Budbäraren möter Inga Pagréus på hennes hemmaplan i kvarteren runt S:ta Clara kyrka, mitt i Stockholms hjärta. Promenaden som vi går mellan kyrkan och Plattan (Sergels Torg) har hon gått många gånger förut, inte minst under de 22 år hon arbetade som diakon i S:ta Clara kyrka.

– Gud välsigne dig som sandar våra gator i dag, utbrister hon glatt till en främmande man som kastar ut sand från sin hink vid den halkiga kyrktrappan.

Han förstår inte svenska och tittar upp lite förvånat men blir glad ändå, eftersom Inga lyser som en sol mot honom. Redan där, efter bara några minuter, förstår jag en del av Ingas smått unika förmåga att nå fram till sina medmänniskor, hur utsatta, hopplösa och vinddrivna de än må vara.

Vi går vidare längs Klarabergsgatan och jag märker hur Inga ber för sig själv där hon går. »Helige Ande, kom. Helige Ande, kom«, upprepar hon lugnt och stilla. Jag frågar om hon brukar be så ofta.

– Vet du att den bönen har jag bett i nästan 30 år när jag gått här i kvarteren. Och när jag vaknar på morgonen brukar jag be: »Kom nu helige Ande, så går vi.« Jag vill alltid öppna upp för Andens verk så att det handlar mindre om min prestation och mer om att gå dit Han leder mig.

Efter promenaden landar vi på Dalagatan i S:ta Clara kyrkas lägenhet för att fortsätta intervjun. Inga är numera pensionär men senare på dagen ska hon möta en kvinnogrupp i lägenheten. Just utsatta kvinnor har länge varit Ingas särskilda hjärtebarn.

– Jag har fått se många destruktiva relationer där tjejerna har tryckts ner och i vissa fall även blivit slagna av sina män. Kvinnogrupperna har då kunnat fungera som fredade zoner, där vi har lagat mat tillsammans, fikat, samtalat och på så vis fått växa i systerskap. I köket har vi ofta haft en väldigt fin atmosfär där var och en har kunnat lätta sitt hjärta utan att vi sitter och stirrar på varandra.

Här och nu känns Inga Pagréus väldigt självklar i den här miljön. Men hur hamnade Inga från västkusten i Stockholm från första början? När vi slår oss ner vid matbordet ber jag henne backa bandet ända till barndomen.

– Jag kommer inte från ett kristet hem. Vi hade inte ens en bibel hemma, bara en sådan där psalmbok som prasslar så fint. Men i söndagsskolan fick jag en jättestark barnatro. En bild som följt mig ända sedan dess är den på Jesus när han ber vid stenen i Getsemane, den är fortfarande min favoritbild, säger hon och fortsätter:

– När jag sedan skulle konfirmera mig hade jag en väldigt stark tro. Det var så allvarligt och starkt för mig när jag böjde mina knän vid altarringen och jag minns att jag tänkte att jag alltid ville följa Gud.

Men det starka löftet höll bara några månader. Inga upptäckte andra saker att fylla livet med.

– Jag började åka raggarbil, dricka alkohol och leva runt. Jag förnekade förvisso aldrig Guds existens, men jag lämnade honom ändå på något vis. Följden av det blev att jag upplevde en tomhet inom mig som jag fyllde genom att söka bekräftelse från killar, och det blev nog lite väl mycket drickande.

1970 lämnade hon västkusten och kom till Stockholm för att jobba inom mentalvården. Det året, som 21-åring, träffade hon också sin man.

– Min man kom inte alls från något kyrkligt sammanhang, men han var väldigt stabil. Vi gifte oss och fick så småningom två jättefina pojkar.

Men trots giftermål och bildandet av familj kände Inga fortfarande en tomhet inom sig, som dessutom bara blev större för varje dag som gick.

– Livet var så tomt och jag fick en verklig existentiell kris. Jag älskade min familj men något saknades. Fanns Gud? Jag kände mig tvungen att ta reda på det.

Hennes man uppmuntrade henne att gå och prata med en präst, men hon avfärdade förslaget och sa att ingen präst i hela världen skulle förstå hennes brottningskamp. Kontakten med kyrkan återtogs i stället när en av sönerna började i kyrkans barntimmar.

– Barntimmeledaren såg direkt att jag var en sökare och gav mig några böcker, som faktiskt gjorde mig ännu mer förvirrad. Jag tänkte att jag aldrig kommer att nå Gud.

Vid ett av barntimmetillfällena skulle det vara gudstjänst med nattvard efteråt. En nattvard som kom att förändra hennes liv.

– Jag ville gärna ta emot nattvarden, men kunde inte. Mitt hjärta var inte berett. Det var en enorm kamp inom mig där i kyrkbänken.

Av bara farten var gudstjänsten inne i nattvardsliturgin.

– Då bestämde jag mig: jag skulle inte ta emot nattvarden. Om så alla andra gick fram så skulle jag sitta kvar.

När församlingen ställde sig upp för att sjunga tillredelsepsalmen hände något som skulle få Inga att ändra sig.

