Författare: Jonatan Knutes

Vivi Rinman

Redan som tolvåring hade Vivi bestämt sig för vad hon ville ägna sig åt som vuxen. Hon hade lyssnat till zenanamissionärerna Hanna Wennman och Lavinia Kristiansson när de en gång besökt Göteborg. Det var en dröm som gick i uppfyllelse när hon den 8 november 1897 lämnade Göteborg för att resa ut som missionär till Indien. Hon var då 22 år. 

Vivi, Hanna och Lavinia reste via Malmö där missionär Anders Jakobsson anslöt. Resan gick med tåg genom Europa och Vivi hade beställt rum i både Berlin och Dresden efter att ha konsulterat Reisehandbuch für die christliche Familien. Den 26 november 1897 anlände resenärerna till Trieste och gick ombord för att via Medelhavet, Röda havet och Indiska Oceanen ta sig till Bombay.

Vivi Rinman med barnhemsbarn i Chhindwara, cirka år 1900. Bild: EFS arkivVivi Rinman med barnhemsbarn i Chhindwara, cirka år 1900. Bild: EFS arkiv
Många är de föräldralösa barn som tack vare barnhemmet i Chhindwara kunde räddas undan hungersnöd.Många är de föräldralösa barn som tack vare barnhemmet i Chhindwara kunde räddas undan hungersnöd.
Barnhemsbungalown i Chhindwara.Barnhemsbungalown i Chhindwara.

Den 3 december ute på Medelhavet skrev Vivi till sin mamma efter att ha jämfört de engelska passagerarna med sin medresenär Hanna:

»Om det verkligen är Gud som sänder missionärerna, varför få så många av dem komma ut bara för att bli sjuka och dö, mänskligt sett? Herren göre oss villiga och nöjda.«

Båten blev liggande ett par dagar i Karachi och resenärerna fick tillfälle att träffa kristna indier i stadens missionshus. Vivi förstod hjälpligt en predikan på urdu, och hade därför gott hopp om att också förstå hindi som hon studerat under längre tid. 

Den 22 december nådde de Bombay och Vivi och missionär Jakobsson fortsatte med tåg till Nagpur, huvudstad i Centralprovinsen. Nästa dag, som var julafton, packade de in sig och sitt bagage i en oxvagn, och strax innan solnedgången kom de fram till sitt nattlogi. Redan klockan 03.30 nästa morgon bar det av igen. Några mil utanför Chhindwara mötte pastor Danielsson och Vivi fick flytta över för att kunna färdas bekvämare den sista sträckan tillsammans med honom.

Vivi hade nätt och jämnt installerat sig i Chhindwara och hunnit hälsa på pastor Lindroth, stationens föreståndare, innan hon hamnade mitt uppe i planeringen av hur man på bästa sätt skulle ta hand om de barn som drabbats av den hungerkatastrof som blivit följden av den svåra torkan åren 1896 – 1897. Indiska regeringen hade vädjat om hjälp.

Vivi började besöka kvinnor i staden tillsammans med bibelkvinnan Millo. Efter några dagar skriver hon lite missmodigt hem till mamma Nanny:

»Men de kommer aldrig självmant till oss för att höra Guds ord. Mat och kläder är deras enda intresse. Men min oförmåga bör inte slå ner mitt mod ty Gud visste ju på förhand när han sände mig hur jag var.«

Efter bara någon månad i Chhindwara skrev Vivi i ett brev att visserligen hade hon sänts ut för att i första hand verka bland kvinnorna, men den närmaste tiden skulle hennes uppgift nog bli att ta hand om de sjuka barnen.

En söndag döptes 29 flickor från barnhemmet. Antalet döpta barn redovisades plikttroget. Missionären visste vad som förväntades. »Ja, jag vet att den första undrande frågan när läsaren öppnar Missionstidningen är: ’Hava vi fått vinna någon för Kristus?’« (Lena Rensaa).

År 1903 startade Vivi en kurs för utbildning av bibelkvinnor och 1906 fanns tid att starta en ettårig utbildning av lärarinnor, en kurs som anslöt till Vernacular Middle School som redan funnits ett år. Men det visade sig vara en felbedömning att göra lärarinnekursen ettårig. År 1911 började man i stället skicka flickor till den amerikanska metodistkyrkans seminarieutbildning i Jabalapur, och det blev en bra lösning.

Första världskrigets utbrott 1914 satte stopp för resor mellan Indien och Sverige. Den här perioden, när missionärerna var hälften så många, fick Vivi även ta itu med annat än skolarbete. Hon lämnade ifrån sig föreståndaruppgiften i flickhemmet eftersom övrigt arbete tog mer och mer tid. Hon medverkade i en tidning, hon satt med i flera viktiga kommittéer med mera.

Vivi Rinman med infödda kvinnliga medarbetare i Chhindwara 1931.Vivi Rinman med infödda kvinnliga medarbetare i Chhindwara 1931.
Vivi tillsammans med Negeshar Bai, en bibelkvinna vars levnadssaga kan läsas i Vivis bok Keshonaratans Döttrar.Vivi tillsammans med Negeshar Bai, en bibelkvinna vars levnadssaga kan läsas i Vivis bok Keshonaratans Döttrar.
En syklass på flickhemmet i Chhindwara.En syklass på flickhemmet i Chhindwara.

Boken In the heart of India gavs ut 1928, lagom till 50-årsjubileet av EFS mission i Indien. Där berättar Vivi om de femtio årens med- och motgångar i strävandena att göra Jesus känd. Hon infogar där också minnesord över alla som dittills avlidit på missionsfältet. 

1935 tilldelades Vivi Rinman Kaiser-i-Hind-medaljen  av den engelsk-indiska regeringen för sitt »långvariga och välsignelsebringande arbete i Indien«. 

Med avbrott för tjänst i Shaphur 1937–1940 stannade Vivi i Chhindwara till 1944. Efter ytterligare fyra år i Junardeo återvände hon till Sverige. Hon avled 1960 efter att ha bott några år på Lindängens vilohem i Södertälje. 

Kyrka i omställning

Folkhälsomyndigheten har höjt deltagarantalet vid sammankomster från 50 till 300 personer. Samtidigt går vissa regioner in i striktare restrik­tioner. Hur påverkar det våra föreningar runt om i landet och vilka åtgärder fortsätter de vidta på grund av Corona? 

