Sökningstider – vad är det?

Talet om sökningstider som Rosenius drev är djupt bibliskt, läromässigt sunt och, rätt använt, befriande själavård, skriver Tomas Nygren.

Jag bestämde mig för att bli kristen och provade att be, men det var inget.« Ungefär så sa en av mina vänner till mig under gymnasietiden. Han deklarerade sedan att detta med kristen tro inte var något för honom. Det fungerade ju inte.

Men frågan är om människan har en sådan typ av fri vilja att hon bara kan bestämma sig för att tro, och att det fungerar. Rosenius skulle definitivt svara nej på den frågan! En människa kan inte finna Gud när hon själv bestämmer sig för det och det passar henne. Människans vilja är bunden så till vida att hon inte kan finna Gud när hon själv vill. Däremot finns det tider då Gud söker henne, knackar på och gör sig påmind. Då, men bara då, kan hon ta emot honom. Men hon kan också missa Guds sökningstid, inte ta vara på det tillfälle som erbjuds. Därför manade Rosenius sina åhörare och läsare att ta vara på sin sökningstid. När det kändes, kanske som en oro i hjärtat, ett styng i samvetet eller en börda i livet som man inte kunde komma ifrån, var det tecken på att Gud arbetade i ens liv, att Gud ville komma in. Men det var inte givet att det skulle leda till tro på Jesus Kristus. Rosenius varnade för att den enskilda människan kunde stå Gud emot, försitta chansen och missa den himmelska festen.

För ett antal år sedan lät jag en grupp studenter i en klass läsa en text av Rosenius som handlade om sökningstider för att sedan diskutera den.* Flera reagerade negativt eller mycket negativt: Vad var det här för konstig gudsbild som kom fram? Söker inte Gud människan hela tiden och låter henne få chansen när hon själv vill? Det är väl ändå så att människan har en fri vilja?

Nej, det är inte lätt för oss i vår tid att tänka att det finns inskränkningar i vår egen fria viljas förmåga, framför allt inte i relation till Gud.

Men talet om sökningstider som Rosenius drev vill jag påstå är djupt bibliskt, läromässigt sunt och, rätt använt, befriande själavård!

1) Djupt bibliskt. Rosenius lyfter fram bibelord som Luk 19:41–44 där Jesus klagar över Jerusalem som inte förstod vad som gav henne fred, som inte förstod att tiden var inne för Guds besök. Ett annat bibelord som Rosenius kan nämna i sammanhanget är Joh 6:44: »Ingen kan komma till mig utan att Fadern drar honom.« Det är inte svårt att finna bibelord som talar om att det är Gud som skapar tro, att Gud är den som drar människor till sig, men som också antyder att människor kan stå emot Guds kallelse.

2) Läromässigt sunt. Definitionen av sund lära i luthersk teologi är först och främst att den är biblisk. Det finns två typer av bibelord som kan tyckas vara motsägande: de som talar om frälsning och räddning som något som enbart Gud kan åstadkomma, och de som talar om att människan kan säga nej till Gud. Det betyder med andra ord att om någon ska räddas är det bara Gud som kan stå för det, medan om någon går förlorad beror det på att hon säger nej till Gud. Makten till ett »ja« till Gud står Gud själv för, medan människans »nej« är något som hon själv både har kraft till och får ta ansvar för. Denna lära kallas för »enkel predestination« och finns i luthersk teologi. Det logiska vore att säga att Gud står för både ja och nej (= dubbel predestination), eller att hävda att människan har en fri vilja och makt att säga ja eller nej till Gud när hon själv så vill. Problemet med dessa båda senare lösningar är att man får göra våld på betydligt fler bibelord för att få det hela att gå ihop, än vad fallet är med en enkel predestinationslära.

3) Befriande själavård. I det kristna sammanhang som är medvetet om detta kommer man att vara känslig för när och hur man ställer omvändelsefrågan. Det är ingen idé att trycka på en människa som inte är sökt. Allt man åstadkommer då kan bli en form av andligt övergrepp där man pressar fram en bekännelse som inte är mogen att födas fram. Blir det ett nytt liv trots allt finns stor risk för »förlossningsskador« – ett kristenliv som blir skevt för att det pressades fram och inte föddes fram. Nej i stället får man försöka utsätta den som ännu inte är »sökt« för nådemedlen, budskapet om vem Jesus är och vad han gjort och lita på att Guds Ande verkar. När sökningstiden är inne kommer den!

Den som känner igen Guds sökningsverk kommer att ställa omvändelsefrågan på ett sådant sätt att den sökte ser att det är Guds verk och nåd att hon får komma, inte en egen prestation. Det blir därmed ett kristenliv som från början är byggt på evangeliets grund. Det blir rätt byggnadsmaterial redan från början.

En dubbel predestinationslära kommer kanske inte att ha någon omvändelseappell alls – det är ju Gud som står för både »ja« och »nej« hos människan i detta synsätt. Den som tror att det handlar om ett helt fritt val kommer inte att ha några bromsklossar mot att köra på hårt och pressa fram en omvändelse. Har människan en fri vilja i frälsningsfrågan blir det ju till sist enbart en fråga om argumentation och övertalning.

En enkel predestinationslära kommer att ha en omvändelseappell, men samtidigt veta att den inte innebär att det är människan själv som skapar sin tro. Det betyder att man söker tajma appellen med Guds Andes verk. En väsentlig dimension i omvändelseappellen blir också att mana till att inte stå Guds verk emot, att ta vara på möjligheten när man känner att Gud kallar.

Talet om sökningstider är inget annat än en praktisk tillämpning av en luthersk lära om enkel predestination. Kanske en i dag många gånger bortglömd del av den lutherska läroskatten?

* Texten som studenterna läste återfinns i Guds Ande och ord, bok 5 i serien C.O.Rosenius för vår tid.