– Jag hörde plötsligt en dånande röst som sa: »Du ska gå fram och ta nattvarden!« Tre gånger i rad hörde jag samma sak. Så jag lydde och gick stapplande fram, nästan mekaniskt, för att ta emot gåvorna. Jag minns att jag sa: »Gud, nu får du ta över i mitt liv för nu orkar jag inte mer.«

Och i det ögonblicket upplevde Inga att hon äntligen fick kontakt med Gud igen efter flera år av distans.

– Guds hand hade hela tiden funnits där. Jag fick greppa den och inse att Han hade väntat på mig under dessa år. Ingenting var brutet från Guds sida. Jag fick en tydlig wow-känsla och tänkte att kyrkan är hemmet, hit ska alla komma, det är här som människor kan få frid i sitt sinne.

Hon upplevde också hur hon fick en kallelse om att hon skulle få vara med och bygga en kyrka dit alla skulle vara välkomna.

– Där och då trodde jag naturligtvis att jag skulle få sätta igång med det nästa dag, skrattar hon.

Riktigt så blev det dock inte. Ingas första kyrkliga engagemang var i Viksjö, där hon arbetade som kyrkvaktmästare. Hon blev kvar i den rollen i åtta år och gjorde så gott hon kunde för att skapa det där lilla extra, gemenskaper och mötesplatser, som kunde dra folk till kyrkan.

– Jag hade stora tankar, men utfallet blev inte så jättebra. Jag blev nog lite för ensam i mitt sätt att tänka.

Det var först 1989 som Inga fullt ut kunde känna igen sig i den kallelse hon fått. Detta efter att ha läst om S:ta Clara kyrkas nya präst Carl-Erik Sahlberg i Kyrkans tidning.

– I artikeln stod det att Carl-Erik skulle ut och jobba på Plattan och Malmskillnadsgatan. Hela mitt jag kände direkt att det här var en person som jag ville arbeta med.

Samma höst sa Inga upp sig från sitt jobb och sökte in till diakoniutbildningen på Ersta.

– När vi skulle ut på praktik sa jag till studierektorn att jag ville till Clara kyrka och la till att jag skulle jobba där sedan. Rektorn sa: »Men det kan du ju inte veta.« Men jag svarade lugnt att det visste jag visst.

Inga fick sin vilja igenom och praktiken började med en lunch tillsammans med Carl-Erik Sahlberg. En lunch som blev startskottet för det som senare skulle bli ett mycket gott samarbete dem emellan.

– Vi klickade direkt och pratade om hur vi ville bygga församling och hur vi ville nå människor. Han frågade dessutom direkt om jag ville bli volontär och sitta med i ledningsgruppen. Det var stort för mig, för jag ville ju verkligen tas i bruk. Just detta är en av Carl-Eriks riktigt goda sidor, att se en uppgift för varje människa och våga fråga.

Det skulle dröja till augusti 1993 innan det blev någon ledig diakontjänst i S:ta Clara kyrka. Fram till dess var Inga diakon i Vällingby, samtidigt som hon var fortsatt volontär i Clara.

– När tjänsten kom ut var det bara att söka. Jag sa till Gud rakt ut att han fick stoppa det hela om det inte var hans vilja.

Under arbetsintervjun satt flera kvinnor som Inga redan hade hjälpt i sin volontärroll och bad högt i kyrkbänkarna: »Låt Inga Pagréus få tjänsten!« Och så blev det. Inga fick tjänsten och kunde tillsammans med Carl-Erik Sahlberg äntligen sätta igång och arbeta för deras gemensamma vision.

– Från kyrkorådet hade vi fått ett tydligt uppdrag om att vi skulle nå de vinddrivna, som Carl-Erik sedan kom att kalla för de tilltufsade. Alltså de som rörde sig runt Plattan, Centralen och Malmskillnadsgatan. Det svåra var ju att vi varken hade någon erfarenhet eller någon förebild att lära ifrån. Det fanns ingen kyrka eller frikyrka som jobbade på det sättet.

Carl-Erik hade i alla fall jobbat fram sina nio punkter (se spalt) som de alltid utgick ifrån.

– Vi levde efter de här punkterna och allt som vi startade fick vi göra på prov. Fungerade det så fortsatte vi, annars lade vi ner det. Vi fick pröva oss fram och det var inte alltid enkelt, men väldigt spännande och fint.

De startade bland annat upp Kapell Sergel, en liten »valstuga« på Sergels torg där de serverade fika. Det första halvåret kom nästan ingen förbi, men de kämpade på med arbetet och Inga tyckte aldrig att det kändes lönlöst.

– Vi bad mycket och det var en lång process. Efter ett tag började vi få många besök. Vår stuga låg på vägen upp till Malmskillnadsgatan så tjejerna kom ofta förbi innan de skulle dit. Vissa dagar kunde vi ha upp emot 100 besök på några timmar. Det var faktiskt ganska lätt att få till fina samtal, de hade ju knarkat bort familj och vänner, så de törstade verkligen efter riktig vänskap och kärlek.

Utöver arbetet i Kapell Sergel gick Inga ofta till Malmskillnadsgatan för att försöka etablera kontakter.