Budbäraren pratar om läget i början av november med en smittskydds­läkare och fem präster:

Eva Lindhusen Lindhé, biträdande smittskyddsläkare, Västra Götaland:

– Det ser väldigt olika ut med smittspridningen runt om i landet och därför ser det också olika ut hur kyrkor gör från plats till plats. 

Det är viktigt att poängtera att de som väljer att komma till kyrkan måste sitta med stora avstånd. Två meter är ett minimum, men gärna längre än så. För att bli smittad krävs närkontakt, så säkerhetsavstånd och god handhygien är otroligt viktigt. 

Kyrkor bör också se över in- och utgångar så man undviker trängsel till varje pris. Stanna hemma vid symtom hos dig eller någon du bor med. Se också efter hur smittläget ser ut där ni firar gudstjänst. Är det väldigt stor smittspridning kanske det är bättre att ses på nätet.

Daniel Svensson, EFS-kyrkan Helsingborg:

– I Skåne har man infört lokala, striktare regler, vilket gör att vi stänger ner all verksamhet tre veckor framöver (red. anm. sagt i början av november). Innan det har vi under hösten valt att ha två enklare gudstjänster på söndagarna för att skapa extra utrymme. Vissa äldre började komma igen, vilket vi är glada över, samtidigt som vi är noga med att hålla avstånd. 

Vår omsorgsgrupp fortsätter att höra av sig till våra äldre och sjuka som måste stanna hemma. Det är viktigt att dessa grupper inte glöms bort. 

Vi firar nattvard var tredje vecka och där spritar jag händerna ordentligt innan brödet delas ut.

Emmelie Karlsson Lundmark, Vasa­kyrkan, Umeå:

– För oss kommer inte mycket att se annorlunda ut. Vi har tagit bort föranmälan till gudstjänsterna. Våra gudstjänster har varit direktsända och det kommer vi att fortsätta med. Det har resulterat i att många nya människor nås av sändningarna vilket är ett fantastiskt sätt att sprida evangeliet på. 

Något som har blivit väldigt lyckat är tisdagspromenaderna. Under hela hösten har vi träffats ute och gått i stadsmiljö i stället för att be inomhus som vi brukar. Promenaderna kommer vi att fortsätta med framöver, den görs i alla väder och avslutas med en andakt.

Robert Ojala, Betlehemskyrkan, Stockholm:

– I och med nya lokala restriktioner kommer vi att fortsätta hålla gränsen på 50 personer. Vi kommer att hålla alla samlingar i kyrksalen där vi har bäst förutsättningar att hålla avstånd. Vi tar bort kyrkfikat under tiden vi har de lokala restriktionerna. 

Under nattvarden går vi fram med avstånd i mittgången och använder särkalkar (små glas) så att inte alla rör vid samma kalk. Prästen uttalar »Kristi kropp, för dig utgjuten, Kristi blod för dig utgjutet« kollektivt för att undvika att andas på personer i onödan vid nattvarden. Prästen spritar också händerna ordentligt innan brödet delas ut.

Christoffer Abrahamsson, Lötenkyrkan Uppsala:

– Vi har fortsatt fira gudstjänst under hela tiden, men gjort anpassningar utifrån de direktiv som funnits. 

Uppsala har infört striktare restriktioner så vi fortsätter med max 50 deltagare. I gudstjänstrummet har vi använt avspärrningar och skapat markerade platser. Vi har använt en »handtvättstation« vid altaret som prästen använt innan mässan. Vid nattvardsfirandet har prästen doppat brödet i bägaren och räckt över oblaten. 

Utöver det har vi öppnat extra utgångar när gudstjänsten är slut för att undvika trängsel. Vi har heller inte haft handpåläggning vid förbön. Vi uppmuntrar att ytterkläder tas till kyrksalen så att trängsel inte uppstår i kapprum.

Joel Wadström, EFS-kyrkan, Luleå:

– När maxgränsen höjdes till 300 såg vi över våra olika lokalers möjligheter och landade i att vi kan ta emot upp till 75 personer och samtidigt hålla säkerhetsavstånd. Men införs lokala restriktioner får vi gå tillbaka till max 50 personer. Vi har följt myndigheternas råd från dag ett och har sedan i våras inte firat nattvard under gudstjänsterna. Vi har däremot haft nattvard i små grupper och i samband med hembesök. 

I övrigt så fortsätter vi att ha handsprit utställt i lokalerna, hålla god handhygien och ordentliga säkerhetsavstånd. 

Vägar för gemenskap

Jag tittar på nyheterna när en expert talar om pandemin. Han säger något i stil med, »räkna med att det ser ut så här ett år framåt«. Det är som om jag inte kan ta in det jag hör och jag vill inte ta in det. Givetvis är det ingen som vet hur det blir, men bara perspektivet av att coronatiden fortsätter ytterligare ett år gör mig vimmelkantig. 

I mars var det som om vi och resten av världen var i chock och akut kris men nu, var är vi nu? Vissa säger att vi lärt oss leva med pandemin men det är långt ifrån hela sanningen. Det finns fortfarande vissa människor som inte tror på pandemin, som tror att den är överdriven, medan andra fortfarande är i ett sorts krisläge och har inte funnit sätt att hantera vardagen.

Hur ska vi agera som kyrkor i detta? Hur ska vi tänka framåt? Vi behöver hitta långa hållbara strategier, EFS som rörelse, men också ni som lokalförening. 

Kyrkan har traditionellt sett varit en plats att vända sig till när landet står inför kris och katastrofer. Ett öppet kyrkorum, någon att prata med och gudstjänsten som hjälper oss att hitta riktning när vi själva tappat den. Att stänga kyrkor och sluta fira gudstjänst tillsammans är därför inte en bra strategi om vi ska hålla ut i ett långt lopp. 

Det har flödat av uppfinningsrikedom på det digitala området och det är bra, men samtidigt behöver vi människor relationer. Jag ser att det annonseras gudstjänster och andakter på olika veckodagar, platser och tider som möjliggör för fler att komma och det är bra. Men jag funderar också över var vi öppnar upp för relationer. Var får den som är nyinflyttad möjlighet till kristen gemenskap och nya vänner? Var finns det plats för den som lever ensam att få träffa andra människor? Var får människor som plötsligt är i kris, eller längtar efter att få lära känna Jesus, hjälp och vägledning?

