Att beskriva Gunnel Harlin som en färgsprakande person är knappast någon överdrift. Det gäller att lyssna fokuserat när hon med full energi berättar om sitt händelserika liv.

– Jag kommer ursprungligen från Skellefteå och är uppväxt i ett hem som fantastiskt nog var präglat av både EFS och Svenska kyrkan. Vi gick till högmässan på söndagarna och missionshuset på kvällarna. Det här har följt med mig genom livet och nu går jag till Lötenkyrkan som är ett starkt vittnesbörd för samarbetstanken mellan EFS och Svenska kyrkan, säger hon.

Redan som 11-åring kom missionen in i hennes liv på ett läger i Östanbäck.

– Under något som hette »missionstimmen« fick vi lyssna till Nora Pettersson som var missionär i Indien. Hon berättade väldigt personligt om sitt arbete och det grep tag i mig så pass mycket att jag upplevde ett tilltal i mitt hjärta att jag skulle bli missionär. 

Efter Noras berättelse gick Gunnel till en av ledarna och delade vad hon hade upplevt. 

– Jag berättade om rösten i mitt hjärta och fick svaret: »Var rädd om den rösten för det ska nog bli ditt liv. Och bed att den får leva kvar i ditt hjärta.« Han lyssnade verkligen på mig även fast jag var så ung. Det är så viktigt att vi äldre lyssnar på barnen! 

Redan i denna ålder fick Gunnel utlopp för sin konstnärliga ådra. För att ha råd med lägeravgiften hade Gunnels pappa köpt träslevar som de sedan sålde vidare efter att Gunnel förskönat slevarna med kurbitsmönster (dalamotiv). Men trots påtryckningar från folk som sett hennes talang blev det ingen konstskola när det var dags att utbilda sig. Gunnel ville bli lärare för att få en bra ingång till att följa kallelsen att bli missionär.   

– Jag kom in på lärarseminariet i Luleå och det var en jättefin tid. Där träffade jag också min man Tord genom den kristna studentrörelsen. 

Efter att båda tagit lärarexamen flyttade de till Uppsala för att Tord skulle läsa teologi. Gunnel hade från början av deras relation varit tydlig om sin kallelse att bli missionär. Och när hon hunnit bli 28 år var tiden inne att paret och deras tre barn skulle sändas ut. 

– Vi gick till Svenska kyrkans mission och blev antagna. Vi fick åka till Rhodesia (numera Zimbabwe) och stannade där i tio år under tre omgångar. Känslan när vi kom dit var: »Nu är jag hemma.« Jag skulle aldrig vilja vara utan de åren, jag jobbade intensivt med viktiga arbetsuppgifter, fick ett nytt land och vänner för livet. Men när kriget kom gick det inte längre att vara där, så vi tvingades flytta därifrån. 

Väl i Sverige fortsatte Gunnel med läraryrket och Tord blev så småningom biskop i Uppsala stift (1990–2000). Konstnärsådran pulserade fortfarande, men med fyra barn, heltidsjobb som lärare och alla veckovisa gäster att ta hand om på biskopsgården fanns inte mycket tid över. 

– Vi hade aldrig någon catering utan jag skötte om allt. När jag tänker tillbaka var det alldeles för mycket på samma gång. Samtidigt älskade jag det för jag gillar verkligen att socialisera och uppskattade alla människor vi fick träffa, säger hon och fortsätter: 

– Vi har varit gifta i 64 år nu och alltid varit ett team som stöttat varandra genom livet och vi har också haft en gemensam tro att vila i. 

Sedan de blev pensionärer finns mer tid över till hobbys. Tord har utgivit fotoböcker och Gunnel har äntligen fått tid att måla. 

– När jag målar är hela jag i funktion, det är en fantastisk känsla. Gud ger oss många gåvor och jag vill med min fantasi och mina färger förmedla glädje och levnadshopp.

Hennes färgsprakande tavlor har lett till många utställningar, mestadels i Sverige men även på platser som Chicago och Warszawa. Alldeles före jul ställde hon ut i Lötenkyrkan, Uppsala, där cirka 40 tavlor såldes och 40 % gick till EFS mission. 

– Jag vill egentligen bara täcka upp för utgifterna, förtjänsten skänker jag mer än gärna vidare till missionsarbetet som ligger väldigt nära mitt hjärta. 

I  samband med utställningen i Lötenkyrkan hände dock något dramatiskt. Dagen efter vernissagen, där hon hade berättat om sina tavlor, drabbades hon av svår sjukdom. Gunnel beskriver det som ett mirakel att hon nu sitter mitt emot mig bara ett par veckor efteråt. 

– Det är egentligen helt otroligt. Jag är 85 år och fick luftrörsinflammation, propp på ena lungan, dubbelsidig lunginflammation och urinvägsinfektion samtidigt. När jag var där förra veckan och tog tester kunde de inte ens se att jag varit sjuk. 

Under sjukdomstiden kände hon sig buren av böner från sin omgivning och hon känner en stor tacksamhet till sjukvården hon fick och till Gud som funnits med genom hela livet: 

– Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan en relation till Jesus. I vår hall hänger en tavla jag gjort där det står »Han är med eder alla dagar«. Den har hängt på alla platser vi bott på och jag flyttar den ibland så jag inte ska missa den. Det är bara en sak som håller i livet och det är Gud – allt annat förändras ju!  

Innan vi skiljs åt skiner Gunnel upp när hon märker att jag spanar in gruppbilden av släkten som hänger i köket.

– Titta! I början var det bara jag och Tord och nu är vi så här många – vilken välsignelse, säger hon och torkar en tår av tacksamhet. 

• Della
• Twittra