– Jag försökte hälsa och heja men ville samtidigt inte störa för mycket, de höll ju på med sitt »arbete«. Men i förbifarten kunde jag säga »Du är så välkommen ner till kyrkan.« Dagen efteråt stod en av tjejerna jag sagt det till framför mig i kyrkan och jag blev så lycklig. Det var så vi började, vi välkomnade och de började komma.

Till en början utgjorde denna grupp stommen på Clara kyrkas då nystartade eftermiddagsböner, som alltjämt är en stöttepelare i denna kyrka.

– Det var inte helt enkelt att hålla alla i styr. De som ställde sig upp och berättade saker var ibland berusade och påtända. Men de ville verkligen berätta och be. Det var en väldigt härlig tid som jag saknar.

Men med ett utökat förtroendet och ett utökat kontaktnät följde också fler och fler utmaningar.

– I början gick vi på en del nitar. En av tjejerna kom fram till mig och ville ha pengar till heroin. Hon berättade att hon blivit våldtagen. Hon var manipulativ och sa: »Du vill väl inte att det ska hända igen?« Vad skulle jag svara på det? Jag blev helt kollrig och kallade på Carl-Erik. Han lyssnade in berättelsen och sa till slut med en stilla röst: »Ge henne pengarna.«

Så fort kvinnan hade gått sin väg upplevde Inga en stor sorg i hjärtat.

– Det slutade med att jag grät hela dagen. Allt var bara ett stort mörker och jag kände att jag hade förrått Jesus. Då kom ett bibelord till mig, det som Petrus sa till mannen som tiggde vid sköna porten: »Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig.« Det är Jesus vi ska peka på, det är Jesus som är utvägen, räddningen och hoppet. Det är Jesus som verkligen kan förvandla liv.

Eftermiddagsbönen, som hålls varje vardag, hjälpte henne särskilt den dagen och många andra dagar.

– Den har faktiskt betytt allt. Där kunde vi lägga av oss allt som var tungt, för det var ofta tufft och väldigt svårt med missbrukarna som vi så gärna ville hjälpa. Vi var alltid med på bönen, den var vårt vattenhål. Där la Gud sina visioner och sin längtan i våra hjärtan.

Och om bönen alltid har varit Clara kyrkas ena stöttepelare anser Inga att lovsången är den andra. Men det var långt ifrån självklart att de skulle få börja med lovsång i gudstjänsterna.

– Vi fick verkligen tjata. Musikerna ville inte släppa in lovsången i gudstjänsterna och vi hade flera tuffa möten. Till slut klagade Carl-Erik till Caroline Krook, som då var domprost. Hon uppmuntrade oss alltid och kallade oss för församlingens spjutspets. Konflikten slutade med att hon beordrade musikerna att vara lediga en söndag i månaden. Så de söndagarna sjöng vi lovsång som aldrig förr – vilken seger det var för oss!

Vid det här laget har jag träffat Inga Pagréus ett par timmar och det är
väldigt lätt att bli fascinerad över hennes personlighet och gärning.
Jag ber henne berätta lite mer om sitt tillvägagångssätt för att nå fram till det innersta i en människa, förbi ytlighet, misstro och hårda skal.

– Jag bryter mig aldrig in i en människa, utan det gäller att kolla var hon befinner sig. Lite som att använda en murbräcka. Jag petar lite och ser hur långt jag kommer in, sedan kanske det tar stopp och då pratar man om något annat en stund innan man kan trycka på lite till. På sätt och vis är det som att se valv efter valv öppnas, och det är verkligen fint att se vilka gåvor människor har. Många som har levt i en total misär är så otroligt begåvade, och att få se deras glädje över att upptäcka sina egna förmågor är bland det finaste man kan vara med om.

Trots att det var ett tag sedan hon slutade har hon fortfarande kontakt med många kvinnor. Mobiltelefonernas intåg i våra liv har gjort det ännu enklare att vara tillgänglig.

– SMS-kontakt är väldigt bra. Jag får en hel del berättelser och tankar från kvinnorna och brukar ofta svara med änglar och gula hjärtan. De må vara gula, men jag tänker att det är guldhjärtan som får visa på hur värdefulla de här kvinnorna är för mig.

Inga ska snart fylla 70 år och det är med stor tacksamhet, stolthet och glädje som hon nu får se att arbetet som hon och många andra grundlagt får fortsätta i full fart.

– Det är verkligen en fin tid nu. Jag gläder mig så mycket varje dag åt kyrkans fantastiska medarbetare och alla underbara volontärer. De är helt otroliga.

Fysiskt är hon lite hämmad och hon går med hjälp av en krycka. Själsligt känner hon sig dock hur pigg som helst och hon har inga planer på att sluta engagera sig i kyrkan och tar varje chans hon får att berätta om Jesus.

– Det är bara bra att jag haltar lite så att andra får hjälpa mig, det skapar kontakt. Det som driver mig vidare är att människor ska få bli upprättade, helade, bli lärjungar och börja vandra med Jesus.

• Della
• Twittra