Det har blivit allt vanligare med ekumeniska församlingar. Detta gäller även sammanslagningar där EFS-föreningar ingår. Det kan vara så att man inte orkar driva arbete var för sig. Givetvis påverkar det att gamla samfundsgränser inte längre spelar så stor roll. Lärofrågor som förut varit skiljande uppfattas inte längre som lika viktiga. Men likafullt finns teologiska skillnader kvar. Hur ska man hantera dem i ekumeniska församlingar?

En strategi för att föra samman två grupper med exempelvis olika dopteologi kan vara att man för teologiska samtal och kommer fram till en för båda acceptabel kompromiss. I dopfrågan skulle kompromissen kunna bestå i att man i sina gemensamma skrivningar om vad församlingen ska stå för kraftigt tonar ner en luthersk arvsyndslära som kan sticka i ögonen för den som har en baptistisk dopsyn. Utifrån en sådan kompromiss kan det bli så att man döper barn, inte för att de behöver frälsningens gåva utan för att de redan genom födseln tillhör Guds rike.

Kompromisser är generellt sett är ett bra sätt att jämka samman saker och ting. Till exempel är kompromisser helt nödvändiga i politiken när ingen har egen majoritet. Samtidigt finns det problem med kompromisser kring kristna läror som vi ser som centrala. Om man genom kompromisser flyttar sina ställningstaganden i centrala frågor kommer man i praktiken att få en ny teologisk identitet.

Åter till vårt exempel – dopfrågan. Om kompromissen mellan ett baptistiskt och ett lutherskt sammanhang blir att man enas om att man kan döpa barn, men samtidigt tar bort det mesta av en luthersk tanke på arvsynd, då innebär det i praktiken att man snarast blivit metodister i sin dopteologi. Det är nu inget problem i sig, om det är den metodistiska teologin man blivit övertygad om och vill bära vidare i sammanhanget. Ett problem blir det om man gör en kompromiss för att vara så nära både det lutherska och det baptistiska som möjligt, men i stället blir något mittemellan – som ingen egentligen hade tänkt. Då blir man vare sig lutheraner eller baptister.

En annan strategi är att den starkare gruppen kör över den svagare parten, som helt enkelt får finna sig i att »storebror« bestämmer. Den som tillhör minoriteten tvingas då gå till ett annat sammanhang för att få exempelvis dop i enlighet med sin teologi och övertygelse. Inte heller detta är en tillfredställande lösning. Den församling jag tillhör kommer då inte att riktigt kunna fungera som mitt andliga hem – om jag tillhör den teologiska tradition som »körts över«.

Jag tror att det finns en tredje väg som är betydligt bättre och mer generös utan att kompromissa bort centrala teologiska perspektiv. Utgångpunkten för mig är hur Rosenius talade om det vi i dag kallar ekumeniska frågor och ekumenisk praktik.

För Rosenius handlade det inte om kompromisser utan om att med nådens ögon se på dem som hade andra uppfattningar. Den barmhärtigheten mot varandra var för Rosenius möjlig när man delade Kristus och tron på honom. Han skriver: »Kristi rike är ett förlåtelsens rike. Det innebär nu också att vi ska förlåta varandra. Det är en förutsättning för all kristen gemenskap.« Han skriver vidare att »det är en dårskap, om vi menar att Andens enhet kan uppnås först när vi blivit helt eniga på alla punkter«. Den enigheten uppnår vi aldrig på grund av att vi nu bara har brottstycken av helheten. Att vi inte ser på saker likadant handlar inte bara om sådant som har med våra begränsningar och vår synd att göra. Skillnader i perspektiv har även kopplingar till att vi har olika gåvor och uppgifter (1 Kor 12). Vi utgör olika lemmar i Kristi kropp. Rosenius lyfter även fram att vi är skapade olika som personer med olika temperament, olika gåvor, olika uppdrag. Vi kan också ha kommit olika långt i vår vandring med Gud. Att se på varandras olikheter i teologi med nådens generositet handlade inte om kompromisser för Rosenius, utan om en ödmjukhet i inställning kombinerat med en gemensam syn på det allra mest centrala, Jesus Kristus. En självklar och fast förankring i luthersk teologi var för Rosenius inte ett ekumeniskt hinder utan en möjlighet.*

Hur kan vi då tillämpa detta i en ekumenisk församling mellan exempelvis övertygade baptister och övertygade lutheraner? Jag tror att man i en sådan situation inte ska »skriva ihop sig« i en kompromisslinje som ingen kanske blir riktigt bekväm med. Jag tror att man snarare ska »skriva isär sig« och helt ärligt konstatera att det finns två olika synsätt representerade i det lokala sammanhanget. I en kombination av ödmjukhet och nåd behöver man konstatera att det finns ett annat synsätt som man själv inte omfattar, men som behöver få finnas och kunna praktiseras fullt ut för min kristna broders eller systers skull som har en annan övertygelse utifrån sin bibelläsning. Ekumenik handlar inte om att backa i kompromisser utan om att mötas i Kristus och att ödmjukt respektera att det finns andra synsätt i viktiga teologiska frågor än dem som min egen tradition företräder. Det betyder också att EFS-föreningen som av olika skäl funderar på ett närmare ekumeniskt arbete behöver bevaka att eventuella gemensamma skrivningar verkligen fullt ut kan inrymma en luthersk syn på exempelvis både dop och nattvard. EFS-föreningen bör då i konsekvensens namn även uppmuntra andra grupper som ingår i den ekumeniska församlingsgemenskapen att bevaka att man får utrymme för sina grundläggande synsätt och traditioner. På det sättet kommer ekumeniska gemenskaper att uttrycka mer av både sanningen och nåden än de annars skulle göra.

* Om du vill läsa mer om Rosenius sätt att se på ekumenik, se bok 6 Bröders gemenskap i serien C.O. Rosenius för vår tid.

• Della
• Twittra