regnperioden belg, mellan februari och april, försenades på flera platser. Nu närmar sig den stora regnsäsongen, meher (juni – september) då cirka 85 procent av landets matproduktion sker. Desta säger att ett av de absolut största behoven är att bönderna får utsäde innan dess. Enligt den etiopiska jordbruksbyrån behöver cirka 7,5 miljoner bönder och herdar omedelbar hjälp med boskapsfoder samt utsäde för att producera stapelgrödor.

– Endast på ett fåtal platser har bönder fått utsäde, framförallt i byar där frivilligorganisationer har utvecklingsprojekt, säger han.

Uteblir regnet, eller utsädesbiståndet, kan miljontals hamna under svältgränsen.

– Det är viktigt att människorna i de torkdrabbade områdena inte bara får akut nödhjälp. Det är även av yttersta vikt att stöd ges till utvecklingsprojekt, som program för anpassning till klimatförändringarna. Denna typ av projekt kan göra det möjligt för människor att anpassa sig efter svårigheterna som klimatförändringarna innebär, säger Desta.

Torkan har slagit till olika hårt i olika områden. De värst drabbade regionerna är Afar i öster, Somali i sydost och Amahara samt delar av Tigray i norr. Även områden i Oromo-regionen i centrala och östra Etiopien är hårt drabbade, inte bara av torka utan även av politisk instabilitet. I november 2015 utbröt demonstrationer mot regeringens numera islagda planer på att utvidga Addis Abeba på bekostnad av Oromo-regionen. Enligt flera uppgifter, däribland från Human Rights Watch, har över 200 människor dödats av säkerhetsstyrkor, framförallt under fredliga demonstrationer. Tusentals uppskattas ha fängslats. Det är dock omöjligt att veta vad som händer i regionen eftersom regeringen hindrar medier och frivilligorganisationer att rapportera därifrån. Regeringen är även ytterst restriktiv med att släppa in utländska medier i torkdrabbade områden. I huvudstaden Addis Abeba träffar jag en person från en ideell organisation som säger att det är omöjligt att sammanställa rapporter utan att regeringen lägger sig i.

– Myndigheterna har ofta sagt åt oss att sänka siffrorna på antal behövande för att det ska se ut som om läget är under kontroll, säger personen.

I Oromo har oroligheterna lett till etniska spänningar. Samma sak händer i Gamballa-regionen, i västra Etiopien, som har tagit emot cirka 280 000 sydsudanesiska flyktingar, framförallt från Nuer-stammen. Det har väckt gamla etniska spänningar till liv mellan Nuer-stammen och Anyuak-stammen i området. Flera dödliga sammandrabbningar har ägt rum. Samtidigt är läget spänt mellan Etiopien och grannlandet Eritrea. Länderna utkämpade ett blodigt krig från 1998 till 2000.

– Situationen är mycket oroväckande, framförallt när olika grupper i Etiopien börjar hata varandra samtidigt som extrem torka råder, säger personen.

”Då tog jag mod till mig och bad”

Jag möter Azita på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala där hon studerar teologi. Hon är livlig, full av energi och hennes ögon utstrålar en sällsam glädje. Hon säger att hon vill dela det hon kallar sin »hemlighet« med mig – alla detaljer om hur Jesus mötte henne och hennes familj och förde dem till frälsning. Det är med stor förväntan jag tar fram block och penna och ber henne beskriva vem hon är.

– Jag heter Azita Saraii och kommer ursprungligen från Teheran i Iran. Där arbetade jag som lärare i litteratur och historia. I dag bor jag i Västerås, är gift med världens bästa man, Ali Ataei, och vi har två fantastiska barn, Dana som är tolv år och Parsa som är tio år. Och jag var muslim innan jag blev kristen.

Hon berättar att hon lämnade Iran på grund av familjeproblem. Hennes far arbetade som tjänsteman inom militären och var mycket auktoritär. Hennes liv var hårt beskuret och hon plågades av depression och hopplöshet.

