Jonatan Knutes

Guds verk är större än mig

Det är något speciellt med årstider som byter av varandra. Det är växlingar i naturen men jag upplever också att det blir en nystart, man kan titta bakåt och summera det som varit men även blicka framåt mot det som ännu inte hänt.

Den här hösten är extra speciell för mig för den rymmer både avslut, en summering av vad som varit, men även en förväntan på vad som kommer. Hela mitt vuxna liv (vet att jag inte är så gammal) har varit starkt präglat av ett hjärta för barn och unga samt deras plats i kyrkan och i tron. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera vad det är som formar och vägleder en ung människa i en tid som präglar en för livet. Svaret är svårt att formulera svartvitt men vad som betytt mycket för mig och andra är tid. Det är många människor som tagit sig tid att gå bredvid mig, att lyssna och bolla kring tankar och funderingar och som väglett när jag beträtt okänd mark. Det senaste året har jag fått allt fler indikationer på att allt färre vill eller kan vara ledare för barn och unga, det kan vara på kort sikt men även på lång sikt. I kombination med detta ser vi ett minskat givande till barn- och ungdomsverksamhet. Jag kanske kan ana vissa saker som påverkar att det blivit så här men jag vägrar låta hopplöshet ta över. Jag tror och vet att EFS och Salt vill gå tillsammans i detta, vi vet att vi behöver nå nya generationer med evangeliet om Jesus Kristus, inte bara för att överleva som rörelse men för att evangeliet bär på en förvandlande kraft som kan förändra människors liv från grunden. Däri ligger förväntan på vad som ska komma.

Avslutet då. Precis som det står i Predikaren så har allt sin tid, en tid att plantera och en tid att rycka upp. Jag har under året som gått upplevt att Gud talat om en ny tid eller säsong, både för mig som person men även för Salt. Jag har under åren på Salt hela tiden upplevt en tydlig kallelse till uppdraget, men nu upplever jag att kallelsen är uppfylld. Därför vill jag, i kombination med förändrade familjebehov, vara hörsam för att min tid på Salt har kommit till sin ände. Jag har löpt min del av sträckan och närmar mig nu tidpunkten då jag ska få lämna över stafettpinnen. I Predikaren står det fortsatt »allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut.« Guds plan för barn och unga är större än vi förstår, jag har fått ana ett sammanhang under den stund jag fått stå i tjänst men Guds verk är större än så, större än mig.

Vad blir nästa steg för mig då? Gud får visa mig vägen, men det jag redan nu vet är att jag i slutet av januari blir mamma igen.

Manligt och kvinnligt

Det råder stor ambivalens i vår tid när det gäller frågor om kön och könsidentitet. I många fall börjar det redan i förskolan, där personalen instrueras att ifrågasätta den så kallade »tvåkönsnormen« och »heteronormen«. Alltså tanken på att mänskligheten består av två grundläggande kön – kvinnor och män – och att de flesta av oss är att betrakta som heterosexuella så länge vi inte aktivt kommer ut som något annat.

Samtidigt finns det gott om politiker i Sveriges riksdag som verkar för kvotering av kvinnor till både bolagsstyrelser och professorstjänster, och som vill se exakt lika uttag av föräldraförsäkringen för både kvinnor och män. Här är det alltså i stället viktigt att befästa indelningen av mänskligheten i två kön.

Även bland de mest insatta i frågorna – genusvetarna – råder vad som närmast kan betecknas som ett inbördeskrig. Företrädare för tredje vågens feminism, som betraktar könsidentiteten som flytande, kan i många fall inte sitta i samma rum som dem som identifierar sig med andra vågens feminism, som betraktar könet som biologiskt grundat. På kultursidorna ryker radikalfeminister ihop med transaktivister, som i sin tur stämplar radikalfeministerna som »TERFS« – Trans-Exclusionary Radical Feminists (transexkluderande radikalfeminister).

Inte konstigt att många av oss blir förvirrade av det som pågår!

Men vad döljer sig egentligen bakom detta röriga ideologiska landskap? Som vanligt är det många olika frågor som har vävts in i varandra. Men i grunden kan man kanske säga att den konflikt som i dag råder mellan olika sätt att se på kön och könsidentitet är en konflikt mellan essentialism och konstruktivism. Alltså mellan de som betraktar könet som givet – som något som är – och de som anser att det i allt väsentligt görs.

Redan Simone de Beauvoir skrev i sin berömda bok Det andra könet (1949) att »Man föds inte till kvinna, man blir det«. Ett av feministrörelsens viktigaste bidrag har därefter varit att identifiera samhällets påverkan på våra könsroller. Men i dag befinner vi oss alltså i ett läge där pendeln har svängt vidare till att ifrågasätta nästan allt tal om »manligt« och »kvinnligt«. Och här tror jag att vi som kristna behöver dra i bromsen.

Det första som Bibeln har att säga om oss människor har med tvåkönsnormen och heteronormen att göra. I Bibelns första kapitel står det att Gud skapade människan »som man och kvinna« (1 Mos 1:27). I det andra kapitlet skildras sedan dels hur mannen och kvinnan kompletterar varandra, dels hur de i äktenskapsförbundet kan komma samman och blir »ett« (1 Mos 2:18–24).

Just denna kombination av enhet och mångfald intar centralplatsen i Bibelns vision på temana kön och könsidentitet. Vi behöver varandra som kvinnor och män – inte för att vi är varandras kopior, utan för att vi kompletterar varandra och för att vi var för sig ger färg åt vår gemensamma mänsklighet.

Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen och författare till boken Olika och jämlika: Manligt och kvinnligt ur ett kristet perspektiv (Apologia, 2020)

En episkopal kyrka

Det har skrivits flitigt i främst kristen media om den pågående konflikten i Härnösands stift mellan biskop Eva Nordung Byström och stiftsstyrelsen. Men vad det egentligen handlar om framgår inte av rapporteringen, bara att delar av nämnda styrelse, där hon är ordförande, inte längre har förtroende för hennes ledarskap. En överväldigande majoritet av stiftets präster och diakoner har uttalat sitt oreserverade stöd för biskopen. Likaså har hon skyddsombudens stöd. Det framstår inte heller som en ideologisk strid där till exempel liberalt skulle stå emot bekännelsetroget, lågkyrkligt mot högkyrkligt eller karismatiskt mot mer traditionellt.

Nej, det verkar handla om makt. En konfrontation mellan biskopen och stiftsstyrelsens arbetsutskott anfört av dess förste vice ordförande socialdemokraten Kenneth Norgren. I protokollet från stiftsstyrelsens sammanträde, där man beslutar att uppmana biskop Eva att självmant säga upp sig och om så inte sker säga upp henne, framstår han som drivande. Det är också han som i Kyrkans Tidning (28/9 2020) på frågan vad som är hans ansvar, utifrån att många medarbetare i stiftet mår dåligt, svarat: »… det är märkligt att vissa litar mer på prästerskapet än på de förtroendevalda. De flesta präster som jag känner till är kloka, normalbegåvade människor. [sic!]«

Stiftsstyrelsens agerande sätter hela systemet med den dubbla – eller gemensamma – ansvarslinjen i gungning. Och ännu allvarligare: om de är framgångsrika i sin ambition att avsätta en vald och vigd biskop så är Svenska kyrkan i praktiken inte längre en episkopal sådan.

EFS vill som inomkyrklig rörelse värna kyrkoordningen och respekten för vigningstjänsterna. Vi ger därför biskop Eva vårt fulla stöd och hoppas på en fruktbar försoningsprocess oavsett utgången av de arbetsrättsliga förhandlingarna. Likaså vill vi uppmana biskoparna att stå eniga och frimodiga i denna fråga – kyrkan behöver ert ledarskap.

Till sist vill jag personligen uppmana alla som läser detta att rösta i det kommande kyrkovalet och noga betänka vilken nomineringsgrupp som får er röst.

Till Kristi ära!

Bildreportage: Goda nyheter för Somalia

Warsan arbetar bland annat med matdistribution till skolbarn i svältdrabbade områden, en ambulerande sjukvårdsklinik samt med utbildningsprogram för hälsovårdsassistenter och sjuksköterskor. Här får du bevittna några av de livsförvandlande projekten som Warsan stödjer.

Warsan stödjer en grundskola i byn Balli Issa där analfabetismen bland föräldrar är hög.

Skollunchen som serveras dagligen är en avgörande faktor till att föräldrarna faktiskt skickar iväg barnen till skolan.

2015 ratificerade Somalia UNICEF:s barnkonvention och nu strävar Warsan efter att öka medvetenhet kring barns rättigheter på landsbygden.

Warsans mobila hälsokliniker erbjuder sjukvård utan kostnad till människor som bor på landsbygdsområden. Där är tillgången till medicin och läkarvård är ytterst begränsad.

Rokhoum och henne pappa har precis hämtat ut medicin från Warsans mobila klinik, som den dagen besökte byn Balli Issa.

Det lokala hönseriet i Bali Mataan har förändrat levnadsvillkoren markant för de interna flyktingarna det senaste året. Hönseri har varit en outnyttjad marknad i Somalia, men nu föder man upp kycklingar för att bli självförsörjande på mat. Hönseriet som började med att föda upp 27 höns, är idag hem för cirka 250 höns.

Warsan stödjer nödhjälpsinsatser på ett internflyktingläger i Bali Mataan söder om staden Hargeisa. Här tar de hand om 800 familjer som är offer för de senaste fem årens återkommande torka.

Under coronapandemin har Warsan, tack vare stöd från EFS, kunnat implementera förebyggande insatser för att minska spridningen av viruset. Bland annat med vattentankar för att främja handtvätt.

Warsans medarbetare drivs av att plantera ett nytänk i samhällen där tillgången till utbildning ofta är obefintlig eller begränsad. Målet med Warsans samtliga verksamheter är att människorna som de arbetar med ska bli självständiga. Ett steg i ledet är att utbilda barnmorskor.

Lydia Larsson

Lydia Larsson föddes i en torpstuga i Vårdinge i Södermanland 29 juli 1913. Hennes mor dog när hon var sex år. »Mors minne står för mig som ljusomstrålat«, skrev Lydia i sin levnadsteckning när hon sökte missionärstjänst.

Hon hade en bra relation med sin far, som var mån om att hon skulle få en kristen uppfostran. Men hon skriver att hon »var av naturen livlig och tanklös« och för att slippa efterräkningar började hon slingra sig och ljuga. Det blev hon straffad för om fadern fick veta det. När hon var elva år blev hennes syster frälst och det blev då ännu svårare för Lydia. Vid femton års ålder avled även fadern.

