Luther kände till åtminstone något om andra religioner. Judiska bekännare bodde i Tyskland. Muslimska bekännare, turkar, fanns på Balkan och i trupper som stod utanför Wien och hotade det tysk-romerska kejsardömet. Kanske något oväntat arbetade Luther för att Koranen skulle översättas till latin för att man skulle få en förstahandskunskap om vad den egentligen sa. Han visste även något om romersk och grekisk religion från Nya testamentets omvärld.

Hur såg han då på andra religioner? Luther menade med Romarbrevet 1 att det finns en naturlig kunskap om Gud som alla människor har tillgång till. Alla anar någonstans i djupet av sina samveten att det finns en Gud. Dessutom kan människan förstå att man kan ropa till denne Gud när man befinner sig i nöd. Guds existens och något om Guds egenskaper kan alla ana. Romarbrevet talar även om att människan gått sin egen väg. Det medför enligt Luther att människans egna försök att tillämpa denna teoretiska kunskap om Gud inte kan annat än leda fel. Dessutom är djävulen verksam och hans mål är att förvilla och leda vilse.

Ska man kort sammanfatta hur Luther ser på andra religioner består de enligt honom av tre ingredienser: Guds allmänna uppenbarelse, människans felvända religiositet och djävulens förvillelse. I praktiken blir det därför inget annat än avgudadyrkan vi möter utanför den uppenbarelse som Kristus ger. Människan är sedan syndafallet inkrökt i sig själv vilket innebär att hon är lagisk och vill upprätta sin egen meritlista (rättfärdighet) som ska rädda henne. Alla andra religioner är goda råd – vad människan ska göra – medan budskapet om Kristus är goda nyheter – vad Gud har gjort.

Detta utesluter inte för Luther att det finns saker att lära av människor av annan tro. Han berömmer exempelvis turkarna (muslimerna) för deras goda lagar för samhället och säger att de är hederliga och förnuftiga människor som lever på ett mycket bättre sätt än de »ofta vilda tyskarna«.

Men nu är det inte etiken, lagen och gärningarna som öppnar vägen till Gud. För Luther är det vad Kristus gjort. Därför är det en avgörande skillnad mellan att veta något om vem Gud är samt vad han vill, och att verkligen personligen känna denne Gud. Det sistnämnda kan människan bara göra genom Jesus Kristus och det han gjort.

För Luther finns den naturliga religionens fara även för den kristne och kyrkan. Samma ingredienser kan hela tiden blandas in även i kyrkans liv och lära. Också där kommer människans egen felvända religiositet och djävulens förvillelser att hota. När kyrkans budskap blir en förkunnelse om vad männi-skan ska göra för att bli frälst, när Kristi kors skyms, blir den kristna kyrkans budskap lika förvillande som andra religioners. Luther kan anklaga sin egen påve i den samtida kyrkan för att vara en antikrist just för att han ser att detta sker.

Kyrkan behöver därför befinna sig i ständig reformation. Det betyder inte att hitta på nya läror, som vi ibland i vår tid tolkat det, utan att ständigt återvända till budskapet om Kristus och det han gjort och låta det forma våra liv och trosgemenskaper.

Sammanfattningsvis kan den lagiska religiositetens förvillelse finnas överallt enligt Luther. Därför behöver budskapet om Kristus predikas för alla, både i den kristna kyrkan, och utanför kyrkan – även för dem som tillhör andra religioner. Bara i Jesus Kristus finns en frälsande gudsrelationen.

• Della
• Twittra