När jag själv blev medlem i EFS för många år sedan var det utifrån att jag läste något som kallades  EFS framtidsutredning. Den talade om att EFS längtade efter att bli en smågrupps­baserad rörelse. Jag tänker att vi nu mer än någonsin behöver de små sammanhangen, där vi kan visa omsorg om varandra och hjälpa varandra till hållbar tro. Jag vill inte drista mig till att ge exempel på hur det skulle gå till, men jag vill utmana dig, utifrån samhällets riktlinjer: Hur kan du och ni hitta vägar för gemenskap, för bön och för att för nya människor att komma in i kyrkans gemenskap?

Ska vi hålla ut ytterligare ett år behöver vi vara fortsatt kreativa. Webbsändningar är bra, men räcker inte hela vägen.

Terrorattacker mot kristna i Frankrike

Frankrike har den senaste månaden drabbats av flera terrordåd. Den 30 oktober dödades tre personer i katedralen Notre Dame i Nice. Ett av offren var en kvinna som fick halsen avskuren, enligt fransk polis.

Flera döda i terrorattack i kyrka i Nice. Bild: TTFlera döda i terrorattack i kyrka i Nice. Bild: TT

– Vi är återigen offer för islamofascism, säger borgmästaren Anne Hidalgo till fransk press.

Efter undersökning klargjorde antiterorråklagaren Jean–Francois att dödsoffren blev måltavlor enbart för att de befann sig i kyrkan.

Några timmar senare sköt polisen ned en man i den sydöstra franska staden Avignon, efter att ha ropat ”Allah akbar” mot förbipasserande.

Bara en dag senare, 31 oktober, sköts en grekisk ortodox präst utanför sin kyrka i Lyon, i Frankrike.

Spänningar ökar i Etiopien

Den konfliktdrabbade Tigray-regionen har skapat ytterligare spänningar mellan olika folkgrupper. En väpnad konflikt har blossat upp mellan Etiopiens regering och Tigrays styrande parti, TPLF, efter att en armébas påstås ha attackerats i början av november. Syftet med regeringens ingripande verkar vara att ta kontroll över regionen.

En beväpnad vakt utanför en av vallokalerna under det osanktionerade val som hölls i Tigray-regionen i september. Ovanför vajar regionens fana. Bild: TTEn beväpnad vakt utanför en av vallokalerna under det osanktionerade val som hölls i Tigray-regionen i september. Ovanför vajar regionens fana. Bild: TT

– Det finns en uppenbar överhängande risk för ett inbördeskrig, säger EFS internationella missionssekreterare Erik Johansson och fortsätter:

– Det har länge varit politiska spänningar mellan regioner och grupper som vill ha makt på olika sätt. Tidigare har politiska yttringar inte tillåtits mer än i korta perioder, men Dr Abiys vision om ett demokratiskt land har tillåtit olika grupper att ta för sig. Det vi ser nu är ett resultat av det. 

Tigray styrs av TPLF som vill bryta sig loss ur den etiopiska federationen. I september anordnades ett val på eget bevåg och utan regeringens godkännande. Regionen har i decennier haft övertaget i etiopisk politik men har under de senaste åren förlorat sitt inflytande i huvudstaden Addis Abeba. 

Premiärministern har haft en vision om ett enat Etiopien där gränserna för etnicitet suddas ut och ersätts av en stark etiopisk identitet. Men de demokratiska reformerna räcker inte till för att balansera det missnöje som finns under ytan, menar Johansson.

– De etniska gränserna synliggjordes vid sidan av att den federala konstitutionen trädde i kraft 1991. De regionerna som finns idag var inte lika tydliga förr. 

EFS samarbetar med Mekane Yesuskyrkan och stöder också bland annat den ideella organisationen Hope for Children. Erik har regelbunden kontakt med EFS utsända missionärer som bor i Addis Abeba. I nuläget finns inget säkerhetshot mot dem.

– Sophia Tranefeldt som är översättningskonsulent har genom sitt arbete nära kontakt med olika minoriteter. Dessa har på olika sätt de senaste åren drabbats av förföljelse och diskriminering. I nuläget finns ingen anledning till oro för henne och hennes familj, säger han och riktar sig till rörelsen:

– Jag uppmanar alla att be för Etiopien. Be om fred, förståelse och försoning. Just nu är det många som agerar i affekt på ett sätt som skadar oskyldiga medmänniskor i alla läger.

Anklagelser om valfusk

Den 28 oktober var det val i Tanzania. Det sittande partiet anklagas för valfusk.

Presidentvalet stod mellan den sittande presidenten John Magufuli (CCM) och oppositionskandidaten Tundu Lissu (Chadema), och fick våldsamma följder. 

Tundu Lissu anklagar CCM för valfusk. På Twitter skriver han att det har kommit in uppgifter om att observatörer från partiet hindrats från att ta sig till vallokaler. Enligt rapporter har tio personer skjutits ihjäl i Zanzibar och ett 50-tal människor skadats till följd av oroligheterna.

Våldet utbröt efter att säkerhetsstyrkor tilläts börja rösta dagen före presidentvalet.

Nära väckelsens centrum

Under tiden för vårt besök har de första vintertecknen dragit in över norra Sverige. Snön ligger som ett vitt täcke längs med vägarna i stora delar av Norrbotten. 

Anna Olsson, som är samarbetskyrkopräst i EFS Tallhedskyrkan (tidigare EFS Bergsviken och EFS Storfors) och Hortlax församling sedan mars i år, sitter i det charmigt slitna bönhuset i Bergsviken. Det ska förmodligen rivas ned, men bara för någon månad sedan agerade lokalen paltverkstad. Ett initiativ som gick till förmån för EFS insamlingskampanj Se Be Ge, och uppmärksammades bland annat av riksnyheterna. »Succé för världens första drive-in med palt« och »Oväntade draget för att stödja coronadrabbade: Drive in-palt« löd rubrikerna. 

– Engagemanget och paltivern var överväldigande. Inte ens det risiga vädret hindrade byborna från att besöka oss. Det kom något par i 20-årsåldern, en äldre man kom gåendes med en rullator och en tredje cyklade förbi, säger Anna Olsson.