Mellan tretton och sjutton års ålder fick hon varje sommar åka på juniorläger där hon kämpade med sin tro. Hon ville, men kunde inte tro. Hon förlovade sig när hon var 18 och trodde att allt skulle bli ljusare. Det var år av kamp och inte förrän den 29 nov 1935 kom hon fram till frälsningsvisshet. Men hennes fästman hade inte samma tro så förlovningen bröts.

Nu följde en tid av fördjupning i tron. På Bibelinstitutet på Hagaberg gick hon flera kurser och under den tiden kom hon fram till att förbereda sig för sjuksköterskeutbildning. Efter kompletterande utbildning via Hermods gick hon 1939–1943 på sjuksköterskeskolan i Gävle.

Hon hade tankar på att få åka till sjukhuset i Khurai i Indien och samtalade med den tidigare missionären Isabella Stolpe, som var med och byggde upp sjukvårdsutbildningen i Eritrea.

Jag fann i handlingarna ett brev, daterat 5/2 1941, från Isabella Stolpe, som då tjänstgjorde på EFS expedition. Där gav hon Lydia råd om vilken specialitet hon skulle satsa på om hon skulle ut som missionär.

»Antingen man skall stå ensam på en plats eller tillsammans med kamrater, så är det viktigt att kunna göra mindre kirurgiska ingrepp. Som att sköta sår … Gives tillfälle att få praktisera att sy ihop sår är det bra. … giv akt på de olika sjukdomarnas symptom, för att sedan på egen hand kunna känna igen dem. … Det är en förtjänst att ha någon vana i ögonsjukvård. … Öva i att lyssna på lungor.«

Lydia fick även en utbildning som barnmorska, något hon fick stor glädje av.

Den 19 dec 1946 skriver hon för första gången i Addis Abeba. Tredjedag jul reser hon med Rut Perman, Hilma Olsson, Gustav Arén och Manfred Lundgren till Nakamte. Redan på nyårsaftonen kommer polisen in med en knivskuren man och de får operera och Lydia får ge narkos. Det var ingen introduktionstid utan direkt in i tjänst.

Den 26 februari 1948 börjar resan på åsneryggen in till Mendi. Efter två dagar är de framme. Där finns Elsa och Arne Hansson och deras son Lill-Arne.

»Nu har jag bott här i mitt lilla hus över en vecka. Och jag trivs här. Det är så skönt att äntligen ha en vrå dit jag kan gå och vara allena, alldeles ostörd. Där jag ej heller behöver störa någon. … Att få bo under ’litet eget tak’ det är ej var mans lott. «

Dagböckerna är fulla av skildringar över livet i Mendi. Alla vardagsberättelser har också en andlig del. Med bibelord och förtröstan över hur Gud ser de sina.

I ett häfte med föredrag berättar Lydia om en resa ner till Shankallafolket, som hon särskilt kom att ägna tid åt. Bilden av Lydia på åsnan spreds inom EFS.

»Äntligen, en vecka innan min efterträdare skulle anlända, fick jag sätta mig på mulan och rida bort från jäktet på stationen. Det var rätt många i sällskap. Evangelisten Dabba, läraren Baisa, deras tjänare och mina. Vi hade ridit över en slätt, över en flod och uppför en backe.

Två kvinnor står på stigen och tittar åt vänster. Vi ser dit – på andra sidan en liten dalgång – en lång svart snok. Jag hade aldrig förr sett detta underliga djur. Som de infödda berättade då. Mycket historier som: Å, en pytonorm! Och fart satte vi på de sävliga åsnorna. Läraren och jag var först. Både han och evangelisten hade bössor med sig …

Då ormen fick första skottet slank den in i sin jordkula. Dabba kom och sände en kula efter den. Ormen låg ganska still, vi såg inte huvudet men vi såg att den hade ägg under sig. Sen vi fått ut ormen räknade jag till 9 stora ägg … Efter ytterligare utfall av ormen fick den till sist ge vika. Lilly ville ha ormskinnet men ingen vågade flå den där. En gammal man som kommit sa: ’Nej, det här är vår släkting som ni dödat’ – dom sörjde i stället.

Lilly får fram sin sovsäckspåse som de lägger ormen i, oflådd. När de kommer fram mäter de den till 5,5 meter.

Dabba o Baisa fröjdade sig och sa: Nu har vi dödat Zendoa (I amhariska bibeln står Zendo – namnet på pytonormen i Upp. 20:2.) Nu ska vi också ut och predika evangelium så att satan blir besegrad här i trakten.«

Detta var ett litet exempel på Lydias målande berättelser om livet, alla åsnefärderna och det trogna sjukvårdsarbetet långt inne i Wollega.

Lydia tjänstgjorde mellan 1947–1975 i Nakamte, Mendi, Bodji och Nedjo. Jag hoppas någon får möjlighet att skriva mer utförligt om hennes liv och tankar som kommer fram i dagböckerna.

Ignatius och Luther – hur väl passar de ihop?

Vi samtalade om olika frågor, den gode romersk-katolske brodern och jag, vid en middag för ganska många år sedan nu. Efter ett tag kom vi in på ignatiansk andlig vägledning och min bordskamrat talade med värme om vad den kunde betyda. Jag frågade hur han såg på att vi protestanter i allt högre utsträckning hade kommit att anamma den ignatianska andliga vägledningen. Han såg inga problem med det, så länge vi var »öppna för den romersk-katolska vägen«. Med det menade han att man behövde vara öppen för att det kunde leda till att man konverterade till Rom. Jag fick så en liten föreläsning om hur djupt inbäddad i den romersk-katolska teologin och kyrkan den ignatianska andliga vägledningen var. Om man plockade bort den ramen och insikten och gjorde den ignatianska andliga vägledningen till ett »protestantiskt« projekt utan koppling till Kyrkan (det vill säga den romersk-katolska kyrkan) blev det ett tveksamt sådant, menade han.