– Jag ville fly hemifrån, ta mig så långt bort som möjligt. Ofta låg jag vaken på nätterna och grät, fylld av ångest och mörka tankar. En natt när jag hade bett till Gud, fick jag en konstig dröm: jag drömde om en stor kyrka där jag böjde mina knän och började be med öppna händer. Sedan kom tre män fram till mig och hällde vatten i min mun och la runda bröd i min mun. När jag vaknade grät jag och skakade i hela kroppen och jag ropade till Gud att hjälpa mig. Mindre än en månad senare var jag ute ur mitt land. 2001 kom jag till Sverige. Det upplevde jag som ett verkligt mirakel.

Väl i Sverige kom hon till en flyktingförläggning i Gimo men allt blev inte bra bara för att hon kommit bort från Iran och familjens förtryck. Hon berättar vidare:

– Jag kände en djup törst i mitt hjärta. Jag var fri, Gud hade hört min bön, men jag upplevde att det inte var nog för att mätta min längtan. Då kom två underbara damer från Filadelfiakyrkan, som låg alldeles i närheten av flyktingförläggningen, på besök. De hade med sig en present – en bibel på persiska. Jag började läsa Bibeln. Och då förstod jag att det var en törst och en hunger efter Gud jag kände i mitt hjärta.

På förläggningen träffade Azita sin nuvarande man.

– Jag upplevde honom som en verklig gåva från Gud. Efter några månader fick vi båda jobb och vi kunde gifta oss.

Lyckan skulle tyvärr bli kortvarig.

– Vi stod inför många svårigheter, absolut värst var den långdragna handläggningen av vårt asylärende. Det resulterade i tre avslagsbeslut från Migrationsverket och slutligen ett utvisningsbeslut. Då blev vi tvungna att leva gömda och jobba svart. När jag sedan blev gravid så blev min situation inte bara svår, den blev verkligen desperat.

I det läget bestämde hon sig för att gå till kyrkan.

– Jag böjde knän inför Jesus kors och la mitt asylärende vid korset. Jag ropade till Jesus: jag vill att du ska bli min advokat, hjälp mig. Jag har inga pengar, ingen familj. Snälla Herre – förbarma dig över mig! Femton dagar efter jag bett den bönen fick jag permanent uppehållstillstånd i Sverige. Och barnet föddes friskt.

Men tiden i totalt utanförskap som illegala, gömda migranter hade skapat djupa sår.

– Efter att vi fått vårt uppehållstillstånd flyttade vi till den vackra staden Västerås. Tyvärr hade svårigheterna och problemen vi upplevt gjort oss trötta och sårat oss. Relationen mellan mig och min man blev mörk och till slut bestämde vi oss för att separera. Det var ett dåligt beslut, vår lilla flicka var bara ett år och min man mådde mycket sämre än jag förstod. Han föredrog att inte leva alls om han inte fick leva med oss. Så han beslöt sig för att ta sitt liv. Han låste in sig i sovrummet och svalde mer än hundrafemtio tabletter. Han dog, när jag hittade honom visade han inga livstecken.

Azita berättar att hon ringde efter ambulans och när de kom började de omedelbart med upplivningsförsök. De lyckades få igång puls och andning och på sjukhuset magpumpades han.

– De sa att hans prognos var dålig, han låg i koma och hans hjärna var skadad. Om han återfick medvetandet skulle han troligen förlora sitt minne och bli blind.

Tabletterna som Azitas man hade svalt var utgångna och hade därför haft både stark och oförutsägbar effekt.

– På akutmottagning försökte flera sjuksköterskor hjälpa och trösta mig. Men jag grät tröstlöst med min lilla flicka i min famn. Mina kläder blev våta av alla tårar.

Azita berättar att hon i väntrummet såg en liten skylt på väggen som påminde henne om Jesus kors.

– När jag såg den kände jag en värme i hjärtat och jag föll på knä, fortfarande med min lilla flicka i famnen. Detta var min sista chans. Jag sa till Jesus att jag kommer att vara evigt tacksam om han ville hjälpa min man. Och jag bad om förlåtelse, för katastrofen var också mitt fel. Jag ropade till Jesus: Snälla, hjälp mig. Förbarma dig över oss. Jag är vilse. Jag lovar att berätta för alla om allt vad du gjort för mig!