Anna Olsson ser fram emot att nå de många familjer som flyttar in i den blomstrande inflyttningsstaden Piteå. Bild: Johan EricsonAnna Olsson ser fram emot att nå de många familjer som flyttar in i den blomstrande inflyttningsstaden Piteå. Bild: Johan Ericson
I september 2021 slår dörrarna upp för EFS Tallheds­kyrkans nya lokaler.I september 2021 slår dörrarna upp för EFS Tallheds­kyrkans nya lokaler.
EFS Tallhedskyrkans uppmärksammade palt drive-in gick till förmån för EFS insamlingskampanj Se Be Ge. Bild: SvtEFS Tallhedskyrkans uppmärksammade palt drive-in gick till förmån för EFS insamlingskampanj Se Be Ge. Bild: Svt

Den breda demografin av paltkonsumenter ger även en bra bild av föreningarnas medlemmar. Att unga och äldre kan samsas under samma tak med samma kyrkoformer är en beskrivning av den klassiska EFS-plikten, menar Anna. 

– Det är arvet som glöder, det vill man behålla och ge vidare. Som barn är man med i scouterna, man är med i barnkören, sedan är det dags för konfirmation och när man mognat är man med i föreningslivet – det bara är så, säger hon. 

I Piteå har trosfacklan förts vidare generation efter generation, vilket gör att många i föreningarna ofta har en viss anknytning till varandra. Men vid sidan av ärvda hus och invanda vanor blomstrar nu en inflyttningsstad. Här byggs numera ett jättekvarter med nya bostäder som börjar bebos av barnfamiljer. Dessa hoppas Anna kunna nå.

Hon förespråkar ett slags »papperstallrik-taktik« där allt ska göras så okomplicerat som möjligt, utan att kompromissa med Ordet. När hon arbetade som präst i Norrfjärden samlades upp till 300 personer – kyrkvana som ovana – för fredagsmys med tacos en gång i månaden. Det krävdes ingen föranmälan, och inbjudan riktade sig till hela familjen och även nya svenskar. Anna höll i andakterna, barnkören livade upp stämningen och volontärer hackade lök och sallad för fulla muggar. Och tacosen, den serverades prestigelöst på papperstallrikar. 

– Målet är ju att presentera Jesus för de här människorna, det är självklart för mig. Sen är frågan alltid: »Hur gör vi?« Vi behöver levande församlingar i Sverige med låga trösklar, sen får Gud fylla dem med människor.

En sån ingång önskar Anna i Tallhedskyrkan. Drömmen är att skapa ett slags Messy Church – ett sätt att bedriva kyrkans verksamheter genom att inkludera hela familjen och omfamna och uppmuntra mångfald och kreativitet.

Anna, som är utbildad bildlärare i grunden, ser möjlighet för utveckling och räds inte för att tänka utanför boxen när det kommer till att engagera församlingen och för att nå de onådda. Även om hon under sina tidigare år fick en stämpel som »ungdomspastor« är hon idag, efter tolv år som förkunnare, mer intresserad av att arbeta med hela familjen. Det är en naturlig längtan för henne som småbarnsmamma, menar hon.

– Jag vill träffa människorna som »bygger på sina hus«.

När Anna med familj flyttade till Norrfjärden från Umeå för sex år sedan, fick hon en avskedsgåva av en vän. Två små hus i rakubränd keramik som idag representerar dels Guds församling, dels familjen, förklarar Anna. Några år senare visar det sig att det var en tidig profetia.

Temat för Tallhedskyrkan i den tid som de befinner sig i är nämligen »vi bygger«. För några veckor sedan predikade Anna utifrån profeten Haggais bok – ett konfronterande Ord om att församlingen ska prioritera att bygga på Guds hus framför sina egna. 

– Till en början blev jag provocerad av Ordet för jag och min man Marcus hade precis renoverat i stort sett hela huset. Men jag insåg att det var ett budskap till både mig och församlingen. Församlingen är Guds hus och vi är de levande stenarna i det här tempelbygget. Vi får inte tappa överlåtelsen och intresset utan vi måste omprioritera när och om vi missar målet.

Och målet är att finna sig mitt i kallelsen, och mitt i Hortlax har Anna hamnat precis där hon ska vara. Något som plötsligt slår henne under vårt besök. Ögonen fylls med tårar medan hon berättar:

– Jesus är allt, det finns inget annat som är värt att leva för. Det finns inget hopp och ingen förlåtelse utan Gud. Jag kan bli så ledsen över att det går runt människor som känner sig övergivna när Jesus är svaret. Jag vill förmedla evangeliet på ett enkelt och begripligt sätt så att vi nutidsmänniskor kan förstå och ta till oss budskapet.

Vi lämnar Anna där framtiden står på glänt – nämligen vid Tallhedens nya lokal som blir färdigbyggd i september 2021. Hon pekar på grundskolan som skymtar mellan tallarna till vänster om byggnationerna.

– Där har vi haft retreatlektioner för femteklassarna och även ett nära samarbete med Idrottsföreningen. 

Och ja, visst händer det att Jesus nämns vid namn, viskar hon. 

Med tanke på de senaste veckornas skriverier kring kristofobin som kristna barn och ungdomar utsätts för, är det tydligt att vi befinner oss i en speciell del av Sverige, med en annorlunda syn på tro. Och framför allt huruvida den ska ha en naturlig plats i det svenska samhället eller inte. Men även fromma och starkt EFS-präglade Norrbotten har sina utmaningar, intygar Marcus Sandström, pastor i Kustkyrkan.

Marcus utanför Kustkyrkans lokal i Jävre.Marcus utanför Kustkyrkans lokal i Jävre.
– Något vi har fått tilltal om från olika håll, och något som Gud bekräftar, är att det är en ungdomsväckelse på gång, säger Marcus Sandström, pastor i Kustkyrkan.– Något vi har fått tilltal om från olika håll, och något som Gud bekräftar, är att det är en ungdomsväckelse på gång, säger Marcus Sandström, pastor i Kustkyrkan.

– Micael Grenholm skriver mycket om mobbningen som kristna elever utsätts för, från både elever och lärare. Det behöver belysas och det sker här också. Det är tufft att inte vara politiskt korrekt hela tiden, säger Marcus Sandström. 

Vi har farit några mil bort ifrån Tallheden, och hamnat i Jävre och Kustkyrkan som är ansluten till EFS och EFK. Det är fredag eftermiddag och ungdomsledarna Ellen Lidberg och Tobias Lindström förbereder sig för de populära ungdomskvällarna »Friday«. Att kalla verksamheten för byns kokpunkt är en underdrift. Här samlas 100 entusiastiska ungdomar en gång i månaden för att lovsjunga, lyssna på predikningar och umgås. Och trots coronaomställningar lyckas de ändå fylla den fina lokalen – 50 unga tjejer och killar på fredagar och 50 på lördagar.

– Det kommer ungdomar från hela kommunen. Tidigare kom de från Älvsbyn, Skellefteå och Luleå. Det är otroligt EFS-starkt i Piteå, säger Tobias Lindström.

Han är själv uppvuxen i församlingen och när »Friday« drog igång var han med och drev ungdomsarbetet. Han var även en av de första eleverna som deltog i församlingens bibelskola som startade 2008 och som än idag hålls varannan onsdag. Den kristna tron har alltid varit en naturlig del av hans liv.

Tobias Lindström arbetar som ungdomsledare i Kustkyrkan och berättar hur de vill förvalta det ibland överväldigande ansvaret som ungdomssatsningen »Friday« innebär.Tobias Lindström arbetar som ungdomsledare i Kustkyrkan och berättar hur de vill förvalta det ibland överväldigande ansvaret som ungdomssatsningen »Friday« innebär.
Vikten av att inkludera ungdomarna i församlingens verksamheter är något som ungdomsledaren Ellen Lidberg betonar.Vikten av att inkludera ungdomarna i församlingens verksamheter är något som ungdomsledaren Ellen Lidberg betonar.
Lovsång under ungdomskvällen »Friday« i Kustkyrkan. Bild: Ellen LidbergLovsång under ungdomskvällen »Friday« i Kustkyrkan. Bild: Ellen Lidberg

– Jag minns själv när jag och några vänner spelade bandy en söndagsmorgon ute på en gata. Tio i elva tackade jag för mig och sa att jag skulle till kyrkan, det var inget märkligt med det.

När 27-åriga Tobias gick i grundskolan var majoriteten i hans klass kristna. För Marcus tre unga barn ser det dock annorlunda ut idag. Hans dotter som går på högstadiet har på eget initiativ lyckats bjuda med sig större delen av sin klass – många utan kristen bakgrund – till ungdomskvällarna. Vissa ungdomar har gått den extra milen och hängt upp affischer i skolan för att marknadsföra Friday och församlingen, säger Marcus. Av allt att döma beskriver Marcus, Tobias och Ellen en idealiskt öppen atmosfär för utbredandet av evangelium, där det dessutom är coolt att gå i kyrkan. Hur blev det så? 

– Jag tror att det är Guds ande som gör oss frimodiga. Det händer något här som gör så att man brinner till. Jag märker det på hur barnen pratar. De har en dröm om att få med sig sina kompisar till församlingen. Min dotter går i en husgrupp med tjejer i samma ålder och de peppar varandra i tron, säger Marcus.

Det som händer i Jävre påminner om Barfotarop (2020). Filmen utspelar sig i 1850-talets fattigdrabbade Sverige när Gud på ett häpnadsväckande sätt använder barn och unga för att skaka om hela samhällen: »Omvänd er, sluta upp med allt det onda ni gör! Vänd tillbaka till Guds väg!« ropade barnen. Lite som Rosenius pappas vittnesbörd, fast med en yngre generation i spetsen. 

När vi sitter mitt i väckelsens centrum undrar man hur 1850-talets starka gudsmöten bär ringar på vattnet än idag.

– Något vi har fått tilltal om från olika håll, och något som Gud bekräftar, är att det är en ungdomsväckelse på gång. Vi sår in Guds Ord i ungdomsvärlden och det bär frukt. Detta är större än Jävre och det är bara att be och låta Gud göra sitt verk och inte försöka kontrollera det så mycket, säger Marcus.

Konkret innebär det delvis att släppa taget om många av de brinnande ungdomarna som kallar Kustkyrkan för hem på fredagar, men som känner tillhörighet i andra församlingar. Vissa av ungdomarna firar till exempel gudstjänst i Tallhedskyrkan på söndagar.

Marcus har varit pastor i församlingen sedan 2014 och berättar att han under många år predikat utifrån Apostlagärningarna 2:42–47. Budskapet är enkelt – »back to the basic«.

– Visionen är att lära sig att vara församling. Om vi studerar den första församlingen ser vi hur de höll sig till fyra enkla principer – Bibeln, Bönen, Brödragemenskapen och Brödsbrytelsen. Gemenskapen i sig var äkta och andefylld vilket skapade en attraktionskraft hos dem, så att de var omtyckta av hela folket. De nådde hela samhällen »bara för att de var församling« efter Jesu hjärta.

Vi lämnar Hortlax och Norrbotten som bjuder på en vacker solnedgång med rosa ljusshow på himlen. Ellen ska förbereda frågor till kvällens Kahoot (ett webbaserat frågespel) på ungdomarnas förfrågan, och Tobias är bjuden på middag hos föräldrarna som bor bara tvärs över gatan. Än har Kustkyrkan inte fyllts med ungdomar, men det är nästan som om väggarna vittnar om en barnaskapets ande fylld med skratt och lekfullhet. 

Sverige må slentrianmässigt kallas för ett sekulariserat land, men om man frågar folket i Tallhedskyrkan och Kustkyrkan så förvandlas människor och samhällen fortfarande av Jesus. 

Pionjär med passion för att återerövra helheten

Per-Eive Berndtsson är ett välbekant ansikte för många då han har funnits med i många sammanhang och roller inom EFS och rört sig i breda lager av kristenheten. Per-Eive sätter spår där han går fram och har inte minst satt Halmstad på EFS-kartan i och med starten av Kornhillskyrkan för drygt 30 år sedan. Jag sitter ner med en pionjär som både har en imponerande bredd och karaktäristisk spets. 