Eftersom jag själv återkommande i mitt andaktsliv använt mig av ett ignatianskt sätt att leva mig in i evangeliernas Jesusberättelser – en bibelmeditationsmetod där man med fantasins hjälp för sin inre syn låter den berättelse man läst spela upp sig och bli levande – tyckte jag att det jag fick höra var både intressant och provocerande. Intressant – för att min katolske broder drog ut linjerna på ett sätt som jag dittills aldrig hade gjort i kopplingen mellan teologi och andliga övningar; provocerande – för att han egentligen tycktes mena att jag, som inte alls var öppen för att bli romersk katolik, borde avstå från ignatianska andaktsmetoder.

Just detta med gränssnittet mellan olika typer av andliga vägledningstraditioner är fortsatt en spännande och aktuell fråga. Alltför ofta tror jag att vi inte tänker igenom de teologiska dimensionerna av olika typer av andlig vägledning vi använder oss av, vare sig vi leder övningarna eller är deltagare i dem. Andliga övningar och tekniker är alltid sammankopplade med en större helhet och någonstans kommer man till en punkt där teologierna och trosuppfattningarna, som de olika andliga vägledningstraditionerna finns inbäddade i, börjar divergera med ens egen teologiska tradition. Går jag som kristen in i andliga övningar blir de ofelbart viktiga påverkansfaktorer för min kristna tros utformning. Där tror jag att min romersk-katolske bordskamrat hade en viktig poäng.

Den lutherska prästen, själavårdaren och andlige vägledaren Fredrik Brosché kom för något år sedan ut med ett intressant litet häfte med titeln Ignatiansk och luthersk andlig vägledning – likhet och olikhet (Församlingsfakultetens småskriftserie) där han gör motsvarande spaning ur ett lutherskt perspektiv.

En intressant sak med Brosché är att han själv, med en djup förankring i luthersk teologi och andlig vägledning, under många år även tagit del av andlig vägledning i ignatiansk form och gått dess utbildning för andliga vägledare. Vi får därför en initierad ciceron som är väl förtrogen med båda sätten att möta och vägleda människor. Vilka likheter och skillnader hittar då Brosché i sin jämförelse mellan ignatiansk och luthersk – då främst utifrån nådens ordning – andlig vägledning?

Om vi börjar med likheterna finnar han åtskilliga sådana. Han lyfter fram likheter i hur Guds kallelse in i Guds rike för en människa beskrivs, hur Gud kan verka genom en människas längtan. Även det faktum att båda traditionerna arbetar med en utpräglat bibelcentrerad vägledning är en gemensam nämnare. Uttryckt med andra ord menar både Ignatius och Luther att kristen tro alltid börjar med nådemedlen (Ordet och sakramenten). Människan som Guds avbild är kallad att leva i hans ordningar och som hans medarbetare är andra gemensamma teman vi enligt Brosché möter. Båda traditionerna menar även att man kan se Gud i allt man möter. Det finns alltså många gemensamma ansatser och tankar att ta vara på.

Brosché märkte så småningom i den ignatianska andliga vägledning han själv fick att det fanns saker som inte var lika förenliga. Han beskriver hur han kunde lägga av med onda handlingar och ord medan olika avundsjuka, äregiriga, aggressiva och sexuella tankar fortsatte att komma. Detta störde honom och han gick med frågan »Vad ska jag göra med mina onda tankar?« till sin andlige vägledare. Svaret han fick var att de onda tankarna inte var synd så länge han inte samtyckte till dem eller stannade kvar i dem. Svaret var för Brosché både förvånande, han uppfattade sina tankar som något som hade med synd att göra, och otillfredsställande, då råden för hanteringen inte blev befriande utan pekade mot hans egna begränsade resurser. De skulle hanteras genom att först och främst avvisa de onda tankarna: »Jag vill inte tänka så.« Då var det inget problem och skulle inte bli till någon synd. För det andra skulle de hanteras genom att byta ut de onda tankarna mot goda gärningar och tankar, vilket skulle ge ett annat fokus. De skulle på detta sätt förträngas. Men de onda tankarna försvann inte trots dessa goda råd.

Brosché insåg att råden i denna fråga från den ignatianska vägledningen hängde samman med romersk-katolsk uppfattning som inte alls ser lika allvarligt på synden som reformatorerna gjorde. Arvsynden medför enligt Roms synsätt att det finns kvar anlag för »ond begärelse« hos den kristne. Detta anlag i sig är dock inte synd, men kan bli synd om detta »fnöske« antänds och börjar brinna, det vill säga när jag samtycker med tankarna.

