Vid sidan av den reformatoriska huvudfåran med lutheraner och reformerta fanns i radikalreformationen olika anabaptistiska rörelser (anabaptist betyder »omdöpare« – de underkände barndopet) som sinsemellan var mycket olika. Två exempel kan få illustrera detta.
1. Johan av Leiden utropade sig 1534 som »Sions kung« i den tyska staden Münster, som av honom och hans efterföljare sågs som det »nya Jerusalem«. I staden infördes bland annat polygami, förbud mot privat egendom och dödsstraff till exempel för hån mot ledaren. Enligt några källor hade Johan av Leiden själv, vid sidan av sin hustru, även 16 bihustrur. Johans skräckvälde varade i ett drygt år innan han blev besegrad.
2. Efterföljarna till Menno Simons (1496–1561) hade i stort sett motsatta ideal. De var pacifister, vägrade ha något med staten att göra – som till exempel att gå i statlig tjänst – och vägrade även att avlägga eder. Ofta drog de sig undan det »vanliga« samhället för att skapa alternativa gemenskaper. Dagens mennoniter har sitt namn efter Menno Simons.
Det går knappast att tänka sig mera olika typer av kristendom. Ändå fanns bakom deras alla olikheter djupa gemensamma rötter som går tillbaka till den medeltida mystiken. Enligt teologen Michael Horton kan det som finns i dessa rötter även kasta ljus över vår samtids djupgående sekularisering.
Visserligen var de flesta av radikalreformatorerna i ett första skede delar av huvudfåran i reformationen, men de kom ganska snart att hämta sin främsta inspiration från mystiker från tidigare århundraden. Inte minst kom italienaren Joakim av Floris (1130–1202), som var en profetgestalt och mystiker inom cisterciensorden, att betyda mycket. Han predikade att historien bestod av tre epoker: Faderns tidsålder som även var lagens tidsålder, Sonens tidsålder som kännetecknades av evangelium och prästerskap och var den tidsålder man levde i nu, samt den Andens tidsålder som skulle komma. Andens tidsålder skulle innebära att alla på ett omedelbart sätt i sitt inre kände Gud. Då skulle det inte behövas några läror, bekännelser, präster, kyrkor eller sakrament. Inte ens Bibeln fanns det behov av längre. Många av anabaptisternas ledare hänvisade till Joakim av Floris och hävdade att nu var den förutsagda Andens tidsålder här. Här föddes en version av kristen tro som ställde den personliga gudsupplevelsen över gudsuppenbarelsen i Ordet. Det blev ett lyssnande inåt i stället för utåt på Ordet.
De väldigt olika typerna av anabaptistiska rörelser vid tiden för reformationen illustrerar att, om man inte låter lära och liv underordnas den bibliska uppenbarelsen, kan man hamna i snart sagt vilka läror och slutsatser som helst. Det blir i praktiken en upplevelsenormerad tro: det viktigaste blir att lyssna till den egna upplevelsen av Gud och den kommer att stå över Bibeln.
En annan sak som är tydlig är att fokus hamnar på den etiska dimensionen av livet – även om man inte alls var överens om vilken etik som var eftersträvansvärd. En luthersk analys av detta kan vara, att när människan söker efter ljuset i sitt inre, kommer hon enbart att finna lag och krav på hur man ska leva, och aldrig evangelium, eftersom människan på grund av syndafallet är hopplöst lagisk – hon vill själv prestera det som behövs inför Gud. De anabaptistiska ledarna fokuserade följaktligen i allmänhet efterföljelsens etik, inte evangeliets gåva. De kom därför att tycka att Luthers och Calvins tanke på »tron allena« inte var någon särskilt bra idé. Tanken att frälsningen kommer till människan enbart genom tro på det Jesus gjort utan att hon bidrar genom egna gärningar, uppfattades som främmande och ointressant.
Denna typ av tro kallade Luther »entusiasm« (oftast översatt med »svärmeri« i den svenska versionen av de lutherska bekännelseskrifterna). Bokstavligen betyder ordet »Gud-inuti-ism« och stod för den urgamla frestelsen att förväxla sig själv med Gud, sina egna tankar med Guds ord. Det är intressant att se att Luther i Schmalkaldiska artiklarna – i artikeln om bikten – beskriver Adam som den första entusiasten, »gud-inuti-isten«. Han lyssnade mer på sin inre röst än på Guds. Detta är enligt Luther en aspekt av arvsynden. Vi är därför i oss själva alla »entusiaster« och lyssnar hellre på vårt inre än på Gud i hans ord.