– Många har kanske ensidigt förknippat mig och min tjänst med den helige Ande och karismatik. Men jag har nog snarare varit mån om att förkunna en fullödig och treenig kristendom. Vi behöver betona helheten och predika hela tron om Fadern och Sonen och Anden, säger han med stor inlevelse.

EFS Kornhill i Halmstad, som Per-Eive var med och grundade, har fungerat som ett slags centrum för utrustning och förnyelse. Cirka 70 personer har därifrån tränats och sedan intagit viktiga tjänster inom kristenheten. Bild: Johan EricsonEFS Kornhill i Halmstad, som Per-Eive var med och grundade, har fungerat som ett slags centrum för utrustning och förnyelse. Cirka 70 personer har därifrån tränats och sedan intagit viktiga tjänster inom kristenheten. Bild: Johan Ericson
Efter 32 intensiva år i Halmstad är Per-Eive åter bosatt på ön Källö-Knippla i Göteborgs skärgård där han växte upp. Bild: PrivatEfter 32 intensiva år i Halmstad är Per-Eive åter bosatt på ön Källö-Knippla i Göteborgs skärgård där han växte upp. Bild: Privat

Efter 32 intensiva år i Halmstad har en cirkel slutits då han åter är bosatt på ön Källö-Knippla i Göteborgs skärgård där han växte upp. Hans farfar startade EFS-kapellet där för 100 år sedan och hans pappa var sedan dess ordförande under ett halvt sekel. Per-Eive fick med sig det lutherska och rosenianska arvet med modersmjölken. 

– Som liten pojke har jag suttit av många tråkiga gudstjänster. Men ju äldre jag blivit desto mer förstår jag värdet av att jag stått rotad i en trygg tro och teologi som bär. Det har också bidragit till en grundtrygghet som gjort att jag har varit helt orädd att möta och berikas av andra sammanhang och traditioner. 

Denna undervisning gav honom en grundmurad tro på Faderns omsorg och godhet och om Jesus Kristus som försoningen för våra synder. 

– Men om den helige Ande visste jag nästan ingenting, betonar han. 

Efter uppväxten ute på öarna fick han senare möta jämnåriga i ett ekumeniskt ungdomssammanhang i Siljansnäs, Dalarna. Där fick han andliga erfarenheter som blev avgörande för resten av livet. 

– Jag mötte en levande kristendom som inte bara var teorier utan ett liv i gudsgemenskap. Där och då gjorde jag en överlåtelse i ensamhet och inget har förändrat mig mer än det. 

Han hamnade på Hagabergs folkhögskola för att läsa till ungdomsinstruktör. Torsten Nilsson var en av lärarna som helt överraskande gav Per-Eive i övningsuppgift att predika. 

– Han såg något hos mig som jag själv inte såg. Denna insikt lade grunden för min livsuppgift. 

Flyttlasset gick till Kalmar där han verkade som ungdomsinstruktör och pastor. Denna period präglades av stor rörelse och tillväxt. Kyrkans medlemsantal dubblades och barn- och ungdomsverksamheten blomstrade. Per-Eive var också med och tog initiativet till flera läger och konferenser i Växjö, inte minst Timmernabben som hade stor påverkan på många med sin betoning på lovsång och Andens förnyelse. 

Efter en tids teologiska studier på Johannelund upplevde han och familjen en tydlig kallelse att flytta till Halmstad. Det blev början till en ny EFS-förening som såg dagens ljus i deras vardagsrum 1988. 

– Våra 32 år där har varit fantastiska men utmanande. Hårt arbete, mycket kamp och övernaturliga ingripanden av Gud präglade vår första tid, säger han.   

En påskkonferens startades tidigt när församlingen fortfarande bara bestod av några få. Den årliga konferensen fick stor betydelse för församlingsarbetet, men det kom även fler och fler besökare från andra platser. En trygg teologisk grund för förkunnelsen, kombinerat med mycket lovsång och förnyelseimpulser från andra delar av kristenheten, tror Per-Eive var det som svarade mot mångas längtan, under de 27 påskkonferenser han ledde. 

– Vi började med detta för att ge vår lilla församling en tydlig vision om hur det kan se ut när kyrkan är full med lovsjungande människor, förklarar Per-Eive. 

Och både konferenserna och församlingen växte. Nyplanteringen blev snart en kyrka på 200 medlemmar. Församlingen har även fungerat som ett slags utrustnings- och förnyelsecenter. I 14 år bedrev man en heltidsbibelskola. 

– Under de drygt 30 år församlingen funnits, har cirka 70 personer blivit tränande och formade för att gå vidare ut i någon form av heltidstjänst i kristenheten.

Per-Eive fick ett livsförvandlande Gudsmöte i ett ekumeniskt ungdomssammanhang i Siljansnäs, Dalarna. Hans liv blev aldrig detsamma.Per-Eive fick ett livsförvandlande Gudsmöte i ett ekumeniskt ungdomssammanhang i Siljansnäs, Dalarna. Hans liv blev aldrig detsamma.
Efter 32 år som präst i Kornhill, avslutar Per-Eive nu uppdraget. Här står han bredvid sin efterträdare Jonatan Wolfbrandt. Bild: Nathalie BencicEfter 32 år som präst i Kornhill, avslutar Per-Eive nu uppdraget. Här står han bredvid sin efterträdare Jonatan Wolfbrandt. Bild: Nathalie Bencic

Mitt under vår intervju tittar EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem in. Hon är ett exempel av många som i tidiga år var teamare hos Per-Eive. 

Strax innan år 2000 blev Per-Eive tagen av keltisk andlighet, gestaltad av S:t Patrick från 432 och framåt. Något av det som gjorde starkast intryck på honom var kelternas helhetssyn på kristenlivet och hur deras betoningar även idag kunde kommunicera evangeliet till de många svenskar som visat större intresse för New Age än kyrkans andlighet. 

– 2010 fick jag sammanfatta dessa tankar i boken Vindarna från väster som egentligen handlar om begreppet »helkyrklighet« som det idag talas mycket om. 

Vad är då keltisk kristendoms främsta bidrag? 