Vad ledde denna vägledning till för den som upplevde problem med sina onda tankar? Brosché frågade andra som hade brottats med samma sak i den ignatianska andliga vägledning de tagit del av och fick från sina informanter likartade svar i stil med: »Den ignatianska vägledningen löste mig inte från det som var mitt innersta problem. Jag längtade efter en ärligare syndabekännelse och en starkare överlåtelse åt Kristus.«

För Luther satt synden djupare än i själva verkställandet av onda tankar. För honom fanns problemet/synden redan i begärelsen i sig: »Du skall inte ha begär« (Rom 7:7). Bakom alla begär finns otron som vänder sig bort från Gud i hans Ord och vänder sig till sitt eget. Men detta är bara ena sidan av myntet. Den andra är att Kristus tar allt när den kristne överlämnar sina synder, medvetna och omedvetna, till honom. Räddningen, bättringen, finns inte i människan utan utanför henne – i Kristus. Det blir en vägledning som böjer människan djupare, men också lyfter henne högre. Synden blir allvarligare, men räddningen också desto härligare. Sedan finns fortfarande helgelsens starka budskap med förmaningar och utmaningar kvar för Luther, men nu utifrån evangeliets starka grund. Så långt Brosché.

Tillbaka till min egen fråga tidigare: Kan jag fortsätta med ignatianskt inspirerade andliga övningar? Eller för att spetsa till frågan: kan jag som protestant delta i ignatianska retreater? Mitt svar på frågan är ja, särskilt om jag är medveten om var saker börjar skilja sig åt. Läromässig medvetenhet hjälper mig att se vad jag kan ta vara på utan problem och vad jag behöver fundera igenom i det jag möter. Läromässig medvetenhet skapar en frihet att hämta gott från alla möjliga olika sammanhang och traditioner och låta det förstärka och befästa den tro jag lever i. Visst kan det även finnas skäl för oss var och en att låta vår tros innehåll förändras – ingen av oss är ofelbar. Men det bör ske utifrån en allvarlig brottning med Guds ords summa, och inte enbart utifrån att jag tar del av olika andliga praktiker som »känns bra«. Risken finns annars att jag i slutändan sitter med en tro som inte hänger ihop vare sig med Bibeln eller inom sig själv och det kommer inte att »kännas bra«!

Ta rygg på dem som vandrat före

Vad händer med en kristen där idealen kommer från Bibeln men förebilden är någon kändis från YouTube? Vad gör det med en kristen som vill följa Jesus, som kritiserar rikedom, men ens mentor värdesätter lönsamhet allra högst? Hur påverkas den kristne som vill »vara ljus« när kompisgänget uppmuntrar sexism? Listan hade kunnat göras längre. Svaret är gemensamt: en kollision uppstår.

Vi har nog alla erfarenhet av just detta. Hur våra värderingar riskerar att bli teorier i hjärnan som saknar rötter i våra hjärtan. I kyrkan är frestelsen kanske ännu större? Den västerländska kyrkans betoning på »rätt lära« har – högst ofrivilligt! – öppnat upp för ett kluvet liv: med min mun kan jag bekänna att Jesus är Herre samtidigt som jag vittnar om något annat med mitt liv.

När kollisionen mellan »mina värderingar« och »mitt liv« uppstår lär oss aposteln Jakob att det är livet som har sista ordet. Om vi säger ett men gör ett annat, är det vårt liv som visar vad vi faktiskt tror på. Därför kan vi behöva upptäcka män och kvinnor från kyrkans historia som gått före oss och som kan hjälpa oss att finna de stigar som kan vara svåra att upptäcka, de vars liv talar starkare än sina ord. Som poeten Gunnel Vallquist skriver i Helgonens svar (s. 190):

»Mitt i den labyrint av mänsklig ofullkomlighet som kyrkans historia är kan man urskilja den utstakade vägen, ibland igenvuxen, skenbart försvunnen, men så åter tydlig och klar – den som helgonen utstakade, eller rättare sagt: den som Gud utstakade genom helgonen, därför att de var de som lyssnade, lät Gud tala, som inte hade någon annans vilja än hans.«

Vallquist sätter fingret på något viktigt. Helgonen är våra förebilder, inte utifrån sina prestationer – men utifrån sin öppenhet inför Gud; de lyssnade, lät Gud tala och hade ingen annans vilja än Guds. Helgonen har kännetecknats just av att de på något sätt förkroppsligar något av vem Gud är och hur de hjälpt människor att få upp ögonen för vem Jesus är.

Paulus talar, på ett nästan provocerande sätt, om att de tidiga kristna ska följa honom, såsom han följer Kristus. Hebreerbrevets författare räknar upp ett antal troshjältar och lägger sedan till att tiden inte räcker för att ta upp så många fler. Hela Bibeln kryllar av personer som på olika sätt kan hjälpa oss att upptäcka Gud. Alla dessa personer, livsöden och exempel är en ständig påminnelse om att den kristna tron inte främst består av abstrakta teorier, utan av människor som vittnar om Guds godhet och besynnerliga förmåga att leda oss rätt fast vi vandrar fel.

I vår tradition värjer vi kanske oss för att benämna dessa personer som »helgon«, vi talar hellre om »förebilder« och »troshjältar«. Oavsett vad vi benämner dessa personer i kyrkans historia är de av yttersta vikt för oss. De flesta av oss har nog enklare att peka ut en person än en bok som betytt mycket för oss i vår trosvandring. För en del handlar det om en förälder, för andra om en präst och för några någon man eller kvinna ur kyrkans historia.

Martin Luther såg helgonen som trosförebilder, men varnade för när helgonen blev slutmålet i stället för porten in i efterföljelsen, och pekar därmed ut en risk för oss. Att vi sätter helgonen på piedestaler och låter dem »sköta det andliga« åt oss. Någon lär ha sagt att kyrkan inte har några hjältar, utan bara helgon.

Hjältar är de där som vi sätter vår tilltro och förhoppning till. De som löser problemen åt oss. Ingen av oss kan vara Stålmannen eller Batman, så då får man hoppas att hjälten bryter in och räddar situationen. Eller så projicerar vi hängivenheten på en hjälte, kanske till en Greta Thunberg eller någon annan person som vi beundrar och som vi tänker kan »sköta kampen åt oss«. Vi hoppas att hjältarna ska frälsa oss. Men helgonen, de kristna förebilderna, visar genom sina liv på hur också vi kan leva våra liv.

Det är när vi tar del av detta myller av kristna män och kvinnor som vi också påminns om den mångfald som ryms i kyrkans tradition. Vi följer Jesus Kristus – som är vägen, sanningen och livet – men det finns en stor variation i hur de som vandrar på denna väg ser ut. Även om vägen är en, är vandrarna olika.

Vi behöver ta rygg på dem som genom sitt liv visar oss vad det innebär att leva det vi bekänner med våra munnar.

Fotograf med mission i fokus

Vi sitter i en restaurang på Bole flygplats i Addis Abeba i väntan på hemresan till Stockholm. Erika har, i egenskap av frilansande fotograf, tillbringat en vecka i Somalia tillsammans med EFS kommunikations- och insamlingsavdelning.

Hon andas in doften av starka kryddor som sprider sig ändå från köket och som når oss på andra sidan lokalen där vi sitter i ett hörn.

– Det här är Afrika, säger hon och ler.

Det är en flitigt använd mening. Inte särskilt märkligt med tanke på att åren som formade hennes liv tillbringades just i Afrika, närmare bestämt i Iringa, Tanzania. Hon föddes i Ilembula där hon bodde i ett år, flyttade till Holmsund i Umeå, och sedan tillbaka till Iringa som femåring. När hon var sju år gick hon på internatskola. Allra starkast minns hon safariresorna som familjen åkte på under skolloven, och palmerna som alltid har varit ett tecken på det luddiga begreppet »hem«.

– Utifrån ett estetiskt perspektiv, som fotograf och som kristen, är Tanzania något av det vackraste jag någonsin har sett av Guds skapelse.

Hon hejdar sig själv under sin beskrivning av Tanzania och funderar över om hon kanske har haft en romantiserad bild av sina två år i landet. Barndomsbilderna avslöjar hennes blyga jag, alltid gömd bakom pappa eller mamma. Jag ber henne berätta om sina föräldrar, Rune och Ann-Katrin Persson, som var EFS-missionärer i Tanzania i sammanlagt femton år.

– Om jag pratar om mina föräldrar kommer jag förmodligen börja att gråta, varnar hon.

Mycket riktigt rinner tårarna hejdlöst medan hon ger en kärleksförklaring till sina hjältar i livet. Kärleken känns ända in märgen, ibland är den till och med smärtsam, förklarar hon när hon har hämtat andan.

– Mina föräldrar har varit en av Guds vägar att nå till mig. De har visat mig en konstant kärlek och jag har inte förtjänat deras konstanta nåd och förlåtelse.

Erika har precis avslutat ett Facetime-samtal med pappa Rune. Han har fått följa varje höjdpunkt på avstånd under resan i Somalia. Den platsen har inte alltid varit given i hans dotters liv. Det är ett utrymme som var gränslöst under barndomen, men som hon bröt ner under tonåren och sedan har fått upprättas under de senaste tio åren.

År 1996 flyttade familjen tillbaka till Sverige och Erika började i skolan. Tonåren kantades av ett trotsbeteende, identitetskris och en period av revolt. Hon skämdes över att vara prästbarn och över att hon själv var kristen. Behovet av att passa in som missionärsbarn i sekulära Sverige skapade en inre kamp.

– Jag tror att det var en sorg för mina föräldrar att se hur jag betedde mig. Ändå slutade de aldrig att älska mig, trots mina beteenden och trots att jag tog avstånd från dem.

När orden inte nådde fram, minns hon ändå att de bad för henne. En dag när hon gick i tvåan på gymnasiet, skulle ropet till Gud bära frukt. Hon stod utanför sitt klassrum med sina tjejkompisar som undrade om hon bar på ett kors runt halsen för att hon var kristen? »Nej, varför tror ni det?«, fick de som svar.

– I samma sekund kände jag hur en sten sjönk i mitt bröst. Jag förnekade min tro och enligt mig var det det värsta jag kunde göra just då.

Den dagen ställdes hon inför ett vägskäl – antingen skulle hon leva ett liv avskild från Gud eller följa Jesus fullt ut. Erika valde det senare, och sedan dess har hennes längtan varit att aldrig svika Gud på det sättet igen.

Föräldrarnas outtröttliga kärlek och konstanta öppna famn var som en direktöverföring på Erikas gudsrelation. Tack vare nåden som hennes pappa reflekterade genom sitt liv, blev Gud Fadern konkret och tydlig.

Åren som följde gick hon på folkhögskola i Åre och levde i »en kristen bubbla« på Hållands folkhögskola, sedan studerade hon bibelskola på Hawaii och var beredd att ge sitt liv för Jesus – det fick kosta vad det kosta ville. Väl hemkommen till Sverige och Göteborg fick hon ett hjärta för hemlösa och började arbeta på Café Trappa Ner.

– Jag har aldrig sett och mött Jesus så tydligt som när jag har umgåtts med hemlösa människor. Det är också en av anledningarna till att jag älskar att vara bland dem.

Som 23-åring började den viktigaste processen i hennes liv – nämligen att studera teologi på Humanistiska fakulteten på Göteborgs Universitet, samtidigt som hon bodde i kollektiv i Linneakyrkan. De tveksamma rösterna från omgivningen var många och högljudda – hur skulle »klassens pajas« kunna läsa något så allvarligt som teologi? Och på något sätt var reaktionerna befogade, medger Erika med ett skratt.

– Jag var på riktigt rätt korkad innan jag läste teologi. Men jag fick brottas med Gud i tre år och Han uppenbarade sig själv för mig, speciellt genom hebreiskan. Gamla Testamentet som jag hade så svårt för innan blev allt mer levande.

Lennart Pettersson, en av Erikas favoritpastorer, jämförde teologistudierna med processen av att rensa en gädda: »Den har miljontals ben och alla måste tas bort. Det kommer att ta en evighet att pilla bort dem, men när de väl är borta kommer du att se att köttet är gudomligt.« När Erika hade klarat av tre år på teologiutbildningen kunde hon äntligen »smaka och se«.

I samband med studierna startade hon sitt företag som fotograf. Det statiska studerandet gav henne uppenbarelser och vishet, men hon behövde utlopp för sin kreativitet och för Erika har det området alltid tett sig flerdimensionellt. Hon har spelat piano, gitarr, målat, skrivit och arbetat med webbdesign. Den estetiska gåvan har gått i arv. Hennes farfar som var missionär i Afrika, älskade att fotografera.

Människans kreativa sida är ett uttryck av barnaskapet, menar Erika. Ju äldre vi blir, desto svårare blir det att vara som barn, men hon tror att alla har ett behov av att skapa ändå. Att Gud har gett oss kreativa gåvor som är till för att förhärliga Honom. Hon nämner Matteusevangeliet 25 och liknelsen om talenterna och förklarar att gåvorna är oss givna som lån, och att det är mottagarens ansvar att troget förvalta dessa.

– Gud har uppenbarat sin skapelse för mig, som en canvas på ett sätt. Som bröllopsfotograf är min främsta uppgift att uttrycka Guds kärlek genom att fota det allra heligaste förbundet som finns.

Av Erikas instagramflöde att döma, fotas brudparen ofta under gyllene timmens gula och drömlika ljus. Hon berättar att hennes vänner berömmer hennes förmåga att framhäva det vackra i allting. Det är inte ”skryt” utan bara som det är, konstaterar hon. Hon rör sig snabbt från skandinavisk jantelag till amerikansk »dream-big-mentalitet« och krossar alla tecken på falsk ödmjukhet någonstans på vägen. Något som tiden i USA har lärt henne.

– Under bibelskolan i Hawaii träffade jag många amerikaner som blev vänner för livet och sedan dess har Kalifornien varit som ett andra hem för mig.

Återigen är palmerna ett kännetecken som signalerar »hem«. Tack vare hennes självsäkra och målmedvetna amerikanska vänner är hon inte rädd för att visualisera och spränga alla mänskliga begränsningar och barriärer.

– Jag har alltid velat göra stora saker för Gud och drömmer alltid om det omöjliga.

Tiden i Kalifornien har även lärt henne att ha himlen framför ögonen. Ett resultat av att ha erfarit sina allra bästa, men också värsta stunder i livet.

– Jag har gått igenom mycket smärta – både psykisk och fysisk. Det har bottnat i alltifrån hjärtekross till att tampas med livets stora och små frågor. Jag har sett människor vara fastkedjade av satan och på gränsen till att inte klara av det här livet. Det är en bild av döden och jag har fått se den på nära håll.

Därför är evighetsperspektivet också nära Erika och himlen något som hon ofta mediterar på. Som kristen måste man alltid ha målet i sikte, nämligen Jesus Kristus själv, säger hon. Det är vår viktigaste kallelse som lärjungar.

– När jag var 18 år tyckte jag att det var radikalt att »skickas ut till Iran och dela ut Biblar«. När jag omvände mig under gymnasietiden var det radikalt att »sälja allt jag hade och bara leva simplistiskt«. Idag, tio år senare, tycker jag det är lika radikalt, när jag säger att jag läser Bibeln och böjer mig under den och alla dess sanningar.

SAT-7 vill vara ett ljus i mörkret

Yolla Chafic Jdeed, 32 år, står inne i ett raserat hus i den övervägande kristna stadsdelen Achrafieh i Libanons huvudstad Beirut. Hon betraktar sorgset krossade fönsterrutor, hoplappade dörrar och spruckna väggar. Förutom en soffa och en bottenlös säng är huset i princip tomt.

– Mycket förstördes i explosionen. Sedan plundrade tjuvar huset, suckar Yolla.

Yolla bodde i huset med sin mor, morbror, syster och bror fram tills den 4 augusti i år. Den dagen, strax innan klockan sex på eftermiddagen, antändes 2 750 ton ammoniumnitrat i Beiruts hamn. Det orsakade den största icke-nukleära explosionen i historien. 220 människor dödades, 6 500 skadades och över 300 000 miste sina hem i framförallt kristna områden. Yollas hus ligger bara någon kilometer från hamnen. Hon slängdes till golvet av tryckvågen från explosionen och glassplitter regnade över henne.

