Jag möter Azita på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala där hon studerar teologi. Hon är livlig, full av energi och hennes ögon utstrålar en sällsam glädje. Hon säger att hon vill dela det hon kallar sin »hemlighet« med mig – alla detaljer om hur Jesus mötte henne och hennes familj och förde dem till frälsning. Det är med stor förväntan jag tar fram block och penna och ber henne beskriva vem hon är.
– Jag heter Azita Saraii och kommer ursprungligen från Teheran i Iran. Där arbetade jag som lärare i litteratur och historia. I dag bor jag i Västerås, är gift med världens bästa man, Ali Ataei, och vi har två fantastiska barn, Dana som är tolv år och Parsa som är tio år. Och jag var muslim innan jag blev kristen.
Hon berättar att hon lämnade Iran på grund av familjeproblem. Hennes far arbetade som tjänsteman inom militären och var mycket auktoritär. Hennes liv var hårt beskuret och hon plågades av depression och hopplöshet.
– Jag ville fly hemifrån, ta mig så långt bort som möjligt. Ofta låg jag vaken på nätterna och grät, fylld av ångest och mörka tankar. En natt när jag hade bett till Gud, fick jag en konstig dröm: jag drömde om en stor kyrka där jag böjde mina knän och började be med öppna händer. Sedan kom tre män fram till mig och hällde vatten i min mun och la runda bröd i min mun. När jag vaknade grät jag och skakade i hela kroppen och jag ropade till Gud att hjälpa mig. Mindre än en månad senare var jag ute ur mitt land. 2001 kom jag till Sverige. Det upplevde jag som ett verkligt mirakel.
Väl i Sverige kom hon till en flyktingförläggning i Gimo men allt blev inte bra bara för att hon kommit bort från Iran och familjens förtryck. Hon berättar vidare:
– Jag kände en djup törst i mitt hjärta. Jag var fri, Gud hade hört min bön, men jag upplevde att det inte var nog för att mätta min längtan. Då kom två underbara damer från Filadelfiakyrkan, som låg alldeles i närheten av flyktingförläggningen, på besök. De hade med sig en present – en bibel på persiska. Jag började läsa Bibeln. Och då förstod jag att det var en törst och en hunger efter Gud jag kände i mitt hjärta.
På förläggningen träffade Azita sin nuvarande man.
– Jag upplevde honom som en verklig gåva från Gud. Efter några månader fick vi båda jobb och vi kunde gifta oss.
Lyckan skulle tyvärr bli kortvarig.
– Vi stod inför många svårigheter, absolut värst var den långdragna handläggningen av vårt asylärende. Det resulterade i tre avslagsbeslut från Migrationsverket och slutligen ett utvisningsbeslut. Då blev vi tvungna att leva gömda och jobba svart. När jag sedan blev gravid så blev min situation inte bara svår, den blev verkligen desperat.
I det läget bestämde hon sig för att gå till kyrkan.
– Jag böjde knän inför Jesus kors och la mitt asylärende vid korset. Jag ropade till Jesus: jag vill att du ska bli min advokat, hjälp mig. Jag har inga pengar, ingen familj. Snälla Herre – förbarma dig över mig! Femton dagar efter jag bett den bönen fick jag permanent uppehållstillstånd i Sverige. Och barnet föddes friskt.
Men tiden i totalt utanförskap som illegala, gömda migranter hade skapat djupa sår.
– Efter att vi fått vårt uppehållstillstånd flyttade vi till den vackra staden Västerås. Tyvärr hade svårigheterna och problemen vi upplevt gjort oss trötta och sårat oss. Relationen mellan mig och min man blev mörk och till slut bestämde vi oss för att separera. Det var ett dåligt beslut, vår lilla flicka var bara ett år och min man mådde mycket sämre än jag förstod. Han föredrog att inte leva alls om han inte fick leva med oss. Så han beslöt sig för att ta sitt liv. Han låste in sig i sovrummet och svalde mer än hundrafemtio tabletter. Han dog, när jag hittade honom visade han inga livstecken.
Azita berättar att hon ringde efter ambulans och när de kom började de omedelbart med upplivningsförsök. De lyckades få igång puls och andning och på sjukhuset magpumpades han.
– De sa att hans prognos var dålig, han låg i koma och hans hjärna var skadad. Om han återfick medvetandet skulle han troligen förlora sitt minne och bli blind.
Tabletterna som Azitas man hade svalt var utgångna och hade därför haft både stark och oförutsägbar effekt.
– På akutmottagning försökte flera sjuksköterskor hjälpa och trösta mig. Men jag grät tröstlöst med min lilla flicka i min famn. Mina kläder blev våta av alla tårar.
Azita berättar att hon i väntrummet såg en liten skylt på väggen som påminde henne om Jesus kors.
– När jag såg den kände jag en värme i hjärtat och jag föll på knä, fortfarande med min lilla flicka i famnen. Detta var min sista chans. Jag sa till Jesus att jag kommer att vara evigt tacksam om han ville hjälpa min man. Och jag bad om förlåtelse, för katastrofen var också mitt fel. Jag ropade till Jesus: Snälla, hjälp mig. Förbarma dig över oss. Jag är vilse. Jag lovar att berätta för alla om allt vad du gjort för mig!
Sedan gick Azita in till sin man som fortfarande låg i koma. Doktorn sa att de skulle göra en sista hjärnröntgen.
– Innan de rullade iväg med honom tog jag mod till mig och la min hand på hans huvud och bad för honom i Jesu namn. När han kom tillbaka från röntgenundersökningen satte jag mig och vakade hos honom. Efter tolv timmar satte han sig upp i sängen och ropade mitt namn: »Azita, kan du ge mig vatten?« Och jag utbrast: »Halleluja, ja!« Gud hade hört min bön. När jag ropade till honom i Jesu mäktiga namn, så hjälpte han oss. Det var ett mirakel och min man blev helt återställd. Läkarna kunde konstatera att hans hjärna var helt oskadd.
Azitas man, Ali, hade hört Jesus kalla på honom tre gånger medan han låg i koma. Efter hans tillfrisknande kontaktade den lilla familjen pingstförsamlingen Lifecenter i Västerås och lät döpa sig. När de senare tog emot nattvarden i en av Svenska kyrkans församlingar mindes Azita drömmen hon en gång upplevde i Teheran. Det blev ett av många skäl till att de till slut bestämde sig för att engagera sig i Bäckbykyrkan som är en samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan.
Innan vi skiljs åt berättar Azita:
– Då Jesus kallade mig som en ung kvinna var jag full av svagheter, brister, misslyckanden och levde ut en syndig livsstil. Men Han förvandlade mig. Då kände jag ingen pastor eller predikant som kunde hjälpa mig. Jag hade inte heller några kontakter eller något nätverk som kunde ställa upp och hjälpa mig. Min situation såg omöjlig ut i mänskliga ögon, men Jesus sa till mig: »Följ mig« och »för människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt«. Gud kallade mig att tjäna honom och nu hoppas jag att få vara till välsignelse för andra människor. Det finns alltid svar hos Gud – oavsett din bakgrund, religion eller hudfärg.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet