Vad innebär det att fasta? Tillåt mig att använda en vardaglig bild trots det seriösa ämnet: Vid ett tillfälle tog jag emot en notis att en stor och avgörande uppdatering för min iPhone fanns tillgänglig. Uppdateringen fick jag fritt, utan någon motprestation, den var redo att laddas ner. Men när jag tryckte på meddelandet fick jag beskedet att det inte fanns något utrymme för den. Jag hade laddat ner så mycket appar och tagit så många bilder att det inte fanns plats för uppdateringen. Där och då hade jag inte tid att göra något åt det – man behöver både urskiljning och eftertanke när man rensar i sin mobil. Så jag fick avsätta den tid det krävde för att i lugn och ro gå igenom och värdera innehållet i min telefon. Jag fick reflektera, fatta beslut, rensa, ta bort och skapa utrymme. Inte av tvång utan för att jag både behövde och längtade efter dessa förnyade inställningar. Sanningen är att bara rensningen i sig själv, utan uppdateringen, var värd besväret. Men nu fanns det även utrymme att ladda ner det som redan var givet. Efter en tids nedladdning så var den senaste uppdateringen på plats. Lite så är det med fastan.

Det finns i allmänhet något djupt terapeutiskt och befriande med att göra en riktig utrensning. Att tömma garderober, vindsutrymmen och källarförråd på gammalt bråte. Faktum är att människor ser lyckligare ut en lördag på återvinningsstationen än i shoppinggallerian. Att befria sig från ett överflöd på onödiga prylar kan emellanåt framstå som behagligare än att ständigt skaffa sig nya. Städningen förbereder festen, och i kyrkoåret kommer fastan alltid före de stora högtiderna. Vi bereder rum för det som är i ankommande. Genom livet samlar vi på oss mycket, inte bara materiellt utan även upplevelser och erfarenheter. En del erbjuder möjligheter, andra skapar frågetecken, omedvetna bindningar eller sår. Men ofta är vårt livstempo för högt och sällan hinner vi ta oss den tid som behövs för att reflektera över eller hantera dem, så vi trycker undan dem i någon vrå. Efterhand börjar utrymmet tryta och det blir tungt att färdas med allt bagage. Det blir allt svårare att hålla ordning och var vi än tittar känns det stökigt. Då är det dags för en vårstädning, en utrensning bland det gamla, en upptäckt av glömda rikedomar och en förberedelse för en ny säsong.

Varför 40 dagars fasta? Kyrkan utvecklade redan under 300-talet en 40-dagarsfasta inför påsken, som blev en fastlagd form för hela kyrkan kring 600-talet. 40-dagarsfastan har sin bibliska förebild i Moses, Elias och Jesu fasta. För att det skulle bli fyrtio dagar fram till påskdagen, söndagarna borträknade, inrättade man Askonsdagen som med en speciell mässa markerar inledningen av den stora påskfastan.

Aska? Vad är poängen med det? Du har kanske hört uttrycket »säck och aska«? I GT strödde folket och profeterna ibland aska över sig för att markera djupet och allvaret i sin omvändelse. Askan står för det förmultnade och det förgängliga. Ytligheten som trängt undan innerligheten, hängivenheten som falnat och hjärtat som svalnat. Livet som är skört och kort. Med askan tecknas ett kors i vår panna under orden: »Kom ihåg, människa, att du är stoft och stoft ska du åter bli. Omvänd dig därför och tro evangelium.« Vi tar emot detta tecken som en allvarlig påminnelse om syndens konsekvenser, men även om Guds uthålliga tålamod och godhet, som ständigt manar oss till omvändelse. »Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre«.

I Matt 6:16 säger Jesus »När ni fastar…« Jesus säger alltså inte »om ni fastar« utan verkar ta för givet att hans lärjungar vid olika tider praktiserar fasta. Men fastan kan ofta uppfattas som de fromma asketernas självplågeri. Eller ett slags gärningslära – vi offrar något och Gud belönar oss. Men fastan handlar inte främst om vad du och jag gör för Gud, utan om att vi ger honom tid och tillgång till vårat innersta och låter honom utföra sitt verk i oss. Det är ingen merit vi kan berömma oss av eller något vi gör för att tvinga Gud att handla. Tvärtom är fastan en gåva till oss med syfte att frigöra tid för stillhet och eftertanke, bön och omvändelse. När vi rusar på genom livet är det lätt hänt att Guds röst drunknar i omgivningens ständiga brus. Sett ur det perspektivet kommer fastan snarare som en efterlängtad befrielse än ytterligare en börda att bära.

Den bästa fastan är den som blir av. Fastan är alltså en möjlighet och inte ett krav. Den är något som vi gör för att vi längtar och har behov, inte för att vi måste. Fastan måste alltid anpassas efter vår egen situation utan att jämföra oss med andra. Därför är det en god regel att hålla för sig själv vad man fastar ifrån. Den traditionella fastan handlar om att helt eller delvis avstå föda. Men det finns nog mycket annat som kanske är mer angeläget att avstå i vår tid, för att kunna fokusera på Gud. Man kan säga om fastan som man säger om träning: den bästa fastan är den som blir av. Med andra ord bör vi inte ta i för mycket utan fatta rimliga beslut så att fastan blir möjlig. Men fastan fyller en viktig funktion även när vi misslyckas med våra föresatser. Då ser vi än mer tydligt vårt behov av den påsk som ligger framför oss där Jesus Kristus vinner frälsning för oss som inte kan frälsa oss själva.

Vi behöver inte försöka övertala eller vädja till Gud om andlig förnyelse. Gud har redan skänkt oss allt i Kristus Jesus, och den helige Ande är verksam. Med dessa ord vill jag därför försöka att inspirera dig att ta vara på fastan som närmar sig och avsätta tid för en andlig utrensning och uppdatering, fördjupning i ordet och förnyelse i bönen.

Jag älskar att prata med vänner om den profetiska gåvan. Det här med att Gud talar till oss och genom oss till andra. Hur går det till? Hur fungerar det för dig? Jag och mina vänner började pratade om det på gymnasiet. Utanför skolans aula berättade jag för första gången att jag hade upplevt att Gud talade. »Som en tanke som kom så fort att jag inte hunnit tänka den själv.« Så sa vi. Jag vet inte om jag själv tänkte långsamt i vanliga fall, jag ser att definitionen haltar. Men vi behöver orden för att förklara och uppmuntra varandra till att öppna upp oss för Guds tilltal. Att positionera oss i förväntan.

För ett tag sedan var jag förebedjare på ett läger och då bad jag för en tjej som inte hade något särskilt böneämne. Jag la min hand på henne, blundade och bad en bön om välsignelse och tacksägelse. Sedan öppnade jag ögonen och såg på henne. Då visste jag i mitt hjärta, och frågade direkt: »Du sjunger, eller hur?« I tjejens ansikte spreds ett försynt leende och hon nickade. Gud visade mig inga stora scener eller lyckade albumsläpp, utan i stället pekade han på att han älskar när hon sjunger, att det är ett underbart sätt för dem att umgås.

Jag bär det här tillfället som en skatt. Varför? Jo, för att det öppnade upp fler »kanaler« för mitt lyssnande. Jag fick lära känna lite mer av Guds karaktär. Han visade lite av det jag skulle vilja definiera som kroppens och hjärtats position i det profetiska.

Kroppens position – Gud kan tala genom våra tankar. Men han har också gett oss en hel kropp med sinnen att uppleva med. Först när jag såg på tjejen förstod jag Guds tilltal. En omfamning, en ström av värme genom kroppen, en plötslig värk i en axel som pekar på att Gud vill hela någons axel. På dessa och många andra sätt talar Gud i och genom våra kroppar.

Hjärtats position – vad ligger på Guds hjärta för människan jag har framför mig? Gud är angelägen om att vara en del av de stora val vi gör i livet. Men det är som att han ännu mer, igen och igen, vill bekräfta sin kärlek över oss. Han vill ha relationen och intimiteten. Han vill säga att han ser.  Han har gett oss gåvor, som att sjunga, för att vi ska njuta av dem tillsammans med honom.

Jag återkommer ofta till Paulus ord i 1 Kor 14:1 »Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera.« I bibelöversättningen The Message får vi en ännu starkare betoning på prioriteringsordningen: »Älska som om det gällde livet – för det gör det.«

Låt Guds kärlek bli vår kärlek till människor vi möter och låt oss lyssna med förväntan på att Gud kan tala till oss på ett nytt sätt i dag.

Varför är det bara pingstvänner som får nådegåvor?« Den frågan har ibland dykt upp i tidigare jobbsammanhang. En fråga som har bidragit till att jag ofta under åren återkommit till temat »gåvoupptäckande«. Ett område som ofta har väckt direkta, konkreta reaktioner vilket har gjort att det känns väldigt meningsfullt att fundera kring detta.

Minnesbilder dyker upp när jag går igenom tillfällen då människors gåvor blivit tydliggjorda. Till exempel hon som tyckte det var självklart att ge bort mycket. Hon och hennes man hade varit studenter länge och när de nu fått välavlönade jobb blev det mycket pengar över till Guds rike. »Tänker inte alla så?«, sa hon förvånat. Kan det vara gåvan att frikostigt dela med sig?

Eller han som berättade om alla sina samtal som han bara »hamnat i« om sin tro på Jesus. Kunde det vara evangelistens gåva? Handlade inte det om att stå på torget och predika?

En annan fick en förklaring på den där obehagskänslan som hon upplevt i vissa sammanhang. Den starka förnimmelsen av att något var fel i gudstjänsten eller i församlingen. Gåvan att skilja mellan andar? »Aha, det är det som händer!«

Det här handlar om mer än att duga som man är eller att acceptera sig själv. Det handlar om insikten att Gud har tänkt just detta för mig. Jag är designad för detta. Gud har bruk för mig.

Det är evangelium att få förmedla att nådens gåvor är till för alla och att det finns utrymme för stor variation i gåvo-repertoaren. Mycket större variation än de sju eller nio jag fick lära mig om i min ungdom.

Kunskap om Andens gåvor och gåvoupptäckande borde inte vara en plusmeny i våra liv. Det borde höra till kunskap som alla som växer upp i en kristen gemenskap får med sig från början. I alla sammanhang där vi ser lite mer av varandras personlighet finns möjligheten för oss alla att bekräfta varandras gåvor. Inte med tvärsäkerhet utan med ödmjukhet som ger utrymme för den andres egen upplevelse.

Det finns ett litet »men« i upptäckarglädjen. Den drar år ett visst håll. Under åren har jag mött många med tjänandets gåva, med undervisningens gåva, med tröstens eller gästfrihetens gåva. Däremot har jag mött mycket få profeter med gåvan att hela eller tala kunskapens ord för att ta några exempel. Beror det på att EFS:are sällan får den typen av gåvor?

Nej, jag tror inte Gud gör skillnad på människor utifrån församlingstillhörighet när gåvorna fördelas. Däremot gör vi skillnad på vad vi ger plats för. Hur ser det ut med tillfällen i vår rörelse att pröva om jag har profetians gåva?  Hur får de med förbönens gåva utbildning? När kan vi öva att använda kunskapens ord? Tolka tungotal? Det är svårt att upptäcka, än mindre lära sig praktisera, det som vi aldrig talar om eller tänker in. Gud har stor variation, men vi har mindre av den.