Sedan gick Azita in till sin man som fortfarande låg i koma. Doktorn sa att de skulle göra en sista hjärnröntgen.

– Innan de rullade iväg med honom tog jag mod till mig och la min hand på hans huvud och bad för honom i Jesu namn. När han kom tillbaka från röntgenundersökningen satte jag mig och vakade hos honom. Efter tolv timmar satte han sig upp i sängen och ropade mitt namn: »Azita, kan du ge mig vatten?« Och jag utbrast: »Halleluja, ja!« Gud hade hört min bön. När jag ropade till honom i Jesu mäktiga namn, så hjälpte han oss. Det var ett mirakel och min man blev helt återställd. Läkarna kunde konstatera att hans hjärna var helt oskadd.

Azitas man, Ali, hade hört Jesus kalla på honom tre gånger medan han låg i koma. Efter hans tillfrisknande kontaktade den lilla familjen pingstförsamlingen Lifecenter i Västerås och lät döpa sig. När de senare tog emot nattvarden i en av Svenska kyrkans församlingar mindes Azita drömmen hon en gång upplevde i Teheran. Det blev ett av många skäl till att de till slut bestämde sig för att engagera sig i Bäckbykyrkan som är en samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan.

Innan vi skiljs åt berättar Azita:

– Då Jesus kallade mig som en ung kvinna var jag full av svagheter, brister, misslyckanden och levde ut en syndig livsstil. Men Han förvandlade mig. Då kände jag ingen pastor eller predikant som kunde hjälpa mig. Jag hade inte heller några kontakter eller något nätverk som kunde ställa upp och hjälpa mig. Min situation såg omöjlig ut i mänskliga ögon, men Jesus sa till mig: »Följ mig« och »för människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt«. Gud kallade mig att tjäna honom och nu hoppas jag att få vara till välsignelse för andra människor. Det finns alltid svar hos Gud – oavsett din bakgrund, religion eller hudfärg.

Vi firar i själva verket evangeliet

Vi firar 150 år av internationell mission. Ytterst firar vi att Gud har uppenbarat att universum har en Frälsare och Herre i Jesus Kristus. EFS arv handlar nämligen om att vi i Guds ord finner ett tilltal om nåd och räddning som inte finns någon annanstans. Gud, outgrundlig för vår tanke och oåtkomlig för vår strävan, har vid korset skapat en mötesplats där vi syndare kan få bli Guds barn. Där möter vi den uppståndne Kristus och får del av det eviga liv vi annars saknar. Därför har alla rätt att få höra om »hemligheten med Kristus« som Guds ord avslöjar.

Våra riktlinjer uttrycker EFS hållning: »Jesu Kristi försoningsverk, där han genom sin offerdöd sonat synden, betalat skulden, besegrat djävulen och döden, visat Guds kärlek och gjort ett evigt liv i gemenskap med Gud möjligt«. Detta är den enda väg till räddning som vi fått uppenbarad för oss. Därför behöver »varje människa … komma i kontakt med Jesus Kristus för att kunna ta emot denna verklighet i sitt eget liv, sätta tro till honom och bli räddad från att gå förlorad«.

Låt oss frimodigt stå för EFS förståelse av evangeliet och missionsuppdraget! Det ärar inte bara vårt missionsarv, utan även den reformationsupptäckt som skapade vår Svenska kyrka, och Guds ord självt. EFS ståndaktighet behövs i en tid där Bibelns vittnesbörd ifrågasätts, med att det inte är nödvändigt att omvända sig och tro på Kristus eller att frälsning via andra vägar utlovas.

Frimodigheten måste paras med ödmjukhet, respekt och generositet. Den yttersta domen och hur det går för sökare av annan tro som längtar efter nåd får vi lämna i Guds barmhärtiga händer. Korsets väg är också vittnesbördets väg: Jesus gick längst ner och gav sitt liv. Mission innebär därför att tjäna och med kärlek inbjuda till att lära känna Jesus. Vittnesbörd heter på grekiska martyria. Det påminner om att det kostar att stå för evangeliet, som många kristna även i dag vittnar om med sina liv och som många av EFS första missionärer gjorde, Jesus till tack och ära.