Under ytan visar sig här den gamla gnostiska motsättningen mellan ande och materia. Enligt gnosticismen var anden något värdefullt och fint medan materien var något lägre och mindre fint. Detta ledde till att allt yttre strukturerat, vanligt, organiserat och materiellt som exempelvis sakramenten sågs som ointressant jämfört med det som var frambringat av Andens inre röst och spontant, informellt och andligt och därmed värdefullt.
Om vi alla bär på »Gud-inuti-ismens« frestelse är det inte underligt att den dyker upp gång på gång i historien. Michael Horton påpekar att när Immanuel Kant, en av de viktigaste upplysningsfilosoferna på 1700-talet, formulerar vilken uppenbarelse människan verkligen kan lita på, är det den som finns i henne själv – i hennes förnuft och i den moraliska lagen i henne. Trots att Kant formellt var lutheran delade han inte Luthers synsätt där Skriften var norm. Nej, här följer Kant samma »entusiast-spår« som fanns hos anabaptisterna där det inre övertrumfar det yttre.
Ett sätt att sammanfatta en viktig dimension av vår samtids sekularisering är att vi som personer ska vara autonoma och oberoende av traditioner och andra yttre ting, att vi ska lyssna inåt och på det sättet upptäcka vilka vi verkligen är. Enligt Horton är det inte svårt att se hur trådarna till detta sätt att tänka hänger samman med »gud-inuti-ismens« historia snarare än med reformatorernas synsätt, där det yttre – Skriften – hade förtur. (Inom parentes sagt kan Luther inte slentrianmässigt göras till huvudansvarig för sekulariseringen på det sätt en del vill göra.)
I kristenheten i dag är entusiast-spåret fortsatt framträdande, inte minst för att det passar så väl ihop med vår samtids kultur. Detta sätt att tänka visar sig när någon hänvisar till en »uppenbarelsekunskap« som innebär att en tanke hon själv uppfattar sig ha fått från Gud är viktigare än vad Bibeln säger, när profetior blir viktigare än Bibelns budskap, när man avvisar former och bekännelser med hänvisning till att det är bättre med levande praktisk kristendom, eller när man med hänvisning till Guds rike tar avstånd från den organiserade kyrkan.
Men det kan också ta sig uttryck i mer liberala former av kristendom, till exempel när bibelordet aldrig i praktiken tillåts korrigera oss i våra uppfattningar, eller när den yttre historiska berättelsen om Jesus avvisas som felaktig eller ointressant, men att det inte spelar någon roll bara vi tror på Gud.
När »gud-inuti-ismen« får vara vårt sätt att tro kan snart sagt vad som helst hända, vilket illustrerades redan i anabaptismens barndom. I vår samtid är det som hände i Knutby pingstförsamling ett extremt exempel på hur människor med anspråk på att ha fått direkta uppenbarelser utnyttjar sin position som ledare – medvetet eller omedvetet – i ett sammanhang präglat av »gud-inuti-ism«. Det är inte lätt för den enskilde att kunna pröva vad som sägs och sker när det i praktiken inte finns en högre, yttre auktoritet – Guds ord – mot vilket allt ska prövas. När det inte heller finns pedagogiska korta bekännelser som goda sammanfattningar av vad kyrkan genom tiderna funnit i Ordet eller en liturgi formad av Bibelns berättelser, då blir den enskilde ett alltför lättfångat byte.
Nej, vi med vår sedan Adam nedärvda entusiasm, »gud-inuti-ism« (läs arvsynd), behöver det yttre för att Guds uppenbarelse inte ska missförstås! Vi behöver Ordet och sakramenten, bekännelserna och kyrkan som gemenskap där vi får förmana varandra. Gud kommer utifrån och in i våra liv – inte tvärt om! Guds uppenbarelse utanför mig ger mig en säkring som gör att jag med trygghet kan vara öppen för vad Gud vill göra i mig, oavsett om det har karismatiska förtecken eller inte.