– När jag reste mig upp var det tjockt av damm i rummet. Det pep i öronen, säger hon.

Familjen klarade sig undan med några mindre fysiska blessyrer.

– Utanför sprang människor, täckta av blod, runt på gatan. En man bar sin lilla dotter i famnen. Hon var död, säger Yolla.

Familjen har inte fått hjälp av myndigheterna, men av både frivilligorganisationer och privatpersoner i Libanon och utlandet. De hyr nu en bostad i en annan del av Beirut. Libanon var i fritt fall redan innan explosionen. I oktober 2019 utbröt landsomfattande protester mot regeringen, korruption och avsaknaden av samhällsservice. Det följdes av en svår ekonomisk kris. Arbetslösheten har skjutit i höjden och coronapandemins nedstängningar har inte gjort saken bättre. Tusentals arbetsplatser lades i ruiner vid explosionen.

– Både jag och min syster miste våra jobb efter explosionen. Nu försörjer min bror hela familjen, berättar Yolla.

Hennes bror undersöker nu möjligheterna att flytta utomlands.

– Alla vill lämna Libanon, framförallt ungdomar och kristna. De vet att de får en bättre framtid utomlands, säger hon.

Yolla berättar att kristna familjer vanligen satsar mycket på sina barns utbildning, men chanserna att få arbete i Libanon är begränsade.

– Om situationen inte blir bättre här kommer det att bli som i Irak och Syrien. Alla kristna kommer att migrera härifrån, säger hon.

Yolla menar dock att det framförallt är bristen på stabilitet och trygghet som driver på migrationen. Hon är kritisk till Libanons konfessionella system där representanter för landets 18 kristna och muslimska samfund delar på makten. Konflikter mellan ledarna ses lätt som »religiösa« konflikter.

– Folket älskar varandra, men politikerna vill att vi ska bekämpa varandra. Jag har fått hjälp av personer från alla trossamfund efter explosionen. Ingen har frågat om jag är kristen, säger hon.

I Mansourieh, utanför Beirut, huserar den kristna satellit-tv-stationen SAT-7. Explosionen orsakade några mindre skador på byggnaden.

– Våra tittare påverkades starkt av händelsen, även utanför Libanon. Alla som hör av sig till oss vill prata om det och be för de drabbade, säger Maroun Bou Rachid, verkställande chef på SAT-7.

Många drabbade hör också av sig.

– De ber om stöd, både genom böner och pengar, för att återuppbygga sina hem, säger han.

SAT-7 reagerade direkt efter katastrofen. I livesändningar bad man för de drabbade och man bistod även med hjälparbetare och matutdelning i explosionsområdet. Maroun säger att explosionen har triggat fler kristna till att vilja lämna Libanon.

– Ett av SAT-7:s uppdrag är att uppmuntra kristna att stanna här. Vi tror att Jesus »planterade« oss i Mellanöstern för att vara ett ljus mörkret, säger han.

Maroun menar att de har en mission att göra.

– Det är viktigt att vi visar Jesu kärlek på marken, även för muslimer. Vi måste återspegla Guds kärlek, förlåtelse och försoning, säger han.

Det kan vara lättare sagt än gjort.

– Vi måste bära vårt kors och vara missionärer på platser där vi behöver berätta om Jesus och hans kärlek. Vi behövs här, inte i USA eller Europa, säger han.

Ammoniumnitratet konfiskerades av libanesiska myndigheter från en båt för sex år sedan. Det förvarades sedan i hamnen trots att myndigheterna varnades flera gånger för riskerna. På SAT-7 håller man sig neutrala politiskt.

– Vi belyser vad som händer på ett konstruktivt sätt. I våra talkshower diskuterar vi till exempel mänskliga rättigheter, barns rättigheter, hur man kan bygga ett demokratiskt land utan korruption och hur man kan leva sida vid sida, säger han.

Därmed sätts några frön till en bättre framtid.

Förföljelse i coronatid

Bland annat har de fått rapporter om att kristna inte får samma typ av nödhjälp i länder såsom Nigeria, Vietnam och Indien. Detta märks när myndigheter eller lokala ledare ansvarar för att bistå med nödhjälp. Kristna hamnar sist i kön och får då mindre bistånd, eller ingen hjälp alls.

– Efter att Kina lättade på karantänen infördes nya direktiv för att pressa kyrkan. Bland annat så ska predikningarna vara patriotiska för att stötta staten under pandemin, berättar Jenny Tegnér, kommunikatör på Open Doors.

Kristna har i olika länder beskyllts för att ha orsakat Corona, något som gör att attackerna blir värre. Slutligen tvingas många förföljda kristna att sitta i karantän med sina förövare.

– Tyvärr kan familjen vara de som förföljer kristna, säger Tegnér.

Författare: Jonatan Knutes

Guds verk är större än mig

Manligt och kvinnligt

En episkopal kyrka

Bildreportage: Goda nyheter för Somalia

Lydia Larsson

Ignatius och Luther – hur väl passar de ihop?

Ta rygg på dem som vandrat före

Fotograf med mission i fokus

SAT-7 vill vara ett ljus i mörkret

Förföljelse i coronatid

SENASTE ARTIKLAR

Bön från strykbrädan

170 år av trofast sådd

Käka med främlingen

Ungdomsgården som förändrade Piteå

En väg till livet