– Jag uppskattar att de betonade hela människan; ande, kropp och själ. Hela livet, vardagens olika händelser och plikter präglas av gudsmedvetande och en stark gudsnärvaro. Hela tron: Fadern, Sonen och Anden. Hela kyrkan; de var en del av västkyrkan men tog tidigt intryck även från östkyrkan och ökenfäderna då de var ett sjöfarande folk. Under resorna stötte de på kristna rikedomar som fanns utanför deras västliga tradition, som de tog med till sitt eget sammanhang. Men de var även i kontakt med hela samhället. De var oerhört relationella och kulturrelevanta för sin tid, till exempel predikade de och firade mässan på sitt eget språk i stället för på latin, säger Per-Eive och fortsätter: 

– Det är denna helhet jag eftersträvar. Den sociala gästfriheten, att ta hand om de fattiga, gick hand i hand med både den karismatiska och kontemplativa andligheten. Detta utan att bli introverta i sin andlighet, de var i allra högsta grad ett missionerande folk. 

Per-Eive tar upp de keltiska klostren: 

– De byggde upp en annorlunda typ av kloster där både munkar och nunnor såväl som hela familjer kunde samsas. Vissa av dessa kommuniteter förblev små medan andra växte till stora kulturcenter. Man såg dem som himmelska kolonier (eller med vår tids referenser: himmelska ambassader), där även icke troende människor välkomnades att bo och dela livet. Där fick de erfara ett annat rike, en annan atmosfär, Guds rike.

Hur kan detta då se ut i vår tid? 

– Vi behöver se till människors hela livssituation. Vi kan inte bara fira gudstjänster, vi måste vidga vår cirkel. Hur blir Jesus svaret på människors olika livsfrågor idag? 

Per-Eive nämner flera exempel från kyrkohistorien ända fram till våra dagar som arbetat så.  

– All mänsklig utmattning, alla människor som kraschar och de långa sjukskrivningarna som präglar vår tid, är naturligtvis en tragedi. Men utifrån ett församlingsperspektiv är det en stor möjlighet att tala om den upprättelse och helhet som finns i Kristus. Vårt svar var att sjösätta kursen Personlighetens upprättelse som erbjöd både undervisning, själavård och förbön, där evangelium fick en anknytningspunkt i människors trasighet. Kurserna fungerar lika bra för sökare som för pastorer och präster. Efterhand upptäckte vi att många behövde mer än en kurs. De skulle behöva bo i en sådan här miljö under en längre eller kortare tid för att bli upprättade. 

Dessa tankar låg till grund för möjligheterna som öppnades när församlingen 2007 fick köpa vårdhemmet Kornhill. En fastighet där man inte bara kan fira gudstjänst utan även erbjuda något som påminner om det kommunitetsliv som Per-Eive såg hos kelterna.

Det finns mycket mer att skriva om Per-Eive men både vår tid tillsammans och utrymmet här i tidningen börjar nå sin gräns. Vi byter därför spår och tittar framåt. Jag frågar om det viktigaste han har att säga till präster, predikanter och andliga ledare idag, utifrån sina erfarenheter av ett helt liv i tjänst för Gud. 

– Vårda din egen relation med Gud. Vårda din egen kropp. Vårda din familj. Kompromissa aldrig med tiden för din egen andakt i bön och Bibel. Det viktigaste jag gör är min tid i ensamhet med Gud. Men tyvärr är det ofta just detta vi prioriterar bort när vi har mycket att göra och därför håller vi inte i längden. 

Det här ligger Per-Eive varmt om hjärtat och han tar fram en stor anteckningsbok med hårda pärmar. Det är hans andliga journal som han skrivit i dagligen sedan 1995 där han antecknar böneämnen och människor han ständigt ber för. I den skriver han ner tankar och tilltal, sammanfattar intryck från vad han läser och människor han möter. 

När han nu ser tillbaka på sin tjänst är det vissa saker som han önskat att han gjort annorlunda.

– Det mest smärtsamma är när relationer går sönder. Jag inser att jag genom åren försummat somliga relationer. Ibland har jag varit allt för snabb och inte haft tillräckligt med tålamod och försökt fixa saker själv, i stället för att fortsätta be och vänta in Guds tid. 

Å andra sidan beskriver Per-Eive att det mest underbara är att få vara med och se nya människor komma till tro. I början hände det hela tiden. Han blir allvarlig och fortsätter: 

– Jag sörjer att vi inte fått se detta i ännu större utsträckning. Det farligaste som finns i en församling är när detta inte hör till det vanliga. Nytroende människor, med sin nyfunna kärlek till Jesus, är ett botemedel för många andra problem i en församling och framförallt ett hälsotecken. Det behöver inte vara skaror men det viktiga är att det sker regelbundet. Vi är alla presumtiva fariséer och glömmer snabbt bort nåden och evangeliets centrum om vi inte ständigt är omgivna av nyomvända, som kan tala om att mötet med Jesus gör skillnad.  

Nu har han avslutat sin tjänst i Kornhill och ser fram emot sin uppgift att resa på fria kallelser i hela landet och fungera som inspiratör för EFS Västsverige. Hans budskap till EFS som rörelse är tydligt: 

– EFS har ett teologiskt väckelsearv som är helt unikt och en position i svensk kristenhet som även den är helt unik. Vi är fantastiskt bra på andra trosartikeln om Jesus och försoningsverket men kanske inte lika bra på den första och tredje trosartikeln. I kristenheten finns det både julvänner, påskvänner och pingstvänner. I den keltiska kyrkan var man allt på en gång. Man talade om den Gud som bryr sig om vanliga människors vardag och har ett hjärta för de utslagna. Den Gud som försonade världen med sig själv och förlåter våra synder. Men också den Gud som vill leva sitt kraftfulla uppståndelseliv genom oss. Just en sådan kristendom behövs i Sverige idag. 

Givande möten med trossyskon

I Makete i sydcentrala stiftet samtalade vi med biskop Wilson Sanga och övrig stiftsledning. Det handlade om relationerna mellan EFS och stiftet i stort och dessutom om den verksamhet i Bulongwa som bärs av den svenska föreningen Bulongwa Children’s Home (BCH) på Tjörn och Dyrön. Från och med årsskiftet kommer EFS att gå in och ta ett större administrativt ansvar för den kontakten.

Vidare besökte vi södra stiftets kontor i Njombe, där vi träffade delar av stiftsledningen vid ett kort möte.

Elle Kristiansson, Erik Johansson och Anna Claesson på Kitulo-platån i Livingstonebergen.Elle Kristiansson, Erik Johansson och Anna Claesson på Kitulo-platån i Livingstonebergen.
Nattvardsutdelning i domkyrkan i Makete.Nattvardsutdelning i domkyrkan i Makete.
Stiftskontorets personal i Iringa.Stiftskontorets personal i Iringa.
Samtal med biskop Wilson Sanga, Makete.Samtal med biskop Wilson Sanga, Makete.

Vi besökte sedan Iringa, där EFS missionärer Nora och Hannes Sandahl finns och jobbar med i huvudsak diakonal verksamhet. Där hade vi goda samtal med stiftets ledare, inte minst om det omfattande TEE-programmet, som EFS är med och bidrar till sedan många år. Betydelsen av TEE kan knappast överdrivas och bara i Iringa stift finns ungefär ett tusen predikoplatser där TEE-utbildade evangelister bygger församling. 

Vi gjorde även ett besök vid Ilula sjukhus, där Nora har delar av sin tjänstgöring. Det är fascinerande att tänka på att sjukstugan som Greta Uhlin öppnade 1938, åttio år senare utvecklats till ett stort sjukhus, med ett antal specialiteter.

Den enkla hydda som tjänstgjorde som den första kliniken i Ilula i Tanzania.Den enkla hydda som tjänstgjorde som den första kliniken i Ilula i Tanzania.

Resan avslutades i Dar es Salaam, där vi fick möjlighet att göra ett sjukbesök hos Iringas biskop Blaston Gavile. Han blev akut sjuk för några veckor sedan och finns nu i Dar es Salaam för läkarbesök och återhämtning. Vi fick även tillfälle att träffa biskop Stephen Munga, som råkade befinna sig i stan samma dagar.

På några dagar fick vi alltså möjlighet att möta våra kristna syskon för strategiska samtal om hur vi når vidare med evangeliet i Tanzania, i Sverige och på andra platser. Överallt med en önskan om hälsningar till Sverige och EFS. 

Vet din kropp att du tror?

I kyrkan har frestelsen att söka en tro bortom kroppen alltid lurat runt hörnet. Att nå en renare andlighet, där det mänskliga »inte längre stör«. Det är då vi försöker följa Jesus, men förnekar samtidigt vår egen mänsklighet. Världen klyvs i andligt och världsligt, heligt och profant. Ett gnostiskt budskap, väsensskilt från Bibelns.

10_2020_teolrefl

Johannes talar om för oss att »varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud« (1 Joh 4:2b–3a). Den kyrka som talar om Jesu mänsklighet, men förnekar det mänskliga, förnekar inkarnationen och då också Gud. Här gäller det inte enbart vad kyrkan med sin mun lär, utan snarare hur hon i sitt liv lever. 

Det finns flera kyrkliga sammanhang som talar om att Gud blivit människa, men genom sitt liv förnekar allt det mänskliga. Variationerna på detta är i det närmaste oändliga och frestelsen att söka en kroppslös tro har förföljt kyrkan genom alla tider. När så görs, kan vi – med hjälp av Johannes vägledning – avfärda den teologin som en heresi. 

Något av det mest radikala den kristna tron hävdar är just att Gud blivit människa, att Gud blivit kropp. Detta förändrar allt. Kroppen är inte ett fängelse att befrias från, en tillfällig boning i väntan på något bättre. Nej, budskapet lyder: Gud vill inte befria oss från kroppen, utan att låta den få bli levande genom sin Ande! 

Paulus skriver att »om anden från honom som har uppväckt Jesus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i er« (Rom 8:11). Vid ett annat tillfälle kan vi läsa: »Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? […] Ära då Gud med er kropp« (1 Kor 6:19–20).

Trots Bibelns tydlighet glömmer vi i vår tradition kanske bort detta ibland. Vi är så måna om att läsa, tolka, förstå och sant förkunna Guds ord att trons kroppsliga aspekter inte framträder lika klart. Men tron sitter inte enbart i huvudet. Hela vårt liv, all vår mänsklighet, är involverad. När jag korstecknar mig, tänder ett ljus eller lyfter mina händer är det en bön till Gud. Och när jag utifrån min tro avstår en viss föda, eller väljer att resa på ett visst sätt, är det en form av tillbedjan.

Tro kan aldrig reduceras till en bekännelse att enbart bejaka med läpparna, utan förstås bättre som någonting som görs, en inriktning för livet. Då vi är våra kroppar, tror och ber vi också med dem. I sammanhang där praktiker och liturgi misstänkliggörs riskerar däremot denna tro att förringas. 

En fallgrop när det gäller detta, är att vi ser korstecken, ljuständning, knäfall eller upphöjda händer som ett uttryck för tron, i stället för att betrakta dem som bön. Gör vi det riskerar känslan inför praktiken bli avgörande. Det måste »kännas autentiskt«, annars ser jag det inte som sant. Därmed tar vi också små steg bort från en kroppslig tro.

Vi kan också frestas att instrumentalisera våra liturgiska handlingar och enbart se dem som hjälpmedel som får oss att tro. I det fallet får inte handlingen något värde i sig, utan ses som ett andligt stödhjul. Jag ser därmed också ner på en som tänder ett ljus, eftersom jag minsann kan be utan den typen av hjälp. Det kroppsliga föraktas och därmed söker vi, kanske omedvetet, en kroppslös tro. 

Den kristna bekännelsen hävdar att bön inte enbart formuleras med våra läppar, utan också med våra kroppar och liv. Återupptäckten av denna tro – att våra praktiker är synonyma med tron själv, att hela vår mänsklighet ryms i bönen – vidgar det kristna livet. I stället för att tron enbart är teorier i huvudet eller läror att tala om, blir hela livet en gudstjänst. Precis som Paulus hälsar oss: »Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst« (Rom 12:1).  

Gudstjänst är ingenting vi gör på söndagen, för att sedan återgå till vardagen. Söndagens gudstjänst är en förtätning av det kristna livet, som lär oss vad det innebär att leva sant mänskliga och formar oss till att bli dem Gud skapat oss för att vara: Guds avbilder. Gud vill, som Peter Halldorf skriver, att vi ska bli mer människa, men aldrig mer än människa. Kroppen är varken ett projekt att förverkliga eller ett störningsmoment att fly från, utan en plats där Guds Ande bor.